Vilken förmiddag. Herrejävlar. 

Jag vet att det finns mammor som i tröttyrsel och nervkollaps tänker fruktansvärda tankar om sina barn. Jag förstår verkligen det. Jag förstår vansinnet och jag förstår det dåliga samvetet efteråt.

Nu har jag ju inget barn med så väl en unghund och den här dagens förmiddag då jag skulle hinna göra många saker klara rätt snabbt. Givetvis skulle hans livs hittills mest vilda och aktiva dag sammanfalla med just den här förmiddagen. Då har Stoffe, utan kronologisk ordning:

Bitit i hörlurar, dragit ut kläder från garderoben, mumifierat sig själv i toapapper, stått vid mina ben och krafsat, vägrat gå in när vi varit ute. 

Jag har varit så irriterad att jag hållit på att gå i bitar. Samtidigt har jag försökt vara förstående. Det är en hund. Ett djur. Han har aldrig bett om att få bo här. Aldrig bett om att gå omkring i något jävla koppel. Han behöver stimulans och kärlek. (MEN HAN KAN VÄL LYDA NÅGON JÄVLA GÅNG!?!??!)

När vi satt ute på gården för en timme sedan och han lugnat ner sig så skvalpade stora vågor av dåligt samvete över mig. Och jag vet, jag är bara människa. Jag har mina fel och brister, ingen kan någonsin vara perfekt hela tiden. Jag inser det.

Men ändå så gjorde jag ytterligare en sak, som jag gör alldeles för sällan: jag rannsakade hela situationen ordentligt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda för att ha undvikit det här eländet till förmiddag? När jag tänker på saken finns det en hel del jag kunde ha gjort redan tidigt i morse för att trötta ut honom, jag märkte ju redan då att kaoset var på inkommande.

Vanligtvis hade jag bara pustat ut och varit glad för att det är över och gått vidare i livet, men nu tänkte jag att det här ska få bli en lärdom till nästa gång. Efter att ha gjort upp en mental plan för hur jag ska lösa en liknande situation nästa gång så kändes allt ungefär 10 000 gånger lättare och jag var dessutom på mycket bättre humör.

Det här låter så simpelt och det är det ju också. Men gör jag det ofta? Nej. I stället gör jag samma misstag och trampar i samma fällor gång på gång på gång utan att någonsin reflektera och försöka hitta en lösning.

Det ska det bli ändring på från och med nu, tänker jag. Mer eftertanke. Förhoppningsvis mindre vansinne.

Jag förstår verkligen att smartphonen har sina fördelar. Det är ju på ett vis fantastiskt att kunna gå omkring med världen i sin ficka. Jättesnygg design, Steve Jobs.

På samma gång är jag så förbannat less på den. Det är en liten mackapär som snor åt sig mer och mer tid.

Inne i olika appar så uppdateras flöden ständigt. För att hålla sig ajour behövs det liksom en dygnet runt-vakt.

Jag märker själv hur jag drar fram mobilen direkt när tankarna spinner i huvudet. När jag känner mig stressad eller oroad. Då är den där som en liten tröst. Jag kan fly in i någonting. Läsa olika människors åsikter om saker jag bryr mig och saker jag inte bryr mig om över huvud taget. Se bilder. Läsa listor. Googla saker jag borde fixa. Ni vet ju.

Problemet är bara att det aldrig löser någonting. Några djupa andetag och lite stillhet löser mycket. Att ta ett varv i Facebookflödet reglerar inga stressnivåer. Det är same same en kvart senare.

Internet kan bli destruktivt precis som tv-tittande och spelande.

När jag mådde som allra sämst gjorde jag knappt annat än surfade (på min lediga tid). Planlöst sökande på nätet. Det hjälpte inte men det dämpade lite oro och deppighet för stunden. Det fanns en så stark önskan hos mig att jag hade kraften och styrkan att dra mig upp ur soffan och göra någonting, att uppleva saker – men i stället blev jag kvar framför datorn. För det är ju så enkelt att bara försvinna in. Att slippa vara i verkligheten för en liten stund.

Det är ju så enkelt att bara plocka upp mobilen. Den ligger ju ändå bara där och jag råkar ju ändå ha några minuter till övers.

Jag tror verkligen inte på det där: att huvudet måste fyllas med information och underhållas hela hela tiden. Till slut fastnar ju ingenting. Alla bara rinner förbi i en jämngrå massa. Jag blir inte smartare.

Det jag tror hjärnan behöver är att tränas i att bara vara. Att stå över alla impulser att plocka upp mobilen och alla känslor av leda.

Det går nästan att jämföra med ett överaktivt barn eller en hund som man behöver hjälpa för att komma ner i varv. På samma sätt får man hjälpa hjärnan hålla sig undan behovet av det ständiga flödet på internet.

Ungefär så här: Jag sitter bara här. Kämpa på du lilla hjärna. Sparka, skrik och hitta på alla möjliga konster.

Till slut kommer du också att få ro din stackare.

Jag läste någonting intressant i morse.

Att det faktum att många upplever att de får mer sinnesro på semestern är att de tar in så mycket nya miljöer. Folk är alldeles för upptagna med att använda sinnena och därmed har inte tankarna utrymme att ältas runt i huvudet. Koncentrationen ligger på syn, hörsel, lukt och smak.

Minns ni i barndomen? Då kunde hela dagar glida förbi utan några större bekymmer kring det som varit eller vad som skulle komma. Jag kunde dyka runt med cyklop och i flera timmar utan att fastna i tankarna, bara vara i stillheten som fanns under vattenytan. Jag älskade vatten så mycket. I dag är det så mycket krångel med en simtur, badkläder som sitter si och så, det är för kallt och det är för jobbigt att bli blöt i håret.

Jag minns också hur jag som barn tyckte att det ofta kändes svårt att komma i kontakt med vuxna. Hur mycket de än försökte så var det rätt sällan de faktiskt var riktigt närvarande. Så klart. För att de var förlorade i sina tankar kring dåtid och framtid. Så jag tjatade, för jag tänkte väl att det kunde ”väcka” vuxna. Men ingen vuxen uppskattar tjatiga barn. Då får man tillsägelser och kanske hot om att det inte blir det ena och det andra senare. Man vill ha barn som anpassar sig efter vuxenmallen fast det kanske egentligen borde vara lite mer tvärtom.

Som jag minns det var de som oftast verkligen hade tid att lyssna äldre människor. De var mer stilla i sinnet.

Något går snett där mellan barndom och ålderdom, inte för alla, men för många. Stress, press och oro tar över. Allt blir en strävan och en kamp. Det är underligt det där. Underligt och synd.

Den här midsommarhelgen var välbehövlig. Det känns på första gången på länge som att jag verkligen hittat tillbaka. Tillbaka till den där inre ro jag haft, men tappade bort för några månader sedan. Jag kan skilja på mina tankar och mitt medvetna igen. Jag ÄR inte allt det där som mal på uppe i huvudet. Det är bara en gammal skiva som mal på om dåtiden och framtiden. Om hur otillräcklig jag är, om hur saker och ting borde vara för att vara bra.

Till hjälp hade jag Eckhart Tolles Ditt inre syfte och tre internetfria dagar.

Jag ser klart och tydligt på de månader som varit. Jag vet ungefär exakt när jag tappade fotfästet helt och började leva i tankarna igen. Det var i maj när jag påbörjade hundinstruktörsutbildningen. Jag skrev om det redan då hur jag upplevde det. Det jag kanske inte märkte var att den här stressen gjorde att jag förflyttades helt tillbaka upp i huvudet. Jag började återigen identifiera mig med mina tankar. Jag började leta olika sanningar utifrån, jag tvivlade på mig själv och vad som var min inre röst. Jag fick knappt ro under yogan längre. Mobiltelefonen var framme några minuter efter att jag lämnat klassen och hemma på mattan fick jag inget lugn över huvud taget (”jag måste bara kolla den här grejen”).  Så klart var min röst svår att höra eftersom alla mina tankar aldrig riktigt lät mig lyssna efter ordentligt. Så klart hade jag svårt att lita på mitt inre eftersom jag lät alla tankar överhopa den med analyser och konsekvenstänk tills jag var totalt lost och olycklig.

Det finns så många som romantiserar det här med att vara en tänkare. Att grubbla dag och natt kring stora frågor och livet. För mig finns det inget vackert med det över huvud taget. Det är ett rent jävla helvete att vara fast i tankarna. Det är först när jag lyckas hitta längre stunder av medveten närvaro som lugnet sänker sig över den här arma kroppen och sinnet.

Ja! Tack så mycket Ojsans för din rekommendation om den här boken efter inlägget ”Tvåårsförbannelsen (hjälp, jag är en bitch).

Har nästan sträckläst hela nu. Det som var mest aha-upplevelse för mig var att jag passar ”perfekt in” i en viss kategori som beskrivs i boken. Det är anknytningsteorierna som beskrivs, och jag har ju tidigare skrivit om boken Hemligheten som var en stor ögonöppnare för mig kring vilka typer av personer jag söker mig till, men främst – varför. 

I den här boken fick jag ett mer ingående resonemang kring hur personer av samma personlighetstyp som jag (otrygg-ambivalent) beter sig i relationer och det var på pricken jag.

Jag älskar fanimej att läsa böcker och inse att det mesta jag gör har en orsak, är fullständigt mänskligt och handlar inte om att jag är ett hopplöst exemplar. Allt har sina förklaringar. Bara jag får bli medveten om varför jag gör som jag gör så tycker jag att det är mycket lättare att lämna ett dåligt/destruktivt beteende bakom mig.

Vad har jag lärt mig då? Att jag skapat ett filter där jag bara väljer att fokusera på det dåliga min sambo gör. Att jag lätt fastnar i mina känslor och målar upp katastroftankar kring framtiden. Och det här ska jag då lösa genom olika övningar och meditation.

Allt visste jag ju egentligen redan, men så himla skönt att få ord på det. Bara genom att medvetengöra och förstå mina problem via böcker har jag överkommit så mycket destruktiva tankegångar jag haft, den största av dem alla som jag övervunnit är nog den kring mat. En gång i tiden ägnade jag ungefär 85 procent av dagarna på att obsessa kring mat. Nu kanske … 3 %?  När jag var fast i mattänkandet var jag så otroligt förtvivlad. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur det, att jag skulle behöva leva resten av mitt liv med att tänka på vad jag ätit, att jag ätit för mycket, att jag ville äta, att jag inte borde äta.

Men se nej, så blev det inte med den saken!

Det går att programmera om hjärnan och få den på rätt bana. Det handlar egentligen bara om att vara så självsnäll att man ger sig själv den tiden. För tid tar det ju.

Men det ÄR värt det!

Sandra som följt mig under flera år (hon har en bra blogg här) har i kommentarsfältet skrivit en liten reflektion över kring hur jag förändrats och frågar hur det påverkar relationerna i mitt liv. Så det tänkte jag svara på! Här är hennes kommentar:

Jag har läst dina krönikor och dina diverse bloggar i flera år. Sedan du upptäckte personlig utveckling och verkar må mycket bättre, är det nästan som om en helt annan person skriver texterna. Jag har ju gillat att läsa dina texter hela tiden så jag ser det verkligen inte som en kvalitetsförsämring, utan bara att dina texter är annorlunda mot tidigare. Jag förstår så klart att texter bara reflekterar en liten del av ens personlighet och bla bla, men jag antar att du även själv känner att du har förändrats som person och att din livsstil har förändrats mycket över det senaste året. Jag har förstås ingen aning om hur ditt liv ser ut, men jag kan tänka mig att en sådan stor livsstilsförändring skulle kunna påverka olika relationer antingen negativt eller positivt, eller bara förändra dem på något sätt. Så jag är helt enkelt nyfiken: Har dina relationer till vänner, familj, pojkvän osv. förändrats i takt med att du har det?

Jag tänker ibland att det inte kan vara någon som läst någon av mina förra bloggar (varken på Aftonbladet/Nöjesbladet eller den jag hade för flera år sedan på XIT) som hänga kvar i dag. För inget är ju detsamma längre. Varken språket eller jag. Däremot har jag alltid försökt vara ärlig och öppen med mitt liv och mina känslor, så gott det går. Jag tycker det känns bra att kunna erbjuda ett alternativ, eller en motpol, mot mycket på internet som är snygga, staljade bilder i motljus och korta texter som egentligen inte säger någonting om hur människan mår eller vad som försiggår i hens huvud. Jag säger inte att det är fel, att alla borde dela med sig på det sätt som jag gör. Alla vill, eller kan av olika orsaker inte även om de gärna skulle vilja. Men eftersom jag inte mår sämre av att göra det, snarare tvärtom: jag känner att jag utvecklas, så väljer jag att det.

Så. Över till din egentliga fråga: Om mina relationer till vänner, familj, pojkvän förändrats i takt med att jag gjort det? 

Jag har rätt få nära vänner, men de vänskapsrelationer jag har tycker jag att har blivit djupare. Förut, för bara något år sedan, handlade i princip allt för mig om att vara rolig. Eftersom jag visste att människor tyckte om mig när jag var rolig så gick jag helt enkelt in i rolighetsrollen när jag träffade mina vänner och speciellt när jag träffade nya människor. Det är väl en klassiker för människor som känner sig osäkra på sitt eget värde. Vågar jag inte vara mig själv så kan jag i alla fall få folk att skratta och därmed tycka om mig. I dag är jag mycket mer allvarlig. Jag drar mig för att skämta på min egen bekostnad. Det märks väl i mina texter också, förmodar jag. Mina vänner har följt den här processen och sett förändringen och accepterar den. Även om kanske inte alla direkt jublade när jag slutade dricka alkohol och valde att i stället yoga flera dagar i veckan.

Jag inbillar mig att det är lättare att förändras tillsammans med några få nära vänner än ett gäng som samlas några gånger i året och som har förutbestämda roller för varandra. Risken finns att man då får stå och försvara den man har blivit. ”Vadå, har DU börjat med yoga/mindfulness!? Du som alltid ogillat sånt flum”. Typ.

Min relation till min mamma har blivit betydligt bättre, eller djupare kanske är rätt ord. Hon har alltid jobbat mycket med det inre, gått sin egen väg och varit betydligt mer spirituell. Det här har jag avfärdat som konstigt och märkligt och gjort mig rolig över och i dag är det jag som lånar böcker av henne och hela tiden upptäcker nya saker som hon varit medveten om länge. Hon är kanske den mest accepterande människan jag känner och hon är väldigt glad och tacksam över att jag fått en annan syn på livet.

Christian då? Haha, en gång väckte jag honom mitt i natten, jag hade nyss kommit hem och ville visa att jag färgat håret från mörkbrunt/svart till blont och efter tre yrvakna sekunder sa han bara ”oj, nu minns jag inte hur du såg ut innan”. Med det vill jag försöka illustrera hur oerhört snabbt han anpassar sig. Om jag vill gå all in på att förbereda mig för en resa till rymden eller starta ett rockband så skulle han aldrig få för sig att ifrågasätta det. Ibland är det nästan provocerande hur anpassningsbar han är. Det skulle kunna flytta in tre tonåringar till oss i dag och han skulle troligtvis inte reagera med en chock utan bara fråga vad de vill äta till middag. Så, det är svårt att påstå att vår relation förändrats, men det är klart att det gör honom gott att se att jag mår bättre och har mindre ångest.

Jag fick en fråga i kommentarsfältet i går som jag tänkte svara på här i ett litet inlägg!

Skulle du vilja berätta lite om din tid med antidepressiva och varför du slutade? Jag tycker själv att det är svårt, har ätit sen ett halvår men är inte övertygad och får en känsla av att det kan göra mig lite avtrubbad… Hur är din erfarenhet?

Det var (tror jag) ungefär sex år sedan jag började. Först och främst var jag livrädd för att börja äta antidepressiva. Det var medicin och medicin innebar ju att jag måste vara sjuk och det hade jag ingen som helst insikt om att jag var. Jag tyckte det var skönt när min psykiater förklarade att det var lika vettigt att ta antidepp mot obalanserade nivåer i hjärnan som att fixa ett brutet ben. När jag efter någon vecka kom överens med tanken om att äta antidepp så var jag också väldigt rädd för vad som skulle hända. Hur skulle det kännas? Skulle jag fortfarande vara jag? 

Så jag började och det hände … ingenting. Jag tror vi höjde dosen tre-fyra gånger under en rätt lång period innan jag började känna något över huvud taget. Men när det började fungera så märktes det rätt tydligt på mig. Den första veckan var jag i någon slags maniskt glädjerus, men det planade ut rätt snabbt och allt blev vanligt igen, bara lite mer balanserat och stabilt. Jag tappade inte meningen med livet 70 gånger om dagen som jag gjort tidigare, jag längtade inte efter att dö och så vidare. Medicinen jag fick av min finska läkare kommer jag faktiskt inte längre ihåg vad hette, men när jag flyttade till Sverige ”omvandlades” det till citalopram.

Under åren har jag slarvat med medicinen ibland och det har märkts jättetydligt. En gång åkte vi på konferensresa till Berlin med jobbet och jag glömde medicinen och väl hemma var jag ett fullständigt vrak av ångest. Om jag känt mig avtrubbad? Ja, på det viset att det skurit bort mitt dåligtmående. Jag har inte upplevt att medicinen gjort det svårare att komma i kontakt med glädje och lyckokänslor.

Jag slutade äta antidepp under hösten förra året. Jag kände mig så stabil i psyket som jag aldrig gjort tidigare. Jag yogade, drack ingen alkohol och jobbade mycket med mig själv. Det kändes helt naturligt att bara strunta i att förnya mitt recept och jag märkte faktiskt inget alls av övergången, trots att jag slutade tvärt. Jag tror till och med att jag glömde berätta till min sambo att jag slutat, så självklart kändes det.

Det har gått finfint fram tills för någon månad sedan då jag märkte att ångesten börjat smyga sig på igen. Fler och fler tankar om meningslöshet dök upp. Tanken på att börja med antidepp igen låg nära till hands senast i går, jag var så otroligt less på allt. Och även om jag inte skulle ta det som något stort ”misslyckande” att börja igen så vill jag först göra ett tappert försök på egen hand.

Jag tror och känner att det handlar så mycket om att jag den här gången bara tappat fotfästet, jag har glidit iväg i tankarna, ältat, oroat mig och slutat fokusera på att jag själv ska må bra. Om jag bara ger mig själv en ärlig chans, att läsa böcker och göra övningar som får mig att mår bättre, att yoga och meditera och att fokusera mycket på andningen så kommer jag att hitta tillbaka. Eftersom jag redan har verktygen och lyckats komma på fötter en gång så är jag rätt övertygad om att jag klarar det en gång till.

Medicin är bra och jag vet att den finns där som ett alternativ, men först vill jag göra ett ordentligt försök. Skillnaden nu mot för sex år sedan var att då hade jag aldrig orkat. Jag var så långt nere i deppträsket att jag nog aldrig klarat att hala mig upp på egen hand. Nu är jag bara där och badar fötterna emellanåt.

Testa ät ett tag och testa sluta ett tag. Du kommer känna vad som känns bäst!

Jag läser en bok om kroppsspråk och kom till kapitlet om introverta och extroverta människor i går kväll.

Jag kan inte fatta att det tog så länge för mig att acceptera att jag är introvert. Jag har i princip alla karaktärsdrag för en introvert person – ändå har jag i så många år pinat in mig själv i rollen som en extrovert och tänkt att det nog måste vara mig det är fel på. 

Jag tror inte att det är svart eller vitt. Alla människor är nog mer och mindre inåtvända eller utåtriktade från dag till dag. Men det råder ingen tvekan om att jag är väldigt mycket introvert när jag läser om det.

Karaktärsdrag för introverta: 

– Trivs i ensamhet

– Relationerna är få men djupa

– Sociala aktiviteter tar energi, även de roliga

– Lugn och säker på ytan

– Tänker först och handlar sen, eller nöjer sig med att tänka

och för extroverta: 

– Vill ha mycket att göra

– Gillar förändring

– Känner många, anser sig ha många vänner

– Gillar småprat om vädret

– Handlar först och tänker sen, handlar ibland utan att tänka

– Tänker genom att prata

Jag tänker främst på mitt jobbande. I 10 år jobbade jag på kontor och i 10 år var jag HELT SÖNDERKÖRD när jag kom hem på kvällen/natten. I nästan 10 år sov jag en till två timmar VARJE dag efter jobbet och jag fattade inte vad det var för fel på mig. Var jag sjuk? Varför var jag så trött? Jag orkade inte ta mig an någonting. Jag pinade mig själv till att boka in saker med vänner, för att oftast i sista stund boka av (och få dåligt samvete för det) eller träffas ändå och sitta och känna mig trött och eländig (och få dåligt samvete för det).

Att jag varit så trött beror förstås säkert på massvis med andra saker, men jag tror att det faktum att de kontor jag jobbat på haft öppna kontorslandskap spelat stor roll. Det har sugit så enormt av min kraft, utan att jag egentligen fattat det. Mycket av min energi har gått åt att läsa in andra människor och att småprata. Jag hatar att småprata! Allvarligt, ett tag mådde jag så dåligt att jag slutade hälsa på människor för jag orkade helt enkelt inte. Och det här uppfattas ju så klart som enormt drygt så jag fick ju lägga av med det efter ett tag.

Att jobba som nöjesjournalist och åka ut på jobb där du ibland rör dig bland hundratals personer stred ju mot all rim och reson inom mig. Jag har uppskattat långa intervjuer och tiden då jag fått sitta och skriva i lugn och ro. 

I privatlivet har jag fått panik av tanken på att gå på stora fester, event och mingel. Jag ryser av tanken på mingel! Jag har aldrig riktigt fattat hur inte alla andra människor också tycker att det skönaste ändå är att bara sitta ner två personer och prata i lugn och ro. Ingen hög musik, inte en massa saker som måste hända efteråt. Jag vill känna mig trygg och veta att jag kan gå hem när jag vill.

Jag kan fortfarande ha svårt att acceptera den här introverta personligheten jag har. Jag får så otroligt dåligt samvete av att tacka nej när någon kompis föreslår att vi ska göra någonting. Jag är jättedålig på att dra gränser, att säga ”nej, det där kommer inte jag orka med” känns … väldigt jobbigt. Men jag vet inte, jag har ägnat så många år nu att låtsas vara någon extrovert person jag absolut inte är. Det har varit förjävla kämpigt, ärligt talat, att leva tvärt emot hur jag själv innerst inne önskar och längtar efter att leva.

Sedan uppstår det en hel drös med frågor av det här: vad är min introverta personlighet som jag bara borde acceptera och vad har varit destruktiv isolering i och med att jag mått dåligt, att jag inte ansett att jag är värd att umgås med?

Eller är min ständiga kamp emot min introverta personlighet en bidragande orsak till att jag mått så dåligt?

Ja… det är inte helt glasklart. Det är det inte.

(Det går att testa dig själv om du är introvert eller extrovert på flera ställen på nätet. Bland annat här och lite mer djupgående här. Det finns också personer som kallas ambiverta. De ligger precis på gränsen och pendlar mellan introverta och extroverta. Läs mer här.)

Det är så stor skillnad att det knappt är sant. Att ha hund då och ha hund nu.

Smulan var egentligen inte min, hon var min mammas. Men jag tog henne till min och hon flyttade hem till mig. Hon var en glad, orädd och fågeltokig rubyfärgad cavalier som varken kunde gå i koppel som folk och än mindre ligga på kommando. Jag älskade henne sönder och samman men jag förstod mig inte på henne över huvud taget. Det kunde göra mig helt galen på henne emellanåt och det var ofta jag tyckte att det var rätt jobbigt och kämpigt med hund. Vilket var märkligt, för jag tyckte ju så mycket om hundar och hade längtat hela mitt liv efter en egen!

Det som skiljer då från nu med Stoffe är en enda sak: min egen kunskap. Jag kan se tillbaka på tiden med Smulan och inse vilka oerhörda brister jag hade som hundägare.

Jag kunde inte läsa hennes signaler. Jag förstod inte hennes oerhörda behov att få leka av sig. Jag tränade ingen passivitet utan förutsatte bara att hon skulle förstå när jag ville ha lugn och ro. Jag hade ingen kunskap om socialisering och förstod inte hur det påverkade hunden. Jag hade ingen aning om hur man tränade för att få henne att gå fint i koppel så i stället använda jag metoden ”slita, dra och bli arg”. Jag hade dessutom dålig koll på det mesta när det gäller mental stimulering. 

Jag trodde, som tyvärr alldeles för många hundägare nog tror, att hunden helt enkelt skulle förstå vad jag sa. Och fattade den inte det, då var det hunden det var fel på, inte mig.

Att ha hund nu, när jag är äldre och mycket mer påläst är helt underbart. Allt är mycket roligare. Både för mig, men definitivt har Stoffe ett mycket behagligare liv än vad han hade haft med mig för några år sedan. Jag kan tappa tålamodet med honom också, men i dag förstår jag att det är mig det beror på. Det är upp till mig att hitta en lösning på det som jag anser vara ett problem. Han ska och KAN inte beskyllas för saken för han är en hund och agerar på sina naturliga instinkter tills den dagen jag tålmodigt tränat honom till någonting annat.

Bara på den korta tiden jag haft honom har jag fått kunskap som gör att jag insett att jag, även om jag trodde att jag var förberedd på hundskaffandet, gjort många, många misstag.

Till exempel tog vi Stoffe när han var 14 veckor. Det spelar väl inte så jättestor roll om han är lite äldre tänkte jag. Det jag inte visste vara att de första veckorna mellan 8-12 är SUPERVIKTIGA för hunden. Det är då den ska socialiseras, det vill säga utsättas för allt man vill att hunden i framtiden ska vara van vid: bil, buss, båt, män med skägg, människor med cykelhjälm, barn, stora hundar, små hundar, svarta hundar. Och så vidare. Det här resulterade i att Stoffe var LIVRÄDD för bussar, tunnelbanan och trafik när han kom. Det blev en jävla massa rädsla och lidande som kunde ha undvikits. Som TUR är hade uppfödaren flera andra hundar av olika raser som han fick vänja sig med och han är i dag glad i precis varenda hund han ser. Nu var han ju en hund som tillsammans med sin bror ”blev över” i kullen och han skulle ju ändå hamna någonstans och jag ångrar inte en sekund att det blev hos oss. Men jag kunde ha förberett mig betydligt mer bara jag vetat bättre.

Ett annat exempel är fodret. Jag köpte uppfödarens rekommendation rakt av utan att tänka en tanke själv. Det är först nu, när han är åtta månader gammal som jag läst på mycket mer och kommit fram till att jag absolut inte vill att han ska äta spannmålsbaserat foder.

Ett tredje exemplet är halsband. Jag hade halsband på honom den första tiden. Nu var det ingen fara eftersom han fortfarande var så otroligt följsam då, men överlag anser jag i dag att det inte är särskilt sunt att ha ett smalt halsband på en livlig liten hund. Det påfrestar den stackars lilla valpens hals och nacke något fruktansvärt mycket och i dag skulle jag aldrig ha på honom något annat än sele (vissa tror att hundar drar mer när de har sele, det är inget annat än en myt, det du gör är du månar om att hunden ska slippa känna obehag).

Ett sista exempel är belöningsfrekvensen. Jag fattade nog inte vidden av HUR mycket det går att belöna sin hund. Allt den gör som är bra går att belöna för att forma fram ett önskvärt beteende (sedan ska man förstås dra en gräns för när det börjar bli riktigt tjatigt). Att hålla på och neja och tillrättavisa en valp visar tyvärr bara på otillräcklighet hos ägaren, att hen inte förstått bättre. Tänk bara på dig själv? Vad lär du dig mest av? Är det av peppande och beröm eller av någon jävel som bara står och säger till dig när du gör fel?

Jag älskar och har alltid älskat hundar. Och nu när jag dessutom börjat förstå dem så är livet med hund så mycket behagligare och trevligare.

Ju mer jag lär mig desto mer fattar jag hur mycket jag inte kan. Och jag vill verkligen fortsätta lära mig av och om hundar så länge jag lever. 

Jag har två nätter i rad drömt fruktansvärda mardrömmar och vaknat av att jag varit alldeles rödgråten. Det lämnar förstås inte en så särskilt härlig känsla i kroppen, men samtidigt – det är så skönt, så förlösande att gråta. 

Jag gråter så sällan. Förr tog jag förgivet att det var den antidepressiva medicinen som trubbat av mig, men den har jag ju snart inte ätit på ett år. Så något annat måste det ju vara.

Jag har vänner som berättat att de i perioder gråter nästan varje dag. Och det är så klart förjävligt att det ska behöva vara så, samtidigt kan jag inte låta bli att känna lite, lite avund för de är i alla fall i KONTAKT med någonting som jag uppenbarligen inte är.

Det är samma med tonåren, jag vet ju att jag aldrig skulle vilja vara tillbaka i den där känslomässiga och hormonella berg-och-dalbanan det var, samtidigt – jag KÄNDE så mycket då! Jag levde ut hela känsloregistret vareviga dag och det var så klart jättepåfrestande att gråta, skratta och bli rasande om vartannat. Men alternativet är ju någon slags likgiltighet som jag oftast lever med i dag. Jag är inte ledsen, men jag är inte superglad heller. Jag kan vara irriterad men jag blir aldrig rasande. Ytterligheterna är avskurna och det är … ja, det bara ÄR. Varken mer eller mindre.

”Jo tack, det rullar på”.

Jag funderar på när jag kände RIKTIG, bubblande okontrollerad glädje och RIKTIG, innerlig sorg senast. Minnet är grumligt. Och vad är förresten riktig glädje och riktig sorg? Hur kan jag med säkerhet veta att jag verkligen fått känna det än?

Det finns några rader i Ulf Lundells Levande och varm (underbar låt) som handlar om just det här.

Har jag älskat än, har jag levt
Har jag varit ett med livet här
Eller har jag slarvat bort allting
Har jag nånsin varit kär?
Var jag kär där i den varma natten
Eller gör avståndet en lögn
Ljuv nog att bära mej vidare
För att än en gång bli ung.