Ett av de allra vanligaste problemen folk har med sin hundar är hundmöten. 

Det här problemet skapar ägarna ofta själva. Jag har gjort det.

När Stoffe var valp älskade han andra hundar. Jag lät honom gå fram i koppel till många för att hälsa och lukta på dem. Sen blev han lite äldre och könsmogen och då bestämde jag mig plötsligt för att han inte alls skulle hälsa på alla andra hundar ute på promenaden. Det tyckte ju förstås inte Stoffe.

Frustrerat började han dra i kopplet mot andra hundar. Andra hundar reagerar i sin tur inte alltid särskilt positivt på en hund som drar mot dem på det viset, vilket gjorde att de ofta skällde eller stirrade ut honom. Det tog inte länge innan han börjat förknippa hundmöten med någonting negativt. Han blev stel i kroppen och stannade och stirrade på flera hundra meters avstånd när han såg en annan hund.

Idiotiskt av mig. Men också ett av de vanligaste misstagen, som sagt. Det handlade bara om brist på kunskap. Kunskap som jag numera har och kan använda mig av för att träna bort det här som jag kallar ett problembeteende.

Egentligen är det inte ett så stort problem för mig som ägare. Stoffe väger fem kilo och jag kan i teorin lätt dra med honom på promenaden när han stannar och vill fram och hälsa på en annan hund (som tur är skäller han inte). Problemet ligger ju i att hans promenader blir jobbiga av det här. Han får dåliga känslor av att han inte kan känna sig säker när vi möter en annan hund. I och med att jag har släppt fram honom hur som helst har jag också signalerat till honom att ansvaret ligger på honom att sköta kommunikationen med mötande hundar.

Då kommer vi till en annan grej: Det är inte på något sätt naturligt för två hundar att mötas i koppel. Hundar pratar inte, de kommunicerar med kroppsspråk. Vissa hundar nöjer sig med att bara nosa lite på en annan hund och så går de vidare i livet och bryr sig inte mer. Men andra hundar blir osäkra, vilket många gånger ägarna tolkar som att de försöker leka och tycker att det är kul. Men vad de egentligen gör är att de studsar förtvivlat runt i kopplet för att försöka kommunicera med den andra hunden så gott det går. Vilket inte är så lätt när du är fastkopplad. Ena hunden kanske vill skapa avstånd mellan sig och den andra hunden, medan den i sin tur är alltför på. Då kan det sluta illa.

Så. Min träning med Stoffe går nu ut på att han ska känna att han inte har något som helst ansvar när det kommer till förbipasserande hundar. Vi har en överenskommelse om att han får hälsa när jag säger att det är okej och utöver det har jag lovat honom att han inte ska behöva bry sig nämnvärt om mötet med andra hundar (vilket han kommer ihåg vissa dagar, andra dagar inte alls).

MEN.

Så finns det ju då de här människorna, i mina kvarter företrädelsevis män som går med sina hundar hängande längst ut i flexikopplet. De här männen ropar ofta några sekunder innan deras hund är framme vid min:

– Är det en hane eller tik?

Då undrar jag: vad spelar det för roll för honom? Jag står med ryggen mot honom och visar med allt tydligt kroppsspråk att jag inte är intresserad av att hans hund ska komma fram. I går kväll sa jag till och med det:

– Jag vill inte att de ska hälsa när de är kopplade. 

ÄNDÅ tar det ett par sekunder och hans hund är ändå framme vid Stoffe. I den här situationen är jag väldigt trängd. Jag kan inte göra så mycket alls, den andra hunden är redan så nära att Stoffe känner att han måste fram till henne och då skäller hon och morrar ifrån för att hon tycker att han kommer så snabbt rakt mot henne och därmed är en del av vår träning förstörd. Stoffe har återigen behövt känna att han det är han som ska ta hand om det här mötet.

Jag blir så otroligt less. 

Är det verkligen så svårt att respektera att ett nej är ett nej? 

Jag vill ju inte! Jag vill inte ha hans hund flämtande framme vid Stoffe medan ägaren står fem meter bort i andra änden av kopplet.

Stoffe är som sagt en liten hund, men det innebär inte att han ska behöva stå ut med jobbiga möten bara för det. Hans känslor bör fortfarande respekteras av mig. Och då innebär det att jag måste kunna lita på att gubbar i reflexjackor lyssnar när jag säger nej.

En annan sak när jag ändå är igång: det är en myt att hundar behöver hälsa på andra hundar för att må bra. När de är valpar (upp till 12-14 veckor) och ska socialiseras: ja (då ska man se till att de får träffa snälla språksäkra hundar). När de är vuxna: nej. Då räcker gott och väl att en hund har ett par, tre, fyra, fem bra hundvänner som den kan hänga med. Gatuhundar som lever fritt och därmed skapar sina egna formationer håller sig i små grupper med andra hundar. Resten skiter de i. Du som människa skulle ju tycka det vore förbannat jobbigt känna att du behövde ”göra upp” med varenda en mötande människa på dina promenader eller hur?

Sen kan det förstås vara kul för en hund att träffa andra hundar av sin egen ras, för de kommunicerar ofta väldigt lika. Men att planlöst släppa in till exempel en liten pudel i en rastgård med en schäfer, en labrador och en pinscher är inte alls särskilt naturligt eller för den delen smart.

Nåväl.

Det var allt om hundar för i dag.

Stoffe är med i en reklam! I slutet på hösten var de här och spelade in och nu fick jag se filmen för nån vecka sen. Han är med bara några sekunder men ja. Det är skoj ändå. Det behövdes bara någon minuts klickerträning för att han skulle sitta och vara helt okej med att få halsbandet på sig. Kanske kan jag snart säga upp mig och bli hans manager på heltid precis som Grumpycats matte. Får se hur det blir med den saken.

Här är klippet!

I går somnade Stoffes lille kompis Hektor in. Alldeles, alldeles för tidigt. Han blev ett år och åtta månader.

Jag blev Hektors dagmatte i samma veva som Christian flyttade härifrån. Den glädje som han skänkt både mig och Stoffe har hjälpt mig oerhört de dagar det känts tungt.

Det gör ont i hjärtat av saknad. Jag känner så mycket med Hektors matte och husse som jag lärt känna och tycker så mycket om.

Hektor hade medfödda skador som börjat visa sig den senaste tiden.

Han fick så kort tid men hann ge så mycket. Lille Hektor. Älskade varelse. Så liten men så stor.

Jag gråter mycket, mer än vad jag trodde att var möjligt.

Anna-Sara, Hektors matte, sa det så fint när vi pratade i går:

Till en hund ger man allt, hela sitt hjärta, för man vet att man kommer att få precis lika mycket tillbaka.

Det finns en hel del människor som menar att de får en kontakt med djur som de aldrig kan få med människor. Jag kan absolut skriva under på det. Hundar och barn ger för mig den där rena och oförställda kärleken som ofta försvinner ju äldre vi blir, desto mer skyddslager vi bygger runt oss och ju räddare vi blir för att älska helt och fullt.

En tröst är att Hektor fått så mycket kärlek och fått uppleva roligheter varenda dag. Han var en speciell kille och kommer alltid att finnas kvar i mångas hjärtan.

Fy fan. Livet är så här. Födelse och död. Glädje och sorg.

När Hektor kom till oss i veckorna brukade Stoffe alltid sitta parkerad på fårskinnsfällen i hallen och titta mot dörren och vänta på att han skulle komma. Han brukade sitta så på helgmorgnarna också och vänta förgäves.

Nu var det ett par veckor sedan Hektor var här sist och Stoffe har insett att nej, han kommer inte komma. Gett upp det här med att sitta och glo mot dörren.

Därför var det så märkligt när han i morse satte sig och väntande igen. Nästan som om han på nytt kände hans närvaro.

Jag har ett par timmar innan jag ska åka iväg. Sitter vid datorn och försöker hitta på någonting vettigt jag kan göra på den korta tiden.

Stoffe kommer och ställer sig nedanför fåtöljen och tittar med sina blanka bruna ögon. Det där skägget som egentligen borde kammas igenom men jag har inte orkat.

Jag lyfter upp honom i famnen och sitter bara och lyssnar på när han andas.

Jag försöker ofta tänka på att han inte valde mig.

Vi människor tycker ju oss ofta ha rätt till så mycket saker. Djur till exempel. Det är vår rätt att ha den hund vi har hämtat hem och betalt för.

Mina tanke kring hundägande är att jag vill att en hund ska välja mig. Inte för att den måste eller blir tvingad till det, utan för den tycker att vi har ett fint liv och jag är en härlig människa att vara med. Varje dag är ett nytt val.

Jag lyssnade på hundpodcasten Vår bästa vän om en tjej som pratade om omplacering. En tjej som längtat och längtat efter en grand danois och till slut fick hem en valp. Det funkade väl helt okej mellan dem och så där. Inte riktigt smärtfritt alla gånger. Men.

När hunden blev lite äldre så träffade hon en kille som hunden visade sig älska över allt annat på den här jorden. Och det är klart att hon kände sig lite bortvald. Det var ju hennes hund. Hon som gett all mat, gått till veterinären, tränat, lekt, promenerat, gått alla kurser. Nu hade hunden plötsligt inte ögon för någon annan än honom.

Tänk då den dagen då hon och killens relation tar slut. 

Ska hunden fortsätta leva med henne eller ska den få leva med den människa som den mår absolut bäst av att vara med?

Det är inget enkelt beslut. Det kan smärta oerhört att någon man älskat och investerat så mycket i visar sig må bättre med någon annan.

Skulle jag lämna bort Stoffe om vi inte kom överens och jag upptäckte att han plötsligt levde upp och hade en livsgnista som aldrig förr tillsammans med en familj på landet?

Kanske. Kanske inte.

Kanske skulle jag krampaktigt hålla fast vid honom för att han är min. Men jag hoppas inte det. En del av att älska är nog också att inse när det är bäst att släppa taget.

Just i dag och rätt ofta drömmer jag om ett liv som nog kommer bli mitt om ett tag. Om inget omvälvande händer som vänder upp-och-ner på mina planer. Jag vill flytta utanför stan. Någonstans där ett litet hus inte kostar en miljon och jag har råd att ha en bil. Där det finns skog och kanske en stor åker utanför dörren och tillvaron är tystare. Kanske kan jag pyssla om ett litet land på gården.

Lära ut det jag kan om yoga, skriva och hjälpa människor med deras hundar.

Jag har inte brått, men jag ser heller ingen vits med att hålla mig kvar alldeles för länge. Det har redan gått fem år i en stad där jag aldrig riktigt känt mig hemma.

Jag tänker också ofta på att jag vill ha en till hund om något år. Jag har helt fastnat för föreningen Hundhjälpen som förmedlar hemlösa hundar från Rumänien. Det är inte helt oproblematiskt att adoptera en hund rakt av från ett land en bit bort från Sverige. Dels finns en liten risk för sjukdomar, dels är transporterna med flyg och i vissa fall lastbilar inte särskilt okej för hundarna som redan haft det rätt tufft i livet. Helt 100 är det inte. Nåväl. Kan ändå inte sluta fantisera om någon glad som Mark, Brandy eller Cornelis. Det är något med de där hundarna just därifrån, deras utstrålning, de går precis rakt in i hjärtat på mig.

Den här helgen har varit stillsam. Det var också tanken. Men som så ofta när mina tankar tar över lite för mycket så tar det sin tid att komma ner i varv.

* Jag gick på en ledd ahstangaklass på Yogashala i lördags morse. Ingenting gick bra. Jag var på mitt värsta dömande humör. Jag kände mig dålig och sneglade på andra. ”Herregud vad bra hon där är då”. Till slut lyckades jag med hjälp av andningen komma till ett läge där jag i alla fall accepterade att jag var tankestyrd och att det inte var så mycket att göra åt saken.

* Jag gick hem och eländet fortsatte. Tankarna och känslorna berättade en massa märkliga saker för mig. Att jag är en ensam människa. Att alla andra har någon att hänga med när det är helg, men jag har ingen. Vilket ju var rätt märkligt med tanke på att jag frivilligt valt att vara ensam.

* Jag gick ut i skogen en stund med Stoffe. Just nu fokuserar jag mycket på hans känslor. Han är i en känslig unghundsperiod och han är rädd för mycket, kan stanna och stirra på en människa på 300 meters avstånd och vägra röra på sig. Ibland stannar han upp och fryser till bara han hör ett främmande ljud på avstånd. Jag försöker hitta på så mycket kul saker som möjligt när vi är ute och förstärka de bra känslorna han har. Vi balanserade på stockar och testade till och med att klättra lite i träd.

* Söndagen var helt annorlunda. Jag vaknade upp och kände att jag kommit ner i varv. Meditationen kändes bra. En timme flög förbi.

* Oprah Winfrey har berättat att en av hennes mest kraftfulla spirituella upplevelser var en dag när hon bestämde sig för att gå ut i sin trädgård, som hon är i precis varje dag, och bara känna träden och blommorna i stället för att sätta namn på dem och ta dem för givet. Liksom uppleva magin i naturen i stället för att bara ta den förgiven. Så jag gjorde mitt bästa under söndagen för att göra så här: inte namnge saker utan att försöka uppleva ett träd precis för vad det är, vara närvarande och bara ta in. Det gör ju promenaderna betydligt festligare, kan jag meddela.

* Efter att ha gått en hundpromenad med en kompis kom jag hem och rullade ut yogamattan. Gjorde 90 minuter yinyoga med stort fokus på andningen och närvaron.

* På slutet prövade jag på huvudstående. Jag tyckte att jag hade huvudstående rätt bra på grej förra vintern, men sen kom en massa annat i vägen. Det blev dåligt i relationen och jag kände så mycket motstånd mot allt, ville inte alls utmana mig i yogan, att komma till närvaro och en lugn andning var redan utmaning nog.

I går bestämde mig hur som helst för att vara helt och fullt närvarande med andningen och inte hetsigt sparka upp som jag gjort tidigare. Och det gick! Jag gjorde det tio-femton centimeter från väggen och nuddade lite snabbt med ena foten men jag är helt säker på att jag klarat mig utan! Jag var så glad efteråt hela kvällen och i morse när jag vaknade. Lyssnade på Håkan Hellström när jag åt frukost och var så jävla glad över att vara vid liv att jag höll på att börja gråta.

Alla de pengar jag tjänar som frilansjournalist nu går till utbildningar. I princip alltihop. Jag tänker att jag investerar i mig själv. 

I dag anmälde jag mig till en vidareutbildning till hundpsykolog. Det innebär att jag när jag är klar kan hjälpa hundar med olika slags problembeteenden. Aggression, rädsla, jakt, ångest, separationsångest och ge efterchocksbehandling. Det känns bra. Det är ju det jag vill. Jag vill jobba med hundar, yoga och att skriva.

Jag har inte några pengar kvar, men det känns okej. Jag tänker att det kanske är hälsosamt för någon som mig som alltid hållit i pengar att bara våga göra sig av med alltihop.

Bilderna kommer från Hundens hus. 

Jag och Stoffe har gått en tvådagarskurs i Tellington ttouch. Det är en slags hanterings- och beröringsmetod för djur och människor (i det här fallet då hundar).

På hundar blir det så oerhört tydligt vad rädsla och stress gör med kroppen. Har ni till exempel sett en hund som står med stel, liksom hopkrupen kropp och bara skäller och skäller och skäller så vet ni vad jag menar.

Människor samlar ju på sig känslomässiga spänningar och stelhet på samma sätt. Stress och ilska, negativitet, bitterhet, obearbetad sorg. Allt sånt sätter sina spår rent fysiskt i kroppen. Jag inser mer och mer vikten av att ta det varsamt. Den här tekniken som jag fått lära mig i helgen är väldigt mjuk. Man jobbar med nervsystemet och bindvävshinnan (fascian). Min första reaktion är: hur kan det här hjälpa? Hur kan en lätt beröring gör någon skillnad? Jag tänker liksom att det krävs djupmassage och mer ingående stretchövningar för att lösa upp saker.

Och i vissa fall: ja. 

I andra fall: absolut inte.

Om jag nu för över de här tankarna på människor och yoga så blir det tydligare. Vissa yogafrälsta människor får det att låta som att bara du kastar dig in på första bästa yogaklass blir allting bra, då kommer du att känna dig mindre stressad och din stelhet kommer att släppa.

Men det är inte så för alla.

Människor som är rejält sönderstressade och utbrända ska nog inte hoppa in direkt på en vanlig yogaklass. Människor som har obearbetade trauman eller människor som av någon anledning blivit svårt chockade, kanske varit med om en svår förlust eller olycka ska inte heller göra det (allt skiljer ju från individ till individ förstås).

En människa som mår så är inte mottaglig för att börja mixtra med kroppen som du gör på en vanlig klass. En hund som varit i chock eller är fylld av rädslor och stress är inte heller mottaglig för vanlig träning. Allting måste tas varmsamt. Vissa människor kanske behöver börja med att över huvud taget försöka hitta tillbaka till att klara av att få ner andetagen ordentligt i lungorna. Sedan kan man sakta men säkert börja med varsam beröring likt den jag testade på i helgen.

Annars finns det en typ av yoga som kallas restorative yoga som lite skämtsamt brukar kallas ”kuddyoga”. Jag har skrivit en del om den långsamma yinyogan eftersom jag gillar den formen, men det här är ännu lugnare.

Restorative är den mjukaste yogaformen av alla. Jag brukar förklara det som att du vill tillbaka till känslan då du kände dig allra, allra tryggast som barn. För mig var det när mamma stoppat täcket runt mig så att jag verkligen låg hårt inbäddad och hon satt bredvid mig på sängkanten på kvällen.

Med hjälp av kuddar, bolster och filtar stadgar du upp en viloposition och ligger där i upp till 20 minuter. Enkelt uttryckt hjälper det till att balansera nervsystemet och läker kroppen från stress och skador. Just därifrån behöver en del personer utgå (och det blir fler och fler i takt med att stressnivåerna ökar).

Sedan tror jag också att både yin- och restorativeyoga är bra komplement för att skapa psykisk balans till annan mer fysiskt utmanande träning. Det behöver inte vara någon annan yogaform utan löpning, crossfit, styrketräning. Vad nu folk pysslar med.

Jag har alltid varit intresserad av hundar, men när jag var kring åtta-nio (minns inte riktigt åldern, kanske var jag yngre) så mötte jag en hund som verkligen grundmurade min kärlek för de här djuren. Det här påverkade mig så starkt att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Jisses, jag har gråtit under hela den tid det tagit mig att skriva det här inlägget.

När jag var barn tyckte jag att det var väldigt svårt att uttrycka känslor. Jag höll allting inom mig, för jag visste inte något annat sätt. Det här ledde i sin tur till en stark känsla av att ingen förstod mig. Lärare, vuxna, andra barn, det var som att ingen liksom fattade. Det berodde inte på att de försummade mig på något sätt. Det handlade nog om att jag stängde in mig i mig själv, jag satt bara och vaktade och skyddade mitt känsloliv. Kanske, jag vet inte säkert. Det var i alla fall något som gjorde att jag ofta kunde känna mig ensam och annorlunda. Det kändes som att alla andra hade en karta för hur livet fungerade, men jag hade blivit utan. Andras liv pågick medan jag stod vid sidan av och betraktade alltihop.

Jag åkte till Helsingfors för att hälsa på min gudmor. Jag fick en speciell plats på flyget, allra längst fram för att jag var minderårig och reste ensam. Flygvärdinnorna var väldigt vänliga mot mig. Jag fick papper, kritor och äppeljuice. Sedan kom de och gav mig hårda karameller som smakade citronrengöringsmedel, de var så äckliga att jag petade ner dem i den där lilla luckan i armstödet.

Min gudmor och hennes sambo hade en irländsk setter. Irlänska settrar är vanligtvis djupt röda och glansiga. Den här hunden, Donna, var matt och ruffig i pälsen på grund av någon slags matallergi om jag inte minns helt fel.

Men det spelade förstås ingen roll.

När hon tittade på mig med sina mörka kloka ögon visste jag direkt att hon förstod. Hon såg mig, hela mig. Det var också som att hon ville förmedla ett lugn. När hon satte sig bredvid mig var hon trygg och fridfull, som om hon visade att allt var okej. Hennes hjärta var stort, oändligt kändes det som. Jag fick sova med henne på nätterna och hon la sig så tätt intill som hon bara kunde. Den där tryggheten att sova så nära ett djur, den är väldigt svår att beskriva men du som gör eller har gjort det vet vad jag menar.

När jag tänker tillbaka på vem som har gett mig mest kraft och förståelse så var det hon. En hund som jag bara träffade ett par gånger. Trots att det gått så många år så dyker hon upp i mitt minne gång på gång. Hennes kloka ögon som bara ser mig och förstår utan att behöva någon förklaring. Om änglar finns så är jag helt övertygad om att Donna var min.

Det är till stor del på grund av mötet med henne som jag också i framtiden vill jobba med hundar på något sätt. Jag vet vad en hund kan göra för en människa. För mig är det jätteviktigt att hundar behandlas med respekt och jag tränar bara med positiva metoder.

Jag märker att det finns en rätt utbredd okunskap när det kommer till hundträning. När jag berättar att jag utbildar mig till hundinstruktör drar många snabbt paralleller till Cesar Millan. Jag har inte mycket till övers för hans metoder och jag vet att det går att uppfostra en lydig hund utan att: rycka eller ”korrigera” i kopplet, slå hunden på nosen eller någon annanstans på kroppen, skrika, gorma eller ryta på hunden, trycka ner den på marken för ”att visa vem som bestämmer”, bestraffa hunden genom att skicka iväg den så den får ”gå och skämmas” eller genom att använda stryphalsband.

En hund som blir behandlad så lyder för att den är rädd, inte för att den vill lyda. Flera studier, bland annat denna, visar också att bestraffningar ökar risken för att du ska få olika slags problembeteenden hos hunden. Så klart. För den är rädd, frustrerad och arg. 

Jag har en tydlig bild av hur jag vill ha min relation till hundar och den ska baseras på glädje och kärlek och inte makt och bestraffningar.

Han fyllde ett år i går, min älskade hund. Jag är så stolt över Stoffe på många vis. Han är så liten på jorden men har ett så otroligt stort hjärta. Så klok. Han kan redan känna av allt vad jag känner medan jag får göra mitt allra bästa för att förstå mig på alla hans olika känslor. När jag ligger på sida och sover på nätterna så kryper han alltid upp så han ligger precis intill mitt hjärta.

Häromdagen nystartade jag ett gammalt instagramkonto. Min mamma har tidigare haft det för att uppdatera mig om Stoffes förehavanden när vi var på semester.

Nu lägger jag ut videos med olika små träningstips och tricks. Lite inspiration så att du förhoppningsvis kan ha lite roligare med din hund i vardagen! Följ jättegärna @stoffegriffon eller tipsa om du känner någon som har hund!