Jag fick en fråga om att tipsa om bra böcker och bloggar om personlig utveckling.

Först och främst: jag har tidigare tipsat om böcker här och här. 

I en feng shui-rensning i våras skänkte jag bort i princip alla mina böcker. Jag bestämde mig för att ha kvar de som jag verkligen, verkligen älskar och vet att jag kommer att vilja läsa om. Nu har bara ett tjugotal böcker och det finns en rätt befriande känsla i det också. Jag kan låna det mesta jag behöver på biblioteket.

De senaste månaderna har jag läst om ”A new earth”. Efter varje kapitel tittar jag på ett 90 minuter långt avsnitt där Oprah och Eckhart fördjupar sig i kapitlenas innebörd genom att läsare ringer och mejlar in och ställer sina frågor (tack Christin för tipset).

Det känns som att gå en kurs.

Vad ”A new earth” handlar om tycker jag att beskrivs väldigt bra i det här blogginlägget.

Till en början kan bokens budskap kännas provocerande. Jag tyckte det första gången jag läste den.

Vad då? Skulle inte jag vara gladare om jag hade mer pengar? Om jag hade ett stort hus på landet och fem härliga hundar? Om bara världens bästa kille dök upp och vi blev kära i varandra?

Men det funkar inte så. I så fall skulle konsumtionssamhället funka. Då skulle alla jätterika människor vara de allra lyckligaste i världen. Då skulle alla småbarnsfamiljer i dyra villor vara lyckliga.

Så är det ju inte.

På samma sätt är det lätt – har jag märkt – att hamna i personlig utvecklings-träsket. Bara läsa mer och mer och tro att svaret ska komma utifrån. Från nästa bok eller från kommande kurs.

Så är det ju inte heller.

Den sanna lyckan kommer alltid inifrån och ut. Inte utifrån och in. Allt det övriga: framgång, relationer och prylar är bara en fin bonus.

På Facebook följer jag Elizabeth Gilbert som någon gång varje vecka skriver klokheter om livet.

Jag har nyhetsbrevet från Marc and Angel Hack life. Det är nya ämnen varje vecka, men i mångt och mycket handlar det om tips på hur man ska må bättre och leva ett mer innehållsrikt och produktivt liv.

Till sist läser jag min vän Minnas blogg. Den absolut bästa bloggen jag vet. Inte för att den ger några handfasta råd om personlig utveckling, men för att hennes texter och bilder är vackra, stämningsfulla och berör hela vägen in i själen. Om hur det är att vara människa och försöka vara närvarande och känna sig tillräcklig även om livet ibland är överväldigande.

Jag ser inte alls på livet på samma sätt nu som förr.

Jag bryter sällan ihop totalt. Jag försöker verkligen mitt bästa för att se motgångar som lärdomar. Det som kommer till mig som jag upplever som dåligt är oftast de bästa möjligheterna att öva på att utvecklas som människa.

Ett exempel är det här: i slutet av oktober (!) betalade jag in pengarna, större delen av mina sparpengar, för den yogautbildning jag ska gå i Goa om en månad.

Efter några veckor fick jag svaret att de inte hittade min betalning. 

Jaha. Den kommer väl, tänkte jag.

Förr hade jag gjort en så stor grej av det. Beklagat mig till alla jag känner och ringt och härjat med banken och fått panik och låtit det här bli en väldigt jobbig sak i min tillvaro. 

Efter några veckor hörde jag av dem på nytt. De hade fortfarande inte fått min betalning.

Jaha. Den kommer väl, tänkte jag. Jag berättade det för mina vänner, men jag gjorde inte någon större grej av det.

Förr hade jag brutit ihop. Garanterat blivit arg. Säkert förbannat mig själv. Säkert förbannat människorna på yogastället i Goa. Skickat något argt mejl. Haft ångest. Beklagat mig till mina vänner och desperat försökt göra upp en plan för hur jag skulle hitta mina pengar. 

Vid jul skickade jag ett mejl och frågade om de händelsevis sett till min betalning.

Tre veckor senare fick jag svar, alltså drygt en månad innan jag nu ska åka: ja, nu hade de hittat den. 

Där löste det sig. Och jag kände en sån enorm tacksamhet över att jag inte rivit upp halva världen, ställt till århundradets drama kring det här. Det ordnade sig ju, till sist. Livet gör ju oftast det. Det handlar bara om att våga lita på att allting kommer att lösa sig till det bästa.

Och jag tänker att min yogautbildning inte börjar den första mars, utan att den började redan där.

Oro, rädsla och drama stjäl enormt mycket kraft. Ju mer man kan släppa desto lättare blir det att leva.

Centret där jag ska gå min utbildning heter Ashiyana. Det är himla vackert där:

Jag fann yogacentret via ett väldigt bra sommarprat i Ålands radio, med yogaläraren Linda, om förväntningar, krav, inre resor, att våga vara sig själv och vara nöjd. Det träffade mig i hjärtat och jag visste att jag en dag skulle åka.

Jag har inte några större förväntningar på resan. Jag vet att jag kommer med det jag har: mig själv och den här utbildningen kommer att handla om att fördjupa kunskaperna av just det.

Det är egentligen otroligt. Det hon pratar om som sin stora utmaning efter att hon kom hem från Indien var att bekämpa sin största rädsla: att stanna kvar på det stället hon befann sig på. Åland.

Det hade jag ingen aning om då, när jag bokade resan, men för mig väntar samma prövning när jag väl kommer hem. Att stanna i Stockholm, den här staden som jag aldrig riktigt kommit överens med. Att inse att en flytt, eller en flykt som det då skulle bli, inte kommer att hjälpa. Ingenting kommer egentligen att förändras för att jag lämnar Stockholm och de människor jag älskar. Det är någonting i mig som måste ändras först. Och som Linda säger, när jag väl nått den punkten att jag trivs med mig själv helt och fullt, då kommer jag också kunna bo och trivas var som helst. I grund och botten handlar det så klart inte om Stockholm, det handlar om mig.

Redan efter ett par år som nöjesjournalist på Aftonbladet var jag less. Less som i slutjobbad. Sönderstressad. Less som i att jag inte fattade riktigt varför jag gjorde det jag gjorde. Varför höll jag på?

Det gick inte ut över mitt arbete. Jag har alltid presterat mitt bästa, skulle aldrig våga någonting annat. Men inombords var jag redan någon annanstans.

Jag drömde om att frilansa. Att styra min egen tid och ansvara över mig själv.

Jag är så himla glad att jag inte lämnade mitt jobb i det här skedet. Av de här orsakerna, att jag var så less att det vissa dagar inte kändes som att jag härdade ut. Av samma orsaker som jag lämnat Åland och flytt till Stockholm för att hitta någonting annat, någonting bättre. Ett jobb som skulle göra att livet föll på plats. Det gjorde det så klart inte.

I stället gjorde jag någonting som jag aldrig gjort förut, och är väldigt stolt över i dag: jag ändrade min inställning. 

För ett jobb är bara ett jobb om man själv väljer att bara se det som ett jobb. Jag valde att börja jobba aktivt för att se det fina med det jag gjorde. Varje dag på tunnelbanan på väg till jobbet så skrev jag en lista med saker som jag uppskattat under gårdagens jobb. Det kunde vara precis hur litet som helst, att jag fått till en bra forumlering, att jag gjort en intervju med en härlig människa, att en kollega och jag fått skratta åt någonting roligt tillsammans. Jag började se det som att det jag gjorde förmodligen aldrig någonsin skulle hjälpa världen, men kanske skulle någon av mina artiklar vara ett litet glädjeämne under någons dag. Underhållning, som jag anser att nöjesjournalistik är, behövs också. Även om det inte handlar om att rädda världen, så är det fan så viktigt för människor att få roas eller skratta emellanåt.

Våren blev till sommar och jag började le alltmer. Ibland pirrade det till och med i magen när jag var på väg till jobbet. Jag värdesatte stunden på morgonen då jag drack kaffe och skrev min första artikel. Jag såg mitt lunchsällskap för vad det var: en chans att få umgås och utbyta tankar med en annan människa.

Jag hade hela tiden min dröm om att frilansa, men det var ingen större stress. Jag trivdes med det jag gjorde. Jag mådde bra. Jag behövde inte sluta för att jag ville fly något jag var less på, jag slutade ett jobb som jag var tacksam över och värdesatte, för att göra någonting jag alltid drömt om och det är en markant skillnad mot att fly från någonting som bara känns dåligt. Frågan är om det ens går att ”hitta rätt” om allting hela tiden är en flykt vidare på jakt efter det där perfekta. Det gäller väl inte heller bara jobb utan det mesta här i livet.

Trillade över ett citat på ämnet i morse:

Love what you do, until you can do what you love.  Love where you are, until you can be where you love.  Love the people you are with, until you can be with the people you love most.

Förr kunde jag inte det här med att vara ensam. 

Jag njöt inte av ensamheten, jag försökte fly undan den. Sträckkollade på serier, dumsurfade på nätet. Ringde någon, gick och la mig. Vad som helst bara jag inte behövde bara vara. För när jag bara var så kände jag en stress. Och jag var rädd hur illa det skulle kunna kännas om jag bara tillät mig själv att andas och verkligen känna efter. Så jag ville fylla tomheten. Mota bort stressen.

Men med yogan så har jag lärt mig om mig själv. Jag har lärt mig att det inte farligt att känna efter.

Jag har också lärt mig att vara ensam och trivas där. 

Ibland försöker jag ha kvällar där jag inte måste göra någonting. Där jag bara kan vara med mig själv.

Titta på lågan av ett värmeljus så länge det känns bra. Lyssna på en låt och verkligen känna musiken.

Ligga med benen upp längs med väggen och djupandas. Läsa en bok som får mig att må bra. Rökelse, aromaterapi och yinyoga. Ligga bredvid Stoffe och lyssna på när han andas.

Det var sånt här jag ville och längtade efter att göra förr men aldrig kunde förmå mig att göra för stressen inombords var så stark. Innerst inne vet man ju vad man mår bra av och gudarna ska veta att jag mår bra av de här kvällarna.

Jag är så glad att jag hittade hit till slut. 

Jag var ett tyst barn. På så vis att jag ofta svalde gråten. Berättade aldrig för någon hur ont det kändes innerst inne.

Vilken snäll flicka hon är, sa folk.

Men en dag kunde jag inte svälja mer.

Jag blev en arg och destruktiv tonåring.

Det kändes bokstavligt talat som att jag kokade över. Jag slog människor på käften. Skrek till mina vänner och min mamma att de var horor. Svälte mig själv så att någon kille skulle kunna älska mig. Fingrarna och fötterna var blåa. Det var det värt.

Människor runt omkring stod handfallna. Vad i hela fridens namn hade det tagit åt flickan?

Jag blev vuxen och deprimerad. Jag drack mig medvetslös. Googlade självmord. Vissa dagar orkade jag inte upp ur sängen. Andra dagar kunde jag inte sova på grund av all ångest.

Människor tittade på. Stackars flicka, hur kunde det bli så här?

Det kan jag berätta: det blev som det blev för att jag inte pratade. Jag hade låst in allt det onda och kastat iväg nyckeln.

Jag har vuxit upp i ett otroligt skevt samhälle.

Ett samhälle där det är okej att skratta, men börjar någon gråta så är det sällan en jävel som vet vad de ska ta sig till.

Ett samhälle där det trippats på tårna, där vi omsorgsfullt tassat runt ämnen som är jobbiga: död, skilsmässor, sjukdom, självmord, ångest, självskadebeteenden.

Ett samhälle där många lever med en falsk föreställning om att kända och framgångsrika människors liv skulle vara av en annan, bättre kvalité.

Ett samhälle där vi stänger dörrarna om oss så att ingen ska se att vi lider. Uppdaterar Instagram med en härlig semesterbild och gråter när ingen hör.

Som tur är utvecklas mänskligheten hela tiden. Ibland undrar jag om det inte går ett steg fram och två steg tillbaka (förr var vi apor, nu kan vi starta mobbningstrådar på Flashback).

Men långsamt, långsamt börjar det hända någonting.

Vi börjar prata.

Det finns en enorm kraft i att berätta och dela med sig. Forskarna vet det, psykologerna vet det. Alla som någonsin lättat på sitt hjärta vet det.

Det är egentligen väldigt enkelt. Det handlar om att få vara sig själv och accepteras med allt vad det innebär. Med glädje och sorg, skratt och ångest, hälsa och sjukdom, lycka och olycka, kärlek och rädsla.

Alla nyanser av människa.

Krönika för Aftonbladets kampanj #tillräcklig. 

När jag började med yoga så gick jag väldigt fort fram. Jag övade på huvudstående och avancerade bakåtböjningar. 

Sen hände någonting. Jag tror det var att jag skaffade Stoffe.

Under en period var jag så fruktansvärt orolig. Jag var orolig att han var sjuk och att jag skulle ha ihjäl honom. Jag drömde mardrömmar om att jag misskötte honom så pass illa att han dog. Jag var inte riktigt vid mina sinnesfulla där ett tag. Helt övertygad om att han var sjuk eller åtminstone att han skulle bli det.

Det låter ju inte riktigt rimligt, men då på nätterna när jag låg uppe och googlade så VAR det rimligt.

De där rädslorna verkade smitta av sig i yogan. Jag vågade allt mindre. Till slut klarade jag knappt av att göra en brygga för jag var rädd att förstöra ryggen.

Jag fick tvångsliknande tankar om att jag skulle pröva ett huvudstående och rasa ihop och skada nacken. Min känsla var att jag aldrig mer kommer att göra ett huvudstående.

Rädslor är ofta det som stoppar oss människor från att leva det liv vi vill leva.

Med hjälp av våra rädslor så bygger vi in oss själva i små lådor och där inne så lever vi sen våra begränsade liv trots att verkligheten är fylld av möjligheter för den som vill och vågar. Författaren Marianne Williamson har ett fint citat på ämnet:

Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us.

I alla fulla fall.

Förra veckan bestämde jag mig för att börja öva på huvudståendet igen. Utmana mig själv där jag är som allra räddast.

Jag fokuserar mycket på tekniken och vågar mig inte långt bort från väggen. Men jag är upp och ner. Och så mycket mer behöver jag inte just nu för att känna att livet kan vara helt jävla fantastiskt. 

När man har varit deprimerad är det så enkelt att rusa iväg.

Nu är jag frisk! tjoar man till höger och vänster och twittrar om att man slutat äta antidepressiva. Det sista kanske bara är jag. Hur som helst.

Det är så klart jätteviktigt att tro på sig själv. Att man är stark.

Men för den sakens skull är det precis lika viktigt att vara snäll.

Att inse att man varit nere och kravlat i det där svarta hålet och det första man ska göra när man fått lite krafter tillbaka är kanske inte att rusa rakt in i livet och tappa fotfästet. 

Det som har tagit mig många bakslag att inse är: det är viktigt att pausa. 

Det är lika enkelt som det låter: ta en paus. Hämta hem dig själv.

Ta två minuter en gång i timmen eller tio minuter var tredje timme. Tjugo minuter efter att du kommit hem från jobbet. Det är otroligt mycket intryck vi utsätts för varje dag, även om du bara tänker att du går till samma gamla jobb och stirrar på samma gamla människor. Om du inte aktivt praktiserar mindfulness så går hjärnan förmodligen på högvarv med tankar på framtid och dåtid. Var snäll mot den, låt den inte koka över.

Nu måste jag nog även gå in och definiera vad en paus är.

En paus är INTE att stå med kollegor och prata om Ellegalan eller Stefan Löfven. En paus är INTE att scrolla igenom instagram. En paus är inte att köpa tuggummi på Seven eleven.

En paus är att släppa allt. Sitta eller ligga i stillhet och bara vara.

Andas djupa andetag. När du andas djupa andetag så förmedlar du till kroppen: Allt är lugnt, du kan stressa ner nu.

Min favoritpaus, som jag gör i princip varje dag, kommer från yogan och det är att lägga upp benen mot väggen.

Positionen mildrar orolighet, huvudvärk, högt eller lågt blodtryck. I gamla yogaskrifter så sägs det också att den här ställningen bidrar till föryngring, det har jag ingen aning om, men den är väldigt väldigt skön. Speciellt om du som jag brukar ha ont i ryggen.

Bara jag får ett lite bättre jobb.

Bara jag kan åka på semester. 

Bara jag hittar rätt. 

Ni vet hur det är. Som människa tror man så ofta att lyckan ska komma utifrån. Genom pengar, kärlek och framgång. Vi är snabba på att döma händelser i livet som bra eller dåliga.

Två scenarion: du vinner tre miljoner på lotto eller blir förlamad i båda benen?

De flesta skulle förstås välja att vinna på lotto. Men faktum är att ett år senare är lottovinnaren och den som blivit förlamad lika lyckliga, enligt studier som Dan Gilbert presenterar i sitt Ted-talk. 

Som sagt. Vi är snabba på att döma. Jag är snabb på att döma.

Jag tycker att det är dåligt att jag inte får ett jobb jag vill ha eller att jag blir lämnad av den jag älskar.

Men tänk om det inte alls är dåligt?

Tänk om det, med facit i hand några år senare, visar sig att det var det bästa som kunde hända? 

Jag brukar tänka att livet är som att köra på en mörk okänd motorväg. Man vet vad man haft bakom sig, men man ser bara så långt fram som lyktorna lyser. Vad som händer där framme i mörkret kan man omöjligt ha någon aning om. Du som sitter i bilen kan välja att oroa dig för vad som kan komma dyka upp i det okända, att det ska rusa rådjur över vägen eller att det ska bli halt. Eller så kan du bara förlita dig på nuet och att det du inte kan styra över sker om det sker.

Det finns en illustrerande historia om en man som Eckhart Tolle berättar om i A new earth: 

Mannen hade vunnit en dyr bil på lotto. Hans familj och vänner var överlyckliga: ”vilken tur du har!”, sa de.

”Kanske det” sa mannen.

Han körde bilen under några veckor. En dag blev han påkörd av en rattfyllerist och hamnade på sjukhus med svåra skador. Hans familj och vänner dök upp och sa: ”Det där var verkligen otur”.

”Kanske det”, sa mannen.

Medan han befann sig på sjukhuset så inträffade ett jordskred och hans hus föll ner i havet. Vännerna kom på besök och sa: ”vilken tur du hade som var inlagd på sjukhuset och inte hemma”.

”Kanske det”, sa mannen.

Han dömde aldrig situationen eftersom han aldrig säkert kunde veta vad som skulle komma härnäst.

Jag kan se tillbaka på mitt liv och nu i efterhand förstå hur mycket onödigt drama jag skapat. Hur jag kämpat emot situationer som de varit där och då. Men nu i efterhand så kan jag ju se att allt som hänt fört mig till där jag är i dag. Att det blev  precis som det skulle bli. Och så kommer det att fortsätta bli. Det kommer alltid att gå upp och ner. Skillnaden är bara hur jag hanterar det.

Det är inte helt enkelt att ha det här förhållningssättet till livet, det är en ständig övning, men det hjälper mig mycket i jobbiga situationer.

Jag har krångliga känslor kring att ändra mig. 

Som att jag på något vis tycker att det är fult att ändra mig. När det gäller det mesta i livet, men främst personlighet, jobb och relationer.

För varje person jag är tillsammans med så är det som att det blir mer och mer press. För nu måste det väl ändå vara rätt?

Mina absolut värsta samtal är de när jag måste berätta för familj, släkt och vänner att en relation jag haft tagit slut. Jag hatar det. Det stockar sig i halsen. Inte nödvändigtvis för att jag är så ledsen utan för att jag TROR att de kommer att tycka att det är ett misslyckande. Någonstans tycker väl jag också att det är ett misslyckande. 

Människor har ju ofta en fin vision om att relationer ska hålla i all evighet och därför håller de hellre krampaktigt fast även om det sundaste för båda parter hade varit att släppa taget. Been there done that om man säger så.

Jag leker ibland, inte ofta, med tanken att jag skulle byta yrke helt (vad jag ogillar uttrycket ”leker med tanken”). Sen tänker jag: Gud vad hattigt. Jag har ju blivit journalist nu, då får jag väl vara det.

Men ju mer jag funderar och lär mig av livet, desto mer förstår jag hur viktigt det är att det finns utrymme. Rymd. Stora marginaler. Rörelsefrihet. 

Att pröva på och göra om. Att ångra sig om det inte passar. Det är väl någonstans det som är att utvecklas? Att inte stå och stampa på samma ställe? Visst, det blir ju en rejäl omväg om man utbildar sig till hjärnkirurg och sen kommer på att man vill öppna ett kafé på amalfikusten men det är ju fortfarande inte FEL. Det är inte slöseri med livet. Snarare berikande.

Att också våga ändras som människa. Tänka om. Öppna upp för något nytt. Det sista jag ville i livet var att bli som min mamma. Läsa självhjälpsböcker och klä mig i långkjolar och försöka följa hjärtat så gott det går. Hon har fått så mycket skit och hån från mitt håll under alla år.

Nu gör jag själv allt det där och det är allt annat än dåligt. Det är det bästa jag gjort för mig själv.

Jag läste bloggen En annan du och kom då att fundera på hur föräldrar ofta, kanske till och med av ren välvilja lär in att det är dåligt att ändra sig.

Exemplet hon tog upp handlar om barn som bestämt sig för att gå på en aktivitet, säg tennis, och sen ångrar sig efter typ tre gånger. Vill inte alls gå på tennis längre.

Vad gör en förälder då? I många situationer försöker man nog få barnet att fortsätta, oftast med motiveringarna att det är viktigt att lära sig att fullfölja saker, att man lär sig pengars värde och att man är övertygad om att barnet får roligt bara hen kommer dit.

Samtidigt – som Petra skriver, läs gärna hela inlägget det är väldigt bra – vad förmedlar man till barnet? Om något inte är roligt och känns meningsfullt, ska man då fortsätta av måste eller ska man kanske överväga att sluta? Och vad beträffar pengarna, är det rätt att förmedla budskapet ”om man betalt för något så måste man göra det även om man känner sig olycklig”. Pengarna är ju i vilket fall redan borta.

Det är så klart inte svart eller vitt, men jag tycker att det är en intressant.

Alla kan inte hitta rätt direkt. För många tar det tid att lära sig lyssna inåt och hitta sin väg. Vissa hittar den på första försöket.

Genom att ha många relationer har jag utvecklats på många sätt. Främst har jag väl något så när börjat bli på det klara med hur jag vill att en relation ska vara. Förut har jag gått blint på attraktionen och tänkt att kärleken ska lösa precis allt. Men det har den ju hittills inte gjort. Förr eller senare uppstår det friktioner, oftast kring stora frågor, hur man vill leva livet för att få så mycket ut av det som möjligt, utifrån de förutsättningar man har. Tack vare alla relationer vet jag också numera att det är viktigt att hitta någon som inte nödvändigtvis har exakt samma syn som jag, men där det finns utrymme för bådas utveckling. Rörelsefrihet och allt det där.

Då kan man ju tänka att det hade varit jävligt lätt om jag bara insett det när jag gick in i min första relation för sisådär 14 år sedan.

Men så spikrakt är ju sällan livet.

Och fan vad trist det vore om allt vore spikrakt.

Ibland är livet bara inte bra.

Ingen tycker livet är bra varje dag.

Ibland är det åt helvete. Ibland vill man bara bo i ett täcke resten av sitt liv. Eller gå i pension. Det finns ändå ingen lust eller ork eller kraft till någonting annat än att dra ner rullgardinen.

Men man måste ju också förr eller senare resa sig därifrån. Och det är vad den här videon handlar om.

Jag tycker han är bra.