Jag har alltid varit intresserad av hundar, men när jag var kring åtta-nio (minns inte riktigt åldern, kanske var jag yngre) så mötte jag en hund som verkligen grundmurade min kärlek för de här djuren. Det här påverkade mig så starkt att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Jisses, jag har gråtit under hela den tid det tagit mig att skriva det här inlägget.

När jag var barn tyckte jag att det var väldigt svårt att uttrycka känslor. Jag höll allting inom mig, för jag visste inte något annat sätt. Det här ledde i sin tur till en stark känsla av att ingen förstod mig. Lärare, vuxna, andra barn, det var som att ingen liksom fattade. Det berodde inte på att de försummade mig på något sätt. Det handlade nog om att jag stängde in mig i mig själv, jag satt bara och vaktade och skyddade mitt känsloliv. Kanske, jag vet inte säkert. Det var i alla fall något som gjorde att jag ofta kunde känna mig ensam och annorlunda. Det kändes som att alla andra hade en karta för hur livet fungerade, men jag hade blivit utan. Andras liv pågick medan jag stod vid sidan av och betraktade alltihop.

Jag åkte till Helsingfors för att hälsa på min gudmor. Jag fick en speciell plats på flyget, allra längst fram för att jag var minderårig och reste ensam. Flygvärdinnorna var väldigt vänliga mot mig. Jag fick papper, kritor och äppeljuice. Sedan kom de och gav mig hårda karameller som smakade citronrengöringsmedel, de var så äckliga att jag petade ner dem i den där lilla luckan i armstödet.

Min gudmor och hennes sambo hade en irländsk setter. Irlänska settrar är vanligtvis djupt röda och glansiga. Den här hunden, Donna, var matt och ruffig i pälsen på grund av någon slags matallergi om jag inte minns helt fel.

Men det spelade förstås ingen roll.

När hon tittade på mig med sina mörka kloka ögon visste jag direkt att hon förstod. Hon såg mig, hela mig. Det var också som att hon ville förmedla ett lugn. När hon satte sig bredvid mig var hon trygg och fridfull, som om hon visade att allt var okej. Hennes hjärta var stort, oändligt kändes det som. Jag fick sova med henne på nätterna och hon la sig så tätt intill som hon bara kunde. Den där tryggheten att sova så nära ett djur, den är väldigt svår att beskriva men du som gör eller har gjort det vet vad jag menar.

När jag tänker tillbaka på vem som har gett mig mest kraft och förståelse så var det hon. En hund som jag bara träffade ett par gånger. Trots att det gått så många år så dyker hon upp i mitt minne gång på gång. Hennes kloka ögon som bara ser mig och förstår utan att behöva någon förklaring. Om änglar finns så är jag helt övertygad om att Donna var min.

Det är till stor del på grund av mötet med henne som jag också i framtiden vill jobba med hundar på något sätt. Jag vet vad en hund kan göra för en människa. För mig är det jätteviktigt att hundar behandlas med respekt och jag tränar bara med positiva metoder.

Jag märker att det finns en rätt utbredd okunskap när det kommer till hundträning. När jag berättar att jag utbildar mig till hundinstruktör drar många snabbt paralleller till Cesar Millan. Jag har inte mycket till övers för hans metoder och jag vet att det går att uppfostra en lydig hund utan att: rycka eller ”korrigera” i kopplet, slå hunden på nosen eller någon annanstans på kroppen, skrika, gorma eller ryta på hunden, trycka ner den på marken för ”att visa vem som bestämmer”, bestraffa hunden genom att skicka iväg den så den får ”gå och skämmas” eller genom att använda stryphalsband.

En hund som blir behandlad så lyder för att den är rädd, inte för att den vill lyda. Flera studier, bland annat denna, visar också att bestraffningar ökar risken för att du ska få olika slags problembeteenden hos hunden. Så klart. För den är rädd, frustrerad och arg. 

Jag har en tydlig bild av hur jag vill ha min relation till hundar och den ska baseras på glädje och kärlek och inte makt och bestraffningar.

Före jag började frilansa målade jag upp en bild av hur bra luncher jag skulle kunna äta. Och ja. Jag äter väl betydligt hälsosammare än stabbiga pastarätter på lunchhak, men det är oftast inte särskilt väl tillagade måltider utan bara ett hopkok av det jag har hemma: sallader, smoothies, soppor och min favorit: pannkakor. Det måste allt som oftast gå snabbt och då är pannkakorna bästa alternativet för det är nämligen världens enklaste pannkakor. De passar dessutom bra att äta till frukost, lunch, mellanmål, middag eller kvällsmat.

Det här är basreceptet för en person:

* Två ägg

* En banan

Mixa och tillsätt kryddor efter behag. Jag brukar ha i mycket kardemumma, kanel och vaniljpulver. Sedan kan du förstås hotta upp receptet och ha i bär, nötter, frön, proteinpulver eller vad du nu känner för. Jag brukar ibland ha i rivna morötter.

Den där blålila såsen har jag på för att bli mer mätt. Den består av:

* Kesella

* Frysta hallon och blåbär (som jag tinat upp med pyttelite vatten i en kastrull för jag vill inte att det ska vara så kallt)

* Någon form av sötning: socker, stevia, honung eller björksocker. Jag använder både stevia och honung för jag vill verkligen få den söt. När jag styrketränade brukade jag ibland pressa i mig kesellan naturell bara för att jag behövde få i mig proteiner och där la jag grunden för ett livslångt hat för den där syrliga smaken.

Inom den tibetanska buddismen så anser man att när vi organiserar och röjer vår fysiska miljö så kan ”drala” eller magi komma in i vårt liv. Jag läser det i Din personlig coach för själen av Denise Linn (som tyvärr är slutsåld på svenska) och jag tänker att det nog ligger en hel del i det där.

Att ha ordning och reda runt omkring mig får mig alltid att må bättre. Det är lättare att andas. Förut, när jag fortfarande drack alkohol, så kunde jag storstäda hemma inför en utekväll så att jag i alla fall inte skulle behöva vakna upp och ha ångest över att det var ostädat runt omkring mig.

Det finns många olika slags fysiska röror. Det behöver ju inte bara vara röran hemma. Det kan vara röra i plånboken, bland filerna på datorn, i mejlen eller i väskan. När jag var tonåring hade jag alltid KAOS i mina väskor. Gamla ciggpaket, tobaksflagor, tuggummin som trillat ur paketen, gamla kvitton, luddiga halspastiller, pennor som som förstörde fodret. Hujedamig vad äckligt det var. Det slutade alltid med att jag kastade väskorna med allt innehåll för jag klarade inte av att rensa upp eländet.

Men det finns inre röra också. Att hela tiden tänka, analysera, älta och oroa sig utan att ta sig tid att lyssna inåt är också en jäkla röra. Herregud vad jag har haft ÖVERVIKT av den röran.

Att hela tiden prata utan att lyssna på andra är också en röra.

Att sysselsätta hjärnan konstant är också röra. Jag vet att när jag känner mig stressad eller orolig har jag svårt att låta hjärnan koppla av så jag uppehåller den hela tiden, med att lyssna på podcasts, scrolla igenom alla sociala medier 400 gånger, kolla på serier och så vidare.

Att ha en så fullspäckad vardag med så mycket aktiviteter att du känner dig överväldigad är också en typ av röra.

Förra veckan fanns det en övning i boken som var handlade om den fysiska röran: välj en av dina lådor hemma och rensa ur den. Absolut inte alla utan EN enda.

Jag valde min underklädes- och strumplåda. I förväg tyckte jag inte ens att den var särskilt rörig. Men jag slängde omaka och håliga strumpor och underkläder som jag alltid undviker att använda och vek ihop resten. Det tog kanske … sju minuter? Efteråt mådde jag så otroligt bra. Nästan löjligt hur en sån liten grej kan göra så mycket. Testa!

Han fyllde ett år i går, min älskade hund. Jag är så stolt över Stoffe på många vis. Han är så liten på jorden men har ett så otroligt stort hjärta. Så klok. Han kan redan känna av allt vad jag känner medan jag får göra mitt allra bästa för att förstå mig på alla hans olika känslor. När jag ligger på sida och sover på nätterna så kryper han alltid upp så han ligger precis intill mitt hjärta.

Häromdagen nystartade jag ett gammalt instagramkonto. Min mamma har tidigare haft det för att uppdatera mig om Stoffes förehavanden när vi var på semester.

Nu lägger jag ut videos med olika små träningstips och tricks. Lite inspiration så att du förhoppningsvis kan ha lite roligare med din hund i vardagen! Följ jättegärna @stoffegriffon eller tipsa om du känner någon som har hund!

För bara något år sedan hade jag aldrig reflekterat över vad jag skapat för sanningar om mig själv i mitt huvud. Grundföreställningar om dig själv är tankar du burit med dig så länge och upprepat så ofta att de blivit till sanningar. Ofta ligger de så djupt rotade att man inte ens reflekterar över att de finns där.

De dagar jag känner mig deppig eller när det kommer motgångar faller jag ofta tillbaka till att upprepa de här negativa grundföreställningarna som för mig är:

Livet är en kamp. Jag vet inte hur många tusentals gånger jag tänkt det. Att livet är någonting som man ska traggla sig igenom, att allt är svårt, jobbigt och komplicerat.

Vill jag få någonting bra gjort får jag göra det själv. Jag haft de här tankarna mycket i jobbet som journalist. Under de två åren jag jobbade som chefredaktör gjorde jag i princip allt själv för de gånger jag bad om hjälp så blev det liksom aldrig precis så där som jag hade tänkt mig. Vilket jag inser nu handlar mer om att jag behöver bli bättre på att förmedla mina tankar och visioner men också att acceptera att allt inte behöver vara precis så som jag har tänkt, det kan vara på helt andra sätt också och ändå vara bra. När jag varit i relationer har jag också en tendens att tycka att jag har ”den rätta” lösningen och det har blivit en del dramatiska suckar och ”men då får jag väl göra det här själv i stället” genom åren.

De där sakerna kan inte jag. Det finns så MYCKET saker min hjärna bara bestämt mig för att jag inte kan. Det här är ett väldigt talande exempel på hur EXTREMT jag begränsat mig själv: när jag var 15 kom den första hamburgerkedjan till Åland. Den är finsk och heter Hesburger. Jag ville så otroligt gärna jobba där och var så fruktansvärt avundsjuk på alla som fick göra det. Jag ville också ha enhetliga kläder och ta beställningar. Men jag vågade aldrig söka jobb där för jag tänkte att jag ändå aldrig skulle få det. Fattar ni vad sjukt!?!

Jag är utanför. Ibland undrar jag om det är min egen syn på mig själv som gör mig mer introvert än vad jag egentligen är. Direkt det blir en större grupp med människor så känner jag mig så fruktansvärt obekväm. Jag får alltid känslan av att alla andra trivs och att deras prat flyter på så bra men när jag ska säga något så blir det bara konstigt och så vill jag bort. För att hantera det här har jag sedan jag var barn tagit på mig rollen att vara en clown i sällskap av andra. Jag skämtar om ALLT och gärna på min egen bekostnad. Ju ärligare jag blivit mot själv desto mer sällan tar jag på mig clownrollen, men känslan av att alltid vara lite utanför finns fortfarande kvar.

Det här är negativa föreställningar som inte ens är sanna. Men jag har burit omkring på dem i mitt huvud som om de vore det. Sedan har jag förstås andra positiva föreställningar, kanske inte så överraskande på områden i mitt liv där jag aldrig upplevt att jag haft några större problem.

Pengar ordnar sig alltid. Jag oroar mig ytterst sällan för att mina pengar ska ta slut. Visst kan jag noja ibland över hur jag ska få tillvaron att gå ihop, men innerst inne så bara VET jag att det alltid kommer att lösa sig om de nu skulle ta slut. Och faktum är att jag inte haft tomt på bankkontot en enda gång sedan jag hade mitt första jobb som isbergssalladsplockare.

Döden är okej. Jag var väldigt rädd för döden som barn, men sedan dess har det försvunnit helt. Döden händer alla och jag känner mig inte det minsta rädd eller orolig för att jag plötsligt ska bli livshotande sjuk. Kommer det så kommer det. Tvärtom kan jag nästan tycka att det är spännande att se hur det känns att dö.

Så. Det är mina tankar. Det är bra att medvetengöra dem för att få insikter om vad det egentligen är för tankegångar och ”sanningar” som styr ditt liv.

Andra negativa föreställningar kan vara: 

Jag är för gammal för att tänka på att byta yrke/lära mig något nytt. 

Män/kvinnor i mitt liv behandlar mig alltid illa. 

Jag slutför aldrig det jag påbörjar. 

Jag måste kämpa för att komma någonvart. 

Jag måste ta hand om människor. 

Andra positiva kan vara: 

Människor trivs i mitt sällskap. 

Vilka utmaningar jag än stöter så kommer jag att klara dem. 

Jag vet vad jag vill. 

Ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka. 

Vilka är dina grundföreställningar om dig själv? Jag tycker det är så spännande att få veta hur andra tänker!

Jag har ju inte egna barn och heller ingen längtan efter några. Däremot tycker jag att föräldra-barn-relationen är intressant, precis som jag tycker att hund-ägare-relationen är väldigt spännande.

I alla fulla fall. Jag tycker mycket om bloggen En annan du av Petra Krantz Lindgren. Den får mig att tänka till mycket kring funderingar jag har om barnuppfostran och jag märker att jag gått omkring med ett tänk som jag inte ens riktigt analyserat kring varför jag haft. Det har bara funnits där. Och ju mer jag läser Petras blogg så inser jag att jag bara tänkt utan att göra någon vidare analys. Jag har mest tänkt att det nog bara är att dra tydliga gränser så ska man nog få ett lugnt barn. Men vadå lugnt barn? Samhällets syn på ett ”bra” barn är en individ som är tyst och beskedlig. Men tänk om det är tvärt om? Att barn faktiskt mår bra av att få utlopp för sina känslor samtidigt som de får förståelse för dem av sina föräldrar? Hennes senaste inlägg om barns beslutsångest tycker jag är jätteintressant.

Jag hittade de här Byron Katie-citaten i morse och tänkte att de satt rätt fint.

“It’s not your job to like me – it’s mine”

“Life is simple. Everything happens for you, not to you. Everything happens at exactly the right moment, neither too soon nor too late. You don’t have to like it… it’s just easier if you do.” 

“When they attack you and you notice that you love them with all your heart, your work is done.”

Jag hade en väldigt dålig dag i går och jag märker hur lätt det är att börja skylla på omständigheterna. Allt är dåligt för att jag inte får göra de frilansjobb jag vill göra, för att det tog slut med Christian, för att jag känner mig trött och oinspirerad. Världen är emot mig, allt jag gör blir fel, ingen förstår mig och så vidare i all oändlighet.

Sanningen är att i går valde jag att ge upp. Jag försökte inte ens. Jag bara bestämde mig för att ingenting skulle gå min väg och la mig på soffan och grämde mig över det. En hel lång dag ägnade jag åt irritera mig.

Jag tänker en del på det här, hur viktigt det är att känna att man själv har kontrollen över sitt eget liv. Det är så otroligt viktigt. Det är det som händer när överviktiga bestämmer sig för att ta tag i sin ohälsa, de tar kontrollen. Sedan så mår de så oerhört bra, inte bara för att de gått ner i vikt utan också för att de har kontroll och inte står maktlösa inför den mat som hamnar i kroppen.

Det är en så fin balans du ska ha som människa.

Du ska se till att ha kontroll på dig själv så att du gör det du ska göra för att du ska må bra psykiskt och fysiskt. Samtidigt ska du INTE utöva kontrollen någonstans utanför dig för det kommer att göra dig, och i förlängningen andra, olyckliga. En människa som försöker kontrollera en annan människa eller en händelse mår inte bra.

För missbrukare som tappat kontrollen totalt så är det för många en utväg, kanske den enda utvägen, att överlämna sin vilja fullständigt till en högre makt. Tolvstegsprogrammet är utformat på det viset.

Jag tror. Inte på Gud, men på någonting större. Universum och till viss del ödet. Jag tror precis som i citatet ovan att allting händer för mig inte mot mig. Jag tycker mig också kunna se tydligt i livet att saker hänt av en orsak. Om inte annat så hjälper det mig att hantera svåra minnen och motgångar. Hur fruktansvärt det än kändes i går så visste jag att det fanns någon mening med den dagen också. Det finns redan ett resultat av de fruktansvärda, meningslösa, deppiga och alla härliga dagar jag haft och det är den person jag är i dag.

Allt sitter i huvudet, jag måste påminna mig om det med jämna mellanrum. När det känns bekvämt att vara på en plats, då vill hjärnan gärna sätta stopp där.

När du pushar dig själv under ett träningspass så orkar kroppen, det är hjärnan som ger upp först. Det är därför det är så effektivt med en personlig tränare som kan berätta för dig att du orkar så mycket mer. När jag tränade som hårdast för tre år sedan så lyfte jag vikter som jag aldrig hade kunnat drömma om något år tidigare.

När det sker stora förändringar vill sinnet så gärna att vi ska stanna kvar under täcket och äta choklad. Allt för att ducka allt omvälvande som händer i livet.

Jag har byggt upp enorma murar för mig själv när det kommer till huvudstående i yogan (utan hjälp av en vägg). Jag ser skräckscenarion framför mig om hur jag ska bryta nacken och knäcka ryggen. Det är så pass illa att jag inte ens vågar försöka. Mitt psyke har byggt en mur som känns oöverstiglig. Jag har själv bestämt att jag aldrig kommer att lyckas.

Det här är de topp fem vanligaste sakerna mitt huvud säger åt mig:

1. Alla andra är bättre än du.

2. Det där var inte tillräckligt bra.

3. Det där kommer aldrig att gå.

4. Ha dåligt samvete för att du:

– åt någonting som inte var bra.

– inte tränade.

– har det alldeles för bra.

5. Jag har alltid varit dålig på att…

Om du har en sån här dag då hjärnan sätter en massa begränsningar (jag har det i dag). Titta gärna på den fantastiska dokumentären ”Gymnasten som lärde sig gå”. Den handlar om Marcus Lilliebjörn som var 19 år och lovande gymnast när han bröt nacken. Han skulle aldrig gå eller andas själv igen sa läkarna. Men! Med en enorm viljestyrka och en syn på att ingenting är omöjligt så lärde han sig både att gå och en hel del ”omöjliga” saker därtill. Kan ses på SVT play. 

Pratade med en kompis i går om minnen från skoltiden. Det finns så mycket saker som jag helt glömt bort. Till exempel:

Alla coola killar var så fruktansvärt elaka. De kunde helt oprovocerat säga saker som:

”Du är ju helt jävla dum i huvudet du”

”Fy satan vad ful du är”

Inte nog med det. De satt ofta i korridorerna och la krokben för folk. Jag minns en gång när de lyckades fälla mig, jag minns så väl att jag hade en röd tröja och en röd kort kjol och ett par svarta platåskor. Jag föll handlöst med ena kinden ner i golvet och alla skrattade.

Den naturliga reaktionen hade förstås varit att avfärda dem som idioter.

I stället ville jag så gärna bli accepterad och helst av allt bli ihop med någon av dem.

Och så hände det ibland att jag fick hångla med någon av dem på helgen och på måndagen i skolan så låtsades han som ingenting.

Som straff mot alla de här killarna i min ålder så ville jag skaffa en betydligt äldre kille.

Han var 19 och jag var 14 och han levde ett fruktansvärt kaotiskt liv och vår relation blev ungefär lika stormig. I två år bråkade vi och blev sams omvartannat. Det fanns inte en enda lugn stund tillsammans. Jag älskade honom och hatade honom. Jag gjorde vad som helst för honom.

Har ni haft en sån evinnerlig av- och pårelation så vet ni säkert också hur otroligt beroendeframkallande det är. Det är skitjobbigt. Ett rent helvete. Påfrestande och tärande. Men lika stark som smärtan är, lika kraftfull och elektrisk blir kärleken.

Ibland kan jag till och med sakna det.

Jag har tidigare inbillat mig att ingen av de krönikorna/testa-på-reportagen jag gör för Wellness inte finns på nätet. Men så googlade jag förra veckan och hitta flera stycken!

Det går alltså ut på att jag testar på någonting under tre veckor och sedan skriver om min upplevelse.

Här kan ni läsa:

När jag testade på meditation. 

När jag var vegan (och mådde så otroligt bra!).

När jag testade positivt tänkande så gott det gick! 

När jag tränade hemma med min egen kroppsvikt (och ställde upp på före-efterbilder!).

När jag testade mindful eating, som helt enkelt handlar om att vara så närvarande du kan när det är dags att stoppa något i munnen.

Har ni något tips på något som jag absolut borde testa på så är det så klart fritt fram att kommentera!