Alla de pengar jag tjänar som frilansjournalist nu går till utbildningar. I princip alltihop. Jag tänker att jag investerar i mig själv. 

I dag anmälde jag mig till en vidareutbildning till hundpsykolog. Det innebär att jag när jag är klar kan hjälpa hundar med olika slags problembeteenden. Aggression, rädsla, jakt, ångest, separationsångest och ge efterchocksbehandling. Det känns bra. Det är ju det jag vill. Jag vill jobba med hundar, yoga och att skriva.

Jag har inte några pengar kvar, men det känns okej. Jag tänker att det kanske är hälsosamt för någon som mig som alltid hållit i pengar att bara våga göra sig av med alltihop.

Jag pratade med en kompis i går om hur lätt det är att ens eget välmående prioriteras bort.

Det är så lätt att priolistan plötsligt ser ut så här:

Jobb

Köpa ny lägenhet

Planera semester

Min kompis som mår dåligt

142 andra saker som känns viktiga

och någonstans långt, långt nere kommer allra viktigaste punkten: att jag mår bra. 

Det går förstås att leva så här. Jättemånga människor gör det. Men det blir rätt orättvist för du ger aldrig dig själv chansen att vara ditt allra bästa. Ju högre upp du prioriterar dig själv desto bättre kollega, vän, mamma, lägenhetsköpare kommer du ju att vara.

Det känns rätt ledsamt att säga, men fram tills för ungefär ett år sedan har jag alltid prioriterat den jag varit tillsammans med framför mig själv. Det är rätt jävla jobbigt, kan jag rapportera. Och det värsta är väl att jag trott att jag gjort den andra personen en tjänst och förväntat mig samma sak tillbaka. Jag kan tänka mig att många människor med barn tror att de gör dem en tjänst genom att prioritera barnen framför sitt eget välmående. Men föräldrar som sätter en massa andra behov framför sina egna lär ju ut att det är så det ska gå till.

Att sätta sitt eget välmående först betyder inte att du är egoist, även om det kan kännas så till en början. Det handlar om att först och främst fråga sig själv: vad behöver jag för att må bra? Kanske kommer det att göra att du blir bättre på att dra gränser. Att ha en bra självkänsla handlar bland annat om att kunna sätta gränser.
Jag har inte haft en bra självkänsla så mitt liv har ofta flutit in i en massa andra människors behov. Det kanske låter luddigt, men det handlar om rätt enkla saker som att säga ”jag kan/orkar inte ses i dag”, ”nu måste jag gå hem”, ”nej tack”, ”jag måste lägga på nu”. Bara avsluta samtalet med den där människan vid kaffeautomaten på jobbet när jag har andra saker att göra, jag har haft jättesvårt med sånt. Men det blir bättre.

Jag försöker att varje morgon sätta mig själv först åtminstone en liten stund. Ta det lugnt några minuter, ha en avstämning. Känna efter hur jag mår just den här dagen.

Sen brukar det spåra ur rätt snabbt när jag väl sätter mig vid datorn, men det hjälper att bara ta små korta pauser emellanåt och bara stämma av. Snabba frågor: Hur känns kroppen? Hur mår jag? Behöver jag något?

Ibland om det är stressigt så glömmer jag bort det och då känner jag tydligt hur allt blir obalanserat.

Men det är skillnad nu. Förr var allt i obalans hela tiden.

Bilderna kommer från Hundens hus. 

Jag och Stoffe har gått en tvådagarskurs i Tellington ttouch. Det är en slags hanterings- och beröringsmetod för djur och människor (i det här fallet då hundar).

På hundar blir det så oerhört tydligt vad rädsla och stress gör med kroppen. Har ni till exempel sett en hund som står med stel, liksom hopkrupen kropp och bara skäller och skäller och skäller så vet ni vad jag menar.

Människor samlar ju på sig känslomässiga spänningar och stelhet på samma sätt. Stress och ilska, negativitet, bitterhet, obearbetad sorg. Allt sånt sätter sina spår rent fysiskt i kroppen. Jag inser mer och mer vikten av att ta det varsamt. Den här tekniken som jag fått lära mig i helgen är väldigt mjuk. Man jobbar med nervsystemet och bindvävshinnan (fascian). Min första reaktion är: hur kan det här hjälpa? Hur kan en lätt beröring gör någon skillnad? Jag tänker liksom att det krävs djupmassage och mer ingående stretchövningar för att lösa upp saker.

Och i vissa fall: ja. 

I andra fall: absolut inte.

Om jag nu för över de här tankarna på människor och yoga så blir det tydligare. Vissa yogafrälsta människor får det att låta som att bara du kastar dig in på första bästa yogaklass blir allting bra, då kommer du att känna dig mindre stressad och din stelhet kommer att släppa.

Men det är inte så för alla.

Människor som är rejält sönderstressade och utbrända ska nog inte hoppa in direkt på en vanlig yogaklass. Människor som har obearbetade trauman eller människor som av någon anledning blivit svårt chockade, kanske varit med om en svår förlust eller olycka ska inte heller göra det (allt skiljer ju från individ till individ förstås).

En människa som mår så är inte mottaglig för att börja mixtra med kroppen som du gör på en vanlig klass. En hund som varit i chock eller är fylld av rädslor och stress är inte heller mottaglig för vanlig träning. Allting måste tas varmsamt. Vissa människor kanske behöver börja med att över huvud taget försöka hitta tillbaka till att klara av att få ner andetagen ordentligt i lungorna. Sedan kan man sakta men säkert börja med varsam beröring likt den jag testade på i helgen.

Annars finns det en typ av yoga som kallas restorative yoga som lite skämtsamt brukar kallas ”kuddyoga”. Jag har skrivit en del om den långsamma yinyogan eftersom jag gillar den formen, men det här är ännu lugnare.

Restorative är den mjukaste yogaformen av alla. Jag brukar förklara det som att du vill tillbaka till känslan då du kände dig allra, allra tryggast som barn. För mig var det när mamma stoppat täcket runt mig så att jag verkligen låg hårt inbäddad och hon satt bredvid mig på sängkanten på kvällen.

Med hjälp av kuddar, bolster och filtar stadgar du upp en viloposition och ligger där i upp till 20 minuter. Enkelt uttryckt hjälper det till att balansera nervsystemet och läker kroppen från stress och skador. Just därifrån behöver en del personer utgå (och det blir fler och fler i takt med att stressnivåerna ökar).

Sedan tror jag också att både yin- och restorativeyoga är bra komplement för att skapa psykisk balans till annan mer fysiskt utmanande träning. Det behöver inte vara någon annan yogaform utan löpning, crossfit, styrketräning. Vad nu folk pysslar med.

Jag är inne på samma spår med att hela mig själv innan jag går in i en relation igen. Men något som jag har väldigt svårt med är att hantera ensamheten ibland. Känner du nåt liknande? Hur hanterar du sånt isf? Och hela grejen att inte försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Tankar?

Åh, försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Det där har var ju min favoritsysselsättning!

Jag har gått runt med ett stort gapande hål. En känsla av brist, att jag måste få saker utifrån för att känna mig hel. Uppenbarligen hjälpte det inte eftersom jag träffat kille efter kille efter kille och inget har täppt igen det där hålet. INGET har täppt igen det där hålet. Varken nya kläder eller alkohol eller pojkvänner eller roliga vänner eller bättre jobb eller ny telefon.

Men så tänker jag: tänk om det inte finns något hål? Om hålet bara är en illusion.

Tänk om allt är bra precis som det är. Att jag duger precis som jag är. Inget eller något annat kommer aldrig att kunna fylla upp det där hålet – för det finns inget hål!

Men känslorna finns ju fortfarande där? Längtan och tomheten är ju där?

Ja, de är där. Och de är ju så påtagliga! Men fundera efter: är de verkliga eller har de skapats ur händelser i ditt liv som lett till tankar och föreställningar om ditt liv som du gjort till din sanning?

Vårt samhälle i dag är så extremt uppbyggt på att vi MÅSTE HA saker. Vi behöver intala människor det så att marknaden ska gå runt. Eftersom folk måste konsumera för att allt ska fungera, så att människor ska ha jobb. Reklam handlar mycket om att vi ska känna en brist. Du har gått hela livet och aldrig tänkt tanken att du behöver en juicemaskin och plötsligt ser du en reklam om en juciemaskin och då BEHÖVER du plötsligt den (Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms show ”Ägd” handlar om precis det här).

Skulle allihop, varenda en människa, bara sätta oss ner och säga: nej vet ni vad, jag är faktiskt nöjd med precis det jag har. Jag tror till och med att jag ska ta och göra mig av med lite av det överflödiga. Vad skulle hända då? Jo, allt skulle braka omkull. Allt skulle stoppa upp. Ingen skulle ha något jobb. Ingen skulle ha några pengar att lägga på att det här konsumtionssamhället ska fortsätta rulla.

Nu säger jag inte att jag tycker att vi bara ska sätta oss ner och vara nöjda, men vi kanske kan börja rannsaka lite vad det egentligen är vi håller på med. Hur mycket är våra verkliga behov och hur mycket är hittepå, en illusion, en brist som vi bara upplever?

Tänk om det så att vi redan är fullkomliga och perfekta. Det är ju inte direkt en fruktansvärd tanke.

De här tankegångarna kommer från Eckhart Tolles bok Power of now (tusen tack till den här människan som fick mig att läsa om den på nytt, jag behövde det nu).

För mig har det betytt otroligt mycket att kunna tänka så här.

Här pratar Eckhart väldigt bra om kärleksrelationer:

Jag fick en fråga i kommentarsfältet som jag tänkte lyfta upp för jag tycker att den är intressant.

Hej, jag måste bara fråga om en sak då det är något som jag själv funderar en del kring – nämligen barn. Jag fyllde 30 nyligen och det verkar väl som om den familjebildning jag alltid tänkt mig skulle ske häromkring kommer dröja något. Visst kan jag känna att det finns en liten sorg i det, men samtidigt inte. Ett liv utan barn är nog minst lika fullgott som ett utan. Det är något som jag mer och mer börjar inse. Vad har du för tankar kring det? Känner du någon stress över att det kanske kommer vara för sent när du väl tagit dig igenom den här läkeprocessen?

Länge tänkte nog jag också att det skulle bli så att jag skulle skaffa barn kring 30, för det är ”så man gör”. 

Så kommer det nog inte att bli och jag inser också mer och mer att det här ”så man gör” inte säger någonting mer än vad majoriteten väljer. Många väljer att bo i hus, men det betyder inte att jag någonsin behöver göra det. Jag kan bo i en trädkoja och sova i hängmatta.

Därför har jag verkligen försökt känna efter: finns det en längtan eller är det bara idén om att ”man ska” skaffa barn jag haft i huvudet? När jag själv var barn minns jag att jag var skärrad och orolig över vuxna människor som inte hade barn.

Men nej, jag kan ärligt säga att jag inte har någon längtan efter barn. Ibland kan jag känna en vag känsla av att jag skulle vilja vara gravid, för jag tror att jag skulle trivas med att vara det.

Men ha barn? Ingen längtan över huvud taget.

Däremot tycker jag mycket om barn och har gärna barn runt omkring mig. Jag tänker ibland tanken att det kanske inte blir några barn för mig och den gör mig inte sorgsen. Jag kan se mig själv vara fullt nöjd med att få ta hand om andras. Som barn upplevde jag trots allt många av de barnlösa vuxna som lite annorlunda. Som att de behandlade, såg och tog sig tid för mig på ett väldigt positivt och respektfullt sätt. Förhoppningsvis får jag i så fall bli en sån person för något barn. Kanske träffar jag någon som redan har barn.

Sen är det ju förstås många år kvar till ”deadline” och saker och ting hinner ändras. Att ens kunna få barn är ju heller inget som kan tas helt förgivet.

Det här så kallade singellivet jag lever nu skiljer sig mycket från tidigare gånger.

Den tiden jag var singel innan jag träffade Christian var jag insluten i mig själv. Jag var övergiven, sårad och arg. Mest ville jag skydda mig själv. Utöver jobbet och gymmet gick jag sällan ut. Det var lika bra, för där ute fanns det människor som ville göra mig illa, tänkte jag. Idioter som skulle fucka upp mitt liv bara de fick chansen. Nej, bäst att gömma mig i ett litet hörn i soffan i min stora lägenhet på Söder och aldrig låta någon komma åt mig.

Allt är annorlunda nu.

Jag vill för första gången i mitt liv verkligen fokusera på mig själv. Jag vill få ordning på allt som varit i obalans. 

Oavsett om det är en bra relation eller inte så tar den kraft. Jag är inte bara jag utan jag i ett förhållande med en annan människa. Även om jag har haft svårt att erkänna det så är det stor skillnad på bara jag och jag i ett förhållande.

I en relation har jag förväntat mig att den jag varit tillsammans med ska kunna fixa saker i mig. Täppa igen hål av tomhet, ensamhet och osäkerhet som finns där inne. När det inte gått har jag blivit besviken och förbannad. Tänkt: det måste var något fel på honom. Varför kan inte han bara vara lite mer på det här viset? Varför kan han inte ge mig mer kärlek och ömhet? Varför kan han inte bara säga rätt saker, HUR KAN HAN INTE FATTA VAD JAG BEHÖVER?

Så har jag förklarat: du måste säga att allting ska bli bra, du måste prata med mig, förstå att när jag är arg så betyder det att jag egentligen är ledsen och då måste du säga de här och de här sakerna för att jag ska må bra igen.

Herregud, det är ju som att jag kommit med en instruktionsbok: ”Här, bara du gör de här 473 olika sakerna för mig så kommer jag att vara lugn och harmonisk”. 

Men det funkar inte så. Ingen människa kommer någonsin att klara av att göra mig varken lugn eller harmonisk. En pojkvän kan säga och göra precis alla de här rätta sakerna, men det är bara smärtlindring. Det är som huvudvärkstabletter, jag kan äta dem och få bort huvudvärken för en stund men själva orsaken till smärtan finns fortfarande kvar. Den måste jag ta itu med själv.

Det är så skönt att verkligen ha insett att det finns sår i mig som behöver läkas. Jag kan göra det – bara jag tillåter mig själv att vara medveten om att de finns där. Och det här vill jag göra i lugn och ro för mig själv. Jag har ingen aning om hur lång tid det tar, kanske länge. Flera år, vad vet jag.

Först när det här jobbet är klart är jag redo för kärleken. Och så mycket vet jag att jag kommer inte att krångla nästa gång. Jag kommer inte att treva och kämpa med folk som kämpar med sina issues och gå på dejter som känns fel i magen. Jag vet att när jag är redo så kommer jag att möta en person som jag bara vet är rätt för just mig. Sånt krävs det inte ens ord för att känna.

Eller. Så möter jag kanske aldrig den här personen och då kommer det också att vara okej. Jag har redan allt i mig själv, resten är bara … vad ska man säga … en underbar och fin bonus?

Det är fint det här med att det går att förändras. 

När jag flyttade till Stockholm för fem år sedan var jag så noga med att ingenting skulle förändras. Jag skulle åka hem till Åland på helgerna ibland och vara PRECIS samma person. Dricka lika mycket och klara av samma gamla vanliga hårda jargong.

De här människor jag umgåtts med under många år skulle inte tro att jag blivit någon annan bara för att jag flyttat.

Varför? Kan jag undra. Varför var det så viktigt för mig att inte förändras?

Jag tänker hur vanligt det är att folk inte ens vågar byta klädstil. De vågar inte stega in till jobbet eller skolan med något nytt utstickande plagg för tänk om folk skulle undra eller snacka skit eller skratta? Lika bra att köpa en jacka som påminner om den jag hade fjol i stället för att slå till på en knallröd kappa eller en svart bomberjacka.

Allt handlar ju om samma sak: jag spelar den roll jag intalat mig själv att jag förväntas spela i andras ögon.

Jag har under de senaste två åren förändrats så mycket att jag knappt känner mig som samma människa längre. Och det jag kan säga är: det är värst i början.

Nu går allt av bara farten.

Sen tror jag också att det är viktigt att omge sig med människor som accepterar att du vill förändras. Tyvärr finns det en hel del människor som inte vill det. Folk som gång på gång ifrågasätter eller hånar det du vill göra. I värsta fall är det din närmaste familj. Om du som jag är rätt känslig kan det vara behövligt att inte ha så mycket kontakt sådana människor under en period.

För min erfarenhet är att det bara behövs en liten omställningsperiod, sen blir du säkrare på ditt val och självförtroendet växer. I dag finns det i princip ingenting elakt som någon skulle kunna säga om mitt val att leva mitt liv med frilansande, hundar och yoga som skulle kunna göra mig ledsen eller börja tvivla. Tvärt om: jag är så stolt att jag hittat de saker jag vill göra.

I slutet på februari åker jag hit, till Ashiyana i Goa i Indien i fem veckor för att gå min första yogalärarutbildning!

Jag är så fruktansvärt förväntansfull nu när jag väl tagit beslutet och bokat allt. Före har det varit rätt jobbigt. Jag har velat fram och tillbaka kring om jag kanske borde vänta ett år, kanske bara åkt på ett retreat och utvecklas ännu mer, samtidigt: någonstans måste jag ju börja. Jag vill verkligen göra det här!

Jag kan inte tänka mig något bättre än att mitt yrkesliv skulle bestå av de delar jag brinner för allra mest: skrivandet, hundar och yoga. Dessutom är jag övertygad om att varje del jag utvecklar mig inom kommer att spilla över och göra de andra delarna ännu bättre.

Den här utbildningen jag ska gå har jag valt för att den handlar mycket om personlig utveckling. Lärarna vägleder eleverna till att våga hitta sitt eget, unika sätt att undervisa. Det tilltalar mig. Jag är inte ute efter att apa efter någon som tycker att deras sätt är det enda rätta. Yogan har gjort så mycket för mig och jag vill så gärna dela med mig av det, men jag behöver hjälp att hitta mitt sätt att föra det vidare till andra.

Jag känner mig lite rädd. Rädd för att alla andra kommer att vara bättre än jag, att jag kanske inte trivs. Men det är ju det här utveckling handlar så mycket om: att våga ändå. Om människor där är 1000 gånger vigare än mig så får de väl vara det då. Jag är ju trots allt inte där för att jämföra mig.

Och när jag känner de här rädslorna förundras jag än en gång över min utgångspunkt: rädslan kommer först och solkar ner glädjen. Jag gör mitt bästa för att bara fokusera på allt det spännande, roliga och härliga. Det kommer bli lärorikt och alldeles underbart.

Det talas ju mycket om energitjuvar hit och dit och jag har tyckt att det varit ett rätt löjligt uttryck. Men det ligger ju förstås någonting i det där. Vissa människor mår du bättre av att umgås med, vissa känner du dig trött och dränerad efter att ha träffat.

Inte förrän nu har jag börjat tänka att platser och saker jag gör också kan dra otroligt mycket av min energi. Mobilen till exempel, vissa kvällar när jag bara hamnar i läget att jag ligger och dumglor på Facebook så känner jag HELT SLUTKÖRD efteråt. Jag vet inte riktigt om det har att göra med att den inre konflikten att jag ”borde” göra någonting annat, att den kanske snor en hel del kraft av mig. Men jag vet åtminstone att hade jag legat och läst en bok hade jag inte känt mig slutkörd.

Sedan finns det vissa platser som ger mer energi än andra.

De yogastudios jag går till ger mig mycket energi, medan lokalen där jag går hundutbildningen drar mer ork. Den är utan fönster, med lysrör i taket.

Tänk själv: var brukar du vara på dagarna och hur får de platserna dig att må?

Jag ska försöka idag att göra checkups lite nu och då: vad ger energi, vad tar energi?

Ibland kan saker ta oändligt mycket energi av oss, vi är bara så vana vid det att det kan vara svårt att lägga märke till det. Men jag tror att bara medvetenheten om att platserna/handlingarna/personerna tar mycket energi kan hjälpa till att spara på den.

Testa du också!

Jag har ett litet häfte där jag ägnat lite tid åt att skriva upp olika slags vändpunkter i mitt liv. I och med att jag har varit deprimerad har jag rätt lätt att falla tillbaka till ”det finns ingen mening med någonting”-träsket. Att inse att det hänt och händer saker i mitt liv som får mig att fatta beslut som sedan blir min världsbild och påverkar och förändrar mitt liv ger en stark känsla av att jag faktiskt skapar min egen mening.

En negativ vändpunkt kan till exempel vara att du gått vilse i skogen som barn och blivit livrädd. Därefter kan du ha bestämt dig för att det är farligt att tappa bort sig eller till och i värsta fall att det är otryggt att vara ensam.

En negativ vändpunkt för mig var när jag började högstadiet och kände mig alltmer osäker på mig själv. Det gjorde att jag bestämde mig för att jag måste vara smal för att duga.

Min depression var negativ på många vis, men den har också gett mig en hel del. Till exempel var det under den perioden som jag bestämde mig för att det inte finns någonting farligt med att dö och den tanken lever jag med fortfarande, jag är inte rädd för döden och att slippa den rädslan är otroligt befriande. 

Jag har också en del positiva vändpunkter, till exempel:

– När jag sökte mitt första jobb på Ålandstidningen med stort självförtroende och fick jobbet. Sedan dess har jag alltid tänkt att bara jag är tillräckligt säker själv så kommer andra också att bli övertygade om det.

– När jag bland alla böcker i en stor bokhylla drog ut boken The Secret och den fick mig att inse hur otroligt negativa mina tankemönster hade blivit och jag bestämde mig för att förändra dem.

– När jag började yoga och det gjorde så gott för både kropp och själ att jag bestämde mig för att bli snäll mot mig själv.