Det finns några yogaställningar som gör mig extramycket gladare än andra. Ska visa här:

När jag började yoga kunde jag inte sitta i den här ställningen! På riktigt, jag trillade bakåt eftersom mina rygg- och baksidalårmuskler var så stela. Nu kan jag sitta så här om jag värmt upp kroppen ordentligt och det är så skönt att då bara hänga ner med huvudet och veta att varje djupt andetag jag tar hjälper mig lite, lite djupare in stretchen.

När det gäller hemmayoga så är det just nu rätt knepigt. Inte för att vi har så lite plats eller för att jag inte har tid – utan för att jag har en valp som tror att jag vill leka varje gång jag sätter mig på mattan. Står jag upp så biter han i tårna och håller på. Så småningom ska jag lära honom att mattan är mitt utrymme, men så liten som han är nu har jag inte hjärta att inte låta honom hoppa runt.

Den här positionen kallas dubbla duvan, eller inom yinyogan: fyrkanten. Man korsar benen, placerar en fot på knät och lutar sig framåt (om det går, annars sitter man bara upprätt). Jag förmodar att jag gillar den för att jag varit bra på den från början. Jag kom snabbt ner och kan luta huvudet i golvet och slappna av ordentligt i kroppen så musklerna sträcks ut ordentligt.

Bågen, hjulet eller bryggan. I början kan det vara svårt att orka pressa sig upp med armarna, det känns helt omöjligt att det någonsin skulle kunna gå. Men så en dag står man där. Jag blir alldeles rusig och glad i kroppen av den här övningen. Vissa hävdar dock att den är farlig för ryggen, så det gäller att gå väldigt varsamt fram. Helst ska man ha armbågarna mycket mer in mot varandra än vad jag har här.

Den här tatueringen har jag på underarmen. Det står alltså Christian där under ankaret. Jag har den av den enkla anledningen att jag ville ha den. Jag tycker att den är fin. Och jag älskar Christian väldigt mycket.

Problemet med att skildra kärlek i sociala medier är att det blir så svart eller vitt. Om man hårddrar det finns det tre kategorier:

1. Folk som vill få sin relation att framstå som det bästa som NÅGONSIN inträffat. Det är bara pussar och solnedgångar och ens partner framställs som någon annan gudasänd och fläckfri gåva till mänskligheten. (Rätt vanligt)

2. Folk som använder sociala medier till att gnälla på sin partner. Gärna genom passivt aggressiva inlägg om ”hur fan vissa kan vara så jävla dumma i huvudet att de är ute och super till 05 när det är dop dagen därpå”. (Mer sällsynt)

3. Folk som knappt låtsas om att de har en partner i sitt liv. (Vanligt).

Jag skulle sätta mig själv i kategori ett. Och det är missvisande. För ja, Christian och jag har en bra relation. Utan att egentligen ha någon aning skulle jag våga påstå att vi har det lite bättre än medel. MEN orsaken till att vi har en bra relation är för att vi jobbar mycket på den – fem dagar i veckan. Vi har schemalagt 30 minuter varje vardag till vår relation. Det innebär inte att vi smörjer in oss i massageoljor och halkar runt på varandra i sängen i en halvtimme. Nej, vi sitter ner och pratar ostört. Inga smartphones. Ingen musik. Ingen mat. Ingen tv. Allt handlar om att vara så närvarande för den andra som möjligt. Inte klaga eller gnälla eller bråka.

Jag kan lätt säga att det här har gjort vår relation 50 procent bättre.

Det är så lätt att tro att man bara går in i en relation och så ska kärleken lösa alltihop. Jag trodde också att det var så, men alla som har varit ihop några år vet att det i de flesta fall liksom sakta men säkert självdör om man inte underhåller relationen och påminner varandra om varför man är ihop.

Så, testa vettja! Funkar det inte för er så funkar det inte för er. Men jag har svårt att se att lite prat kan ställa till någon större skada.

Tillvaron är märklig. Jag läser den här artikeln om att kocken Malin Bastholm, 26, sextrakasseras på jobbet. Hon får ta emot gliringar om sin kropp och saker hon berättar om ska i tid och otid anspela på sex:

”Hade hon träningsvärk berodde det på sex.

Höll hon i en banan frågade en kollega var hon ville ha den.”

Andra berättar i Verkligheten i P3 om hur de blivit blivit smekta på halsen och kallade vackra och andra har inför alla blivit betygsatta av kockkollegorna på jobbet.

I kommentarsfältet har en kvinna huggit ifrån: 

”Att vara ”kallad vacker” är väl ingen sexuell trakasseri! 🙂 Det är så överdrivet.Om man jobbar bland massa män får man räkna med några oskyldiga skämt, behöver inte vara för allvarlig, speciellt i sådan ung ålder, tycker jag”. 

Jag tror att det här är den vanligaste ursäkten till sådant här beteende. ”Det är väl inte så farligt”, ”lite ska man väl kunna tåla”, ”det gäller att ha skinn på näsan” och så vidare.

Va? Nej!?

Att bli behandlad med respekt av sina kollegor är väl inget förhandlingsbart? Något man ska klara av med lite ”skinn på näsan”. Att känna sig förnedrad, tillintetgjord och förminskad är väl inget ”man ska kunna tåla”?

Det är så lätt med all form av mobbning av släta över det med att ”det ju bara var skämt”. För den som blir utsatt, den som går hem och mår dåligt är det aldrig ”bara ett skämt”.

Tyvärr är det så mycket enklare att spela med. Låtsas att man också tycker att det är kul att bli smiskad på rumpan eller få sitt utseende betygsatt. Gör inte det. Var obekväm och säg ifrån. I den bästa av världar ska det räcka med en tillsägelse. I den värsta av världar blir man tvungen att säga upp sig. Med den lilla trösten att det finns andra arbetsplatser där dina kollegor kommer att respektera dig, dina ord och din kropp.

Så länge jag kan minnas har jag haft problemhy. Jag har testat allt. Lagt 1000 och åter 1000-tals kronor på hudvård. Jag har försökt ändra min kost. Uteslutit både det ena och det andra. För typ ett år sedan bestämde jag mig för att sluta kämpa, bara att acceptera att det är som det är. Det är i alla fall billigare.

Men så går det ett tag – och så dyker det upp någon ny superprodukt. Som nu, när min mamma mejlat mig om något som heter rasullera (rhassoullera?) som tydligen ska göra underverk för huden. Och så får jag upp hoppet igen. För TÄNK om det här är den produkten som kommer att bli min räddning? Tänk om. Dessutom är jag en sådan löjlig sucker för allt som är naturligt och ekologiskt. Den här leran ska ju tydligen ha använts redan för 1400 år sedan och grävts fram med hackyxa ur nån gruva och jag känner mig nästan övertygad nu om att den här jävla leran kan förändra mitt liv.

Ja, hoppet om en mirakelkräm är eventuellt det sista som överger mig.

Alltså jisses. Jag drack inte bara ett utan kanske tre glas vin för mycket i går. Är i dag helt skör och blödig och har skaffat ett TV 4 premium-konto så jag ska kunna titta på Hundcoachen.

Sitter alltså i sängen och bölar åt duktiga hundar som lär sig att inte skälla när det ringer på dörren.

Han är så härlig hundcoachen Fredrik Steen. Så tydlig och sympatisk och rak. Jag har en del att lära av honom. Inte bara när det kommer till att bli en bra hundägare – utan också som människa. Jag har väldigt svårt att säga nej.

Jag säger ja till saker även om det skriker nej inombords. Ofta handlar det om helt vanliga saker som till exempel att ta en fika med någon. Sedan har jag så fruktansvärt svårt att skilja på om det här är ett likadant motstånd som uppstår när jag till exempel ska gå och träna. Att jag kommer att uppskatta att ta den där fikan när jag väl är där. Det gör jag ju allra oftast! Så varför skriker det då nej?

Så här kan förvirrat kan det vara:

En släkting hör av sig och vill träffas en lördagseftermiddag och ta en fika för det var ”så länge sen sist”. Jag tycker om den här släktingen men jag känner ändå att jag inte vill. Jag vill använda min lördag till annat. Eftersom jag har så svårt att säga nej så säger jag ja. Jag åker i väg, fikar och har jättetrevligt och är glad efteråt och hade jag fått välja i efterhand så hade jag inte velat ha fikan ogjord.

Jag fattar inte det där!! Det gör mig så fruktansvärt splittrad för jag vet inte vad jag ska lyssna på. Vad vill jag EGENTLIGEN? Det låter kanske som ett löjligt litet problem, men det här var faktiskt en av de största bidragande orsakerna till att jag hamnade i en livskris med efterföljande depression. Så ja.

Så jäkla kul är det ju inte.

För att göra Alla hjärtans dag till en fin dag tänker jag så här:

Om man är ihop: 

Ta den här dagen och fokusera på bara det positiva med din partner. Alla partners måste ha positiva sidor (annars ska du lämna, men det vet du väl va?). Tänk bara på de fina sidorna i dag. Minst sju positiva saker måste du lyckas skrapa ihop!

I mitt fall kommer jag främst tänka på att Christian alltid respekterar mig. Oavsett om jag har betett mig som en löjlig och grinig åttaåring när jag varit hungrig och slutjobbad på eftermiddagen så skulle han aldrig använda det emot mig senare under kvällen eller någon annan gång i framtiden. Dessutom har han alltid energi till allt. Gå ut med hunden, panta flaskor, gå och handla. Medan jag känner att det är ett oöverstigligt jävla berg att gå och posta ett brev så säger han bara ”jag fixar det”.

Det är så lätt, speciellt efter man har varit ihop ett tag, att hamna i att bara tänka på det som är dåligt. Han sköljer aldrig av tallrikarna. Han vill aldrig gå någon rolig kurs. Han är alltid trött när jag vill prata. Och så vidare i all evighet tills man inte är kär längre.

Om man är singel: 

Och det här är nog snäppet viktigare (och kanske svårare!) än vara ihop-övningen. Ta den här dagen och fokusera bara på det positiva med dig själv. 

Tänk på att du är omtänksam mot dina vänner eller att du är bra på att spara pengar eller kan stå på huvudet. Vad som helst. Tänk på minst sju saker!

I mitt fall skulle jag exempelvis tänka på att jag blivit ungefär 1000 gånger bättre på att vara snäll mot mig själv och att jag är väldigt bra på att se till att få syssla med sånt jag tycker är roligt.

Det här är enkelt och billigare än blommor! (Även om det förstås går att komplettera med en kvast på vägen hem från jobbet). 

För drygt ett halvt år sedan gick jag en kurs med en människa. Vi var flera människor på kursen så klart, men den här människan gick jag med till tunnelbanan efteråt en kväll.

Hon klagade på sin man, inget konstigt med det, de flesta klagar väl på sina partners ibland (vissa hela jävla tiden). Men hon sa något som jag tyckte var så roligt/tragiskt/både och på samma gång. 

– Jag önskar att han var mer som han är på semestern.

Jag bara: va? Vadå på semestern?

Jo, förklarade hon, på semestern lever han upp och blir en helt annan människa. Då är han avslappnad och närvarande och charmig. Han vill hitta saker, han vill sitta uppe på nätterna och prata och han blir mer fysisk.

– Jaha du… då får ni väl åka på semester oftare då, försökte jag skämta.

– Vi åker så ofta vi kan. Hon var allvarlig!

– Två långsemesterar och två weekends om året. Mer än så hinner vi inte. 

Jag tänker på det här ibland och blir lite ledsen.

Ibland är tillvaron så jävla märklig. Vänner som är singlar rapporterar om att det fortfarande pågår ett spel där ute.

Jag KAN INTE FATTA att det fortfarande gör det. Att det fortfarande finns killar och tjejer som tror att man vinner på att spela svår. Att inte svara på sms och höra av sig ”när det passar”. Att slingra sig undan raka frågor. Att dölja för sina vänner att man träffar någon.

Alltså. Hur svårt kan det vara? På riktigt, hur svårt kan det vara att bara vara tydlig: hej, jag gillar dig. Jag vill att vi ska vara ihop. Vi testar, går det åt helvete så har vi i alla fall försökt, jag tycker du är värd den chansen för du är en underbar människa.

Det är inte så farligt! Att vara ihop med någon är en av de största erfarenheterna man får här i livet (hey, se på mig! Jag har haft säkert tio pojkvänner och jag har lärt mig massor om livet och mig själv av varenda en). Bara kör! Det är inte ens något att fundera över. Det går alltid att göra slut om man vaknar en dag och allt känns fel. Men ge kärleken en chans! Kasta dig ut i förälskelsen i stället för att tvivla.

Roliga alla hjärtans dag-kort från den här artikeln.

Det här är en liten fortsättning på det förra inlägget, apropå att oroa sig och ta in alltför mycket information så man själv blir alldeles lost i tillvaron.

Grejen är så här, och jisses vad det här är svårt, jag vill verkligen inte att det här ska låta för flummigt, men om du tänker noga efter så är det inget flum: vi har alla så sinnessjukt mycket styrka i oss. Egentligen, i den bästa av världar, skulle vi i alla vardagssituationer lyssna inåt först.

Men vi gör inte det, för vi har så mycket press utifrån. Det är lärare, kollegor, vänner, partners, släktingar och ”experter” på olika forum på nätet som tror sig veta bättre än vi själva om hur och vad vi borde göra. Plussa då på att många av oss gärna vill vara till lags och inte sticka ut. Många har dessutom en stor skopa dåligt självförtroende. Med alla de här dåliga förutsättningarna är det inte lätt att veta varken in eller ut.

Det här märks speciellt när man vill göra en förändring i livet. Då dyker många förståsigpåare upp. 

För ett och ett halvt år sedan när jag skulle köpa en lägenhet till exempel. Allt jag visste var att jag ville ha en lägenhet med vita golv och en liten gård med en gräsplätt utanför. Gärna nära tunnelbanan.

Då fanns det mäklare som hävdade att jag MÅSTE köpa en lägenhet i innerstan även om det blir lite för dyrt för mig, för en lägenhet där kommer aldrig att sjunka i värde.

Bekanta målade upp skräckscenarion om att jag ABSOLUT inte kan ta ett lån nu, för det är den sämsta tiden någonsin och ekonomibubblan kommer att spricka typ en kvart efter att jag skrivit på papperna för lägenheten.

Andra sa ”det är bäst att köpa norr om stan nu”. Andra sa ”just nu är det bäst att köpa i Årsta”.

Jaha jaha jaha.

Mitt i allt det där stod jag själv helt vilsen. Började tvivla på allt.

Som tur var hade jag självförtroende nog när jag hittade min lägenheten i Enskede. (Behöver jag ens tillägga att jag aldrig ångrat mig en sekund?). Ibland handlar det bara om att lyssna inåt. Stänga av helt utåt. För folk tycker så mycket hela, hela tiden. Låt dem tycka då. Men inne i dig finns en önskan som är  din egen. Den som fanns där från början. Lyssna på den. Låt den för Guds skull bli starkare än allt det där kacklet utifrån.

Hur många gånger har jag inte hört att man inte ska googla sjukdomssymptom?

Och hur många gånger har jag inte gjort det ändå?

Google är ett fantastiskt verktyg, verkligen. För mitt jobb som journalist är det något av det bästa som uppfunnits.

Men. Privat önskar jag ibland att jag kunde spärra sajten på min dator.

Väldigt mycket dåligt i mitt liv på sistone har kommit från Google. Jag vill göra rätt när det kommer till vår valp. Jag vill att han ska få den bästa uppfostran, att han ska känna sig trygg, vara tillräckligt stimulerad och bla bla, ni fattar. Så vänder jag mig till Google för att hitta ett svar på hur jag ”ska” bete mig. Ju mer jag läser, desto oroligare blir jag för alla olika ”experter” på olika forum har olika svar på hur man ska hantera problem som uppstår. Till slut vet jag varken in eller ut. Enligt vissa gör jag åt helvete fel och enligt andra så är mina metoder helt rätt. Jag googlar vidare i förhoppningen att hitta det slutgiltiga svaret. Jag ligger vaken sent på nätterna och googlar tvångsmässigt. Vi ska gå en valpkurs, men jag vill att allt ska bli så bra som möjligt så jag googlar och googlar tills jag liksom googlat mig igenom hela Google på valpkurser i Stockholm. Någon skriver att en kurs är bra, medan en annan skriver att den är dålig. Jag blir ängslig och får beslutsångest.

Allt det här eländet sitter jag och skapar för mig själv, samtidigt som min valp ligger på golvet och undrar varför jag är så frånvarande. Varför jag inte bara kan släppa den där stora löjliga klumpen jag har i handen och leka i stället.