Finska bönder kastar kläderna. I lantbrukarnas riksförbunds kalender. För att kämpa mot ätstörningar.

Alltså jo. Ja. Det kanske skär sig lite ögon och öron. Ter sig lite märkligt så där.

Jag kommer från Åland och är därför uppvuxen med både svensk och finsk media.

Det finns mycket i det finska medielandskapet jag inte förstår mig på. Som att deras kvällstidningar fortfarande ser ut som en lite folkligare version av Slitz.  De har liksom fortfarande lättklädda bikinitjejer på sina kvällstidningar. Helt obekymrat! 

Eller att tidningsomslagen inför julen på allvar ser ut så här? Man bara: VAD i helvete!? Det ser ut som om Killinggänget gjort en skämttidning på 90-talet!?

Så att de nu skenar spritt språngande nakna för att bekämpa ätstörningar? Ja… Det är obegripligt, men det kanske inte är SÅ märkligt när allt kommer omkring.

Det är tyvärr så att det är svårt att vara snäll mot andra när man mår dåligt. 

I vissa fall slutar folk ens försöka. Jag vet att jag gjorde det till slut.

Det är väldigt svårt att rannsaka sitt eget liv och i efterhand försöka förstå hur jag uppfattats i andras ögon, men så mycket vet jag i alla fall att jag slutit mig mycket inåt när jag mått dåligt. Det här har gjort att jag inte orkat lyfta blicken och se människor, vilket så klart uppfattas som väldigt drygt och ignorant i andras ögon.

Ett av de allra tydligaste exemplen i mitt fall är Christian. När han började på Aftonbladet, på samma redaktion som mig mådde jag så kasst att jag inte klarade av att hälsa på nya kollegor. Han jobbade där i långt över en månad innan jag bytte några meningar med honom. Jag gick omkring och betedde mig som att han inte fanns, och det handlade ju förstås inte om honom. Det handlade bara om att jag var alldeles för ångesttyngd för att klara av att ta kontakt med en ny människa. Vilket ju var en jävla tur att jag till slut gjorde, annars hade jag aldrig upptäckt att han är en av de härligaste människorna som finns och vi hade aldrig varit ihop i två år.

Jag är smärtsamt medveten om att det inte bara är Christian jag har ignorerat på det här viset. Under åren har det blivit rätt många jag inte orkat lyfta blicken och se, som jag inte hälsat på eller frågat hur det är (och jag som ibland undrat varför jag har så svårt att skaffa nya vänner!!). Det är därför jag alltid vantrivts så fruktansvärt i grupp, för jag ser hur alla andra lyckas få kontakt med varandra, medan jag kryper in i mig själv. 

Jag kämpar med det här fortfarande. Jag är så van vid att sänka blicken när jag träffar nya människor. Det går på rutin. Det krävs mod att ta kontakt, det krävs väldigt lite att sluta mig inåt. Sedan finns det förstås massvis med människor som skiter blanka fan i om jag bryr mig om dem eller inte. Men för de som bryr sig och vill bli sedda så vill jag kunna ge det. Jag vill vara snäll. Rakt och helt från hjärtat snäll.

Med oro och ångest går det aldrig att njuta av tillvaron.

Därför försöker jag så gott jag kan att ta tillvara på tiden nu när jag mår bättre. I lördags vaknade vi och kylskåpet ekade tomt. Jag vet att jag i sådana situationer har en tendens att börja gnälla och förstöra en hel ledig förmiddag (varför köpte du inte bröd i går när du var och handlade? Hur kan det inte ens finnas mjölk hemma?). I stället skrev vi en lista på vad vi allra helst av allt ville äta och så gick Christian och handlade och så åt vi tillsammans. 100 procent härligare.

Eftersom jag gjort min sista dag som vegan åt jag pannkakor med nutella och banan. Christian åt full english breakfast.  

Sedan har jag ägnat mycket tid åt att ligga med Stoffe på magen.

Både i går och i dag har jag sprungit en liten runda. Jag tänker mycket på vad jag skrev häromdagen om att träna för min egen hälsa och inte för att jag piskar på mig själv att kämpa för att ”man ska”. Jag försöker återkomma till känslan i mina lungor när jag andas in och tänker på allt syre som sprids ut i kroppen. I dag när jag på slutet gjorde några korta intervaller så tryckte jag handen mot mina hårt bultande hjärtslag och kände mig tacksam över att jag orkar.

Jag fick frågan om jag inte kunde tipsa några självhjälpsböcker jag gillar och tycker att ha hjälpt. Och givetvis kan jag göra det. Här kommer fyra favoriter:

Eckhart Tolle är någon slags konung när det kommer till självhjälpsboksförfattande. ”The power of now” är en rätt tunn men givande bok som hjälpte mig att distansera mig från mina tankar och inse att jag inte är allt det där som maler på upp i huvudet. Vilket är jävligt bra att förstå när det kommer tankar som bara repeterar hur dåligt allting är, hur värdelös jag är och annan skit till ”information”.

En nytolkning och snabbguide av filosofen Soren Kierkegaards tankar om meningen med livet. Jag gick omkring så länge och tänkte att livet verkligen var absurt i sin meningslöshet. I dag tror jag, precis som Kierkegaard resonerar, att det bara är jag själv som kan skapa mening. För att komma ut ur tomheten måste jag hitta min egen tolkning av verkligheten, min sanning.

Har du inte läst ”Hemligheten” är det verkligen på tiden! Boken handlar om anknytningsteorin, om hur du knöt an till dina föräldrar som barn påverkar hur du agerar i dina relationer i dag. Det finns flera olika anknytningstyper och boken är väldigt pedagogiskt skriven. Jag älskar böcker som ger aha-upplevelser och den här ger verkligen det. Plötsligt fattar jag varför jag gör som jag göra i relationer, och varför killar gjort som de gjort mot mig. Jag har också hört om flera singlar som läst boken och blivit medvetna och förändrat sitt beteende och därmed också träffat kärleken!

Den här boken är så utskälld och hånad att jag nästan tycker synd om den. Jag tror verkligen på kraften i positivt tänkande och har flera exempel ur mitt eget liv då attraktionslagen fungerat. Samtidigt har jag flera exempel på när den inte har fungerat, men men. När jag första gången läste ”The secret” var jag så uppfylld av hela idén att jag gjorde följande: en blomaffärstant såg boken jag hade i handen och frågade nyfiket om den, jag berättade att det var ”The secret” och att hon borde läsa den. Två dagar efteråt åkte jag till ett köpcentrum för att hämta en stringhylla jag beställt. På vägen ut när jag kånkade på hyllan fick jag syn på boken i bokhandeln och bara ”jag måste köpa den till den här tanten”. Och så gjorde jag det. Hon blev glad och väldigt konfunderad när jag stegade in med boken strax före hon skulle stänga. Jag fick en fin växt som tack, men den hade jag dessvärre ihjäl bara efter någon vecka (har inte direkt gröna fingrar va).

Den här 1000-sidor tjocka tegelstenen har min kompis rekommenderat till mig med orden ”den kommer att förändra allt”, så det blir nästa bok jag tar mig an!

Det är så fruktansvärt imponerande med människor som skapar saker.

Först finns det ingenting och sedan med hjälp av deras vilja och vision finns det en vacker dag någonting.

Jag träffade Minna på en kurs i journalistik och efter det har det varit en FRÖJD att se vad hon tagit sig an. Hon har skrivit en blogg med så behagliga texter och så vackra bilder att det inte är klokt. Dessutom har hon tagit fasta på sitt intresse för vintage och skapat företaget Oddlovin’ vars nätshop är så vacker att jag bara vill kasta mig ner och gråta (men först beställa en långkjol).  

Genom Christian har jag lärt känna Julia Olofsson som bor i Göteborg. Hon jobbar och sliter precis som alla andra, men hon är också konstnär! Sitter i en ateljé (bara en sån sak: att sitta i en ateljé!) och tecknar och har utställningar. Jag kommer ihåg när hon visade t-shirts som tryckts med hennes illustrationer på och jag höll fan på att bryta ihop för att jag tyckte att det var så jävla coolt.

Och så har vi Anna Karlsson. Anna från Åland som en gång i tiden flyttade till Stockholm och började jobba på sunkhaket Gröna Jägaren och slutade som hovmästare på finkrog på Stureplan, tröttnade och blev journalist och chefredaktör på tidningen XIT och där träffades vi. Anna som för några år sen när vi satt på en uteservering sa: jag vill ju bara göra smycken. Och i dag jobbar hon fortfarande som skribent men driver också det egna företaget Oktober där hon gör förtjusande smycken av sånt som andra skulle kalla skräp.

Jag har tränat på gym sedan jag var 16. Jag har älskat det för det har varit min frizon att tänka på bara exakt det jag gör, ingenting annat. I perioder har jag tränat mycket, ibland väldigt mycket, ibland har jag haft uppehåll i flera månader.

Länge gick jag på tankegångarna om att styrketräning ska vara något jävla krig. Att jag ska känna min inspirerad av ”no pain no gain”-tänket på Facebook. Det om att träning är att slita och kämpa, blod och smärta. Att varje pass är en bestraffning för hur lat och ohälsosam du varit. Jag har under de här åren aldrig sett min kropp i spegeln och varit nöjd. För om jag känt mig nöjd, vad finns det då att jobba vidare på? Motivationen är ju min bristfällighet. Jag för ett krig mot mig själv i gymmet.

Sedan jag började med yoga har jag gymmat max fem gånger. Varför?

För att jag helt omvärderat min syn på träning och min kropp. Hur då?

Först och främst: min drivkraft att träna ska vara att jag älskar det. Inte att jag ska vinna något jävla krig mot mig själv.

För det andra: jag vill älska och vara tacksam för varje liten del av min kropp. Bara att den fungerar som den ska är ju ett mirakel! Jag vill springa i vårsolen och andas djupa andetag så att mina lungor orkar jobba. Jag vill göra yoga som stärker min coremuskulatur så att jag kan sitta jobba hela dagarna utan att få ont i ryggen.

Jag vill aldrig mer gå in på ett gym och bestraffa mig själv. Jag är ingen boxare som måste försörja mig på att få min skalle slagen i bitar.

Jag vill träna för att jag älskar det, för att jag vill ge min kropp det bästa så att den orkar bära mig genom livet. Det är vad jag vill göra.

Mitt mående når sin peak när jag är i ett varmt land och sitter på en balkong och tittar ut över havet.

Då är en av få gånger jag låter mig drömma färdigt. Det krävs tyvärr en hel del mod att formulera en dröm. Exempelvis kan jag drömma om att jag vill att vi flyttar till ett litet hus på landet. 

När jag sitter på en plaststol och det är kolsvart ute, men varmt och fuktigt i luften kan jag fantisera om gården, om äppelträd och lupiner. Om hur jag skulle gå ut barfota varje sommarmorgon och borsta tänderna utomhus. Jag tänker att jag skulle inreda ett litet kontor där jag kan sitta och skriva på dagarna. Jag kan tänka så långt att det finns en stig som leder ner till en strand där vi har en sjöbod med en liten båt så vi kan åka ut och lägga nät. Och så skulle vi kunna bygga en bastu med utsikt över vattnet så det går att bada långt in på höstkanten. 

Hemma kan jag påbörja en dröm men här hinner den dö så snabbt. Det är som att jag inte ens låter den existera i tanken. För att tillåta mig själv att drömma kräver jag att jag är realistisk: var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT med hus här. Och ska vi i så fall flytta någon annanstans, vart då? Och vad ska vi försörja oss på där? Och vintern – tänk på den också. Då är det nog inte så jävla kul att sitta med skallrande kroppsdelar och vänta på att plogbilen kommer. Bygga bastu!? Hur FAN ska det gå till?

Jag är rätt less på att vara så här hård mot mig själv. Att jag måste lösa varenda liten detalj för att någonting ska vara möjligt ens i tanken. Drömmar ska inte ha några begränsningar!

Dessutom: människor har gjort mer oöverkomliga saker än att exempelvis flytta till en liten gård på landet. Så jävla bananas är jag inte i mitt drömmande att jag redan nu kan slå fast att det ALDRIG går att genomföra. Det går visst. Människor har liksom tagit sig långt ut i rymden, men jag ska ens tillåta mig själv att fantisera om ett litet ruckel på landet. Så dumt.

Rachel Brathen, ”yogagirl” som hon också kallas, skriver att hennes bästa vän dött i en bilolycka.

Det här är så märkligt med internet, jag känner inte Rachel. Jag har bara följt henne i sociala medier. Men hennes ord har betytt mycket för mig under det senaste året. Och nu är jag alldeles uppriven inombords. Det blir så jävla påtagligt hur skört livet är.

Jag gråter och jag känner mig dum som gråter för jag har ingen aning om vem den här människan var.

Jag läser och hör om död varje dag men det är sällan det påverkar mig så här mycket. Människor för så mycket resonemang som låter vettiga och rimliga vareviga dag, men när det kommer till döden känns ingenting rimligt längre. Det här inlägget är förmodligen inte heller rimligt, men just nu känns det så.

Jag har gått i så många år nu och knappt brytt mig om jag varit levande och död, men genom Rachel har jag stundvis hittat hopp om vad livet är. Att möjligheterna är oändliga, att det går att drömma och satsa och att världen kan vara en helt sinnessjukt vacker plats där solnedgångar är helt gratis. Jag vill inte dö längre för jag älskar att leva alldeles för mycket.

Jag är långt ifrån ensam. Rachel inspirerar så många, hundratusentals, med sin kärlek och sin kraft och sitt ständiga leende. Det GÅR inte att greppa döden. Det går inte att skriva eller säga eller göra någonting som gör den begriplig.

Jag satt tidigare i dag och oroade mig över pengar, jag betalade 20 000 i skatt trots att jag inte fått in några pengar till mitt företag och jag tänkte att jag aldrig kommer kunna försörja mig som frilansskribent. I min oro la jag en del av skulden på Christian, för saker han omöjligt kan rå över, och någonstans långt i huvudet hörde jag Kristian Gidlunds ord om att aldrig bråka om pengar. Ändå gjorde jag det. Och just nu, bara några timmar senare vill jag bara att Christian ska komma hem levande i kväll.

Jag vet inte. Jag vet inte ens vart jag vill komma, jag kände mig bara tvungen att skriva något.

Träffade en kompis i går och vi pratade om det dåliga samvetet. I just det fallet pratade vi om när man var barn och fick ett djur? Minns ni? Tjatade ni också till er nån jäkla kanin eller marsvin som sedan blev ett ständigt dåligt samvete?

För mig har det liksom aldrig gått över, jag har väldigt ofta dåligt samvete. Nu handlar det dock inte längre om kaniner utan människor.

Jag har dåligt samvete för att jag inte hör av mig till mina vänner oftare. Jag har dåligt samvete för att jag inte har tillräckligt bra kontakt med min familj. Jag har dåligt samvete för äldre släktingar.

Och det löjligaste: det dåliga samvetet över det dåliga samvetet.

Jag har läst om att skuldkänslor ska accepteras och därmed försvinna. Någon jämförde skuldkänslorna med en boll, om man försöker pressa bollen under vattenytan blir det jävligt jobbigt, men om du lyfter upp bollen och går i väg med den under armen kommer det vara så mycket lättare. Och det här ska då symbolisera att man inte ska kämpa emot det dåliga samvetet utan bara låta det vara där.

Men det är inte alltid så jäkla lätt. Inte de dagar då jag verkligen känner mig som den sämsta vännen/syskonet/barnbarnet i världshistorien. (Varje gång det ringer eller knackar på dörren tror jag att det är för att de vill ge mig utmärkelsen Årets sämsta medmänniska).

Har ni sett den här videon? Personer som inte känner varandra sedan tidigare ska kyssas för första gången! Jag blev väldigt glad av att se den. Och lite ledsen och konfunderad när jag tänker på att jag, åtminstone inte vad jag kan minnas, inte en enda gång varit helt nykter när jag kysst någon för första gången. Märkligt.