”Ni måste bara lita på den här processen. Lita på att allting kommer att bli bra”, sa en av våra lärare till oss en av de första dagarna.

Efter två veckor i Indien satt jag bekymrad och tänkte hur fan jag skulle få ihop en timmes yogaklass.

Vad hade jag gett mig in på? Hur skulle det här gå till? Det kändes som att ingen berättat åt mig vad jag skulle göra. Jag kände mig ytterst tveksam till processen.

För sanningen var att ingen hade berättat åt mig vad jag skulle göra. Visst, de hade gett oss några korta direktiv kring vad som skulle vara med under klassen, men i övrigt var det upp till oss.

Det lärarna gång på gång uppmuntrade oss till var att hitta vår eget sätt. ”Vad känns naturligt för dig? Vad tycker du om att göra? Strunta i allt annat – hur tänker och känner du?”

Trevande testade jag saker som jag sett någon lärare göra hemma i Stockholm, men jag kände mig inte alls bekväm med det. Jag kämpade och tragglade. Blev trött. 

Till slut stängde jag ögonen, slutade analysera och gjorde det som kom mig för. Det som föll sig naturligt.

Och där hittade jag det. Där hittade jag grunden till hur jag vill lära ut yoga. Jag kände i samma stund det föll på plats. Det kom direkt ur hjärtat. Precis på samma sätt som när jag skriver.

Folk har ibland sagt att det verkar så enkelt för mig att skriva. Det ÄR enkelt. Det finns inget enklare än när jag får skriva direkt ur hjärtat utan att någon berättar för mig hur det ska vara. Det är när jag börjar analysera och fundera och försöker följa en mall som det blir sämre. Styltigt och tråkigt.

Att det blev så här för mig är jag mina första kollegor evigt tacksam för. Jag var 16 och hade väl egentligen ingen aning om hur man var journalist, så jag fick hitta på mitt eget sätt. Det som kändes rätt och naturligt för mig. Och de uppmuntrade mig hela tiden att fortsätta på den vägen.

Jag vet exakt varför jag inte fått den bok jag börjat skriva färdig och det är för att jag någonstans halvvägs började tvivla. Jag började tänka: ”men så här kan man väl inte skriva en bok?” och så började jag läsa andras böcker och jämföra mig, kanske borde jag göra på ett annat sätt? Och där var det författarförsöket över.

DET FUNKAR INTE SÅ. Inte för mig. Det måste komma från mig. Självklart ska man inspireras av andra, men aldrig, aldrig någonsin försöka bli någon annan. Huvudsaken är att det kommer från hjärtat. Sedan kan saker alltid förbättras och förfinas och människor kan hjälpa till att få det att bli ännu bättre.

Det vet ni väl själva, om ni gått till en restaurang utan själ till exempel. Där det serveras kärlekslös lasagne och foccacia och inredningen ser stel och oinbjudande ut. Jämför med ett ställe där det verkligen finns en själ. Där människor lagt ner omtanke och kärlek i minsta lilla detalj. Där lasagnen smakar gudomligt och inte gammalt kylskåp.

Människor vill vara där det finns själ och kärlek.

Därför är det så viktigt att inte börja tvivla på sig själv. Omge sig med människor som är kärleksfulla och uppmuntrande. Gör man någonting från hjärtat så kommer det förr eller senare att bli bra. Det handlar bara om att lita på processen.