Tänk dig att du vaknar en morgon och tillvaron – precis allt du är van vid – är annorlunda.

Föreställ dig att du sträcker dig efter mobilen, men någonting är fel. Alla dina appar är borta. Instagram, Facebook, Twitter, Snapshat. Allt är raderat. ”Vad i helv…” kanske du tänker och öppnar dina kontakter för att ringa din kompis och gnälla över vad som har hänt. Men telefonboken är innehållslös. Du har inte ett enda namn eller nummer.

Desperat slår du på datorn, men det är lika tomt där. Det finns inte längre ens en symbol du kan klicka på för att komma ut på nätet.

Fråga dig själv lite hastigt bara, om inget av det som är kopplat till internet längre finns: vem är du då?

Tänk dig att du därefter öppnar din garderob och alla plagg ser exakt likadana ut. Blekgrå lösa tröjor och sladdriga byxor. Eftersom du inte har något annat alternativ så är du illa tvungen att dra på dig de här kläderna.

Fråga dig själv igen, hur skulle det kännas? Om alla dina omsorgsfullt valda kläder försvann: vem är du då?

Du stannar till framför spegeln och ser att du tappat allt ditt hår. Hur känns det? Fruktansvärt? Vem är du utan ett enda strå på huvudet?

Tänk dig att du går vidare ut på stan och får en stark känsla av att någonting fattas.

Det finns inte en enda reklamskylt någonstans. Ingen skranglig modell som ska sälja en trekantsbikini för 99 kronor. Inget sminkföretag som berättar hur mycket vackrare hy du kommer att få bara du köper deras produkter. Inte ens en löpsedel som berättar för dig vilka kändisar som tjänar mest i ditt område.

Om allt det här var borta, hur skulle det kännas? Om du levt ditt liv utan påverkan från reklam: vem hade du varit då?

Fortsätt gå. Vandra vidare hem till en vän. Knacka på. En okänd människa öppnar dörren, skakar på huvudet och smäller fast dörren när du frågar efter din kompis. Du går vidare till nästa vän, men samma sak där. Borta.

Om alla dina kompisar en dag upphörde existera, vem är du då?

Gå till ditt jobb eller din skola. Upptäck att de inte finns längre.

Utan precis allt det här: utan dina kläder, utan hår på huvudet, utan internet, utan påverkan av reklam, utan yrke eller utbildning – vem är du då?

Är det möjligtvis så att du tror att du är allt det där, alla yttre ting?

Okej … men om alla yttre ting togs bort: vad är i så fall den där kroppen som vandrar omkring? Vad är alla känslor? Din förmåga att se och höra? Vad är alla tankar din hjärna formar? Vad är ditt hjärta som slår? Dina andetag?

DET är ju du!

Du är INTE din klädstil, vilka du hänger med eller hur många likes dina Instagramföljare tycker att du är värd. Det är sånt du har skaffat på vägen, saker som säkert kan göra livet härligt på många sätt – men det är fortfarande inte du.

Synd bara att det är så förbannat svårt att komma ihåg.

Krönika publicerad i Solo. 

Nu visar nya studier att meditation och yoga faktiskt förändrar cellerna och håller oss friskare. Studien gjordes under 12 veckor på kvinnor som överlevt bröstcancer. De fick gå på en 90 minuters hathayoga- och meditationsklass och utövade meditation och yoga 45 minuter hemma resten av dagarna.

Egentligen är det rätt roligt, det här ständiga behovet av att ha forskning på allting. Vi är som små barn som inte kan lita på någon annan och bara ”har mamma sagt det?”. 

Missförstå inte. Jag tycker att det är viktigt att det forskas på yoga och meditation, inte minst för att det ska kunna bli ett mer utbrett alternativ inom sjukvården.

Men förmågan att känna efter själv? Hur är det med den egentligen?

Hur mycket vågar vi lita på att någonting bara fungerar utan att någon forskningsgrupp i Colorado fått ner på pränt att det du faktiskt känner är rätt för dig? Jag vet i alla fall att jag har haft rätt svårt med det.

Vilken typ av mat tycker min kropp om, till exempel? Jag vet inte, för jag har aldrig känt efter. Lika bra att jag hoppar på den här dieten som random forskare har sagt att ska vara effektiv. Sämre koll har vi tyvärr sedan på vilket företag som bekostat just det där forskningsteamet för möjligheten att använda sig av rapporten i vinstdrivande syfte. Precis som det går att vinkla journalistik så går det att vinkla forskning. Hela jävla verkligheten går att vinkla bara du har någon som är villig att lyssna. Se på sekterna.

Så varför är vi då ändå motvilliga till att lyssna inåt och lita på oss själva?

Jag vet inte, kanske är det bara så vi blir lärda i dag. Det är hur som helst synd.

Sen finns det förstås undantag. Jag läste att Tina Thörner, rallykartläsaren som var med i ”Let’s dance” och numera jobbar mycket med coachning och personlig utveckling, hade hittat en knöl någonstans på kroppen. Hennes läkare ville förstås undersöka saken och det kunde han väl få göra sa hon, men hon visste redan att det inte var cancer.

– Hur kan du veta det? frågade läkaren.

– För att jag känner mina celler så pass väl.

Ibland tar det tid innan en insikt faller på plats. Min mamma har så länge jag kan minnas pratat om att jag aldrig kan förändra en annan människa.

Ändå har jag försökt och försökt. För jag har haft en så tydlig bild av hur världen SKA se ut. Hur människor SKA bete sig.

Helvete, vad jobbigt det har varit. Vilken lättnad det är att till sist bara släppa taget. Känns som att jag är 30 kilo lättare.

Att till slut inse att det enda jag någonsin kan och bör lägga kraft på att förändra är mig själv och min egen inställning till saker och ting.

Men att jag insett det här betyder tyvärr inte att jag är ”botad”. Jag kan fortfarande få för mig att jag både kan och SKA gå in i andras liv och styra och ställa. Skillnaden är att jag nu (förhoppningsvis) upptäcker mig själv och kan sätta stopp innan jag slösat alltför mycket energi.

Mamma gör ofta liknelsen att relationer är som tennis. Du har din planhalva och din motspelare har sin. Men det är stört omöjligt att du kan sköta din egen sida OCH den andra personens. Det går inte!

Det spelar ingen roll att intentionerna är goda. Att du vill få den andra personen att stressa mindre. Vara mer närvarande. Äta bättre. Prata mer. Förstå mer.

Eller vad det nu kan vara.

DET ÄR INTE DITT. Du kommer aldrig ha makt över en annan människa, så det finns ingen vits att ens försöka.

Och det är här man gärna flikar in ett: ”jo … men bara hon/han skulle fatta det här och det …” NEJ!

Nej.

Nej.

Släpp det.

Bara släpp.

Om du inte vill skapa en massa onödigt lidande för dig själv: släpp det!

Du kommer aldrig kunna styra över hur din sambo eller din mamma eller din storebror eller din chef ska agera och leva sina liv. Ja, de borde säkert stressa mindre, hitta ett jobb, sluta tänka så negativt, dricka mindre, sluta vara så vidrig. Förmodligen har du helt rätt.

Men det är fortfarande inte ditt ansvar.

Det är deras.

Genom att lägga energi på att förändra någon annan så försvinner det en massa värdefull energi som du behöver för att må bra och orka leva ditt liv. Som Elizabeth Gilbert skrev i ett av sina senaste inlägg på just det här ämnet:

We must love each other. We must be kind to each other. We must be generous in act and spirit with each other. But for the sake of grace and sanity, WE MUST LET EACH OTHER BE. Know where you have power and where you do not have power. 

Jag trillade över ett inlägg jag skrev för tre år sedan. Ibland är det skönt att blicka tillbaka och se att livet verkligen förändrats, det är inget jag bara inbillar mig. Tillvaron är verkligen annorlunda nu. Inte bara att jag inte har någon slags mörk page och tajta klänningar med stjärnor på längre. Då var jag så osäker på att jag mådde bra att jag var tvungen att intala mig själv att det verkligen var så. Känsla i kroppen var annorlunda, det finns något så mycket stabilare här inne nu.

Från 21 december 2011:  

Jag grät på tunnelbanan i morse. Orkar inte ens bry mig om folk tittar.

Jag trevar omkring, försöker få ett stadigt grepp, men förr eller senare glider allting ur händerna på mig. Andra står upp för orättvisor, andra fängslas för att de försöker belysa svin som håvar in storkovan på brott mot mänskliga rättigheter. Jag har fullt upp med mig själv. Det gör mig nedslagen. Ibland, när jag mår bra, tänker jag att jag ska ringa min psykiater, han som drog upp mig till ytan för några år sedan. Jag vill säga att jag tänker på honom och den hjälp han gav mig, att jag inte kämpar längre, jag står stadigt nu. Som en liten unge som går till mamma och visar sin teckning ”här titta vad jag har gjort”. Visst är den fin. Säg att den är fin. Jag vill att han ska säga att jag är stark. Visst är jag stark. Säg att jag är stark.

Sedan halkar jag igen. Hopplösheten. Den som jag försöker värja mig mot genom att bygga murar mot folk. Dra mig undan och vara bitter. Jag sitter och hojtar om att jag aldrig ska ha något samröre med män igen, att jag bara vill bli lämnad ifred, att jag avskyr julen och vad den gör med människor. Om jag har taggarna utåt kan ingen ta sig in och riva upp sår. Det är mitt sätt att skydda mig, antar jag. Egentligen är jag livrädd. Ängslig för att jag ska falla ihop igen. Orolig för att ingen ska dra upp mig nästa gång.

Om det blir en nästa gång.

Jag vill inte det.

Jag har alltid varit pratig av mig. Alltid känt att det finns ett behov av att fylla ut tystnaden som uppstår när det är ytterligare en person eller flera i ett rum.

Jag måste ju säga något. Det kan ju inte bara vara tyst. Då kan det ju bli pinsamt och jobbigt. Lika bra att säga någonting kul så folk börjar skratta i stället.

Men det där ligger ju hos mig. Jag tror att jag måste prata så att andra människor ska må bra. Men om de mår bra av att prata så skulle de väl prata. Ibland kanske det bara kan få vara tyst. Jag tänker att det är en bra övning för mig att vänta ut människor och lyssna på vad de har att säga i stället för att gå på direkt om vad jag har att komma med. Inte minst i jobbet som journalist kan det vara en fördel att också klara av att vara tyst och inte bara mata på med frågor.

När jag jobbade på kontor reflekterade jag sällan över hur mycket jag pratade. På något vis kände jag bara att det var min plikt att underhålla människor. Dessutom har eftertänksamma och mer tystlåtna människor nästan provocerat mig. Det måste ju vara någonting konstigt, har jag tänkt. Varför säger de inte bara något?

I relationer har jag också haft svårt med tystnad. Också där tänkt: varför säger han inte bara något?

Nu när jag är hemma om dagarna, mestadels i tystnad med hundarna så blir det en så tydlig kontrast när jag väl åker ut på jobb eller ska träffa någon. Jag märker hur det är en roll jag kliver in i. Nu-ska-här-pratas-rollen. Men tycker jag ens så där vidare värst om att prata hela, hela tiden? Jag vet inte. Jag tror inte det. På yogastället jag ska till i Goa så är det tysta timmar mellan 20 på kvällen till 10.30 på morgonen och när jag läste det det så kände jag bara hur otroligt skönt det skulle bli. Vad befriande att umgås med andra människor utan att hela tiden behöva prata.

Jag har alltid trott att jag måste underhålla, få folk att skratta. Freud ska ha sagt att humor är en av de största försvarsmekanismerna. Så vad är det i så fall jag har försvarat mig från?

Kvällspromenaderna här i kvarteren är en av de bästa stunderna på dagen. Även om jag kan bli lite less på att det aldrig är helt tyst häromkring. Nynäsvägen slutar aldrig dåna, det spelar ingen roll hur höga bullerplank de än försöker bygga.

Jag tycker om att gå omkring bland villorna och tänka på människorna som bor där, att deras liv bara pågår. Undrar om de ens är medvetna om det eller om de tar det för givet. Jag har ofta tagit livet för givet. Inte lika mycket nu längre.

Den här helgen har jag inte gjort speciellt. Tvättat och pratat med grannen nere i tvättstugan. Hans mamma har fått en stroke. Han bor med henne nu, tidigare har han bott i Italien och varit gift i många år. Han säger att mammans rum är så inrökt att väggarna är gula och så klagar han på hemtjänsten, de har det för stressigt. Jag promenerade på Skogskyrkogården i fredagskväll, genom den stora grusgången i mitten där det inte finns några lampor. Det är nog min favoritplats i Stockholm.

Jag gör mitt bästa för att försöka känna alla känslor när de dyker upp. Andas och känna. Jag är medveten om att jag gjort mycket motstånd tidigare och jag vill bort från det där. Hur svårt och jobbigt eller underbart det än är så vill jag kunna ta det när det kommer. Det är inte farligt att känna. Ofta är det till och med mycket jobbigare att kämpa emot.

Jag yogar och noterar att det blir väldigt jobbigt för mig i svanen. Höfterna vill inte alls vara med och det känns som att jag bara vill ut ur positionen. Det är spänningar och stelhet som hamnat där av flera olika anledningar och jag kommer inte att vinna någonting på att pressa kroppen förbi det onda. Jag försöker att bara känna. Inte döma så mycket.

I den här delen av världen som vi lever, i det här landet och det land där jag kommer ifrån, Finland, så tror de flesta inte på annat än det vi kan se.

Folk tror på vetenskapen, jättemycket. Jag kan skriva en artikel och hänvisa till en forskning och då blir det en sanning. Så är det bara.

Vi tror också på konsumtionen, på marknaden. Bara jag får lite mer så kommer allting att bli bättre. Bara jag får ett lite bättre jobb, en lite högre lön, kan köpa lite finare saker.

Det är däremot inte särskilt vanligt att någon tror på gud.

På grund av det här är det som att vi ofta ser oss som lite, lite bättre än de som tror. Det här uttrycker vi genom en överdriven respekt för religioner.

När jag intervjuade Fredrik Lindström berättade han en rätt så talande anekdot från när Mustafa Can skulle vara sommarvärd i P1 i år.

Varje år tas en stor gruppbild där alla sommarvärdar sitter med kransar på huvudet. Så här ser den ut. Mustafa Can ville inte ha någon krans.

Två gånger kom det personal från Sveriges radio och försökte truga den på honom. Han sa nej.

Tredje gången sa han:

– Jag kan inte ha den på grund av min religion. 

Då fick personalen genast någonting nästan skräckinjagat i blicken. Nej, nej, nej så klart inte. Självklart skulle han inte ha krans. Usch, vad dumma och respektlösa de hade varit som ens försökt. Så han blev lämnad i fred, utan krans.

Att han inte ville ha krans hade förstås inget med någon religion att göra. Han var väl bara fåfäng, ville helt enkelt inte ha någon krans på huvudet för det ser så fånigt ut.

Men så där håller vi på. Inte alla förstås, men rätt många. Vi tycker oss vara så moderna och förnuftiga och rationella. Vi som är så smarta som vet att gud bara är hokus pokus. Vi säger att det vi tror på, vetenskapen, demokratin och marknaden, är sanningen, den enda sanningen. Men det är ju precis samma sak som alla andra religioner också säger: det här är den enda sanningen.

Faktum är att det är vi som är extrema. Det är i runda slängar bara 5 procent av jordens befolkning som är ateister. Resten tror.

Vi vill så gärna intala oss själva att vi är framme. Att vi hittat det rätta sättet att verka som människor. Trots att vi egentligen inte vet så mycket alls. Vi har ingen aning om var universum fungerar och vad som finns där ute. Vår hjärna kan uppfatta massvis med saker, men vad finns det som den inte kan förstå? Det kan vi ju förstås inte greppa och skriva en forskningsrapport om.

Jag tror att vi saknar en stor aspekt här.

Att vi stirrar oss så blinda på att det som finns är det som finns. Vi missar den andliga aspekten som de troende människorna får in i sina liv, som många gånger gör det lättare för dem att hantera tillvaron. Vi missar själen, för den syns ju inte.

Jag tror inte på gud, men jag tror. Jag tror på att känna inåt. Att alla svaren på frågorna som mal på uppe i hjärnan redan finns där, från en stilla plats där du bara känner och vet.

Trots att jag inte tror på gud så berör det mig mycket att vara i kyrkor. Jag tror att det är för att där får jag vara alla delar av mig själv. Den själsliga biten tillåts ta lika stort utrymme som den fysiska. Det är samma sak med yogan. Jag connectar med någonting långt mycket större än mina tankar.

Jag kan omöjligt förneka att det är någonting som hänt i mig sedan jag började lyssna inåt. Jag märker hur jag känner en grundning i mig själv som jag aldrig haft tidigare. Och jag märker så tydligt när jag tappar den. När jag stressar och tankarna rusar. Jag börjar ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Om allt inte bara är flum. Jag blir så vilse och olycklig. Tappar meningen.

Sedan hittar jag tillbaka igen, bortom tankarna, till den här platsen inom mig där jag känner mig säker och trygg. Där jag mår bra och är tillfreds. Och det är det kvittot jag får, det enda ”beviset” jag har på att jag gör rätt saker för mig själv. Men det räcker för mig.

Yinyoga är en slags konflikthantering. Du håller en position som kanske känns helt fruktansvärd i tre till tjugo minuter.

Ju mer kroppen gör motstånd, desto jobbigare kommer det att kännas. Ju mer du slappnar av desto mer kommer musklerna att släppa efter och gå in i positionen. Till slut kan det till och med kännas skönt.

Här tycker jag att det finns en tydlig parallell till livet. Ju mer motstånd vi gör mot olika situationer vi hamnar i desto jobbigare kommer vi att få det.

Jag gjorde jättemycket motstånd mot i princip allting förr. Ett exempel. Ibland åker reporter och fotograf ut på längre uppdrag tillsammans. Kanske åker man bil ihop i flera dagar.

Jag har varit så extremt känslig för vilken person jag hamnar med. Precis som i alla andra yrkesgrupper så finns det fotografer som inte är riktigt kloka. Säg då att jag hamnat med någon som inte är riktigt klok. Jag har inte haft något val, jag har varit tvungen att sitta där i bilen med honom eller henne.

Då har allt känts helt fruktansvärt. Jag har liksom kämpat emot situationen hela tiden. Upprepat: ”jag vill inte vara här, det är är hemskt” som något mantra.

Men tänk om jag inte hade gjort det. Tänk om jag bara hade försökt ta mig an läget utan att nödvändigtvis behöva döma det, utan mer kanske observera vad det är som händer. Studera situationen, verkligen betrakta, ta sig an den som att det vore det mest intressanta som hänt.

Jaha, den här människan säger så här. Vad får det mig att känna? Vad tänker jag nu? Jasåja, jag tänker så här. Just så. 

Den här inställningen kan göra det mycket lättare att ta sig an vissa saker i livet. Oavsett om det är en fotograf eller en yogaposition.

För varje ord jag läser från författaren Elizabeth Gilbert så älskar jag henne lite mer.

Häromdagen skrev hon om att inte leva någon annans dröm.

Efter jättesuccén med boken Eat, pray & love blev hon erbjuden både det ena och det andra. Bland annat en egen tv-show. Men hon valde inte det, för hon gjorde något som jag tror många missar: hon kände efter. Är det här min dröm? Nej. Hennes dröm var att göra research i tre år för nästa bok.

Det är så otroligt jävla lätt att förblindas av pengar, fina titlar och uppmärksamhet. Jag gjorde det, jag höll mig kvar på mitt jobb på Aftonbladet genom att intala mig själv att det var det ett drömjobb. Och det var det säkert! Men det var inte mitt. Det spelar ingen roll hur många nyutexaminerade journaliststudenter som hade trånat efter mitt jobb – det är fortfarande deras dröm. Inte min.

Sen skiljer det där sig så mycket från individ till individ. Jag var tillsammans med en kille som hade jobbat på samma ställe i 12 år. Det var väl inte direkt något drömjobb, men det spelade ingen roll för honom. Han ville ha det så. Hans resonemang löd att han jobbade för att kunna ha en bra fritid då han kunde göra annat han drömde om att göra.

Det här kunde jag förstås inte acceptera. Jag var på honom hela tiden, fanns det ingenting annat han skulle vilja göra, skulle han inte kunna satsa på det eller det? Ville han inte känna att han hade ett jobb som han älskade över allt annat och kändes betydelsefullt för honom?

Och då är vi där igen. Det var inte hans dröm! Hans dröm var att ha ett tryggt jobb så att han kunde ha en vettig fritid.

Jag försökte bara pracka på honom min dröm att ha ett jobb jag älskar över allt annat och som känns betydelsefullt för mig.

Elizabeth Gilbert länkar också till det här klipper och skriver:

If you’re wondering what your calling is — your vocation — here’s a clue: It’s whatever makes you as happy as screwing around with a soccer ball during warm-ups clearly made Maradona. 

Jag gick mot tunnelbanan på Kungsholmen i går kväll och sköljdes över av en så kraftig känsla av meningslöshet.

Det blir så ibland. När min hjärna har gått på högvarv för länge så tappar jag fotfästet. 

Jag försöker intellektuellt greppa meningen med livet och det går inte. Jag bara famlar runt, förstår inte hur världen kan se ut som den gör. Varför människor håller på och håller på. Varför gör folk saker? Varför gör jag saker? Vad är meningen? Från de här tankarna kommer känslan av ensamhet. Det känns som att alla andra fattat saker som jag inte lyckats förstå. Ser saker med livet som jag inte kan se.

Det är inte konstigt att jag hamnar här. Jag har en snabbfil dit efter att ha upprepat de här tankarna i mitt huvud i så många år med depression.

Men det som skiljer sig numera är att jag kan förmå mig själv att observera och på så vis distansera mig från mina tankar på ett annat sätt. Jag är inte de där tankarna. Det är bara tankar. Jag är inte heller konsekvensen av mina tankar: de där fruktansvärda känslorna av meningslöshet och ensamhet. Det är inte sanningen. Det är inte jag. Jag är så mycket större än så.

Jag kan sätta mig ner och andas djupt, försöka lugna tankarna och känna inåt.

Det jag känner där är inte allt det här hemska, ogreppbara meningslösa livet.

Där finns någonting annat.

Där finns stillhet.

Men också en stark längtan efter att tillåta mig själv att verkligen vara jag. Att vara fri, att ha förmågan att känna kärlek utan rädslor. Att våga satsa och förlora och vinna och skratta och gråta och acceptera varenda en människa och situation precis som de är. Verkligen leva. Så mycket mer än vad mina tankar sätter gränser för.

Jag tänker att det är det sanna. Det andra är bara brus.