När jag sluter ögonen så finns det en stillhet. Ingen kan någonsin ta den ifrån mig. Det kan vara fullt kaos utanför men inuti finns det ett lugn.

Jag använder mig mycket av den här lugnet nu.

Jag sätter mig på en bänk och blundar och tar ett djupt andetag. Räknar hur många sekunder det tar att fylla mina lungor maximalt. Sex eller sju. Sedan är jag i den: stillheten.

Alla känslor, allt som gör ont, alla rädslor, allt som känns fruktansvärt. Allt är övergående. Precis som allt som är härligt och underbart också kommer och går. Allt sker i nuet, det är andetaget en ständig påminnelse om.

Jag får i alla fall ner luften nu. För någon vecka sedan kunde jag knappt andas.

Mitt liv är lite på hold just nu.

Jag har fått låna en kompis lägenhet på Kungsholmen i en vecka och det har varit väldigt behövligt. Men nu är jag tillbaka i Enskede och ska väl på något vis ta tag i verkligheten här igen.

Det är min relation som skevar. Fast det känns mest som att det är hela livet.

Och jag är så ledsen, förtvivlad, arg och tom.

Jag vill bara blunda och sova och vakna till någonting annat. Inte det här. Inte igen. Inte en morgon till.

Bilder från Malins blogg. 

Jag var på en föreläsning/frågestund och yogaklass med Malin Berghagen i går. Det var fantastiskt. Hon är verkligen fantastisk. Och det börjar mer och mer gå upp för mig att de människor jag imponeras och inspireras av är personer som vågat förändra sina liv, som slagits och vunnit mot sina rädslor och vågat följa sina drömmar.

Yoga handlar om att förändra. 

Jag vet själv hur hur snabbt det gick, från att jag började med yoga till att jag vågade ta steget och säga upp mig från jobbet. Jag visste så starkt att det var nästa steg jag ville ta, men jag var så förbannat rädd. Så rädd för att jag inte skulle klara mig på egen hand. Så rädd för att jag inte skulle ha några pengar. Så rädd för att ingen skulle vilja ha det jag skriver. Men jag hade yogan som bar mig. Och när jag väl hade tagit steget så jag så lycklig och upprymd. Så full av inspiration och lust i jobbet som jag inte varit på länge. Jag mådde så bra.

Men sedan stannade förändringsprocessen upp. Jag blev rädd igen. Jag började tvivla. Jag började intala mig själv att nu måste jag nog bara sitta lugnt i båten och fokusera helt och fullt på att få frilanseriet att funka.

Från att inte ha druckit alkohol på ett halvår började jag igen. Varför? Kanske för att det var enklare att stundvis döva och fly bort från det jobb med mig själv och mitt liv som jag egentligen visste att jag hade framför mig. Jag började tvivla på vad mitt inre sa åt mig att göra, för det var saker som inte alls kändes bekväma eller ens rimliga.

Testa bo någon annanstans i världen har min röst sagt åt mig. Starkt, högt och ofta. Men jag har tystat den, för det är ju inte alls särskilt tryggt eller praktiskt. Hur skulle ens det gå till? Skulle jag ha några vänner? Skulle jag få ihop det ekonomiskt? Hur ska det gå med Stoffe?

Jag har tjatat på Christian att han ska ta ett jobb i något annat land så att jag bara liksom skulle kunna halka med. Men det här är inte hans dröm, inte hans resa.

Mer och mer har jag känt hur fokuset i yogan har försvunnit. Varför? Jag tror att det beror på att jag inte vågat eller velat lyssna, jag har inte varit redo att ta nästa steg i livet. Jag har varit rädd. Och jag är det fortfarande.

I går ställde jag frågan till Malin hur jag kan känna två olika viljor inom mig så tydligt. Till exempel att jag vill isolera mig och tacka nej till att träffa vänner med någon vag idé om att jag inte orkar. Men om jag väl lyckas ta mig ut så har jag det jättetrevligt. På samma vis som jag ibland känner att jag vill yoga, men hittar på en massa ursäkter till varför jag inte skulle göra det. På samma sätt som jag vill förändra, men formulerar 100-tals olika anledningar för varför det är bättre att fortsätta exakt så som jag gör nu.

Hon ställde några snabba frågor där vi så klart kom fram till att jag egentligen vill träffa vänner, men det är något inom mig som hindrar mig. Hon frågade: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Det kom så plötsligt och jag fick sådan panik och hasplade ur mig ett väldigt tveksam ja.

Hon sa: jag känner inte riktigt att du är redo. Jag frågor igen: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Jag svarade ja igen. Med lite mindre darrig röst. Även om jag kanske inte kände det helt och fullt, för jag var så överrumplad, så kände jag någonstans inom mig att det finns något som är redo. 

Det var precis det här jag behövde. Att någon utomstående kunde ställa mig och mina rädslor mot väggen en gång för alla.

Yogaklassen efteråt var fantastisk.

Ibland är livet ett jävla helvete. Så är det bara.

Det tar ont och det är orättvist.

Men precis exakt då är det som allra viktigast att vara självsnäll. Andas djupa andetag. Fråga sig själv: överlever jag det här ögonblicket? Ja, då överlever jag högst troligt nästa också. Och nästa och nästa.

Jag har mycket jobb i dag och i morgon till sedan ska jag sova. Tre dygn känns det som. Yoga, sova och skriva ner allt fint och vackert jag kan komma på i mitt anteckningsblock.

I morgon ska jag dessutom gå på föreläsning och yoga med Malin Berghagen. Det blir fint.

Det har varit en period med riktigt mycket skit nu.

Jag är trött. Så otroligt trött.

Men jag har ett annat förhållningssätt till livet numera. Förr gav jag upp. Jag gör inte det längre. Jag litar på att livet bär mig.

Det modigaste jag gjort hittills i livet är att börja våga tro. Tro på att allt kommer att lösa sig till det bästa. Att det kommer prövningar och att det kommer att göra ont, men att det finns en lärdom av allt som sker. Tidigare har jag trott att jag blivit svagare av motgångar men så är det inte, jag blir starkare för varje gång.

Det bästa med frilanslivet är ändå att äta frukost i lugn och ro.

Jag har slutat med kaffe (slutade samtidigt som jag la av alkoholen) så jag dricker varmt vatten med citron och färsk ingefära. Och turkisk yoghurt med mango, hallon och blåbär.

Det är aldrig någon stress just den där stunden. Total ro i kroppen trots att jag har massor att göra.

Den här sommaren blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade trott att jag skulle ha massvis med tid att skriva klart min bok och ha möjlighet att ta lediga dagar här och där. I stället har jag jobbat och jobbat och jobbat. Det är en lyx att som frilansare att få in så mycket jobb att jag knappt behöver sälja in grejer. Sedan jag började frilansa lägger jag verkligen ner min själ i allt jag skriver. Jag vill inte lämna ifrån mig något halvdant.

Jag älskar det här jobbet men jag har på sistone känt mig nyfiken på om det finns någonting annat jag skulle kunna älska lika mycket. Kanske. Kanske inte. Det är i alla fall spännande att tänka tanken och inte bara låsa mig vid att jag gjort mitt yrkesval för resten av livet.

Som jag skrivit om flera gånger nu så har jag ju skaffat en anteckningsbok och börjat skriva. Jisses vad det gör mycket för mig.

Jag har bloggat sedan många år tillbaka och precis som alla andra vanliga dödliga skrivit grejer på Facebook och Twitter och allt sånt där. Och även om jag alltid försöker vara så ärlig som möjligt så gör jag förstås olika val kring vad jag vill att andra människor ska läsa om mitt liv. Sedan jag träffade Christian har jag blivit mer restriktiv kring vad jag skriver om vår relation, för han är en väldigt privat person och jag försöker respektera hans del i den här relationen så mycket som möjligt (i början hade jag dock jättesvårt för det och fattade inte alls varför man inte skulle kunna skriva och berätta i princip allt).

Sedan faller det sig förstås naturligt att att jag försöker formulera mig så förståeligt som möjligt. Det är ju trots allt mitt jobb att skriva.

Jag har dock inte skrivit dagbok och satt mina innersta känslor på pränt sedan jagvetintenär … kanske var jag 11-12 sist?

Så när jag nu började göra det blev jag nästan rädd för mig själv. Det kom så starkt och så mycket. Så osammanhängande och ostrukturerat. Vissa dagar bara rinner det ord rakt ner på pappret. Jag skulle under inga omständigheter låta någon människa läsa det. Frågan är om någon ens skulle begripa vad det handlar om.

Mitt mål med det här är att lära mig bli bättre på att bearbeta och våga känna känslor. Inte trycka undan och fly utan att verkligen KÄNNA när det gör ont. Det här har jag bara övat mig på ett par veckor nu, men jag har redan börjat gråta igen. Gråta, det som jag liksom lagt av med på äldre dar.

I förrgårkväll låg jag på hallgolvet och grät så jag knappt fick luft efter att jag läst om en person som gått och lagt sig med sin hund och på morgonen var den död. Den vara bara 4 år 🙁

Jag vill lära mig att det går att känna allt. Även om det känns som tusen miljoner knivar i hjärtat så vill jag känna och kunna ta mig igenom det.

Jag var ute på jobb med en fotograf i dag som fick ta på sig hobbypsykologrollen. 

Jag förklarade för henne hur fruktansvärt svårt jag tycker att det är att förhandla.

Förhandla med banken, med mäklare, med uppdragsgivare i jobbet. Fy fan alltså, jag är verkligen inte bra. Jag vill alltid komma undan på något sätt.

Jag klarar knappt av att säga till en kompis att jag inte orkar träffas. Hittar på en massa skitursäkter i stället för att bara säga som det är: jag orkar tyvärr inte träffas i dag. Och inte i morgon heller. Och inte i helgen. Men kanske om en månad eller så när jag har mer energi.

Nu sist var det mäklaren. Jag PALLAR inte säga: du jag vet att ditt arvode är alldeles för högt och tänker ta hjälp av någon annan om du inte kan tänka dig att sänka.

Nej för då tror jag att hon kanske känner sig ledsen. Eller så panikar jag över att det ska uppstå någon jobbig situation mellan oss. (Jag känner inte ens henne!!!)

Fotografen sa till mig att det handlar om att gå in i en roll. Skådespela. ”Du kan vara cruella de vil om du känner för det”.

Så nu ska jag testa det på mäklaren.

Mer och mer börjar jag tro och förstå att det är min själ som längtar.

Det är därför jag känner mig rastlös. Det är därför det är så viktigt för mig att hitta någon mening att greppa fast vid.

Jag är en av alla miljontals människor som bara kör på. Kör på och kör på. För man ska hela tiden vidare. Framåt. Till vad är det väl inte riktigt någon som vet. Till ett bättre jobb kanske. Till ett flashigare liv. Samlar på mig saker. Prylar, kläder, möbler.

Allt det här är materiella ting. Pengar, prestige.

Jag har kört på sedan början av tonåren. Strävat mot något. Mot att bli snyggare, bättre, mer älskad.

Jag fyller 30 om tre år. 30 år. När jag var 14 minns jag att jag hamnade på en hemmafest med några tjejer som var 27 och FÖRUNDRADES över hur gamla de var. Jag fyller 27 om en månad.

Vad har jag egentligen gjort de senaste 10 åren?

Mitt cv har sett väldigt bra ut. Jag har varit nyhetsreporter och nöjesreporter på lokaltidning. Jag har varit chefredaktör för en nöjestidning. Jag har varit nöjesreporter och krönikör på Aftonbladet. Jag har fått göra tv och stora intervjuer. Jag vet att jag är bra på det jag gör.

Jag har haft underbara pojkvänner, fina lägenheter, vänner som tyckt om mig.

Men själsligt? Hur har jag mått? Inte så där vidare värst, tackar som frågar. Hela tiden har jag trott att allt är på väg att kollapsa. Att livet inte kommer att bära mig. Att helvetet väntar runt hörnet. Aldrig har jag kunnat njuta av det jag har just nu, för något har gnagt inom mig. Oro, ångest, rädslor. Jag har varken velat eller vågat stanna upp. Ibland har jag tänkt tanken men avfärdat den snabbt. Jag måste ju jobba. Jag måste ju tänka på räkningarna. Jag måste ju tänka på pensionen!

Pensionen, tänkte jag häromdagen, då vill jag ju ha sådan ro i kroppen att jag bara kan sitta på en sten i skogen och vara nöjd med livet. Jag behöver inte mer än att jag har tak över huvudet och mat på bordet.

Jag har bestämt att jag ska ge mig själv tid att lyssna inåt. En paus. Ett avbrott.

Om det blir en resa och vart jag i så fall åker vet jag inte.

Jag vet bara att jag vill göra det innan jag fyller 30. Det finns något inne i mig som har skrikit på hjälp länge nog nu.

Så ofta under de senaste åren har jag haft känslan av ”var det här allt”?

Det vardagliga, det mekaniska: äta, sova, titta på tv, gå på restaurang, köpa kläder. Jag har en så stark känsla av att det måste finnas mer. Jag har en stark längtan efter någonting annat. En djupare mening med alltihop. Jag ser mig själv utifrån hur jag håller på. Jag försöker imitera andra människors sätt att bygga upp ett vuxet liv. Det finns inget rimligt svar på varför jag gör det. Jag bara gör för att det ska göras. För att jag inte vet hur jag skulle göra saker och ting på något annat sätt. För att jag är rädd. Rädd för att verkligen börja söka en djupare mening. Rädd för att inte hitta någonting. Rädd för vad folk skulle tycka och rädd för att det bara skulle vara att slösa bort mitt liv på flum och strunt.

Det är en rätt farlig känsla det här, för passar man sig inte kan man lätt hamna fel. I våras höll jag till exempel på att gå med i en sekt. Ha, ha! Jag hade googlat mig fram till någon typ av samtalsgrupper om personlig utveckling för unga vuxna. Jag var nöjd och glad och hade bestämt att jag skulle gå på ett möte dagen därpå. Spänd och förväntansfull på att kanske träffa ”likasinnade”. Så kom Christian och bara: vänta lite här nu … vad är det egentligen för organisation du ska ansluta dig till?

Så visade det sig att det var någon extrem avknoppning av en av de större frikyrkorna.

Jahapp.

Dumdristigt kan jag ändå tänka: fan det kanske vore något ändå. Gå med i någon dåraktig sekt och bara låta mig uppslukas totalt. Ha en tydlig ledargestalt som förklarar meningen med hela skiten och förhoppningsvis köper jag det till slut, efter tillräckligt mycket hjärntvätt. Gå all in på ufon och magi.

Äh jag vet inte. Eller flytta ut till en hydda i skogen, meditera 10 timmar om dagen. Sedan kommer lokaltidningen och gör reportage och jag får jaga efter småungar som försöker elda upp min boning.

Så kanske det blir.

Vi får se.