Äntligen, säger jag bara.

I morse när jag mediterade lyckades jag slutligen formulera en insikt i ord och inte bara i en känsla jag haft i kroppen.

Vi börjar från början: under hela mitt liv har jag alltid haft ett starkt motstånd mot så kallad andlighet. Jag vet inte ens om andlighet är rätt ord, själslighet? Finns det ens?

Ni förstår förhoppningsvis på ett ungefär vad jag menar.

Jag har hånat min mamma för all andlighet hon kommit dragande med. Ibland har jag till och med skämts. Stundtals har jag känt ren och skär ilska över att hon måste ”hålla på”. Kan hon inte bara vara som vanliga mammor, i praktisk prasslig regnjacka och jobb på bank? Måste hon yra om indianer, varghonor, änglar och tidigare liv? Måste hon prompt tala om kärlek som om det vore en universallösning på allt?

Så mycket har jag lärt mig nu, att det jag känner så här starkt motstånd mot, det är någonting jag har i mig själv – men försöker dölja.

Kanske behöver jag förklara lite bättre:

Jag har alltid sett mig själv som en verklighetsförankrad människa. Det man ser är det som finns. Punkt slut. Kom inte dragande med healing, reiki, berättelser från ”andra sidan” och ”energier”.

Jag kände till och med aggression mot andra, helt ”normala” företeelser: aromaterapi! Magdans! Meditation! Rökelser! Kristaller! Människor som pratar alltför mycket om sina känslor! Människor med (och utan) dreadlocks som väljer att bo i skogen!

Om jag verkligen inte hade brytt mig ett skit så hade jag ju varit likgiltig, eller hur? Men i stället var jag arg. Det PROVOCERADE mig att människor höll på med sånt här. I grund och botten var det en rädsla.

Här kommer en jämförelse:

Tänk en stel, nykter, medelåldersman som står vid ett dansgolv. Någon kommer och drar i honom och vill få honom att dansa, men han spjärnar emot allt vad han orkar. Han har inte lust! Han vill inte! Han har ont i ryggen! Han blir arg. Han vill ju inte har han ju sagt! Sluta tjata!

Med 99 procents säkerhet är han bara rädd. För i samma stund som han går ut på det där dansgolvet så släpper han sargen, tryggheten. Han gör någonting som han inte känner sig bekväm med och han är rädd för vad andra människor ska tycka. Rätta mig gärna om jag har fel, men om han sedan får i sig åtta gin&tonic så är hans hjärna så avdomnad att han skiter blanka fan i vad någon tycker och dansar runt som om det inte fanns någon morgondag, rusigt lycklig.

När det kommer till andlighet var jag den där mannen (när det kom till dansgolv också för den delen).

Jag var arg men egentligen var jag bara rädd. 

Yogan har öppnat upp en dörr för mig att ta mig in till andligheten. När jag var i Indien gjorde jag så många saker som tidigare varit ”förbjudna” i min bok: frigörande dans, chanting, healing, balanserade min kvinnliga och manliga sida genom meditation. Ja herregud. Jag gick emot precis allt som tidigare varit mina ”principer” och levnadsregler. Till en början med en del motvilligt, men ju längre tiden gick, desto mer släppte jag taget och öppnade upp. Och vet ni vad? Jag mådde så bra av det. För första gången i livet så kände jag mig hel. Alla sidor av mig själv fick tillåtelse att existera.

Jag säger inte att jag sitter och pysslar med kristaller och healing var och varannan kväll. Men jag har ingenting emot det. Jag är öppen för det som ett alternativ som hur som helst inte kan skada mig. Jag är inte arg och kanske det viktigaste av allt: jag är inte rädd.