Jag har en hel del ilska i mig. 

Jag är arg för att det inte blev vi, för att jag inte till slut hade något annat val än att släppa taget. 

På dagarna går jag runt och är lättretlig och jag har inget som helst tålamod. Minsta lilla motgång gör mig galen. Jag tar ut en del på Christian. På många sätt är jag säkert orättvis. Jag försöker ösa över all skuld på honom, jag vill att han ska må precis lika dåligt som jag mår, känna alla mina känslor. Jag kan inte stoppa mig själv, jag är passivt aggressiv och placerar mig själv i offerrollen gång på gång. I går försökte jag stanna upp en liten stund före jag skickade ett sms, ta ett djupt andetag. Men det går inte, det är så starka känslor som styr. Fan ta djupa andetag, jag vill ju bara få honom att FATTA.

Det är inte vackert, men det är vad det är. 

Jag försöker mitt bästa att rannsaka mig själv och förklara för honom direkt efteråt varför jag gjort, sagt och skrivit som jag gjort. Det är samma saker som upprepas: jag är rädd, känner mig maktlös, ensam. 

Den här lättretligheten och ilskan jag går och bär på gör det svårt för mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Jag kan inte meditera hemma för jag blir så arg. Jag blir arg på mig själv, hur jävla fånig jag är som ens försöker. Hur dumt det är med meditation. Vilken idiot jag är.

I går kväll fick jag till slut lite lugn, under vilan efter yogaklassen kom tårarna. Och när det väl släppte så ville jag ligga där och skrikgråta som ett litet barn, men det skulle ju förstås ha blivit lite konstigt kanske.

Det är så lätt att hamna i en negativ spiral efter att det tagit slut, att skylla allt på alla yttre omständigheter. På honom och på allt han har gjort, att saker inte blev annorlunda. Men vad vinner jag på det i slutändan? För att gå vidare måste jag acceptera att det blev som det blev. Just nu kan jag inte det och då måste jag försöka göra det näst bästa: acceptera att jag inte kan acceptera att det blev så här.

Via Minnas blogg hittade jag en länk till den här videon med Molly Guy som jag inte visste någonting om men som ju verkar vara en alldeles underbar människa. Jag blir glad av henne.

Allt känns bra på förmiddagarna och eftermiddagarna. Men på morgonen är det tomt och på kvällarna får jag fantomkänslor i kroppen att Christian snart ska komma hem. Det ska han inte göra för han bor inte här längre.

Stoffe vaknar mitt i natten och sätter sig upp och tittar på mig. Jag tror att djur vet allt. Precis som barn. Det är vuxna människor som är dumma i huvudet som tror att det går att spela teater och låtsas som att allt är som det ska. Jag minns att jag alltid tänkte det som barn, hur märkligt det var att alla gick runt och hycklade när jag ändå visste precis allt.

Mitt i allt det här har jag skrivit färdigt min första bok. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men häromkvällen var den klar. Tror jag i alla fall. Jag håller på att läsa igenom den nu.

Känslan var inte alls som jag hade tänkt mig den. Jag har läst så mycket om författare som blir så fästa vid sina karaktärer och gråter när de sista sidorna i boken ska skrivas. Jag har inte känt något sånt. Tvärt om. Häromkvällen när den var klar ville jag bara radera alltihop. Jag kände mig dum och nästan skamfylld över att ens ha försökt skriva en bok. Vem fan ska bry sig?

Varför känner jag så här? Varför ser jag alltid ner på allt jag gör? 

Jag vet att jag är en bra journalist, men samtidigt klarar jag knappt av att läsa sånt jag skrivit efter att det publicerats för jag skäms så mycket. Under två år hade jag en helsida i Aftonbladet med mina krönikor men jag bläddrade bara förbi för jag tyckte det var så dumt alltihop. Jag såg inte klok ut på bilden och texterna kändes som att de var på ”intressenklubben antecknar”-nivå.

Jag vågar i princip aldrig säga till någon att jag har en blogg för jag är så rädd att de ska gå in här och tycka att allt är patetiskt. Det är så märkligt det där. Jag vet att jag är bra, men jag tycker inte det.

Jag tycker att det är viktigt att skapa en lugn plats i hemmet. En plats där du kan yoga, meditera, fundera, skriva eller lyssna på musik.

Som barn var jag besatt av myshörnor, speciellt hemliga krypin där jag skulle få vara helt ostörd. Sedan blev jag vuxen och började möblera hem enligt Ikeamallen: soffa, soffbord, säng, tv-bänk och köksbord. Varför? Det är ju så tråkigt egentligen.

Oavsett hur litet du bor så finns det alltid något litet utrymme till övers. Jag bor på 40 kvadrat men får gott och väl plats med yogamattan på golvet. På bokhyllan har jag ljus, rökelser och alla böcker jag älskar och inspireras av nära till hans.

Sorg är en känsla som ofta förpassas till slutna rum. Varsågoda, gå in här i en kyrka och sörj att en älskad familjemedlem har dött. Stanna hemma från jobbet. Stäng in dig och slut om dig. Klä dig fult, missköt gärna din hygien och ät mat som är dålig för din kropp. Det är så det ”ska” vara. Frågan är om det är någonting vi bara hittat på.

När jag var ute och promenerade i går kväll funderade jag på det här. Efter naturkatastrofer och terrorattacker så har människor sörjt tillsammans på ett helt annat sätt. Det är okej att gråta och trösta på gatan, och även om sorgen självklart är lika stor så finns det något närande i den kollektiva överenskommelse om att smärtan får existera öppet.

Redan som barn började jag stänga in sorgen. Jag bestämde mig för att jag skulle hålla min sårbarhet för mig själv. Det kändes säkrast så. 

När jag spelade fotboll och stukade foten gjorde det så ont att jag ville kasta mig ner och gråta som ett litet barn, men jag det kunde jag ju förstås inte. Så jag hoppade runt och skrattade i stället, ”nej nej det gick bra, bekymra er inte om mig, jag ska bara vila lite här på sidan en stund, hahaha”. Det är bara ett exempel på tusentals gånger då jag har valt att stänga känslorna inne.

När Christian kom för att hämta sina grejer i går kväll så hade jag en stor klump av sorg i magen, men min instinktiva känsla, gud vet varför, var att han inte skulle få se mig gråta, så jag kämpade emot.

Nu brast det ändå och jag grät. 

Det är ju så skönt! Det är så otroligt skönt att känna, att bara släppa allt och gråta, få ut sorgen i stället för att kapsla in den i kroppen. Jag vill alltid ha det så, jag vill tillåta mina känslor att existera, både inuti och utanför kroppen.

Jag hörde något så enkelt häromveckan: att desto mindre du låter dig känna de negativa känslorna, desto färre positiva känslor förmår du känna. Det går (tyvärr) inte att stänga av en av sidorna och bara känna glädje och ingen sorg. Antingen tillåter du dig att känna eller så tillåter dig inte att känna. Alltså: känner du inte sorgen kommer du inte att kunna känna glädjen. I mitt fall är det tydligt: jag härbärgerade mina dåliga känslor tills jag till slut inte kunde känna något positivt, eller se någon mening med någonting över huvud taget. Och jag som trodde att jag hade ett vinnande koncept..

Jag vaknade av att Stoffe satt på sängkanten i morse, han gör alltid det när han vaknat. Sitter där och stirrar ut i tomma intet. Christian sov på soffan och alla hans tillhörigheter finns ihoppackade på golvet. Det var vår sista morgon tillsammans.

Jag kände mig så irriterad och ilsken. Gick upp och fick se att Christian ställt en av sina flyttlådor så ett blad från min växt hamnat under.

Så jag ställde till med ett bråk. 

– Vad fan gjorde du så här för? Och varför har du struntat i städningen den senaste veckan, varför finns det en massa pantburkar kvar, varför har du inte dammtorkat soffbordet, varför, varför, varför.

Jag gick så starkt upp i känslan att jag kände mig helt galen på honom. 

Efter att jag lugnat ner mig lite insåg jag att det inte alls var städningen som rört upp mina känslor. Jag behövde bara haka upp allt jag kände inombords på någonting, så det fick bli en gammal dammig växt som borde ha kastats för länge sedan.

Det jag egentligen kände var: jag är rädd, flytta inte härifrån, jag vill både att du ska försvinna härifrån men bo kvar samtidigt, jag vet inte hur jag ska hantera livet utan dig, varför blev det här, varför flyttar du, vem ska älska mig som du gjort, hur ska jag klara mig, vi skulle ju gifta oss, vi har ju knappt några fina bilder på oss tillsammans, ska jag sköta vardagen på egen hand nu, tänk om inte pengarna räcker till, tänk om allt bara går åt helvete.

Vissa känslor är ibland så luddiga och diffusa i kroppen, speciellt sårbarhet, och då är det så mycket enklare att ta ut dem på annat sätt. Ilska är ett populärt alternativ.

Vi var till Hundöarna i helgen. Det är ett väldigt fint ställe på Ekerö. På två små öar får hundarna springa fritt och leka med varandra.

Men.

Det är förstås inte alltid det går bra. Med jämna mellanrum händer det olyckor där. Hundar som hamnar i slagsmål och skadar varandra. Vi höll oss på vår kant och jag lät Stoffe leka med ett par hundar i hans storlek. Om jag hade en osäker hund skulle jag aldrig släppa in honom eller henne där. På pappret kan det verka fint att hundarna får leka harmoniskt med varandra, men i praktiken så sker allting väldigt okontrollerat. Går du bara rakt in och släpper ut din hund så har du noll kontroll över vad som sker.

Det är så mycket saker jag inte visste när jag skaffade hund som jag önskar att jag hade vetat då. Men jag har lärt mig av mina misstag och jag har mycket kvar att lära än. Hundmänniskor tvistar ofta fram och tillbaka kring vad som är sanningen, men det här är i alla fall några saker som jag lärt mig och som jag tror på:

Låt aldrig hundar hälsa/leka kopplade! 

Hundar kommunicerar ju inte genom talspråk utan med hjälp av kroppen. Det handlar om allt från att vinkla öronen till att ta avstånd från en annan hund. När du har hunden i koppel får den inte tillgång till hela sitt språk. Därför är det inte särskilt smart att släppa fram din hund mot en annan när den är kopplad. Det kan väcka en oerhörd frustration hos hundarna om de inte får uttrycka sig ordentligt. I värsta fall leder det till aggression. Det är JÄTTEviktigt att hundarna får utveckla sitt språk tillsammans med andra snälla hundar. Det gör de genom att mötas, leka och ”prata” med varandra utan koppel.

Släpp inte in hunden i en rastgård utan att veta vad det är för hundar där inne!

Det här har jag fått lära mig den hårda vägen: genom att Stoffe blev attackerad av en Jack Russell. En äldre hane som fick Stoffe på rygg och högg honom mot halsen. Det bör tilläggas att den här ägaren över huvud taget inte tyckte att det var något som helst problem – tvärt om. Han skrattade! ”Han ska alltid sätta yngre hundar på plats”. Jag var så chockad att jag knappt visste vad jag skulle säga. Hur som helst gick det bra den gången och Stoffe har inte visat några tecken på att han tagit skada. Men, jag känner flera ägare vars hundar verkligen blivit ärrade av sådana här händelser. I värsta fall har de blivit aggressiva mot andra hundar.

Låt hunden träffa många olika slags hundar som valp!

När du får hem valpen så är den viktiga socialiseringsfasen i full gång – och den är kort! Mellan att valpen är 3-14 veckor brukar man säga att den pågår. Det valpen utsätts för under den här perioden är sånt den senare under sitt liv kommer att uppleva som positivt. Vill du att din hund ska komma överens med alla typer av hundar, katter, hästar och olika ljud som trafik och dammsugare utan något större problem så ska de lugnt och försiktigt utsättas för de här sakerna nu. Sedan ska valpen förstås ha massor med sömn och återhämtning! Jag skulle säga så här: skippa att lära hunden sitta och ligga och allt vad det nu är den första tiden, det kommer den att lära sig finfint ändå. Fokusera på att den ska få upptäcka och komma överens med världen i stället!

Stoffe var 14 veckor när vi tog honom, vilket betyder att han har tillbringat hela den viktiga socialiseringsfasen i ett hus långt ute på landet tillsammans med sina kullsyskon och jag tycker mig märka det på många sätt. Dels att han är ovan och lite för på med riktigt stora hundar, dels att det var ett jäkla sjå med att vänja honom vid all form av trafik. Det blev helt enkelt en massa extra jobb.

Läs mer om socialisering av valpar här. 

Här är en film som visar hur ett möte mellan en valp och vuxna hundar kan gå till. I filmen säger de att du inte får lyfta upp din valp, vilket jag inte håller med om. Blir det för mycket ståhej kring en liten valp tycker jag det är rimligt att försiktigt avlägsna den än att tänka att valpen ska ”göra upp” med de andra hundarna.

Vill du åka till hundöarna skulle jag rekommendera att du gör den på en vardag då det inte är fullproppat med hundar och du kan ha lite bättre uppsikt. Jag tog buss 177 (mot Skärvik) från Brommaplan och hoppade av vid hållplatsen Orangeriet. Därifrån går man över gatan mot parkeringen, väl på parkeringen svänger du höger och går några hundra meter så kommer en bro med en grind. Framme!

Bor du i Stockholmsområdet, har skaffat en valp och vill att den ska få träffa en mindre hund så går det finfint att ordna ett möte med Stoffe (speciellt bra för stora hundar att lära sig från första början hur de ska hantera mindre raser). Bara att kommentera/mejla.

I går kväll hade jag en timme till övers. Jag funderade på att börja titta på någon ny serie, men sen bestämde jag mig: nej, nu ska jag ha en stund för mig själv.

Så jag letade upp en övning i en av mina böcker. Tände ljus och rökelser. Lyssnade på Mirabai Ceiba.

Satte mig i ner i lugn och ro och sorterade upp hur jag vill att min tillvaro ska se ut.

Det ger oerhört mycket tillbaka att ge tid till sig själv.  Jag mår så bra av det.

I morgon flyttar Christian härifrån. Det är ett sorgligt avslut, men samtidigt vackert. Jag älskar honom och jag kan säga det till honom innan vi släcker lampan på kvällarna. Det är inte bara slutet på någonting, det är också början på någonting annat. Vad det nu än är så är jag öppen för det.

Precis innan jag somnar mediterar jag på känslan av trygghet och det gör att allting känns okej.

Jag läste något så fint i går. Oavsett vad som händer oss i livet, om vi så inte har någon kontroll själva över huvud taget så finns det en sista sak som vi alltid kan välja: vår inställning. 

Jag vet hur det är att sitta i en fruktansvärd situation du omöjligt kan ta dig ur och jag vet också hur viktiga tankarna är just då. Kämpar du emot verkligheten som den är, om du bara kan tänka ”nej, nej, nej”, klandrar omständigheterna och förbannar livet så kommer du tyvärr bara göra det ännu värre för dig själv. 

När jag var på föreläsning med Malin Berghagen pratade hon om att vid jobbiga situationer ställa frågan: vad är rätt med det här som jag inte förstår?

Oftast är det ju till slut de allra värsta och mest smärtsamma sakerna vi råkar ut för som formar oss allra mest som människor.

Ett tydligt exempel från mitt eget liv är mina två senaste uppbrott. För över tre år sedan när det tog slut med killen jag var tillsammans med då så klängde jag mig fast vid sorgen. Jag vaknade varje morgon och tänkte ”nej, nej, nej det här händer inte”. Tillvaron var rent ut sagt vidrig och jag mådde så dåligt att jag isolerade mig själv drygt åtta månader, ville inte göra något och inte träffa någon. Bara sitta hemma och vältra mig i mitt elände. Jag kapslade in smärtan i kroppen så pass att den så småningom började visa sig utåt genom ilska. Jag var förbannad på verkligheten och kände mig så provocerad av människor runt omkring mig. Fattade inte alla jävlar att det inte fanns någonting att kämpa för? Man kan säga att jag lutade mig tillbaka och lät mig själv gå under.

Det är stor skillnad mot den här gången. Jag har hanterat det på ett annat sätt. Jag har mer sett det som att det här är en del av livet, även om jag varit arg, ledsen och besviken så har jag inte kämpat emot det som händer. Jag accepterar att det är som det är, inte varje dag, inte varje timme eller minut, men allt som oftast så kan jag sitta och andas med alla tunga känslor och se att de faktiskt försvinner efter ett tag. Ju mer tid det går desto snabbare försvinner de.

Yogan har lärt mig mycket om att känslor kommer och går. Inget är bestående, även om det ibland känns så. Just nu känns det på ett visst sätt, men i morgon, om en månad, eller kanske redan om någon timme så kommer det att kännas annorlunda.

Jag har ju ingen statistik, men jag misstänker att kärlek måste vara en av de allra största drivkrafterna till förändring som vi har. Kärlek och säkerligen pengar. 

Jag kan ju bara ta mig själv som exempel. Jag trivs bra i min lägenhet, inte så där jättebra i Stockholm. Jag KAN bo här, men jag skulle gärna bo någon annanstans i världen också.

Men på grund av rädslor, bekvämlighet, lathet så stannar jag, även om jag i VARJE SEKUND har en möjlighet att välja att se över en flytt. Varför gör jag det inte? Kanske för att jag inte har tillräckligt med drivkraft.

MEN.

Om jag åkte till säg Köpenhamn och blev hals över huvud förälskad skulle jag inte tveka en sekund att ta mitt pick och pack och flytta dit. Jag skulle gladeligen göra det! Förmodligen skulle jag inte oroa mig så där vidare värst över jobb eller boende, ”det löser sig”. Jag har ju kärleken!

Sånt här händer ju människor hela tiden. De träffar någon och rycker upp hela sina liv, inställningen då är att precis allt går att lösa.

Så varför är det så svårt att få till förändringar i livet utan kärlek? Kanske för att det är en av de starkaste känslorna vi har.  

Jag ser fram emot en lång period av mitt liv nu då jag vill satsa och fokusera på mig och mitt. 

Jag vill jobba med mig själv och bli helare som människa. Nästa gång jag går in i en relation på allvar ska jag inte vara halvtrasig och på något vis förvänta mig att någon annan ska fixa mig och mitt liv. Jag ska sakta men säkert göra alla de här förändringarna jag vill få till i mitt liv för mig, inte för eller på grund av någon annan.