I boken jag läser nu finns ett härligt förslag om att varje dag ha en så kallad helgtimme. En timme om dagen då du helt enkelt tar helg. Eller i alla fall låtsas som att det är helg.

Jag tog en helgtimme i morse och tittade på Bonde söker fru i soffan med Stoffe.

Jag har låtit relationer ta stor plats i mitt liv. Faktum är att de ibland varit hela mitt liv. Att en relation ska ta slut har varit den allra största skräcken som framkallat känslor som tomhet, brist och desperation. 

Allt blev så tydligt för mig när jag hittade ett enkelt rutmönster i boken jag läste i går kväll. För att skapa en känsla av helhet i livet behövs ett gäng olika delar. Mitt liv har dock sett ut så här:

Inte kanske så konstigt att jag känt en enorm ensamhet och tomhet.

Det är så mycket enklare att känna balans när livet är uppdelat i flera små sektioner som alla är betydelsefulla.

Häng inte upp dig alltför mycket på vad de olika delarna kallas, du kan byta ut dem till exakt de delar du vill ha med i livet. (Med hjälpinsats menas någon typ av välgörenhetsgärning eller att på något vis bidra till att världen blir lite bättre).

Om livet är uppdelat i så många olika små delar som du själv verkligen går in i 100-procentigt och värdesätter, då kommer det att se ut så här när en del försvinner:

Visst, det är en ruta som är tom, men det finns fortfarande åtta andra kvar som liksom stadgar upp ditt liv. Det är inte kaos och total obalans.

Många har förstås redan både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Det har jag också haft! Men det som verkligen BETYTT någonting har varit förhållanden. Nu tog jag relationer som exempel, men andra kanske lägger alldeles för stor vikt på sitt jobb och för andra är det bara vännerna som betyder någonting. Det är ju inte heller helt ovanligt att föräldrar lever genom sina barn och den dagen de flyttar ut så ekar livet tomt.

Sedan bör förstås sägas att många redan lever så här. De har bra jämvikt mellan alla sina delar i livet och känner antagligen sällan starka känslor av brist eller obalans. Tyvärr har jag inte varit en av dem.

Jag kan ta ett ganska tydligt exempel från mitt liv: när jag och min ex-kille gjorde slut för tre år sedan så upplevde jag en ofantlig tomhet. Jag kände sådan brist i livet att jag var tvungen att ersätta den med någonting. Ett alternativ hade förstås varit en ny pojkvän, men nu valde jag inte det utan jag valde träning i stället. Så jag tränade fem-sex gånger i veckan. En eller två gånger i veckan med personlig tränare. De passen var de allra mest betydelsefulla för då fick jag hjälp att pusha mig själv mer än vad jag trodde att var möjligt.

Så kom det en dag då min PT var tvungen att ställa in vårt helgpass i sista minuten för att han var sjuk.

Det tog så hårt på mig att jag började gråta. Fattar ni? Jag stod på Folkungagatan med min träningsväska och bölade för att träningen, som jag gjort så ofantligt betydelsefull i mitt liv, tagits ifrån mig.

Ett praktexempel på obalans!

Hur ska man få balans?

Genom att ruta in delarna i ditt liv på det här sättet och för det första medvetengöra var du lägger mest betydelse. Sedan försöka visualisera hur du önskar att dina andra delar var. Till exempel är min mest bristfälliga del vänner.

Jag har försökt komma fram till varför det blivit som det blivit och landat i det faktum att jag aldrig haft lätt att skaffa vänner. Och när jag väl fått vänner som barn har en del av dem (inte alla) kört med mig rätt hårt. Eftersom jag är en person som har svårt att sätta gränser och säga nej så blir jag ett lätt offer för människor som är lagda åt det mer dominanta hållet, vilket har gjort att jag ofta tagits för given och därmed aldrig upplevt det här med vänskap särskilt enkelt – tvärtom. Det här speglar nog mycket hur jag varit som vän i vuxen ålder. Jag har dragit mig undan, aldrig känt mig bekväm och inte gärna litat helt och fullt på någon för det finns alltid en oro och rädsla att bli hunsad med. Jag har spelat roller, sagt ja fast jag menat nej och nästlat in mig i lögner för att jag inte klarat av att tala för min sak.

Så ja, det har varit rätt jäkla krångligt och jobbigt med vänner MEN det betyder ju inte att jag inte kan ändra på saken. Jag försöker vara öppen för nya vänner och gör verkligen mitt allra bästa för att föra mig egen talan så gott jag kan.

Det är den biten jag fortsättningsvis kommer att jobba mest på för lite bättre balans här i livet.

Ikväll sänds ”Djävulsdansen” i SVT, 21.00. Det är en programserie i tre delar om medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Som journalist får jag se program i förväg och jag tittade på det i går.

Det första avsnittet fokuserar på barn som levt med beroende föräldrar. Författaren Hillevi Wahl berättar sin historia om att växa upp med en alkoholiserad mamma.

Att vara medberoende som vuxen är fruktansvärt. Det är en så otroligt stor del av din energi som går åt till relationen. Det är så mycket som handlar om att ta hand om, känna ilska och frustration och att försöka förändra det som är. Mycket ork över till annat blir det inte.

Det här gäller inte bara medberoende, det gäller även andra relationer där en av personerna försöker förändra den andra personen, ”bara hen skulle förstå mina behov skulle allt bli bra”, ”bara hen skulle bete sig på det här viset skulle allt bli bra”. Till slut blir det ett halvtidsjobb att förändra den andra personen.

Och det är synd, för när all energi och kraft går åt till förhållandet så sätts ens egna behov och drömmar åt sidan. Det finns inte så mycket styrka kvar till att starta en webbshop eller skriva en bok eller utbilda sig till djurvårdare på distans, eller vad man nu drömmer om.

Jag tänker på det nu när jag lämnar en relation bakom mig, vad mycket fokus och ork jag kommer att ha till mina drömmar. Egentligen för första gången i mitt liv, med tanke på att det är första gången jag är singel och mår bra.

I lördagskväll när jag kom hem hetsåt jag. Det pågick inte länge och jag hann inte stoppa i mig några stora mängder, men den där gamla känslan av att inte ha kontroll fanns där.

Men i stället för att bara lägga mig på soffan med skuldkänslor och ångest försökte jag verkligen bena i vad det var som triggat attacken. Jag sorterade i lugn och ro i känslorna.

Jag kom fram till en hel massa orsaker: jag kände mig ensam, det hade varit en stressig dag på hundutbildningen och jag kände mig allmänt frustrerad, en känsla jag ofta bär på. Mer och mer börjar jag förstå att den känslan handlar om att jag lever i konflikt.

Det är nog en vanlig känsla hos många skulle jag tro. Du vill leva på ett sätt men lever på ett annat. För mig handlar det om att jag vill våga och satsa mer, men många av mina rädslor stoppar mig. En vanlig konflikt är väl att du vill och har alla kunskaper om hur du kan leva ett hälsosamt liv, men av någon anledning gör du det ändå inte. Av någon outgrundlig anledning sitter man ändå och trycker i sig en muffins vid 15-snåret.

Nåväl. Efter min lilla hetsätningsincident tittade jag på ”Fat, sick and nearly dead” på Netflix.

Det är en Michael Moore/Spurlock-inspirerad dokumentär om en man som väger 140 kilo och bestämmer sig för att påbörja en 60 dagars juicefasta samtidigt som han åker genom USA. Inget mästerverk i sig, men jag tyckte det var väldigt gripande på slutet när den gravt överviktiga lastbilschaffisen Phil bestämmer sig för att han också vill förändra i sitt liv, i stället för att sakta men säkert äta sig till döds.

Det blir så tydligt på alla sätt och vis: välmående till stor del om att känna att du har kontroll över ditt liv. Inte låta omständigheterna styra. Äta den mat som får dig att må bra, välja det jobb du trivs med, ha vänner som ger energi, att bo där du vill bo. Och så vidare.

Efter lunch i dag och resten av helgen är jag på hundinstruktörutbildning. Jag går den på Hundens hus för att jag tycker att de har en väldigt vettig filosofi kring hundtränande, det handlar inte om att på något Cesar Milan-vis rycka och strypa utan om att med bra kontakt och positiv förstärkning ha kul med sin hund. Det går inte att understryka hur viktigt jag tycker att det är när det kommer till hundägande.

Den senaste veckan och förhoppningsvis så mycket det går framöver är jag också dagmatte till en petit brabancon som heter Hektor. Han är instagramkändis och har 14 000 (!!!) följare. Om ni vill följa honom heter han Petitbacon. 

Hektor och Stoffe har funnit varandra på ett väldigt fint sätt. Busar och tumlar runt, jagar varandra och somnar sen tätt intill.

Herregud vad jag älskar hundar. Någon dag vill jag 3-4 stycken. Tänker ofta på att jag skulle vilja adoptera en vuxen hund. Men det får bli en vacker dag när jag bor på landet.

Sitta tätt intill ute på kvällarna och titta på stjärnorna.

Stå vid spisen på kvällarna och röra i en väldoftande gryta och lyssna på Sweet thing med Van Morrison.

Vakna tidigt på lördagsmorgonen bredvid honom och veta att hela helgen breder ut sig. Rätta till kudden och somna om någon timme till.

Hitta ett bra berg att sitta på en hel eftermiddag med tidningar och böcker.

Rasa ihop innanför dörren efter att ha kommit hem från ett jobb och bara kunna skratta åt eländet tillsammans.

Promenera längs med årstaviken när löven är som allra höstsprakiga.

Jag gillar ju verkligen tvåsamheten. Ha någon att hänga med. Någon som alltid är uppdaterad på mitt liv.

Samtidigt, om det inte riktigt funkar, om det skaver lite här och där, då är de här sakerna ovan bara fina på pappret (och på bilderna på Instagram). För när man väl står där och rör i grytan så spelar det inte så stor roll hur väldoftande den är, för det är någonting inombords som talar om att allt inte är riktigt är som det ska. Kanske känner jag mig lätt irriterad, frustrerad eller splittrad. Kanske ekar det tomt inombords.

Personlig utveckling gör mycket gott. Men har man en gång väl tagit steget och börjat förändra sitt inre så ÄR det yttre också tvunget förändras, förr eller senare, mer eller mindre. För du är inte längre samma person som du var igår och absolut inte samma som för ett år sedan. När man väl börjat lyssna till den där inre rösten så är det svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att slå bort den. För nu vet du plötsligt vad du behöver göra. Och du kanske försöker på alla möjliga olika sätt för att det ska gå ändå, kanske, tänker du, börjar du trivas på nytt om du bara ändrar din inställning, om du anstränger dig lite mer. Ja visst … jag har krampaktigt hållit taget om mitt liv så som det sett ut. Om jobb, om relationer, om alkoholen, om mina matvanor, om mina tankesätt.

Tyvärr. Har man levt ett liv på ett sätt och inte mått bra så kommer det att krävas förändring. Både inre och yttre. Det säger ju egentligen sig självt: det sätt du levt på har inte fungerat.

Det är inte enkelt. Tvärt om: Det är svårt. Jättesvårt! Det är förbannat knöligt, otympligt, jobbigt, sorgligt och det tar ont.

Så varför ska det ens göras? Varför ens börja vända upp och ner på livet som det sett ut? Varför krångla och hålla på?

För att någonstans innerst inne så finns det en stark känsla och visshet om att det är rätt. 

Klipper och klistrar in en krönika som jag skrev för Wendela i går, apropå komikern Jan Bylund och psykologen Mattias Lundberg bok ”Den lyckliga pessimisten”. ”Tänk negativt och bli lycklig” är rubriken på artikeln om deras bok. 

Här är hur som helst mitt tyck om saken:

Det räcker nu.

År ut och år in har det varit okej att håna och häckla positivt tänkande. Skratta åt carpe diem-kylskåpsmagneter och fnysa åt självhjälpsböcker. Bespotta Mia Törnblom och förakta ”coachsamhället”. Be folk komma ner på jorden, vara lite mer kritiska och framförallt: realistiska.

Det är väldigt enkelt att racka ner på positivt tänkande, jag vet det, för jag har gjort det själv. Hela mitt vuxna liv har jag också varit en av alla de ”smarta” som vet att livet inte alls är så förbannat lätt. Livspusslet ska ju läggas herregud. Jobbet är stressigt och hemmet ska renoveras och maten ska lagas och som om det inte vore nog ska hygienen skötas också. En liten kamp som ska utkämpas varje dag. Det har varit min verklighet.

Jag skriver har, för det är inte det längre.

Min historia är som första kapitlet i vilken självhjälpsbok som helst. Jag hade mått förbannat dåligt alldeles för länge. Jag var så less. Less på att känna mig stressad. Less på att hetsäta mackor på kvällarna för att det fanns ett tomt hål inom mig som behövde fyllas med någonting och varför inte med vetemjöl? Less på att aldrig känna mig harmonisk. Less. Less på allt.

Till slut kapitulerade jag totalt.

Min utväg blev att förändra mitt sätt att tänka. Att gå från att ha realistiska tankar till att faktiskt tro att saker och ting är möjligt, också för mig, att jag kan följa min drömmar och göra precis det som känns rätt för mig. Det är inget arbete som görs i en handvändning, många års invanda tankebanor ska justeras om. Och det gör definitivt inte saken lättare att en hel del människor klankar ner på det hästjobb jag och många andra försöker göra med oss själva för att må bra.

”Livet blir inte hallontårta bara vi tror på oss själva” säger psykologen Mattias Lundberg som tillsammans med komikern Jan Bylund släpper boken ”Den lyckliga pessimisten”.

Det är lustigt.

För sedan jag började tro på mig själv är livet precis just det: hallontårta.

Precis efter att det tagit slut frågade en närstående vad jag tar med mig från relationen. Alltså vad jag lärt mig under vägen. En himla massa förstås, men efter att ha funderat ett tag har jag kommit fram till följande:

Christian har varenda dag sedan vi träffades låtit mig vara precis den jag är. Han har accepterat precis allting med mig. Verkligen precis allt. 

Även om det känns självklart är det ju inte alltid så. Ibland hamnar man i relation där man till slut spelar rollen av att vara den partner man tror att man bör/förväntas vara. En kompis berättade till exempel om hur hon i slutet av sin relation blev en bulltant som stod hemma och bakade på helgerna och äääälskade det myspysiga livet med mönstrade cupcakesformar. Sedan tog det slut och hon bara ”alltså… jag tyckte ju inte ens särskilt mycket om att baka”… Hon hade helt och fullt levt upp till en bild av hur hon fått för sig att hon skulle vara i deras relation.

Ett annat exempel är när jag var tillsammans med en kille och fick i huvudet att min kropp måste se ut på ett visst sätt. Förmodligen för att han var så extremt mån om sitt yttre.

I alla fulla fall: Christians sätt att vara har gett mig ett stort stöd att utgå från den jag är och utveckla mig därifrån. För även om inte jag alla gånger trott på mig själv så har han alltid gjort det. Genom att spegla mig i honom har jag aldrig varit något annat än fulländad.

På många sätt är jag en helt annan människa idag jämfört med då. Ibland undrar jag om det verkligen kan vara samma. Numera har jag en stark självkänsla, andra intressen, överlag en helt annan inställning till livet, det går till och med att se tydligt på mitt yttre att jag genomgått en stor förändring. Men framförallt: jag mår bra. Inte hela tiden, men allt som oftast så mår jag alldeles utmärkt. Det är förstås ett jobb jag själv har gjort, men utan honom och hans villkorslösa kärlek hade det nog gått betydligt långsammare.

Sakteligen börjar det gå upp för mig att det här en av de allra finaste gåvorna man kan få av en annan människa.

Tack, tack, tack.

När jag mått som sämst har jag alltid så fruktansvärt svårt att ta beslut. Det är helt omöjligt. Kan gå in i en mataffär och komma ut tomhänt, för jag kan omöjligt välja någonting där inne. Än mindre fatta ett beslut om vad jag ska äta för mat. Ingen kontakt med någon som helst intuition över huvud taget.

I takt med att jag mått bättre så blir det mindre och mindre problem.

Men ibland dyker det upp, vilket väl är helt och fullt rimligt. Numera gäller det främst större beslut som kostar mycket pengar.

Beslutsångest är jobbigt. Det tar oerhört på krafterna och kan i princip driva en människa till vansinne. Jag kan känna mig så orolig för att välja fel. ”Tänk om” hit och dit. Jag försöker förutse framtiden och räkna med okända faktorer och det inre tjattret mal på i huvudet.

Flera gånger har jag tänkt: herregud, vad skönt det vore att gå genom livet och bara veta. Aldrig vända och vrida på allting utan bara ta ett beslut rakt upp och ner.

Jag har läst att undersökningar med framgångsrika personer visar att de tar över 90 procent av sina beslut baserade främst på sin magkänsla. De bara vet. Och det låter så enkelt.

Därför blev jag så glad i går kväll när jag hittade den här beslutsmodellen i går. Så här ser det ju vanligtvis ut:

Men jag har aldrig riktigt tänkt på att det faktiskt går att välja att se det som att båda besluten är rätt väg.

Båda vägarna kommer att ge möjligheter!

Ta ett exempel: att du ska stanna på ditt jobb eller välja ett annat.

Stannar du på ditt jobb kommer du kanske att bli befordrad. Du kommer må bättre av att du är där för att du faktiskt har valt att vara där. Du vet vilken trygg plats du har att gå till varje dag.

Väljer du att gå så är det en möjlighet att lära känna nya människor och bredda din arbetserfarenhet. Du lär dig hantera en ny spännande situation i livet.

Hur du än vänder dig är båda besluten bra! 

Jag gillar verkligen att försöka programmera om min hjärna att tänka på ett annat sätt. Det är förstås inte helt lätt, men det är heller inte helt omöjligt. Det kommer dock att krävas mycket jobb, tänk på hur stor kraft och hur många år vi lagt ner på att forma de tankemönster vi har i dag.

På yogan i går så pratade Magdalena om kärleksfull vänlighet. 

Att skicka kärlek till dig själv först, för att sedan kunna rikta den mot andra som behöver den.

Det känns extra aktuellt just nu.

För ju mindre ilska, irritation, separation och rädsla det finns i världen, desto mer kärlek = en bättre och härligare värld. Och allt börjar med dig själv. Först när du känner kärlek mot dig själv så kan du ge till andra, om inte kärlek så i alla fall en vilja att försöka förstå.

Men det räcker ju i princip bara att sticka näsan ut genom dörren för att inse att väldigt många inte alls lever livet så här. Jag gör det inte heller alltid, men jag försöker så gott jag kan. Tyvärr finns det mycket saker som rör upp dåliga känslor.

Hur andra människor beter sig i trafiken, långsamma människor i matkön, den där personen som postar 1000 inlägg på Facebook varje dag, störande kollegor, människor med ”fel” åsikter, fyllot på bussen.

Som den där mannen förra veckan som misshandlade sin hund. Jag blir skogstokig. Och ibland måste man tillåta sig att få bli skogstokig. Trots allt är vi ju inte så mycket mer än människor.

Men, kom också ihåg: när du väljer att vara upprörd, arg och ilsken så lägger du massor med energi på dåliga känslor. Du tillåter att den där idioten låter dig lida och agera utifrån ilska och hat. Trots att du sällan har hela bilden. Vad hen har för orsaker till att hen gör som hen gör. Vi har i princip ALDRIG verkligen HELA bilden.

Jag tänker på det här när jag läser många arga inlägg om Sverigedemokraterna på Facebook nu. Jag tror inte att ilska och hån är rätt väg att gå. Konflikter uppstår när två parter står på varsin sida och skriker argsint för sin sak. Krig börjar så. Vad skulle du helst skicka till ett krig? En medlare som från en neutral utgångspunkt är beredd att försöka lyssna och förstå eller en soldat med väskan fullproppad med vapen?

Hur svårt det än må kännas så tror jag att allt måste börja om inte med kärlek, så i alla fall med och förståelse. Jag tror starkt på att det jag kan göra är att försöka vända kärlek mot mig själv och handla utifrån det. Inte agera så starkt utifrån hat, ilska eller rädsla (även om jag förstås också GÖR det ibland, speciellt när det kommer till mina absolut värsta grejer: orättvisor när det gäller djur och barn så är det SÅ svårt).

Men jag tror verkligen att det är med kärlek allt måste börja. Det är ju enkelt egentligen. Med kärlek som grund skulle det inte finnas hemskheter som krig, rasism, våldtäkter, misshandel.

Hur ska man då lyckas påverka andra?

Jag tror att du påverkar andra långt mycket mer genom handlingar än prat. Försöka vara solidarisk, även när det känns omöjligt.

Jag vet inte. Testa, kanske funkar det.