Jag läste i någon blaska att för att höja humöret på morgonen så ska man börja dagen med att le.

Jag har testat det tre morgnar i rad nu och har insett att det är väldigt svårt. Det kommer verkligen inte naturligt. Jag har alltid älskat att sova på morgnarna och aldrig flugit upp ur sängen före klockan ringt. Därför har väckarklockan alltid varit något dåligt – och att då börja le när eländet ringer … det känns fel.

Överlag ler jag alldeles för lite. Jag är en sån som ”ser sur ut”. Det har blivit bättre, men oftast är mungiporna varken upp eller ner. De bara är där. De signalerar till omvärlden att jag är småtjurig och inåtvänd.

I webb-serien ”Danne & Bleckan” sa Bleckan någonting intressant (nu citerar jag ur minnet):

– Jag har aldrig fattat att det kan betyda någonting för någon annan om jag ler eller inte.

Det låter rätt simpelt: klart att man fattar att andra blir gladare av att man ler. Visst. Men hur ofta tänker man verkligen på vad man signalerar ut i sociala situationer? Vissa människor klistrar ju på ett falskt leende, men är det vad jag vill signalera utåt? Ett krampaktigt leende? Nja.

Kanske är det bara att börja. Le ett stort jäkla leende på morgonen, hur märkligt det än känns. Och sedan försöka komma ihåg det lite då och då under dagen. Inget krampaktigt säljarleende, ett riktigt ordentligt smile. Det kan ju inte skada någon i alla fall.

Det finns så mycket härligheter att hitta på. Jag gör mitt bästa för att försöka bli lite barnsligare igen, jag har varit alldeles för allvarlig alldeles för länge. Tagit både livet i stort och mig själv på så oerhört stort allvar. Begravningsstämning dagarna i ända. Ångest, internetbank och framtidsoro. Fy fan säger jag bara.

Så. Här är några saker som jag bör ta tag i snarast:

Dricka saft i solen.

Grilla konstiga saker, typ jordgubbar och spenat, bara för att det är roligt (och trots att det är lite för kallt utomhus).

Gå till någon skolgård och hänga knäveck.

Öva på att hjula i gräset.

Bygga en familj av kottar.

Dra ut yogamattan och skratta när grannarna står och glor.

Springa en superkort springtur allt vad jag orkar. 

Skrika rakt ut i skogen.

Leka tafatt.

Mata fåglar.

Sova med ihopkrupen med hunden.

Sätta på ögonbindel och smaka på olika saker och försöka lista ut vad det är.

Fantisera om hur det skulle vara om jag fick allting jag någonsin önskat mig.

Krama ett träd.

Hitta på en egen sång.

Rita precis vad som helst.

Jag tycker det är så spännande att bara gå på känsla när man har en stor bokhylla framför sig. Plocka ur den boken som ögonen dras till. I helgen blev det en bok om Feng Shui. Jag har aldrig riktigt fattat vad det är, det verkar komplicerat och småflummigt.

Den här boken var inte det. 

Rensa i röran av Karen Kingston var rakt på sak: rensa bort överflödet ur hemmet så kommer du att må bättre. 

Just den typen av Feng Shui har jag sysslat med länge. Jag märkte för flera år sedan hur starkt kopplat oreda och min deppighet hängde ihop. Orkade jag till slut ta tag i städningen var det som att ångestnivåerna sjönk rejält och det blev lättare att andas. Till slut insåg jag att eftersom jag var så trött och slut och inte orkade hålla ordning och reda så var lösningen att göra mig av med typ … allt.

Det var så otroligt befriande. Och där och då gav jag mig själv någon slags löfte om att aldrig samla på mig en massa prylar igen.

Det har väl gått så där. 

För saker läggs ju liksom på hög. Jag tar fullt ansvar för att köpa nytt men tänker sällan på att kasta ut det gamla. Jag använder sammanlagt, med träningskläder och allt, ungefär 25 plagg. Resten är bara garderobsutfyllnad. ”Smalshortsen” som var svindyra och jag bara använt två gånger ligger där och skäms. Jag får dem förmodligen inte upp över knäna. På allvar så tror jag att jag skulle må bättre av att kasta ut dem. Jag har inte den där storleken nu. Jag har en större storlek och det är okej.

Samma sak med böcker. Jag har släpat runt på boklådor när jag flyttat, men hur ofta har jag tagit upp någon bok och läst om den? Om jag gjorde mig av med majoriteten av mina böcker och bara sparade de allra bästa så kanske jag skulle få inspiration till att köpa böcker om helt nya ämnen.

Och så till det värsta som jag är så SKRATTRETANDE dålig på: fixa sånt som är trasigt. Vår dusch har droppat i över ett år nu och jag tänker på det varje gång jag går in i badrummet, ”just det, det är måste jag fixa”. Sen. Alltid sen. Det är sån slöseri med energi och tankeverksamhet! Jag vet att det kommer att behöva fixas. Gör det NU då.

Jag blev så inspirerad av den här boken att vi i helgen ska ha en stor utrensning.

Gå igenom alla köksskåp.

Rensa i bokhyllan.

Gör en stor genomgång i garderoben.

Ta itu med alla ”ångestlådor” dit diverse föremål kastas i väntan på bättre tider (som aldrig kommer).

Tvätta täckena och kuddarna.

Gå igenom förrådet och se vad som verkligen behöver sparas där nere.

Fixa saker som droppar, hänger lite löst eller inte går att stänga ordentligt.

Jag känner redan nu hur bra jag kommer att må efteråt! Min kropp kommer att sväva viktlöst fram över golvet här hemma!

Påsken. En härlig långhelg med god mat och strålande väder. Nu är man utvilad och stark. 

Eller inte.

Jag vet inte jag. Länge var det inte alls så för mig. För mig har högtider alltför ofta lämnat mig med en känsla av att jag är svullen, ful och allmänt värdelös. När ätandet blivit problematiskt och synen på den egna kroppen i princip enbart är negativ blir det sju gånger värre av en helg där fokus ligger på mat och alkohol. 

Först och främst går en stor del av helgen åt att tänka samma tankar 1000 gånger om:

Nu har jag ätit för mycket. Usch, vad äcklig jag känner mig. Nu är min magsäck som en soppåse fullproppad med skräp. Så här stor har aldrig min mage varit. Jag måste äta bättre. Nästa måltid ska jag äta bättre. Eller ska jag kanske hoppa över den? Nej, det gick inte. Nu åt jag alldeles för mycket igen. Nu är allt förstört. Jag får ta tag i det här på tisdag, då ska jag bli hälsosam.

För något år sedan hade jag bara tänkt så här. Jag hade mått så dåligt i dag när jag kommit till jobbet att det tagit emot att hälsa eller ens prata med kollegor. Där sitter de och är glada och har haft en härlig helg i solskenet medan jag ägnat största delen åt att tampas med mina matdemoner.

Eftersom jag tänkt så här i många år är det svårt att helt bryta det här mönstret. Speciellt när jag efter helgen känner mig svullen och aningen obekväm i min kropp. Skillnaden i dag är att jag är medveten om att det här bara sitter i huvudet. Det kommer att gå över. Jag är lite svullen i dag men i morgon börjar allt kännas som vanligt igen. Världen har inte gått under bara för att jag druckit en öl för mycket eller tryckt i mig choklad tills jag blivit illamående.

När tankarna dyker upp som värst försöker jag byta fokus och tänka på vad mina olika kroppsdelar egentligen gör för mig varje dag, saker jag oftast tar förgivet. Bäst tycker jag det funkar att göra efter duschen när jag ska smörja in mig. Då tänker jag på en kroppsdel i taget medan jag smörjer den. Till exempel benen: hur mycket gör de inte för mig? Hur tacksam ska jag inte vara att jag har ben? De för mig framåt varje dag. Och min mage: hur många fantastiska organ finns det inte där inne som tagit hand om och renat min kropp från gifter? Den bara fortsätter jobba trots att jag otacksamt klankar ner på den och ibland ger den alldeles för mycket att sånt den inte mår bra av. Med tanke på allt dåligt jag tänkt om den borde den ha lagt av för länge sedan, men det gör den inte.

Det är en kropp. Den gör så mycket jävla jobb varje dag för att jag ska kunna överleva. Och vad gör jag? Klagar och tänker på hur ful och värdelös den är? Det är inte rättvist någonstans.

En sak är jag rätt säker på: kroppen kommer aldrig börja må bra – på riktigt – innan alla hatiska tankar kring den är borta.

Ibland (oftast) är det ju brått. Ett 90 minuters yogapass går liksom inte att klämma in mellan middagsbestyr, jobb och socialt umgänge. Då brukar jag göra världens enklaste yogapass. Det är bara två övningar och det tar 10 minuter. Den största utmaningen för mig är oftast att kunna landa och bara sitta och andas i positionerna. Det yr ju så jäkla mycket saker i huvudet efter jobbet oftast. Men lyckas jag stilla de tankarna och bli mer närvarande så kommer livskvaliteten under kvällen att höjas markant. Jag lovar!

Fjärilen. Sänk dig nedåt mot fötterna på utandning och låt ryggen åka lite tillbaka på inandning. Det är ett bra sätt att dra ut den nedre ryggraden, speciellt för mig (och många andra) som har korta muskler i baksida lår och inte riktigt kommer åt den annars. Så här sitter jag i fem minuter.

Sedan tar jag en stor kudde från soffan (eller två stora huvudkuddar) och lägger under ryggen. Och så sträcker jag ut armarna ovanför huvudet. Efter en lång dag vid datorn brukar den här positionen kännas rätt obehaglig till en början. Musklerna vill inte alls gå med på att ryggen ska böjas bakåt i stället för framåt mot dataskärmen. Men när de väl funnit sig och lagt sig tillrätta är det väldigt skönt att sträcka ut både fram och baksida. Så här ligger jag i fem minuter.

Sedan är det klartt!

Jag har aldrig trivts här. I Stockholm.

Jag har trivts på vissa platser. Speciellt här i Enskede. Men överlag finns det en stark känsla av att inte höra hemma här. Stundvis har jag hatat Stockholm. Jag kan bara se det fula. Hur jävla deppig Medborgarplatsen är, hur skitigt det är vid Slussen, hur det stinker piss i tunnelbaneuppgångarna vid Östermalm, hur själlösa de stora gatorna i Vasastan känns. Låt det ta sin tid, har folk sagt. Men nu har jag väntat i snart fem år. Det är lika vidrigt fortfarande. Fram för allt är det inte för mig.

Det är ingen härlig känsla att inte känna sig tillrätta där man bor. Det här har trots allt varit mitt hem en längre tid nu.

För att skydda mig själv från känslan att inte höra hemma i Stockholm har jag identifierat mig väldigt starkt som ålänning. Men så var jag på Åland för någon månad sedan, min mamma hämtade mig från färjan. Genom bilfönstret såg jag de där välkända gatorna och villorna och kände så starkt: det är inte det här som är hemma längre.

Det här har fått mig att fundera mer och mer på vad det är som gjort att jag känner den här avskyn mot Stockholm.

När jag kom hit var jag 22. Jag bodde på en skumgummimadrass på golvet i ett dragigt rum hos en tjej i Husby.  Jag jobbade på en stor arbetsplats där jag hade svårt att greppa vad som förväntades av mig. Jag hade ingen aning om jag var bra eller om jag var sämst i världen. Jag var deprimerad och osäker. Det var svinkallt den första vintern och jag stod i långa köer på Skatteverket för att få mitt svenska personnummer och ännu längre köer för att få ett id-kort. När jag väl gjort det fick jag veta att det ändå inte hjälpte, jag fick inte skaffa några tv-kanaler eller något bundet mobilabonnemang för jag hade inte bott här tillräckligt länge.

Men mitt största problem var att jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag hade inget sammanhang.

Och någonstans i den känslan är det väldigt lätt att bara se det fula. Söndertrampade, leriga parker, håglösa blickar, alla köer, hur trångt det är precis överallt, på alla kaféer och restauranger. Det är uppenbart: det fanns ingen plats för mig. Och där föds förakt. Förakt mot allt. Förakt mot alla jävlar som verkar trivas så bra i den här fula, äckliga, kalla staden.

Nu har jag insett att det inte kommer att vända av sig självt. Det är inte Stockholm eller Stockholmarnas fel att det var kallt när jag kom hit. Jag kan inte skylla på en stad eller invånarna att jag kände mig ensam. Jag kan inte bara vänta på att jag mirakulöst ska vakna upp och älska den här stan längre. Stockholm kommer inte förändras. Jag måste ändra min inställning till Stockholm.

För det första måste jag börja fokusera på det som är vackert i den här staden.

För det andra får jag bara bestämma mig för att jag hör hemma här.

För troligtvis är det är precis som med livet och alla relationer man har. Är majoriteten av tankarna positiva så kommer det att vara fint och härligt. Annars inte. På pappret känns det ju löjligt enkelt.

Jag gjorde det! Nu har jag anmält mig till en hundinstruktörutbildning! Den börjar redan i maj! Herregud, det pirrar i magen bara jag tänker på det. Jag är så glad att jag knappt haft möjlighet att fokusera på någonting vettigt hela dagen. Jag och den här lilla hunden ska på äventyr!

Okej, den här meningen kommer att låta väldigt högtravande, men here we go: i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling (kräks nästan av att skriva de orden), hur som helst,  i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling just nu så känner jag mig som en bångstyrig tonåring.

Jag är arg på rätt mycket, men främst är jag arg på mig själv. Jag är arg på att jag lyssnat på en massa människor, när det gäller en massa saker. Jag är arg på att människor fått mig att tro att jag behöver lyssna på en massa människor när det gäller en massa saker.

Att det skulle ta 26 år innan jag skulle inse att det finns en person som redan vet alla svar och det är jag. Varför har jag inte lyssnat? Vad är det som gjort att jag en gång i tiden började tvivla på att jag inte skulle veta bäst i mitt eget liv?

En sak som jag i dag är väldigt tacksam över är att jag aldrig gick någon lång utbildning till journalist. För vet ni vad? Då skulle jag troligtvis inte vara det i dag, inte utifrån det jag får höra från journalistutbildningarna i alla fall.

För det första: jag är journalist på mitt sätt. Jag är ingen Martin Schibbye eller Johan Persson. Jag har aldrig velat bli det och jag kommer aldrig att bli det. Däremot verkar det bland många lärare – Obs! inte alla – finnas en tro om Hur En Reporter Ska Vara. Jag tror inte på att stöpa en hop studenter på ett enda sätt och sedan skicka ut dem i arbetslivet. Då KOMMER det att vara svårt att få jobb, för de har inte uppmuntrats att hitta sitta språk, vad som är unikt för dem. De är bara färglösa ängsliga kopior av sina lärare.

För det andra: Om man var och varannan dag av sina lärare får höra om hur svårt det är att få jobb som journalist – att det i princip är omöjligt – vad kommer man då till slut att tro? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobb som journalist. Och vad kommer jag då att gå till min första arbetsintervju med för inställning? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobbet.

Det finns så mycket människor som vill berätta för dig hur saker och ting ska gå till här i livet. Hur du borde göra. Det är inte bara lärare, det är vänner, föräldrar, vänners föräldrar, släktingar. De flesta verkar ha någon slags idé om hur du bör leva. Skit i dom.

På riktigt: SKIT i dom. 

Jag råkade stöta på en före detta kollega på stan och jag nämnde att jag på något sätt skulle vilja börja jobba med hundar. Vet ni vad han gjorde? Han hånskrattade. Typ: VARFÖR skulle jag, som lyckats bli något så ”fint” som journalist plötsligt fjanta runt med några jäkla hundar? 

Jag är så glad att jag i dag kommit så långt att jag kan strunta i vad han har att säga, för han vet inte bäst. Ingen vet bättre än jag själv när det kommer till mig och mitt liv.

Hör du en liten vag röst inifrån som ber dig att gå åt ett håll, oavsett hur orimligt eller ouppnåeligt det än känns – gör det. Gå! Vänd dig för fan inte om och lyssna på allt och alla har att säga! Bara gå!

Något jag jobbar mycket på är att bli bättre på att våga släppa taget. 

Det är så lätt att hålla fast vid vissa saker i livet. Krampaktigt. Ett jobb, vänner, en partner, ett boende. Det är jävligt klyschigt men också mycket svårare sagt än gjort att stänga ett kapitel för att ett annat kunna öppnas upp.

Frilanslivet är en sådan grej. Jag kan välja att se det att jag lever en otrygg tillvaro. Just nu vill uppdragsgivare ha det jag skriver, men vem säger att de vill det om en månad? Vad händer om jag blir sjuk?

Så kan jag välja att se det.

Eller så kan jag välja att se det som att det här ger mig oerhört mycket möjligheter. Om jag får en bra idé i dag kan jag sälja in den och genomföra den nästa vecka. Om jag kommer på att jag vill gå en kurs så kan jag hoppa på den när som helst. Och vem vet vad den kursen sedan kommer att leda mig vidare till?

Boende är en annat exempel. Jag flyttade runt i Stockholm den första tiden (som så många gör) och hamnade till slut i en tredjehandslägenhet på Söder, med knarrande golv och över tre meter högt till tak. Precis allt vad jag kunde önska mig. Vad gjorde jag? Jag ägnade mina två år där åt att oroa mig över att jag snart inte skulle få bo kvar, att jag vilken dag som helst skulle kunna få ett meddelande om att jag var tvungen att flytta ut. Till slut fick jag det.

Och det slutade med att jag, även om jag hade 60 000 som fattades för att få ihop kontantinsatsen, lyckades köpa den här lägenheten jag bor i i dag. Allt skulle komma att ordna sig. Hade jag vetat det hade jag aldrig behövt ägna två år åt att oroa mig utan kunde ha levt livets glada dagar i den där fina lägenheten på Söder.

Det känns som att det överallt är proppfullt av människor som är livrädda för förändring. Som håller hårt i vad de har, jobb och relationer, även om det i många fall inte är alls nöjda eller har det bra. Sedan när förändringen väl sker, OM den ens sker, är det inte så att de flesta då brukar säga ”det enda jag inte kan förstå är varför jag höll kvar i det där gamla så länge?”.

För att utvecklas så krävs det att man släpper taget. Inte en gång, utan igen och igen och igen.

Den här helgen var både fin och eländig. I lördags var jag bakfull och det är aldrig någonting bra. Jag grälade med Christian och trodde att världen skulle rasa ihop runtomkring mig. Men! Sedan blev det en bra dag i går igen, som det ju alltid blir förr eller senare efter en utekväll.

Christian överraskade mig med ett våffeljärn. Jag har mumlat om våfflor i evigheter nu!

Vi åkte till Farsta och köpte en Hammarbyhalsduk eftersom Christian ska gå på premiären i kväll. Stoffe testade den och såg måttligt road ut.

På kvällen gick jag en promenad runt Skogskyrkogården och såg solen gå ner bland träden.

Vissa kanske skulle påstå att det är makabert att gå där och flanera bland döingarna, men det är det inte! Har du inte varit till Skogskyrkogården så måste du besöka den någon gång. Den är någonting helt annat än en vanlig deppig liten trång kyrkogård. Här finns det breda grusvägar och det går till och med bussar som stannar på flera ställen på området.