Jag hade svårt att hitta människor som jag kände att jag verkligen connectade med när jag var i Indien. De jag gick min utbildning med var snälla och kärleksfulla. Helt underbara. Men jag saknade en vän, någon som verkligen förstod. Någon som jag kunde skämta med.

En dag på stranden, efter lite mer än två veckor dök han upp.

Han sa hej och jag sa hej och jag kände direkt att det här var någon. Någon som förstod. 

Vid det här laget var jag svältfödd på den här typen av snabba dialoger när man kan skämta och den andra personen verkligen fattar (och dessutom tycker att det är roligt) så jag sökte upp honom på kvällen.

Han hette Nick, var 40 år och kom från Brooklyn. Han var en sådan människa som har självförtroende nog att hela tiden prata som om han har svaret på precis alla frågor. På något vis lyckades han göra det på ett väldigt ödmjukt och obesserwissrigt sätt.

Jag hungrade som sagt efter social kontakt och hävde hastigt och lustigt ur mig ungefär hela min livshistoria. Jag förklarade också att jag kände mig mer förvirrad och sökande än någonsin. Som att den rastlösa känslan i kroppen aldrig varit mer påtaglig.

– Äh, inte vet jag. Det kanske är något fel på mig, sa jag.

– Det är inget fel på dig. Men du har en sak du måste ta tag i. Du tänker för mycket i problem. När andra människor bara tänker på saker så tänker du att saker är problem, inte sant?

– Jag vet inte.

– Tänk efter.

Jag kände mig lite irriterad. Jag vill inte vara någon som tänker i problem. Men givetvis hade han rätt. Jag väljer ofta att i stället för att bara se saker som de är se dem som någonting negativt. Jag dömer (alldeles för) snabbt situationer som dåliga.

– Ja, du har väl kanske lite rätt i det, svarade jag.

– Du skapar dig mer bekymmer än du behöver. Den goda nyheten är att du kan ändra på det. Du kan ändra ditt sätt att tänka, sa Nick.

– Så hur menar du att jag ska göra?

– Det är svårt att välja sina tankar, men du kan välja din inställning till dem. Sluta ta dina tankar på allvar. När hjärnan börjar gå på om sina problem så kan du bara säga ”nu håller du på så där igen”. Efter ett tag kommer de dåliga tankarna att bli färre och färre.

Vi satt uppe och pratade alldeles för länge med tanke på att jag hade yoga i ottan dagen efter. När jag till slut skulle gå frågade han hövligt om han fick kyssa mig och jag sa vänligt med bestämt nej, gav honom en kram och gick. Men frågan hade gjort mig obekväm. Jag började fundera över om det skulle bli konstig stämning nästa gång vi träffades. Fan, var han tvungen att fråga? Jag hade ju faktiskt till och med pratat om min pojkvän. Nu kändes allt plötsligt så dumt.

När jag gått ett par hundra meter hörde jag honom ropa:

– Gör för guds skull inte den där frågan till något problem i ditt huvud nu.