Jag inser mer och mer hur lite jag varit i kontakt med min egen kropp.

Jag under hela min uppväxt varit benägen att bli sjuk. Förutom förkylningar, halsfluss, öronproblem, lunginflammation har jag också haft hudutslag.

Har slussats runt till olika läkare och fått mediciner som ska bota än det enda, än det andra.

Inte någon enda gång verkar det som om någon läkare stannat upp och frågat: vänta nu, varför är den här människan så sjuk? Vad är roten till det onda? Kan det vara NÅGONTING annat än fysiskt? Kan det vara känslomässigt? Kan det rent av vara själsliga sår som visar sig fysiskt? 

Nej nej. Allergiutredningar och blodprover och mediciner.

Jag tänker på när jag blev deprimerad.

Hur den ”normala” lösningen var att ge mig medicin som trubbade av mina känslor. Jag åt dem i över fem år. Försökte sluta flera gånger, för jag kände mig inte i kontakt med mig själv. Men jag hade inte några verktyg för att vara utan medicinen! Det blev samma tunga fall varje gång. Tårar och mörker.

Inte någon gång var det någon legitimerad människa som sa: din ångest är där av en orsak. Den är ett sunt symptom på att det sätt du lever ditt liv inte är det rätta. Du är varken i kontakt med din kropp, din själ eller känner någon som helst tro eller tillit till livet. Kanske inte så konstigt att du vill avsluta alltihop.

Bara någon månad efter att jag gått på min första yogaklass kunde jag sluta med antidepressiva. Jag visste rent intuitivt att jag inte skulle behöva dem mer, för första gången i livet hade jag ett verktyg för att må bra, för att komma i kontakt med min kropp. Jag säger inte att yoga är någon mirkelmedicin för alla.

Men den hjälpte mig att bli fri från min depression.

Jag tänker också på hur jag sedan jag var tonåring har proppat i kroppen hormoner i form av p-piller. Nu har jag sedan fem år tillbaka en hormonspiral som jag ska ta bort om en vecka. På grund av den har jag inte haft mens på fem år.  Och det har jag varit rätt så nöjd med. Fram tills nu.

Fram tills nu då jag börjat läsa på och bli mer medveten.

För vad är det jag har i min kropp egentligen? Det är det aldrig riktigt någon som kunnat förklara för mig. Men det jag läser är fruktansvärt. Fiskar som blir tvåkönade av det hormon som utsöndras. Kvinnor som får den ena biverkningen värre än den andra. Acne, yrsel, viktökning, humörväxlingar. Låter ju inte som något så där vidare värst festligt att gå omkring med i kroppen.

Vad har det gjort med mig att inte ha mens? Att på onaturlig väg förhindra en naturlig cykel som finns i kroppen. Jag läser att menscykeln hos kvinnor hör ihop med såväl förmågan att känna alla sina känslor ordentligt, intuitionen och den är också starkt sammankopplad med kreativitet.

Men här har jag gått, utan en minsta liten blödning. Och varit nöjd. För jag har inte fattat bättre.

Jag har inte fattat att kroppen hela tiden försöker kommunicera med mig.

Sjukdomar, magont, ångest, kroppsvärk, utslag, oro, ångest – allt är tecken på att någonting inte står rätt till. Att allting fungerar som det ska är ett tecken på att allt är i balans, att jag lever på det vis som är rätt för just mig.

I stället har jag kört över min kropps egen visdom genom att låta livströtta läkare på vårdcentralen (de ser oftast inte heller ut att må så bra?) lindra symtom på löpande band.

Ledsamt. 

Min kloka mamma har alltid vetat det här och predikat det för mig. Men det verkar som med mycket annat här i livet som om det måste få ta sin lilla tid för mig att förstå.

Här är två böcker för dig som är intresserad av att läsa mer om hur kroppen och alla tankar och känslor hänger ihop. Womens bodies, womens wisdom och Anatomy of the spirit.