Någonting startades inom mig i Indien och det pågår fortfarande.

En förändring. Jag är på väg mot någonting nytt. En ny fas i livet kanske. Och det skrämmer mig lite.

Jag har haft det rätt så tryggt och bra som jag haft det. Jobba hemifrån, säkrat min inkomst med en blandning av både mer och mindre stimulerande jobb varje månad, bott i den här lägenheten som jag köpt, som ingen kan komma och ta ifrån mig.

Det enda jag vet nu är att livet inte kommer att se likadant ut. Det kan inte se likadant ut, för någonting inom mig har förändrats och det betyder att saker omkring mig kommer att förändras. Det är det svåra och smärtsamma med utveckling. Herregud, jag vet knappt vad det nya är, vilket gör mig förvirrad.

Men jag tänker för mig själv: jag ska inte vara rädd. Jag har tillbringat alltför mycket tid åt att vara rädd. Nu mer än någonsin måste jag lita på att livet bär mig, att jag kommer att hamna precis där det är meningen att jag ska hamna.

Jag tänker en del på vad en tjej i Goa sa. Hon frågade hur gammal jag var och jag svarade att jag var 27, men fyller 28 i år.

– Jaha, då kommer ju din nya fas nu. 

Hon sa det helt naturligt. Som att alla i hela världen fattade vad hon pratade om. Jag fattade ingenting.

– Fas? 

Sedan sa hon någonting som jag inte riktigt uppfattade så jag kan återge det korrekt, men det någonting om sjuårscykler och att människor vid 28 brukar hitta ”en väg”. Ofta, sa hon, byter man yrkesbana helt. Eller bryter upp en lång relation. Eller skaffar familj. Någonting brukar i alla fall förändras. Tydligen. 

Jag funderar på det hon sa och jag känner den här förändringsprocessen inom mig och jag tänker att ingenting kommer att vara som det varit tidigare.

”Ni måste bara lita på den här processen. Lita på att allting kommer att bli bra”, sa en av våra lärare till oss en av de första dagarna.

Efter två veckor i Indien satt jag bekymrad och tänkte hur fan jag skulle få ihop en timmes yogaklass.

Vad hade jag gett mig in på? Hur skulle det här gå till? Det kändes som att ingen berättat åt mig vad jag skulle göra. Jag kände mig ytterst tveksam till processen.

För sanningen var att ingen hade berättat åt mig vad jag skulle göra. Visst, de hade gett oss några korta direktiv kring vad som skulle vara med under klassen, men i övrigt var det upp till oss.

Det lärarna gång på gång uppmuntrade oss till var att hitta vår eget sätt. ”Vad känns naturligt för dig? Vad tycker du om att göra? Strunta i allt annat – hur tänker och känner du?”

Trevande testade jag saker som jag sett någon lärare göra hemma i Stockholm, men jag kände mig inte alls bekväm med det. Jag kämpade och tragglade. Blev trött. 

Till slut stängde jag ögonen, slutade analysera och gjorde det som kom mig för. Det som föll sig naturligt.

Och där hittade jag det. Där hittade jag grunden till hur jag vill lära ut yoga. Jag kände i samma stund det föll på plats. Det kom direkt ur hjärtat. Precis på samma sätt som när jag skriver.

Folk har ibland sagt att det verkar så enkelt för mig att skriva. Det ÄR enkelt. Det finns inget enklare än när jag får skriva direkt ur hjärtat utan att någon berättar för mig hur det ska vara. Det är när jag börjar analysera och fundera och försöker följa en mall som det blir sämre. Styltigt och tråkigt.

Att det blev så här för mig är jag mina första kollegor evigt tacksam för. Jag var 16 och hade väl egentligen ingen aning om hur man var journalist, så jag fick hitta på mitt eget sätt. Det som kändes rätt och naturligt för mig. Och de uppmuntrade mig hela tiden att fortsätta på den vägen.

Jag vet exakt varför jag inte fått den bok jag börjat skriva färdig och det är för att jag någonstans halvvägs började tvivla. Jag började tänka: ”men så här kan man väl inte skriva en bok?” och så började jag läsa andras böcker och jämföra mig, kanske borde jag göra på ett annat sätt? Och där var det författarförsöket över.

DET FUNKAR INTE SÅ. Inte för mig. Det måste komma från mig. Självklart ska man inspireras av andra, men aldrig, aldrig någonsin försöka bli någon annan. Huvudsaken är att det kommer från hjärtat. Sedan kan saker alltid förbättras och förfinas och människor kan hjälpa till att få det att bli ännu bättre.

Det vet ni väl själva, om ni gått till en restaurang utan själ till exempel. Där det serveras kärlekslös lasagne och foccacia och inredningen ser stel och oinbjudande ut. Jämför med ett ställe där det verkligen finns en själ. Där människor lagt ner omtanke och kärlek i minsta lilla detalj. Där lasagnen smakar gudomligt och inte gammalt kylskåp.

Människor vill vara där det finns själ och kärlek.

Därför är det så viktigt att inte börja tvivla på sig själv. Omge sig med människor som är kärleksfulla och uppmuntrande. Gör man någonting från hjärtat så kommer det förr eller senare att bli bra. Det handlar bara om att lita på processen. 

Något som hände i Indien var att jag utvecklade mitt observerande av mitt känsloliv och blev betydligt bättre på att koppla det vidare till saker jag sedan gör för att slippa känna så mycket. Min absolut nummer ett är att äta.

Att stoppa i sig mat är en trygghet, det sitter väl i sedan spädbarnsåldern, mammas bröst och allt det där, antar jag.

Min första instinkt när jag är stressad är att äta. Samma sak om jag är ledsen. Eller upprörd. Eller känner mig glad. Hade jag fått välja fritt hade jag förmodligen ätit hela dagarna. Haft det som heltidsjobb. Blivit sumobrottare.

Jag har en hjärna som säger åt mig ATT äta, men också att INTE äta (samma hjärna som sen ger mig dåligt samvete om jag ätit någonting onödigt).

Allt detta medan kroppen egentligen inte sagt någonting. Den har inte signalerat någon hunger. Den har bara gått omkring och varit rätt nöjd med tillvaron.

Och så plötsligt sätts den i arbete och får processa mat den inte ens bett om.

Jag överäter gärna. Speciellt när jag är känslomässigt ur balans. Jag känner att jag är mätt, men jag fortsätter ändå. Bara för att. Det behöver inte ens vara särskilt gott. Huvudsaken är att det där känslomässiga hålet inombords fylls igen.

Men det kan inte fyllas med mat.

Det måste fyllas med annat.

Det har alltid varit så här. Skillnaden nu är bara att jag märker det mer än någonsin. Och jag är förvånad över hur skev min relation till mat är vissa dagar – fortfarande!

Men jag har mina regler:

det är okej. Vad fan jag än har stoppat i mig så är det okej. Det måste få vara okej. Dåligt samvete över att ha känsloätit gör inte direkt saken bättre.

Jag pratar aldrig om min kropp i negativa termer. Jag säger aldrig ”usch nu har jag gått upp i vikt” eller ”titta hur min mage ser ut”. Min kropp har fått stå ut med så mycket jävulskap under åren. Ätstörningar och rent och skärt hat från min sida. Det är nog med det. Jag har fyllt kvoten för resten av mitt liv. Min kropp duger. Alldeles utmärkt, faktiskt. Jag står på två ben, jag har en fungerande syn och hörsel. Bara det är ju otroligt.

Yogan hjälper mig mycket med känslan av att vara ”i kroppen”. Yogar jag inte på några dagar så märker jag direkt hur det känns mer och mer som att jag bara är en vandrande hjärna med en medföljande kropp. Efter att ha yogat är jag en sammansatt person. Allting hör ihop. Tår, knän, hjärta, ryggmuskler, lungorna. Allt är jag.

Jag äter bra mat. Det är min ambition. Sen blir det inte så ibland. Men grunden är att ge kroppen bra mat som äts närvarande och tuggas ordentligt. Det är en övning, som så mycket annat. Men det ges ju som tur är möjlighet att öva rätt ofta.

Jag hade svårt att hitta människor som jag kände att jag verkligen connectade med när jag var i Indien. De jag gick min utbildning med var snälla och kärleksfulla. Helt underbara. Men jag saknade en vän, någon som verkligen förstod. Någon som jag kunde skämta med.

En dag på stranden, efter lite mer än två veckor dök han upp.

Han sa hej och jag sa hej och jag kände direkt att det här var någon. Någon som förstod. 

Vid det här laget var jag svältfödd på den här typen av snabba dialoger när man kan skämta och den andra personen verkligen fattar (och dessutom tycker att det är roligt) så jag sökte upp honom på kvällen.

Han hette Nick, var 40 år och kom från Brooklyn. Han var en sådan människa som har självförtroende nog att hela tiden prata som om han har svaret på precis alla frågor. På något vis lyckades han göra det på ett väldigt ödmjukt och obesserwissrigt sätt.

Jag hungrade som sagt efter social kontakt och hävde hastigt och lustigt ur mig ungefär hela min livshistoria. Jag förklarade också att jag kände mig mer förvirrad och sökande än någonsin. Som att den rastlösa känslan i kroppen aldrig varit mer påtaglig.

– Äh, inte vet jag. Det kanske är något fel på mig, sa jag.

– Det är inget fel på dig. Men du har en sak du måste ta tag i. Du tänker för mycket i problem. När andra människor bara tänker på saker så tänker du att saker är problem, inte sant?

– Jag vet inte.

– Tänk efter.

Jag kände mig lite irriterad. Jag vill inte vara någon som tänker i problem. Men givetvis hade han rätt. Jag väljer ofta att i stället för att bara se saker som de är se dem som någonting negativt. Jag dömer (alldeles för) snabbt situationer som dåliga.

– Ja, du har väl kanske lite rätt i det, svarade jag.

– Du skapar dig mer bekymmer än du behöver. Den goda nyheten är att du kan ändra på det. Du kan ändra ditt sätt att tänka, sa Nick.

– Så hur menar du att jag ska göra?

– Det är svårt att välja sina tankar, men du kan välja din inställning till dem. Sluta ta dina tankar på allvar. När hjärnan börjar gå på om sina problem så kan du bara säga ”nu håller du på så där igen”. Efter ett tag kommer de dåliga tankarna att bli färre och färre.

Vi satt uppe och pratade alldeles för länge med tanke på att jag hade yoga i ottan dagen efter. När jag till slut skulle gå frågade han hövligt om han fick kyssa mig och jag sa vänligt med bestämt nej, gav honom en kram och gick. Men frågan hade gjort mig obekväm. Jag började fundera över om det skulle bli konstig stämning nästa gång vi träffades. Fan, var han tvungen att fråga? Jag hade ju faktiskt till och med pratat om min pojkvän. Nu kändes allt plötsligt så dumt.

När jag gått ett par hundra meter hörde jag honom ropa:

– Gör för guds skull inte den där frågan till något problem i ditt huvud nu.

Fina bilder av en fantastisk fotograf, Tiina Tahvanainen, som jag trillat över via bloggen och som jag tycker mycket om. 

När jag kom till Indien tog det en vecka för mig att varva ner. Att verkligen vara där, närvarande. Dricka en kopp te och bara dricka den där koppen te.

Konstigt att det ska vara en konst i sig. Sitta rakt upp och ner och dricka te. Hur svårt kan det egentligen vara? Rätt svårt vad det verkar. 

I samma stund som jag klev av planet på Arlanda så kände jag hur någonting skiftade. Jag hann knappt hämta min väska från bagagebandet (i sanningens namn hämtade jag aldrig väskan från bagagebandet för den dök aldrig upp, men det visste jag ju inte då).

Tankarna började direkt gå på högvarv, om saker jag måste fixa och oro kring hur min tillvaro kommer att bli nu.

Jag hade en sån bra känsla i kroppen när jag var i Indien. En varm, härlig känsla. Jag kände sådan support från lärarna och de andra deltagarna. Jag såg framför mig hur allting skulle falla på plats när jag kom hem, bara flyta på. Hur jag kommer att flytta, hitta en ny fin lägenhet i ett område där det finns mer grönområden och parker. Hur jag ska starta upp mitt yogaläreri nu under våren och sommaren. Bara jag följer mitt hjärta så kommer allt att falla på plats.

Jag kände sån tillit, sån trygghet. 

Sen kom jag hem.

Till den där tomma, ekande lägenheten i Enskede.

Inte bra.

Jag kände mig så liten. Som att verkligheten plötsligt blev påtaglig. Alla mina drömmar kändes krångliga. Det kanske inte ens går, tänkte jag. Kanske det inte ens finns någon som är intresserad av att yoga med mig. Det finns ju så många bra lärare. Jag gjorde det grava misstaget att börja googla ”yogalärare+jobb”. Det var ingen upplyftande läsning, direkt.

Var totalt sänkt hela dagen i går.

Sen vaknade jag i morse och tänkte: för i helvete, vilken typ av människa vill jag vara?

Vill jag vara den som tror på mina drömmar? Eller vill jag vara den som viker mig bara för att ”det kanske inte går”?

Jag bestämde mig för att jag helt enkelt bara får börja. Jag försöker hålla i den där härliga varma känslan av att allting faktiskt går bara man vill och hjärtat är med. Och så gick jag in och startade en Facebooksida för mitt yogande. Ni får så klart jättegärna gilla den om ni vill, den finns här. 

Jag åkte till lägenheten i Stockholm och lämnade min packning.

Men det är någonting nu, det är någon process som pågår inom mig. Jag kan inte bara våldföra mig på mig själv och trycka ner mig själv i fåtöljen och överösa mig själv med arbete och låtsas som ingenting. Så jag åkte till Åland och stannar ett litet tag.

Det är rätt så lätt att gå fem veckor i Indien och prata om att följa sitt hjärta hit och dit, att lyssna på sin inre röst. Men det är en helt annan sak att komma hem och faktiskt lyssna. Att göra det i praktiken, sätta sig ner och fråga: okej, vad är nästa steg? Vad är det jag behöver göra härnäst?

Jag vet att jag har alla svar inom mig, det är jag mer övertygad om än någonsin. Men svaren är inte alltid enkla och bekväma. Jag körde över mig själv redan en gång i Goa.

Det var en stekhet förmiddag och jag gick till receptionen för att få lite skugga. Där satt en tjej från Kanada och knappade på sin dator. Jag gillade henne, hade träffat henne på frukosten och kände att jag connectade med henne direkt. Jag visste att hon rest runt i Indien i ett par månader redan.

Nu frågade jag vad hon gjorde:

– Jag bokar om min biljett. Jag tänker stanna tre veckor till. Vi åker norrut, vill du komma med? 

Och en röst inom mig skrek ”JA, följ med. Fördjupa de här kunskaperna du fått. Åk och meditera”.

– Du får det att låta så enkelt, sa jag.

– Det är inte enkelt att bestämma sig. Jag har vetat att jag behöver göra det här i flera veckor, men jag har stridit med mina tankar,  jag grät i två timmar i morse samtidigt som jag yogade. Sen bestämde jag mig – det är det svåra – nu är det enkelt. Fundera på saken i alla fall. 

Så där har jag suttit då, i fem veckor och pratat om att följa mitt hjärta. Och när chansen kommer så ratar jag den. För jag mötte henne dagen efter, hon sken upp när hon såg mig och frågade:

– Följer du med?

Och jag svarade nej. Att det inte gick. Jag kunde inte.

Varför inte, kan man fråga sig. En oro kring vad som händer om jag inte kommer hem? Att jag inte ska tjäna tillräckligt med pengar? Vad andra människor ska säga? Att folk ska tycka att jag är oansvarslös? Tänk om jag bara stannar och så blir det inte alls bra, jag kanske blir sjuk? Jag kanske inte alls kommer fram till någonting och så har det bara kostat mig extra pengar. Tänk om, tänk om, tänk om.

Att följa sitt hjärta kräver att man står över sånt. Det kräver att man har full tillit till att den inre rösten har rätt, att den guidar mig på vägen. Inte många människor är redo för något sånt. Det krävs mycket mod.

Uppenbarligen var jag inte redo. Än.

Det hände någonting den sista kvällen i Goa. Alla skulle iväg på en konsert, men jag bestämde mig för att stanna kvar på Ashiyana. På schemat den kvällen fanns en fire puja, en buddhistisk eldceremoni. Enkelt förklarat sitter man i en stor ring och den person som leder pujan häller smält ghee (smör) i en eld samtidigt som man sjunger (chantar) mantran. Tanken är att ritualen ska undanröja allt som hindrar oss människor från att bli upplysta.

Jag hade varit på en fire puja veckan innan och var väl inte så där vidare värst imponerad. Om jag nu ska chanta (sjunga i grupp) så vill jag göra det kraftfullt, typ ta i allt vad jag orkar. Det här var en mer lågmäld procedur med mantran som i princip ingen kunde.

På vägen till den här ceremonin funderade jag flera gånger på att bara gå och lägga mig i stället. Jag hade en lång resdag framför mig, dessutom hade jag ätit alldeles för mycket middag (det gjorde jag varje kväll för maten var så sinnessjukt god).

Jag är glad att jag inte gick och lade mig.

Direkt pujan inleddes kände jag för att meditera. Jag har mediterat mycket under den här månaden, mer än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Med varierande resultat, får man väl ändå lov att säga. Vissa dagar har jag bara suttit och funderat på mat. Och hur det ska bli när jag kommer hem. Andra dagar har jag upplevt stunder av stillhet och en känsla av att vara i kontakt, inte med någon Gud, snarare med en ovanligt stark närvaro i nuet.

Hur som helst. Jag stängde ögonen och föll nästan direkt in i ett kraftfullt meditativt stadie. 

Där stannade jag i jag vet inte hur länge, 90 minuter? Två timmar?

Tiden fanns inte. Jag stördes inte av några tankar. Det var som att jag vibrerade inombords, på ett väldigt behagligt sätt.

När jag öppnade ögonen igen var alla människor borta och allt var bortplockat. Där satt jag ensam kvar på en filt med ett litet värmeljus framför mig.

Jag la mig ner på marken och tittade upp mot stjärnorna.

Kände mig hel och lätt och totalt obekymrad.