Jag förstår att det kan låta märkligt.

Säkert rätt så flummigt.

Att skulle yoga kunna förändra en människa.

Jag fick en fråga i yogaforumet #beyoga365 efter det här inlägget: vad är det som gör att jag märker att jag förändrats?

Det är en bra fråga. 

Jag hade garanterat ställt mig oerhört frågande och skeptisk för bara ett par år sedan.

Men jag ska göra ett försök att förklara. Så här ungefär då:

Jag tror att allt vi varit med om i livet, allt som inte bearbetats känslomässigt i alla fall, lagras fysiskt i kroppen. Det skapas spänningar som sedan leder till stelhet. Hemska barndomsupplevelser, trångsynthet, separationer, oro, brist på självkärlek, hopplöshet, stress – allt sånt samlas i kroppen och ”sluter” oss. Men när man kan börja jobba närvarande och varsamt med att luckra upp kroppen genom yogan, så släpper vi på vårt bagage. Det lämnar i sin tur plats för annat: öppenhet, kärlek, klarhet, nya perspektiv och en stillhet under meditation. 

Observera att jag skriver närvarande. Jag tror att om närvaron inte finns där, om det inte finns någon djupare kontakt i dig själv, med din kropp och rörelserna du gör på yogamattan så kommer det inte att fungera på samma terapeutiska vis. Då kommer du att bli rörligare och så är det bra med det.

Jag ser människor som yogar där alltihop handlar om den fysiska biten. Att kunna göra snygga flowsekvenser, stå på händer och så vidare. Jag säger inte att det är något fel med det. Det är bara två olika saker. Det beror på vad du är för typ av människa och till viss del också vilka yogalärare du guidas av.

Det jag (försöker vara) lite försiktig med när det kommer till att ”predika” yogans fördelar är att människor ska få för sig att det här är en mirakelmetod eller en VÄG jag vill pracka på människor. Det är inte min mening. Jag vill att alla människor ska hitta sin väg. Om det sen är yoga eller dans eller korsord eller bussresor som får människor att må bra och känna kärlek, mål och mening så är det fantastiskt. Det som funkar, det funkar.

Jag kan bara säga att för MIG har yogan gjort underverk. För mig har det varit ett smärre mirakel.

Det syns utanpå och det känns inuti.

Jag har varit cynisk, dömande, deprimerad. Jag har haft håret färgat svart och lagt på en hel massa lager smink varje morgon. Jag har druckit för mycket alkohol. Jag har ätit dålig mat. Jag har hetsätit. Jag har svält mig. Haft dåligt självförtroende och egentligen inte trott att jag varit värd någonting. Jag har känt mig som ett offer och varit missunnsam när det gått bra för andra människor. Jag har haft ångest. Varit rädd. Rädd för att flyga, rädd för att ta för mig av livet, ängslig för vad andra ska tycka, rädd för att avsluta relationer, rädd för att påbörja relationer. Rädd för att leva. För att inte tala om fruktansvärt stel i kroppen.

Och vad är det då som har hänt? Hur är det jag förändrats? Vad är det yogan har gjort? Den har gjort mig mer öppen. Mer kärleksfull. Den har gjort att jag vågar känna mer tillit. Jag är överens med mig själv och min kropp (inte varje dag, men allt som oftast). Jag vill äta bra. Jag väljer att tänka positivt. Jag vågar sträcka upp armarna, öppna upp området kring hjärtat och andas rakt in. Jag vågar tro. Tro på att allting kommer att lösa sig till det bästa. Jag vill må bra. Jag mår bra. Inte alla dagar, men ofta. Jag sminkar mig lite och sällan. Jag har min naturliga hårfärg. Jag är rörligare i kroppen. Jag är rätt ofta glad. Allt som oftast känner jag att jag har kraft, mål och mening. Jag har inte skygglapparna på, jag SER att mycket här i världen är på väg åt helt fel håll, men jag tror ändå att det inte hjälper att gruva sig och klafsa ner i klagoträsket utan det jag faktiskt kan göra är att försöka må bra och ta ansvar för de val jag gör i livet och försöka inspirera andra till att göra samma sak.

Så.

Ungefär så har yogan förändrat mig.

Bild från Solo. 

Gillar du?

Tänkte bara ödmjukt påminna/tipsa om att jag varje månad skriver krönikor i Wellness. Jag testar på någonting hälsorelaterat under tre veckor och sen skriver jag om saken.

Det går att läsa på internet i efterhand, så här finns lite länkar.

Zandra utvecklas: försöka skaffa magrutor. 

Zandra utvecklas: juicedetoxa. 

Zandra utvecklas: 30 day squat-appen. 

Zandra utvecklas: ayurveda. 

Zandra utvecklas: sockerfritt. 

Ja, det är några stycken. Slit dem med hälsan!

Min väg med yogan har verkligen varit magisk, från första stund.

Tänk, där var jag i en liten fiskeby i Mexiko, iklädd mitt livs första långkjol och slogs av en tanke som plötsligt kändes så självklar: jag ska börja med yoga.

Var kom den tanken ifrån? Det var inte ens en särskilt bra idé!

Jag är ju löjligt jättestel efter att ha styrketränat i många år och jag var ju faktiskt också en rätt så osmidig och klumpig människa. 

Då hade jag ingen aning. Jag hade INTE EN SUSNING om vad yogan skulle komma att göra för mig. Mina förväntningar var på sin höjd att jag skulle lyckas nå mina tår en vacker dag.

Inte visste jag att det skulle bli min medicin.

Att jag bara någon månad senare skulle ta min allra sista tablett antidepressiva, bara för att jag någonstans djupt inne i mig bara visste att jag inte behövde dem längre. Jag hade ju yogan.

Inte visste jag att det skulle bli ett sätt för mig att för första gången, på riktigt, komma överens och bli vän med min kropp.

Inte visste jag att yogan skulle få mig att våga mer än jag vågat tidigare i livet.

Jag kunde definitivt aldrig ana att en bloggläsare skulle länka till ett åländskt sommarprat av en yogastudioägare. En fascinerande historia om en sökande människa som försökt passa in, på alla möjliga olika sätt, men till slut gav sig ut i världen och livet tog henne så småningom till en yogalärarutbildning i Indien där hon fann svaren. Att hon redan har dem inom sig.

Det jag däremot visste efter att ha lyssnat på radioprogrammet var: jag ska åka dit. Till den platsen. Gå den utbildningen.

En annan röst sa: men det är väl inte en särskilt bra idé, du måste ju bli bättre, rörligare, lära dig stå på huvudet. Jag struntade i den rösten. Jag vågade ändå.

Det jag fick lära mig i Indien var att det finns miljontals sätt jag kan lära ut yoga på. Jag kan välja ett av alla de sätten – eller så kan jag välja mitt sätt. Direkt ur hjärtat,  efter de fysiska förutsättningarna jag har med min kropp.

Herregud om folk vill stå på huvudet eller slingra ihop sig i superavancerade positioner så finns det JÄTTEMÅNGA bra lärare som gladeligen lär ut det.  

En kväll i Goa låg jag i en hängmatta och tittade upp mot stjärnorna och tänkte: någon gång i livet vill jag hålla en yogaklass för en full sal i Sverige.

Obviously hade jag ingen aning om att jag bara några månader senare, den här helgen som var, skulle hålla två fulla klasser i den allra vackraste studion jag någonsin varit i. Jag är fortfarande känslomässigt omtumlad av alltihop. Jag är så glad. Så tacksam. Över alla de här människorna som kom. Som alla är ute på sina egna resor i livet. De gav mig förmånen att få vara en liten, liten del av deras.

Det finns förstås alltid en massa OM i livet.

Men om.

Om jag inte följt hjärtat. Om jag inte vågat. Om jag lyssnat på den där rösten i huvudet i stället.

Då hade inte de här händelserna staplat sig så vackert på varandra och vecklat ut sig till något alldeles magiskt.

Jag satt i soffan i går kväll med en kopp te. Det var perfekt, i all sin enkelhet.

Men jag tänkte på borden och måsten och plötsligt var allt uppdrucket och stunden jag sett så mycket fram emot var över. Jahapp.

Trillade över den här historien och började skratta åt mig själv. För jag tänker så ofta: bara det här och det här faller på plats – DÅ ska jag sitta där i lugn och ro med min kopp och vara fullständigt närvarande.

Eller … så är jag det helt enkelt nu.

There was once a businessman who was sitting by the beach in a small Brazilian village.

As he sat, he saw a Brazilian fisherman rowing a small boat towards the shore having caught quite few big fish.
The businessman was impressed and asked the fisherman, “How long does it take you to catch so many fish?”
The fisherman replied, “Oh, just a short while.”
“Then why don’t you stay longer at sea and catch even more?” The businessman was astonished.
“This is enough to feed my whole family,” the fisherman said.
The businessman then asked, “So, what do you do for the rest of the day?”
The fisherman replied, “Well, I usually wake up early in the morning, go out to sea and catch a few fish, then go back and play with my kids. In the afternoon, I take a nap with my wife, and evening comes, I join my buddies in the village for a drink — we play guitar, sing and dance throughout the night.”

Jag läser en artikel där kända kvinnor berättar vad de skulle sagt till sig själva när de var 20. 

Den finns i senaste numret av Solo (där jag för övrigt skriver krönikor varje månad!). 

Det handlar om i princip två saker: lyssna mer till ditt hjärta och följ dina drömmar.

Vid närmare eftertanke kanske det till och med är samma sak.

Det är intressant det där. Hur vi människor gärna skjuter upp saker. Vi är väl lata av naturen, antar jag. Följa sin drömmar? Äsch, det är väl något man kan göra sen. Eller? Eller så gör du det nu. I dag. 

Sätt dig ner och formulera för dig själv vad det är du vill göra och ta första steget mot att förverkliga det.

Jag vet hur jag själv kan se saker framför mig som totalt ouppnåeliga. Varför känns det ouppnåeligt? För att jag inte vet exakt hur jag ska ta mig dit. Och när jag inte vet så blir jag rädd. Och när jag blir rädd så börjar jag tänka att en massa andra redan kan göra det som jag vill göra mycket bättre. Jag tänker att det är krångligt. Alltför krångligt. Det är så mycket enklare för alla andra människor som redan har ett kontaktnät och erfarenhet.

Så sitter jag där. Surmulen och frustrerad. För att jag i mitt huvud redan satt upp gränser som gör att jag aldrig kommer att kunna följa min dröm.

Det är ju skrattretande, är det inte?

Det är ju bara att tacka gudarna att inte alla människor här i världen sitter med samma tänk, för då hade ju aldrig någonting blivit förverkligat. Alla hade bara suttit handlingsförlamade, låsta i sina huvuden.

Så här tänker jag: världen vinner faktiskt på att jag följer mina drömmar. Världen vinner på att jag mår bra och sprider vänlighet och glädje runt omkring mig.

Det kan tyckas futtigt. Jag är ju bara EN människa.

Men jag i min tur kanske kan inspirera någon annan. Ha energi, kraft och ork att hjälpa någon annan mot deras dröm. Och den personen kan i sin tur hjälpa någon.

Det måste väl rimligtvis vara bättre för världen än att vi alla sitter på varsin kammare och tjurar över att vi aldrig kommer att lyckas?

”Våga satsa och tro på dig själv – man kan bli och göra exakt det man vill. När man är ung är det svårt att förstå att det faktiskt är så enkelt att alla ens drömmar är genomförbara om man är beredd att kämpa hårt. När jag var yngre gjorde jag en hel del olika saker som jag nu i efterhand har insett har bidragit till den jag är i dag och var jag är karriärmässigt. Jag kunde aldrig ana att de val jag gjorde då skulle påverka min framtid i den utsträckningen. Mitt råd är att våga lita på sin magkänsla och lära sig av de erfarenheter man samlar på sig, låt allt få ta sin tid och stressa inte fram saker, det blir oftast inte bra då”. 

Karin Söderlind, vd för Dagmar.

Gillar du?

Jag sitter på ett kafé och jobbar. Pausar för att äta lunch, dagens soppa som den härliga mannen i kassan påstår är ”alldeles utsökt” men som väl inte är någon av de mer omvälvande matupplevelser jag haft.

Jag lägger undan datorn och koncentrerar mig på att äta. Försöker koncentrera mig på att äta i alla fall. Men vid bordet bredvid sitter en ung tjej, kanske 23, och pratar med sin pappa. Hon går på om sitt liv, jag anstränger mig för att inte lyssna men det är svårt. Hon pratar rätt så högt. Om löner, jobberbjudanden, lägenhetsaffärer, en kontantinsats som hon vill att pappan ska fixa, bråk med pojkvännen, kompisar som tjänat pengar, en var miljonär innan han var 19. Pappan lyssnar och nickar.

Han är propert klädd i mörk kavaj. Välkammad.

Dottern tystnar för en stund. Lågmält börjar pappan prata. Trevande.

Jag har dåligt samvete för att jag lyssnar, men nu kan jag omöjligt låta bli. Det är som att ha hamnat i en filmscen. Till och med soulen som spelas i högtalarna synkas med stämningen.

Han får fram att han ska till sjukhuset i dag. Han är sjuk. Han ska opereras. I morgon. Tumör. Cancer.

– Varför har du inte sagt något? Pappa! Vad är det som händer?

Han tittar ner i sin tallrik. Skakar på huvudet. Han har bara inte velat oroa någon.

Jag stoppar i mina hörlurar. Det räcker.

Kanske var det ändå meningen att jag skulle höra den där konversationen.

Kanske är det bra att då och då få en påminnelse om hur skört livet är.

Hur det oftast bara pågår, med att-göra-listor som byggs på och byggs på. Förblindade vandrar vi runt med våra vardagliga bekymmer tills det plötsligt händer någonting som får oss att vakna upp. Att inse att allt det där vi trott varit så viktigt egentligen bara är en illusion. Det är inte det viktiga. Men det är lätt att glömma.

Det viktiga är de relationer vi har. De vi älskar. 

Kärlek kommer alltid, alltid trumfa allting annat.

Jag inser mer och mer hur lite jag varit i kontakt med min egen kropp.

Jag under hela min uppväxt varit benägen att bli sjuk. Förutom förkylningar, halsfluss, öronproblem, lunginflammation har jag också haft hudutslag.

Har slussats runt till olika läkare och fått mediciner som ska bota än det enda, än det andra.

Inte någon enda gång verkar det som om någon läkare stannat upp och frågat: vänta nu, varför är den här människan så sjuk? Vad är roten till det onda? Kan det vara NÅGONTING annat än fysiskt? Kan det vara känslomässigt? Kan det rent av vara själsliga sår som visar sig fysiskt? 

Nej nej. Allergiutredningar och blodprover och mediciner.

Jag tänker på när jag blev deprimerad.

Hur den ”normala” lösningen var att ge mig medicin som trubbade av mina känslor. Jag åt dem i över fem år. Försökte sluta flera gånger, för jag kände mig inte i kontakt med mig själv. Men jag hade inte några verktyg för att vara utan medicinen! Det blev samma tunga fall varje gång. Tårar och mörker.

Inte någon gång var det någon legitimerad människa som sa: din ångest är där av en orsak. Den är ett sunt symptom på att det sätt du lever ditt liv inte är det rätta. Du är varken i kontakt med din kropp, din själ eller känner någon som helst tro eller tillit till livet. Kanske inte så konstigt att du vill avsluta alltihop.

Bara någon månad efter att jag gått på min första yogaklass kunde jag sluta med antidepressiva. Jag visste rent intuitivt att jag inte skulle behöva dem mer, för första gången i livet hade jag ett verktyg för att må bra, för att komma i kontakt med min kropp. Jag säger inte att yoga är någon mirkelmedicin för alla.

Men den hjälpte mig att bli fri från min depression.

Jag tänker också på hur jag sedan jag var tonåring har proppat i kroppen hormoner i form av p-piller. Nu har jag sedan fem år tillbaka en hormonspiral som jag ska ta bort om en vecka. På grund av den har jag inte haft mens på fem år.  Och det har jag varit rätt så nöjd med. Fram tills nu.

Fram tills nu då jag börjat läsa på och bli mer medveten.

För vad är det jag har i min kropp egentligen? Det är det aldrig riktigt någon som kunnat förklara för mig. Men det jag läser är fruktansvärt. Fiskar som blir tvåkönade av det hormon som utsöndras. Kvinnor som får den ena biverkningen värre än den andra. Acne, yrsel, viktökning, humörväxlingar. Låter ju inte som något så där vidare värst festligt att gå omkring med i kroppen.

Vad har det gjort med mig att inte ha mens? Att på onaturlig väg förhindra en naturlig cykel som finns i kroppen. Jag läser att menscykeln hos kvinnor hör ihop med såväl förmågan att känna alla sina känslor ordentligt, intuitionen och den är också starkt sammankopplad med kreativitet.

Men här har jag gått, utan en minsta liten blödning. Och varit nöjd. För jag har inte fattat bättre.

Jag har inte fattat att kroppen hela tiden försöker kommunicera med mig.

Sjukdomar, magont, ångest, kroppsvärk, utslag, oro, ångest – allt är tecken på att någonting inte står rätt till. Att allting fungerar som det ska är ett tecken på att allt är i balans, att jag lever på det vis som är rätt för just mig.

I stället har jag kört över min kropps egen visdom genom att låta livströtta läkare på vårdcentralen (de ser oftast inte heller ut att må så bra?) lindra symtom på löpande band.

Ledsamt. 

Min kloka mamma har alltid vetat det här och predikat det för mig. Men det verkar som med mycket annat här i livet som om det måste få ta sin lilla tid för mig att förstå.

Här är två böcker för dig som är intresserad av att läsa mer om hur kroppen och alla tankar och känslor hänger ihop. Womens bodies, womens wisdom och Anatomy of the spirit.

Det här är till er alla som kämpar med dieter. Som inte är nöjda med vad ni ser i spegeln. Som ligger hemma och har ångest över att ni borde vara på gymmet för att kroppen ska duga på stranden i sommar.

Jag minns hur det var förr. Jag minns hur jag kunde prata med kompisar på ett väldigt nedsättande sätt om min kropp.

Nästan som om min kropp var en tredje person i rummet.

Nej, usch titta vilka äckliga lår. 

Vilken plufsig mage!

Dålig hy.

Det här är början på en krönika jag skrivit för Newsner, om kroppar. Ni får jättegärna läsa hela här. 

Se dig själv i spegeln och säg ”jag älskar dig”.

Jag läste det här för tre år sedan och testade väl någon gång då. Det kändes fruktansvärt. Vidrigt. Som ett skämt.

Jag trillar över samma övning i en bok jag läser nu och testar på nytt. Jag märker hur lätt det kommer. Jag älskar dig. Som om jag nästan är lite fnittrig och småförtjust i att säga det.

Jag älskar mig. Kanske inte alla dagar. Men de allra flesta.

Det tog tre års jobb, men det är fanimej inte omöjligt att komma överens med sig själv.

Testa själv. Säg ”jag älskar dig” till spegelbilden varje dag i 30 dagar. Säg det som att du menar det. Även om det känns löjligt och osant till en början. Du kommer att märka skillnad. Jag lovar.

Jag gick på en yinyogaklass i går där läraren pratade om ett ”mantra” han uppskattar. De ”fyra t:na” kallade han det: tid, tålamod, träning och tillit.

– Ger vi saker i livet de här fyra t:na så kan vi nästan räkna med att det som kommer ut på andra sidan blir bra. 

Jag tänker på mig själv och hur jag bra det här stämmer överens med mitt välmående.

Jag MÅSTE investera i de fyra t:na för att må bra.

Tid att meditera, tid att yoga. Inte mycket tid, men en liten stund varje dag.

Tålamod när det kommer till att inte pressa fram saker eller beslut. Det är jag annars en mästare på. Om jag vill något vill jag att det ska hända NU. Om jag hittar någonting jag vill köpa vill jag köpa det NU. Om jag ska ta ett beslut om framtiden vill jag ofta ta det NU, gärna utan att tänka efter, för jag vet att om jag tänker efter så kommer jag att börja vela fram och tillbaka i all evinnerlighet. Men vissa saker i livet, många beslut mår bra av att få växa fram.

Träning. Det kommer stunder då jag blir arg för att jag inte redan är fem steg före i min yogapraktik. Herregud. Då får jag backa lite ur min lilla trånga bubbla jag befinner mig i och se livet i lite perspektiv. Det finns tid. Jag kommer (förhoppningsvis) att fortsätta utvecklas under hela den tiden jag har kvar här på jorden. Vad är det roliga den dagen jag inte har några utmaningar kvar? Om den dagen nu ens någonsin kommer att komma.

Tillit. Kanske den allra svåraste. Att bara lita på att den ovissa framtiden kommer att veckla ut sig och bli alldeles perfekt precis så som den blir. Att stå stadigt i ovissheten. Det krävs mod för det också. Att lita på att jag kommer att möta de människor jag behöver möta, hamna på de platser jag behöver hamna, göra exakt det som det är meningen att jag ska göra.

De fyra t:na alltså.

Läraren avslutade klassen med att fråga om någon visste var det här mantrat kommer ifrån. Ingen visste.

– Det är något man ibland brukar säga till nyblivna mammor när de ska börja amma.