Det utbryter ett smärre helvete när jag har varit ihop med en kille närmare två år. Jag vet inte vad det är, jag vet bara att det upprepar sig gång på gång.

Först och främst: jag inte bara tror, jag är rätt säker på att jag är en väldigt bra flickvän det första 1,5 året. Jag är omtänksam, respektfull, väldigt kärleksfull. Det är jag och den människan jag är tillsammans med som är ett team. Allt gott så.

Men. 

Sedan börjar det sakta men säkert smyga sig på. Tjatet, missnöjet, skuldbeläggandet, ta-förgivandet. Jag märker det knappt själv, för det blir så snabbt en naturlig del av vardagen. Jag tycker mig ha massor av olika anledningar till rätten att hacka, ställa enorma krav och tillrättavisa. Sitta och sucka och allmänt bete mig som ett as. Vissa dagar är det som att jag nästan aktivt söker fel för att kunna ha något att hänga upp mig på.

Det här är fruktansvärt. Hemskt. För jag vill verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte vara så. Herregud, jag har sett tillräckligt med par i mitt liv där en av parterna liksom aldrig verkar tycka att den andra personen räcker till. Kvinnor som sitter och fnyser över sina män som att de är totalt intelligensbefriade. Som sliter det gråtande barnet ur famnen på pappan och bara ”jag fixar det här” (läs: du är inte kompetent nog att ta hand om vårt barn). Och jag har tänkt: JAG VILL ALDRIG HAMNA DÄR.

Ändå håller jag sakta men säkert på att sugas ner i samma träsk. 

Det smyger sig på i vardagen. ”Nej gör inte så där, gör så här”, ”äh, jag gör det där i stället”, ”jaha, har du inte gjort det jag bad dig om?”, ”jaha … okej … då får väl jag helt enkelt göra det i stället då”, ”blir du lika länge på jobbet i dag också eller?”, ”hur många öl har du tänkt dricka ikväll egentligen?”.

Det är fruktansvärt!

Jag vill inte leva så. Dels är det inte alls snällt mot den människan jag älskar. Dels är inget värdigt liv för mig att gå omkring och vara ständigt missnöjd och passivt aggressiv. Om jag inte kan jobba mig förbi det här så får jag ju i så fall göra valet att leva ensam.

Jag skulle säga att det här är det absolut största problemet i mitt liv nu och det som sakteligen fått mig att må sämre de senaste månaderna. Jag håller på att förpesta min egen relation med någon bitchattityd som jag ABSOLUT INTE VILL HA.  För varje ny relation jag inleder så inbillar jag mig att det här beteendet är borta, att jag vuxit ifrån det.

Det här kanske låter som något rätt enkelt att ta sig ur, det är väl bara att lägga av? Men tro mig, jag har bestämt och lovat mig själv säkert 10500 gånger att jag ska bete mig annorlunda. Jag vet hur jag vill att en relation ska vara och den ska vara byggd på ömsesidig respekt och acceptans för varandras olikheter. Ändå dras jag ner i tjat/offerrollen igen. Och jag känner sådan jävla hopplöshet och förtvivlan för jag vill verkligen inte vara där. Fy fan! Jag håller långsamt på att förstöra något av det finaste och viktigaste jag har och jag känner att jag inte har makten eller verktygen att förändra situationen. Och om jag inte kan förändra det, då innebär det ju också att jag aldrig kan leva i en vuxen relation.

Som ni förstår tar jag gladeligen emot alla slags tips och gärna någon kommentar om att jag inte är helt jävla sjuk i huvudet.

Med vänlig hälsning, bitchen.

Jag har fått ett litet stipendium för att skriva färdigt min bok. Ungefär hälften är klart, men sedan har det kommit en massa jobb emellan och nu har jag inte skrivit ett ord i den på månader.

Och det här har ju förstås legat och gnagt någonstans inom mig. Jag borde, jag måste. Och när ett så stort projekt som en bok ändå är blir till något molande tvång, då är det inte bra. Inte alls bra. Jag har börjat få små orostankar till att jag ska ha tröttnat på storyn, att jag tappat bort det språk jag hade i början. Att det kanske ändå inte är någon mening med att jag skriver den över huvud taget. Tvivel, tvivel.

Därför kändes det fint att det här stipendiet som jag ansökte om i våras kom nu. Efter midsommar ska jag sätta mig och dra igång igen och i augusti, lagom till min 27-årsdag, ska allt vara korrekturläst och klart. Det är planen.

Jag ska skriva den här boken. Om jag så bara ska göra det bara för min egen skull. För att bevisa att det gick.

I boken I tacksamhetens tecken läste jag ytterligare en vettig sak.

Författaren skriver att hon någonstans har hört att det finns tre sätt att reagera inför livet: Fan! Hjälp! och Tack!

På något vis kändes det lite märkligt att jag läste det här just då för min mamma (som bor på Åland) hade nyss ringt och berättat en sak som jag funderat en del på.

Hon hade varit i Norrtälje för att hämta några grejer från två olika personer när bilen började krångla. Jag var inte med men jag kan tänka mig att det var rätt hett ute, för att inte tala om inne i bilen.

Innan hon hann slutföra något av sina ärenden så slutade resan hastigt och lustigt med att bilen tvärstannade mitt i en korsning. I stället för att drabbas av panik, bli arg eller stressad så förklarade hon för mig att ett lugn sänkte sig över henne. Att hon bara kände ”tack för att jag blev stoppad här. Det var inte meningen att jag skulle komma längre i dag”. Så hon tog det varsamt och fick hjälp av en snäll gubbe att ta sig tillbaka till hamnen. Sedan var det inte så mycket mer med den saken. Inget drama. Inga svordomar. Ingen stress. Ingen som helst panik.

Grejerna hon skulle ha löste sig senare på annat sätt.

Att försöka leva så, att säga tack! i stället för fan! eller hjälp!, gör troligtvis plats för mycket ro i sinnet. Men det förutsätter ju förstås en tro på att det finns en mening med allt som händer.

Jag träffade Ida i går och hon är i princip proffs på ACT och mindfulness.

Jag glömmer så lätt bort smarta saker jag läst, borde samla på mig någon slags bank av bra verktyg att ta till när saker och ting känns motigt.

Verklighetsglapp var en sån sak jag helt förträngt.

Förmodligen för att jag är så fullt upptagen med att HA verklighetsglapp så jag inte hinner notera dem. Verklighetsglapp inom ACT är den här bilden av hur saker och ting borde vara. Hur ens kärleksliv borde vara, hur ens föräldrar borde vara och hur man själv borde vara. Risken finns att det slutar med att man lever i den här visionen om hur saker och ting borde vara. Och det kommer aldrig att sluta med en fridfull och tillfredsställande vardag för det är ju någonting som skevar hela tiden mellan din bild av verkligheten och hur verkligheten faktiskt är. 

Jag är verkligen i behov att öva på det här. Att i stället för att leva i någon annan värld vara exakt här, där jag är som jag är, ser ut som jag gör, äter som jag gör, motionerar som jag gör och där den människan jag lever närmast, det vill säga Christian, är som han är, och gör som han gör.

Mycket av våra tjafs handlar om mina verklighetsglapp. Att jag inbillar mig att tillvaron ska vara på ett annat sätt. Jag kan till exempel ha skapat en bild i mitt huvud av att han ska komma hemma klockan 18 på kvällen, att vi ska hinna gå ut och sätta oss i någon park och prata intensivt om livet i flera timmar. Men hans verklighet är inte alls så. Hans verklighet är att han har svinmycket jobb, måste jobba över, är trött och bara vill kasta sig på soffan.

Jag säger inte att man därför bör acceptera att ens partner ALLTID jobbar över och alltid är trött och vill ligga på soffan. Alla har sin gräns.

Men om det händer ibland och jag själv ser till att det blir jobbigt för mig själv är det ett verklighetsglapp som jag kunde ha undvikit genom att bara acceptera tillvaron som den är, i stället för att älta kring hur den kunde ha varit.

Ida har i sin blogg tagit exemplet med viktnedgång. Man ser en bild av sig själv som storlek 38 men är i verkligheten 42. Strävan är hela tiden mot den mindre storleken i stället för att vända på det och börja acceptera den du är i dag. Jag läste en bok, minns inte vilken, som där författaren skrev att för att börja gå ner i vikt är acceptans den allra bästa metoden. Därför ska man börja med att rensa ur ALLA så kallade smaljeans och klänningar som inte passar längre och bara ha plagg som sitter perfekt på den kropp du har i dag. Börja med att se dig själv i spegeln och bara försök att acceptera. Så här ser jag ut i dag, just nu. Det är den här kroppen som bär runt mig dagligen, i den här kroppen finns allt jag behöver för att överleva.

Jag kan ta ett rätt roligt/tragiskt exempel från mitt eget liv.

När jag började på hundutbildningen så var det flera lärare och några deltagare som hade magväskor. Detta för att kunna ha med sig allting som behövs på ett smidigt sätt när de är ute och tränar hundar. Där och då lovade jag mig själv (alltså skapade en bild) att jag aldrig skulle skaffa en magväska. Magväska var nämligen närmast ett skällsord när jag var yngre. Det var sådana finska turister hade när de kom till Åland och som de finska turisterna ville man INTE vara.

Men.

Så började jag träna hund på allvar och märkte hur oerhört fumligt allt blev för mig. Jag kämpade med att fästa små godispåsar i jackan och satte fast klickern i byxfickorna och var ändå tvungen att ta med mig en extra väska med vatten, extra godis, hundleksak och mina tillhörigheter. Mitt liv blev mycket jobbigare än det hade behövt vara. Tills jag till slut accepterade att jag behöver en magväska, beställde en på nätet och allt plötsligt är mycket enklare. Det KUNDE ha varit enklare från början, men med mitt eget krånglade kring hur saker ”ska vara” så tog det mycket längre tid.

Christian och jag ska inte gifta oss i år. Tror jag.

Tanken var augusti, men förmodligen blir det uppskjutet till nästa år. Jag vill inte stressa fram någonting. Lusten och orken att ställa till någonting har inte funnits där. Vi, främst jag, tar upp samtalsämnet med jämna mellanrum och det blir liksom ingenting förutom en klump med ångest i magen. Varför ska man då kämpa?

Håll det så litet och enkelt som möjligt, säger vissa. Då går det att genomföra ändå! Jo visst, vi kan gärna hålla det litet och enkelt. Men jag vill ändå ha någon slags tanke bakom.

Jag vill inte bara svänga ihop ett bröllop för att det ska svängas ihop ett bröllop, jag vill att det ska finnas en tydligare bild av den här dagen (dagarna?). Nu ser jag exakt ingenting framför mig. Jag önskar att det vore annorlunda, men nej, jag blir uttråkad bara jag börjar tänka på mat eller kläder eller inbjudningar.

Jag klippte lugg när jag var i New York. Eller ja, inte jag utan någon glad jeppe i Chinatown gjorde det åt mig. Det var väldigt mycket på impuls. Jag fick ett infall kvällen innan och blev hög på hela grejen, att vara i New york och byta frisyr lite hipp som happ, GU va spännande!

Sedan satt jag dagen efter och stirrade mig själv i spegeln. Det såg inte bra ut, jag ville inte ha den där luggen där, det kändes så otroligt fel. Jag hade mycket lugg som barn och nu kände jag mig som en liten unge igen.

Mitt hår är VÄLDIGT tjockt och tovar lätt ihop sig till dreads om jag inte borstar det nitiskt morgon och kväll vilket jag absolut aldrig skulle få för mig att göra. Jag har i många år tyckt att allt som haft med hår att göra bara varit jobbigt och krångligt. Inte bara huvudhår. Jag har rätt kraftig hårväxt på de flesta ställen på kroppen och har skämts oerhört över det.

Det är så mycket som sitter i håret för människor. Så mycket ska uttryckas genom färg och form. Och när människor cancerbehandlas tycker en del att det allra värsta är när håret trillar av. Och män som blir tunnhåriga får kriser och medan det på andra ska det rakas och vaxas. Herregud. Vad det är MYCKET med håret. Och här sitter jag och tjurar med en gammal lugg som är utväxt om någon månad.

Ibland kan jag känna mig så vilse. Jag tycker det finns så många alternativa vägar att gå. Som med alkohol till exempel. Å ena sidan kan jag tycka att det vore lika bra att strunta i att dricka över huvud taget. Jag mår inte särskilt bra av det och känner mig definitivt inte fräsch av det.

Å andra sidan. Oftast så är det bara trevligt. Alkohol öppnar sinnena på ett sånt underbart sätt. Det är så fruktansvärt härligt att dricka rött vin till en grillmiddag. Eller en öl i solnedgången på berget. Allt blir lite lättare, lite intressantare. Sedan kommer de där gångerna när det blir för mycket. Mitt psyke har väldigt svårt att hantera det. Det är som att dra ner en rullgardin. Jag känner mig ful, lättretlig, avskyvärd, orolig, ångestfylld och … vidrig.

Eller  ett annat exempel. När det kommer till kost. 

Jag älskar tanken på att kunna äta precis allting, med någon slags måtta. Inte få socker- eller mjölpanik utan i stället tillåta mig själv att verkligen njuta av sånt jag tycker är gott. Morotskaka med massor av syrlig frosting och varma baguetter med smör. Det är den ena delen av mig.

En annan del av mig tycker att socker är ett jävla skitpåfund, ett gift, som över huvud taget inte hör hemma i några levande varelsers kroppar. Samma sak gäller vetemjöl. Det får min mage att bli uppblåst och jag känner mig däst efteråt. Så varför stoppar jag i mig det?

80-20 säger många. 

80 procent ska vara hälsosamt och 20 procent ”synd”.

Men vill jag dela upp min tillvaro på det viset? Vad innebär det i praktiken? Att jag stoppar i mig en massa saker som inte är bra för mig någon dag i veckan för att sedan leva nitiskt hälsosamt i veckorna?

Åh gud. Den här balansen. Ibland är jag så less på att inte få det att gå ihop så jag önskar att någon annan satte sig vid ratten. Ringa upp någon människa som bara får styra upp alltihop. Men det är ju så klart mitt ansvar. Det ligger hos mig att välja hur jag vill leva. Oavsett hur min familj, mina vänner, min pojkvän väljer att göra det. Jag behöver inte göra som alla andra. Jag måste hitta ett eget sätt. Det är mitt ansvar att se till att jag mår bra och det är också det viktigaste ansvaret jag fått här i livet.

Jag läser en bok som heter ”I tacksamhetens tecken” av psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl.

Jag lånade boken från biblioteket. Min kompis var helt förundrad över min metod när det gäller att välja böcker. Jag går bara fram till psykologihyllan på biblioteket (ja, jag har återupptäckt biblioteket!) och väljer den boken som det känns som jag dras till mest. Det brukar oftast bli väldigt rätt.

Hur som. Den här boken innehåller så mycket tänkvärt att jag fotat flera sidor så jag ska kunna titta på dem i mobilen.

Bland annat skriver hon om hur det sägs att psykologer ägnar mer intresse åt det som försvagar och bryter ner oss än det det som ger oss kraft och mod. Varför är det så? Jag förstår att det ÄR så, att vi mår rätt dåligt och speciellt vi som söker oss till psykologer brukar ju inte vara high on life, direkt.

Men varför ska det som gör oss sjuka, svartsynta och missnöjda få ta större plats än det som gör oss friska, engagerade, kreativa och optimistiska, frågar hon i boken. För det är ju så. Känslor som skuld, skam, ångest och hat får ju överlag mycket mer uppmärksamhet än glädje, kärlek, hopp, vishet, medkänsla och mod. ”Människans inneboende förmåga att göra illa har varit i mer fokus än hennes potential att göra gott”, skriver hon.

Jag tror väldigt mycket på det här, att fokuset ligger fel. 

Jag har levt med ångest och depression i många år och de här åren har jag ägnat åt att försöka förstå min ångest. Alla dessa frågor jag ältat. Varför mår jag så här? Vad är det som händer? Vad är det för mening? Jag har trott att bara jag skulle få allt förklarat för mig på rätt sätt eller om jag på egen hand skulle lyckas slåss och vinna över den så skulle jag kunna lämna den bakom mig. Det har ju inte gått så jättebra nej. Utan det var först när det verkligen gick upp för mig att jag var tvungen att skifta fokus som saker och ting började förändras. Och när det väl gjorde det – då gick det snabbt.

Jag har varit svartsjuk.

För mig handlade det inte om pojkvänners tjejkompisar, kvinnliga kollegor eller random tjejer på krogen. Det handlade om ex. Jag stod liksom inte ut med tanken på att den kille jag är tillsammans med  tidigare har älskat någon på samma sätt som han älskar mig. Sedan har det alltid funnits en liten rädsla kring att han plötsligt ska inse att den förra flickvännen han hade var mycket bättre och kommer på att han vill gå tillbaka. Svartsjuka handlade i mitt här fallet om dålig självkänsla. Sedan hjälpte det väl inte direkt att en av mina första pojkvänner faktiskt var otrogen med sitt ex.

Jag har i dag helt lyckats bli fri från den här svartsjukan. Det är nästan svårt att beskriva hur skönt det är. För det har varit en oerhörd plåga. Svartsjukan åt mig inifrån. När ex-flickvänner kom på tal gjorde jag allt för att luska reda på saker om deras relation – bara för att kunna vältra mig så mycket som möjligt i smärtan. Sedan blir allt en ond cirkel för känslorna efter ett svartsjukeutbrott är att jag känner mig totalt värdelös över det faktum att jag är svartsjuk.

Så ja. Jag är väldigt glad över att slippa känna så här.

Hur gjorde jag då? 

Dels handlar det mycket om att jag började jobba med mig själv för att stärka min självkänsla. Genom yoga, böcker och helt enkelt vara självsnäll.

Men det mest effektiva när tankarna väl dök upp var att jag använde mig av ACT. Det går helt enkelt ut på att acceptera tankarna, inte försöka tränga undan någonting. Det brukar jämföras med att försöka trycka ner en boll under vattenytan, det är helt omöjligt att hålla den där under, men får den flyta ovanpå ytan så är bollen inte längre ett problem.

Jag kunde i praktiken föra en dialog med mina egna tankar. Typ så här:

– Nämen oj, dök svartsjukan upp i dag så här på torsdag kring lunch, jasså, men välkommen in här och sätt dig. Jag har inte så mycket att bjuda på här hemma men du kan få några skorpor med marmelad. Berätta nu, vad är det som gör att du kommer på besök så ska jag lova att lyssna riktigt ordentligt. 

Svartsjukan: – Jag tycker att det är jättejobbigt att hans ex-flickvän XX verkar härlig och snygg och glad när jag bara är deprimerad och ful. 

– Det var det värsta. Ska vi först och främst bara bestämma oss för att acceptera att du är svartsjuk.  Så kan vi upprepa det några gånger tills det låter jättelöjligt. Svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk. Haha! En svart sjuka! Finns det rödsjuka också? Eller kanske marimekkoprickigsjuka? Kan du inte framkalla en sån sjuka i huvudet i stället, det vore mycket festligare. 

Svartsjukan: – Nu är du löjlig. Du tar mig ju inte på allvar. 

– Men ska du verkligen tas på allvar? Du är ju bara en dålig känsla som skapats i mitt huvud? 

Svartsjukan: – Men fattar du inte!? Jag är jätteledsen och arg och rädd!!!

– Jag förstår dig. Jag hör dig och ser dig. Jag accepterar att du finns, men tyvärr kan jag inte göra så mycket mer åt ditt elände i dag. Jag har inte tid att agera på dina nycker, jag har lite annat att stå i nämligen. Se så: gå ut och lägg dig i hängmattan en stund i stället, det brukar hjälpa mot det mesta. 

Svartsjukan: – Okej då… Jag testar en liten stund, men sen kanske jag kommer tillbaka. 

– Gör det du, du är så välkommen precis när du vill. 

Ungefär så. Det här är ett rätt avancerat exempel, men i början så var jag tvungen att ta de här långa dialogerna varje gång. Sedan mattades svartsjukan sakta men säkert av och i dag har jag inte haft den på besök på … länge. Det var säkert ett år sedan sist!

”Den här kvinnan köper och köper saker 

för att kasta i gapet på tomrummen

som smyger bakom henne.”

Det är Tomas Tranströmer som skriver det i dikten Galleriet. Jag tycker det är fint skrivit men samtidigt hemskt. För jag tror att det är så många som köper för att döva någonting. Jag har gjort det. Jag har känt mig tvungen att köpa nya kläder för att kunna gå ut och festa med mina vänner. För utan nya kläder är jag ju liksom bara jag med något gammalt på mig. Nej, då är det bättre med nya kläder som gör att jag kan känna lust att över huvud taget gå någonstans. Som att det var kläderna som var orsaken till att jag blivit bjuden på en fest.

Det finns två områden där jag verkligen kan peka på att jag lyckats förändra beteenden och det är köpandet och min svartsjuka.

För vissa är inte köpande ett problem och då är det så klart bara att shoppa vidare. Men jag började känna mig så förbannat less på all konsumtion. Allt jävla köpande, vart vill jag komma med det egentligen? Jag har köpt så mycket jag aldrig använt. På impuls, i för små storlekar, för att det varit fint på någon annan. Inte bara kläder utan massvis med annat krafs. Saker som bara staplats på hög och som kastats efter några år. Vad är meningen med det? 

I dag går jag mycket sällan ut planlöst i affärer. Jag går till en affär när jag bestämt mig för att jag behöver någonting. När vi var i New York så behövde jag en enda sak och det var en väska, så jag köpte en väska. Ingenting annat. Jag vet inte, det kan vara inbillning men det känns som att jag värdesätter den där väskan så mycket mer än om jag kommit hem med kassvis av diverse grejer.