Arkiv för kategori Griffon bruxellois

- Sida 2 av 2

Oro.

av Zandra Lundberg
bild-2

Jag var aldrig varit någon orolig person förr om åren. Ältande, ja. Oroad? Inte vad jag kan minnas.

Men de senaste åren, något har ju hänt. Och sen Stoffe kom hem till oss: Oj, oj, oj. 

Orosfest var och varannan dag! Jag oroar mig så att Christian tidigare i dag blev tvungen att säga åt mig riktigt ordentligt.

Jag fattar inte hur folk klarar att ha barn. Jag hade förmodligen oroat ihjäl mig. Min mamma var här i dag. Hon har ju fem barn och hon säger åt mig att det bara är att släppa. Det GÅR inte att gå omkring och oroa sig i förebyggande syfte för att någonting kanske har hänt eller kan hända.

Oro är en så lömsk känsla på så vis att ett visst mått av den är ju bara omtänksamt. Men så varvas det upp inombords och plötsligt är man nära ett psykbryt. För jag vill ju bara försäkra mig om att allting är bra. Hela tiden.

Jag minns när jag träffade Christian och jag var så kär att det kändes som att jag skulle gå sönder. Samtidigt var jag så oroad för honom. Det kändes som att allt, hela tillvaron, hängde på en skör tråd. För jag kände inte honom tillräckligt väl och jag kunde inte veta till 100 procent att han inte bara skulle komma hem en dag och säga att han inte var kär längre. Ingen kunde heller garantera att han inte skulle bli överkörd eller misshandlad eller stoppa en köttbit i halsen och dö på lunchen. Så då oroade mig för det. Jättemycket. 

Men jag tänker att det ju gick över. Förhoppningsvis gör det det den här gången också. Men jag verkar vara GANSKA så känslig när det kommer till det här med att ta in en ny individ i mitt liv.

Ett långt inlägg om att förstå sig på sin hund.

av Zandra Lundberg
pickerimage pickerimage kopia 2

Det är så stor skillnad att det knappt är sant. Att ha hund då och ha hund nu.

Smulan var egentligen inte min, hon var min mammas. Men jag tog henne till min och hon flyttade hem till mig. Hon var en glad, orädd och fågeltokig rubyfärgad cavalier som varken kunde gå i koppel som folk och än mindre ligga på kommando. Jag älskade henne sönder och samman men jag förstod mig inte på henne över huvud taget. Det kunde göra mig helt galen på henne emellanåt och det var ofta jag tyckte att det var rätt jobbigt och kämpigt med hund. Vilket var märkligt, för jag tyckte ju så mycket om hundar och hade längtat hela mitt liv efter en egen!

Det som skiljer då från nu med Stoffe är en enda sak: min egen kunskap. Jag kan se tillbaka på tiden med Smulan och inse vilka oerhörda brister jag hade som hundägare.

Jag kunde inte läsa hennes signaler. Jag förstod inte hennes oerhörda behov att få leka av sig. Jag tränade ingen passivitet utan förutsatte bara att hon skulle förstå när jag ville ha lugn och ro. Jag hade ingen kunskap om socialisering och förstod inte hur det påverkade hunden. Jag hade ingen aning om hur man tränade för att få henne att gå fint i koppel så i stället använda jag metoden ”slita, dra och bli arg”. Jag hade dessutom dålig koll på det mesta när det gäller mental stimulering. 

Jag trodde, som tyvärr alldeles för många hundägare nog tror, att hunden helt enkelt skulle förstå vad jag sa. Och fattade den inte det, då var det hunden det var fel på, inte mig.

Att ha hund nu, när jag är äldre och mycket mer påläst är helt underbart. Allt är mycket roligare. Både för mig, men definitivt har Stoffe ett mycket behagligare liv än vad han hade haft med mig för några år sedan. Jag kan tappa tålamodet med honom också, men i dag förstår jag att det är mig det beror på. Det är upp till mig att hitta en lösning på det som jag anser vara ett problem. Han ska och KAN inte beskyllas för saken för han är en hund och agerar på sina naturliga instinkter tills den dagen jag tålmodigt tränat honom till någonting annat.

Bara på den korta tiden jag haft honom har jag fått kunskap som gör att jag insett att jag, även om jag trodde att jag var förberedd på hundskaffandet, gjort många, många misstag.

Till exempel tog vi Stoffe när han var 14 veckor. Det spelar väl inte så jättestor roll om han är lite äldre tänkte jag. Det jag inte visste vara att de första veckorna mellan 8-12 är SUPERVIKTIGA för hunden. Det är då den ska socialiseras, det vill säga utsättas för allt man vill att hunden i framtiden ska vara van vid: bil, buss, båt, män med skägg, människor med cykelhjälm, barn, stora hundar, små hundar, svarta hundar. Och så vidare. Det här resulterade i att Stoffe var LIVRÄDD för bussar, tunnelbanan och trafik när han kom. Det blev en jävla massa rädsla och lidande som kunde ha undvikits. Som TUR är hade uppfödaren flera andra hundar av olika raser som han fick vänja sig med och han är i dag glad i precis varenda hund han ser. Nu var han ju en hund som tillsammans med sin bror ”blev över” i kullen och han skulle ju ändå hamna någonstans och jag ångrar inte en sekund att det blev hos oss. Men jag kunde ha förberett mig betydligt mer bara jag vetat bättre.

Ett annat exempel är fodret. Jag köpte uppfödarens rekommendation rakt av utan att tänka en tanke själv. Det är först nu, när han är åtta månader gammal som jag läst på mycket mer och kommit fram till att jag absolut inte vill att han ska äta spannmålsbaserat foder.

Ett tredje exemplet är halsband. Jag hade halsband på honom den första tiden. Nu var det ingen fara eftersom han fortfarande var så otroligt följsam då, men överlag anser jag i dag att det inte är särskilt sunt att ha ett smalt halsband på en livlig liten hund. Det påfrestar den stackars lilla valpens hals och nacke något fruktansvärt mycket och i dag skulle jag aldrig ha på honom något annat än sele (vissa tror att hundar drar mer när de har sele, det är inget annat än en myt, det du gör är du månar om att hunden ska slippa känna obehag).

Ett sista exempel är belöningsfrekvensen. Jag fattade nog inte vidden av HUR mycket det går att belöna sin hund. Allt den gör som är bra går att belöna för att forma fram ett önskvärt beteende (sedan ska man förstås dra en gräns för när det börjar bli riktigt tjatigt). Att hålla på och neja och tillrättavisa en valp visar tyvärr bara på otillräcklighet hos ägaren, att hen inte förstått bättre. Tänk bara på dig själv? Vad lär du dig mest av? Är det av peppande och beröm eller av någon jävel som bara står och säger till dig när du gör fel?

Jag älskar och har alltid älskat hundar. Och nu när jag dessutom börjat förstå dem så är livet med hund så mycket behagligare och trevligare.

Ju mer jag lär mig desto mer fattar jag hur mycket jag inte kan. Och jag vill verkligen fortsätta lära mig av och om hundar så länge jag lever. 

pickerimage kopia bild-2 kopia

Träna på att bara vara.

av Zandra Lundberg
bild-3 bild-2

bild-4Det är viktigt med passivitetsträning för hundar. Speciellt för yngre hundar. Det innebär att de ska lära sig att sitta och ta det lugnt även om det händer både det ena och det andra runt omkring. Att bara vara, helt enkelt.

Så. Den här helgen har vi princip bara ägnat åt att sitta på en filt. I fredagskväll i Margaretaparken och i lördags och i går vid Farsta strandbad.

Jag undrar om det inte var minst lika mycket träning för mig. I TEORIN tycker jag det känns himla härligt att bara sitta på en filt i en park en hel helg när det är vackert väder. I praktiken börjar det krypa så smått i kroppen och i huvudet efter bara någon timme. Finns det inte något annat jag borde göra just nu? 

Ledig tid är en otrolig lyxvara. Men det är också stor skillnad på ledig tid och ledig tid. En arbetslös som ligger på soffan njuter förmodligen inte av att vara ledig. Det anses vara ful ledig tid. 

Att vara vd på ett framgångsrikt företag och ta ledigt ett par dagar för att spela golf är en helt annan sak. För att det finns pengar på kontot så har man förtjänat att ha ledigt utan gnagande ångest.

Människor pratar mycket om det här att förtjäna saker, har jag noterat. ”Har jag tränat så får jag unna mig glass”, ”har jag jobbat hårt med husrenoveringen så får jag dricka vin på kvällen”.

Att bara låta sig själv vara då? Utan någon prestation? Utan att den lediga tiden ska anses som ”fultid”? Utan dåligt samvete?

Det är svårt. Vissa verkar klara av att softa i all evighet utan några problem, men för många andra dyker det upp fruktansvärt mycket motstånd inombords. Det är inte okej att bara vara.

Kanske, jag säger inte att det är så, men kanske har många svårt att bara vara för helt plötsligt kanske hjärtat har något att säga. Men oftast får det aldrig komma till tals. För hjärnan har så bråttom någon annanstans. Hittar på en massa sysslor och skjuter hela tiden fram på tiden då hjärnan ska lyssna på vad hjärtat har att säga. Kanske behöver vi människor mycket mer passivitetsträning än vi tror.

För ibland känns det som att det är hjärnans huvuduppgift att fucka upp det som hjärtat har att säga.

Jag vill känna min kropp emot din.

av Zandra Lundberg

När vi började leta efter den här rasen som Stoffe är (griffon bruxellois) så var det en uppfödare som sa:

Du vet att det inte riktigt är hund, det är mer som en liten bebis.

Jaha, sa jag och avfärdade väl henne som en eventuell crazy dog lady som sitter och matar sina hundar med bröstmjölk.

Men alltså. Stoffe vill ha uppmärksamhet och kärlek och helst av allt kroppskontakt dygnet runt. Jag har inte varit med om att han dragit sig undan från oss en enda gång. Han går efter mig och trånar efter bara några ord eller helst strykningar över ryggen. Jag hade läst i förväg att rasen är väldigt känslig och förstod väl inte riktigt vad det innebar. Nu förstår jag desto bättre. Han är helt enkelt lättkränkt. Det enda som funkar med honom är uppmuntrande ord, kel, närhet och lek. Om jag försöker vara bestämd eller säga ifrån så ger han mig inte en blick utan ignorerar mig totalt och fortsätter demonstrativt med det han håller på med. Allt måste ska med peppande, vänlig och glad röst annars får det vara. Älskade hund.

Så här har vi det ihop på dagarna:

bild-7bild-5bild-4bild-3 bild-2 bild-6
Kategorier Griffon bruxellois, Hund

Herregud, vad har jag gjort?

av Zandra Lundberg
bild-3

Vi stod och väntade på pendeltåget från Arlanda i morse. Jag skulle åka till Grisslehamn för att hämta Stoffe som varit på Åland en vecka. Plötsligt kändes det så jävla absurt, bara: Herregud vad har jag gjort?

Har jag ansvar för ett djur? Är det jag som ska se till att han lever och har hälsan och får ett drägligt liv i 15 år framöver? Jisses.

Och jag kan bara tänka mig hur märkligt det måste kännas att ansvara för ett barn, de få stunder då det ens finns tid för sådana reflektioner. Herremintid vilken panikinsikt.

Tänk om du skulle ha NÅGON SOM HELST koll på din hund.

av Zandra Lundberg
bild-3bild-3

Vi var på väg till veterinären i morse. Jag är så glad, för Stoffe har ökat sitt självförtroende något enormt de senaste månaderna. När han kom till oss var han varken van vid trafik, att åka bil, buss eller tunnelbana. Allt var helt nytt och obehagligt och han skakade så att det värkte i hjärtat på mig första gången vi skulle pröva åka mellan två tunnelbanestationer. Men med mycket uppmuntran och träning så vågar han åka tunnelbana utan att darra som ett asplöv.

Numera springer han glatt upp för trappan mot tunnelbanan med svansen upp i vädret. Så också i morse. Men i dag var han lite, lite för ivrig och sprang upp snett framför en kvinna så jag blev tvungen att springa i fatt så att hon inte skulle trassla in sig i kopplet. Det var aldrig någon fara, hon behövde inte ens sakta ner på takten. Ändå vänder hon sig om mot mig när vi kommit upp för trappan och högt och ljudligt inför alla som sitter inne och väntar på tunnelbanan säger hon:

– Tänk om du skulle ha NÅGON SOM HELST koll på din hund. 

Och så går hon ut genom dörrarna till perrongen. Jag hinner inte ens svara.

Jag vet att jag inte borde bry mig, jag vet att det säkert finns 1000-tals anledningar till att hon är vresig. Hon kanske är rädd, hon kanske har en dålig dag, kanske känner hon sig inte tillräckligt sedd som människa.

Ändå tar jag så fruktansvärt illa vid mig. Jag blir så arg och ledsen att ögonen tåras när vi väl kommit på tunnelbanan. För hon vet heller ingenting om oss. Hon vet inte att Stoffe bara är en sex månader gammal valp, hon vet inte hur mycket möda det ligger bakom att han faktiskt springer upp för de där trapporna mot perrongen. Antagligen kan hon inte heller förstå hur mycket jag älskar den här hunden. Att jag lägger ner tid VARJE dag på att träna med honom så att han ska följa mig så fint det går i alla möjliga, för en hund väldigt onaturliga, situationer jag utsätter honom för: stora folkmassor, rullväskor, tutande bilar, inbromsande tåg. Hon vet inget om alla glädjestunder vi haft när han gjort framsteg eller all den förtvivlan jag känt när jag gång på gång misslyckas med att få till ett bra och lugnt hundmöte för att Stoffe är så oerhört glad i andra hundar. Inget av det här har hon någon aning om när hon vräser till oss trots att han inte ens ställt till någon skada.

Och jag känner mig så löjlig som tar åt mig så mycket. Men det gör jag. Och det enda jag kan göra är att lova mig själv att jag ska fortsätta vara tålmodig och förstående mot andra. Aldrig snäsa av någon bara för att jag råkar ha haft en pissig morgon. Inte döma utan alltid vara ödmjuk och bemöta med ett leende.

Sida 2 av 2
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström och Vendela Bolin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB