Jag har läst kanske 40-50 böcker om hundar och har bara behållit de jag verkligen, verkligen älskar.

Valpen – om kärleksfull uppfostran av Mickie Gustafson fick jag av mamma när Stoffe kom. Det går inte nog att understryka hur viktigt det är att valpen får massor, massor av kärlek och trygghet. Var lugn tillsammans med valpen, den behöver harmoni och närhet. Den behöver inte lära sig sitt, ligg och allt vad det nu är de första veckorna. Fokusera på att bygga en fin relation tillsammans och beröm den när den är glad och entusiastisk!

Kontaktkontraktet är min bibel när det kommer till hundböcker. Eva Bodfäldt är verkligen en fantastiskt klok människa, hundpsykolog och en av mina största förebilder inom hundvärlden. Den här boken har hjälpt mig bland annat med att få ordning på hanteringen, speciellt kloklippningen, på Stoffe. Här finns i princip alla bra praktiska övningar som behövs för att bygga upp en bra relation med hunden.

Det här omslaget har ju inte någon grafisk design-människa från Berghs satt tänderna i direkt. MEN! Det är en jättebra, lite mer filosofisk bok kring hur vi ska lära oss förstå våra hundar. Kerstin Malm är hundetolog och har jobbat mycket med problemhundar. Det är så ledsamt att det är så många hundar där ute som aldrig kommer att få utvecklas till sin fulla potential, för det behövs förståelse och kunskap! Boken ger svar på frågor som: varför skäller hunden okontrollerat? Varför den inte kan vara ensam utan att yla eller bita sönder något? Varför kan den vara aggressiv mot hundar och människor?  Visste du till exempel att det är 70 procents chans att en hund som visar aggressivitet har ryggproblem?

Kerstin är inriktad på personlig utveckling med hund, ett ämne som jag (förstås) tycker att är oerhört intressant. Hur mycket kan vi lära oss av hundarna bara vi är öppna och tar emot information i stället för att snöa in på metoder hit och metoder dit? Du kan få så otroligt mycket insikter genom din hund bara du vill och vågar ifrågasätta dig själv.

Både Kontaktkontraktet och Hunden människan relationen får vi läsa som en del av den utbildning jag går till hundinstruktör vid Hundens hus. 

Vi var till Hundöarna i helgen. Det är ett väldigt fint ställe på Ekerö. På två små öar får hundarna springa fritt och leka med varandra.

Men.

Det är förstås inte alltid det går bra. Med jämna mellanrum händer det olyckor där. Hundar som hamnar i slagsmål och skadar varandra. Vi höll oss på vår kant och jag lät Stoffe leka med ett par hundar i hans storlek. Om jag hade en osäker hund skulle jag aldrig släppa in honom eller henne där. På pappret kan det verka fint att hundarna får leka harmoniskt med varandra, men i praktiken så sker allting väldigt okontrollerat. Går du bara rakt in och släpper ut din hund så har du noll kontroll över vad som sker.

Det är så mycket saker jag inte visste när jag skaffade hund som jag önskar att jag hade vetat då. Men jag har lärt mig av mina misstag och jag har mycket kvar att lära än. Hundmänniskor tvistar ofta fram och tillbaka kring vad som är sanningen, men det här är i alla fall några saker som jag lärt mig och som jag tror på:

Låt aldrig hundar hälsa/leka kopplade! 

Hundar kommunicerar ju inte genom talspråk utan med hjälp av kroppen. Det handlar om allt från att vinkla öronen till att ta avstånd från en annan hund. När du har hunden i koppel får den inte tillgång till hela sitt språk. Därför är det inte särskilt smart att släppa fram din hund mot en annan när den är kopplad. Det kan väcka en oerhörd frustration hos hundarna om de inte får uttrycka sig ordentligt. I värsta fall leder det till aggression. Det är JÄTTEviktigt att hundarna får utveckla sitt språk tillsammans med andra snälla hundar. Det gör de genom att mötas, leka och ”prata” med varandra utan koppel.

Släpp inte in hunden i en rastgård utan att veta vad det är för hundar där inne!

Det här har jag fått lära mig den hårda vägen: genom att Stoffe blev attackerad av en Jack Russell. En äldre hane som fick Stoffe på rygg och högg honom mot halsen. Det bör tilläggas att den här ägaren över huvud taget inte tyckte att det var något som helst problem – tvärt om. Han skrattade! ”Han ska alltid sätta yngre hundar på plats”. Jag var så chockad att jag knappt visste vad jag skulle säga. Hur som helst gick det bra den gången och Stoffe har inte visat några tecken på att han tagit skada. Men, jag känner flera ägare vars hundar verkligen blivit ärrade av sådana här händelser. I värsta fall har de blivit aggressiva mot andra hundar.

Låt hunden träffa många olika slags hundar som valp!

När du får hem valpen så är den viktiga socialiseringsfasen i full gång – och den är kort! Mellan att valpen är 3-14 veckor brukar man säga att den pågår. Det valpen utsätts för under den här perioden är sånt den senare under sitt liv kommer att uppleva som positivt. Vill du att din hund ska komma överens med alla typer av hundar, katter, hästar och olika ljud som trafik och dammsugare utan något större problem så ska de lugnt och försiktigt utsättas för de här sakerna nu. Sedan ska valpen förstås ha massor med sömn och återhämtning! Jag skulle säga så här: skippa att lära hunden sitta och ligga och allt vad det nu är den första tiden, det kommer den att lära sig finfint ändå. Fokusera på att den ska få upptäcka och komma överens med världen i stället!

Stoffe var 14 veckor när vi tog honom, vilket betyder att han har tillbringat hela den viktiga socialiseringsfasen i ett hus långt ute på landet tillsammans med sina kullsyskon och jag tycker mig märka det på många sätt. Dels att han är ovan och lite för på med riktigt stora hundar, dels att det var ett jäkla sjå med att vänja honom vid all form av trafik. Det blev helt enkelt en massa extra jobb.

Läs mer om socialisering av valpar här. 

Här är en film som visar hur ett möte mellan en valp och vuxna hundar kan gå till. I filmen säger de att du inte får lyfta upp din valp, vilket jag inte håller med om. Blir det för mycket ståhej kring en liten valp tycker jag det är rimligt att försiktigt avlägsna den än att tänka att valpen ska ”göra upp” med de andra hundarna.

Vill du åka till hundöarna skulle jag rekommendera att du gör den på en vardag då det inte är fullproppat med hundar och du kan ha lite bättre uppsikt. Jag tog buss 177 (mot Skärvik) från Brommaplan och hoppade av vid hållplatsen Orangeriet. Därifrån går man över gatan mot parkeringen, väl på parkeringen svänger du höger och går några hundra meter så kommer en bro med en grind. Framme!

Bor du i Stockholmsområdet, har skaffat en valp och vill att den ska få träffa en mindre hund så går det finfint att ordna ett möte med Stoffe (speciellt bra för stora hundar att lära sig från första början hur de ska hantera mindre raser). Bara att kommentera/mejla.

Jag läste något så fint i går. Oavsett vad som händer oss i livet, om vi så inte har någon kontroll själva över huvud taget så finns det en sista sak som vi alltid kan välja: vår inställning. 

Jag vet hur det är att sitta i en fruktansvärd situation du omöjligt kan ta dig ur och jag vet också hur viktiga tankarna är just då. Kämpar du emot verkligheten som den är, om du bara kan tänka ”nej, nej, nej”, klandrar omständigheterna och förbannar livet så kommer du tyvärr bara göra det ännu värre för dig själv. 

När jag var på föreläsning med Malin Berghagen pratade hon om att vid jobbiga situationer ställa frågan: vad är rätt med det här som jag inte förstår?

Oftast är det ju till slut de allra värsta och mest smärtsamma sakerna vi råkar ut för som formar oss allra mest som människor.

Ett tydligt exempel från mitt eget liv är mina två senaste uppbrott. För över tre år sedan när det tog slut med killen jag var tillsammans med då så klängde jag mig fast vid sorgen. Jag vaknade varje morgon och tänkte ”nej, nej, nej det här händer inte”. Tillvaron var rent ut sagt vidrig och jag mådde så dåligt att jag isolerade mig själv drygt åtta månader, ville inte göra något och inte träffa någon. Bara sitta hemma och vältra mig i mitt elände. Jag kapslade in smärtan i kroppen så pass att den så småningom började visa sig utåt genom ilska. Jag var förbannad på verkligheten och kände mig så provocerad av människor runt omkring mig. Fattade inte alla jävlar att det inte fanns någonting att kämpa för? Man kan säga att jag lutade mig tillbaka och lät mig själv gå under.

Det är stor skillnad mot den här gången. Jag har hanterat det på ett annat sätt. Jag har mer sett det som att det här är en del av livet, även om jag varit arg, ledsen och besviken så har jag inte kämpat emot det som händer. Jag accepterar att det är som det är, inte varje dag, inte varje timme eller minut, men allt som oftast så kan jag sitta och andas med alla tunga känslor och se att de faktiskt försvinner efter ett tag. Ju mer tid det går desto snabbare försvinner de.

Yogan har lärt mig mycket om att känslor kommer och går. Inget är bestående, även om det ibland känns så. Just nu känns det på ett visst sätt, men i morgon, om en månad, eller kanske redan om någon timme så kommer det att kännas annorlunda.

I boken jag läser nu finns ett härligt förslag om att varje dag ha en så kallad helgtimme. En timme om dagen då du helt enkelt tar helg. Eller i alla fall låtsas som att det är helg.

Jag tog en helgtimme i morse och tittade på Bonde söker fru i soffan med Stoffe.

Efter lunch i dag och resten av helgen är jag på hundinstruktörutbildning. Jag går den på Hundens hus för att jag tycker att de har en väldigt vettig filosofi kring hundtränande, det handlar inte om att på något Cesar Milan-vis rycka och strypa utan om att med bra kontakt och positiv förstärkning ha kul med sin hund. Det går inte att understryka hur viktigt jag tycker att det är när det kommer till hundägande.

Den senaste veckan och förhoppningsvis så mycket det går framöver är jag också dagmatte till en petit brabancon som heter Hektor. Han är instagramkändis och har 14 000 (!!!) följare. Om ni vill följa honom heter han Petitbacon. 

Hektor och Stoffe har funnit varandra på ett väldigt fint sätt. Busar och tumlar runt, jagar varandra och somnar sen tätt intill.

Herregud vad jag älskar hundar. Någon dag vill jag 3-4 stycken. Tänker ofta på att jag skulle vilja adoptera en vuxen hund. Men det får bli en vacker dag när jag bor på landet.

Det är bra för mig med yinyoga sa mannen på ayurvedakonsultationen i går.

Det jag behöver träna på är att ta det lugnt och varsamt. 

Jag har alltid ogillat långsamt. Blir stressad av människor som är långsamma. Speciellt på jobbet, blir galen. Jag pratar snabbt, äter snabbt, skriver snabbt. Allt ska gå undan. Framåt, uppåt, pressa, stressa. Helst vara klart igår. Och det är ju SÅ smidigt att kolla på mobilen så fort det blir en paus på några sekunder.

Jag dras till ashtangayogan för den är fysiskt krävande och ”snabb”. När det egentligen är yinyogan jag behöver för att balansera mig. Yin och yang och allt det där. Jag är ju redan bra på att vara snabb!

Han sa att många, speciellt män (maskulinitet=mycket yang), börjar på ashtanga för att de vill åt utmaningen och så slutar de med att de pressar sig själva så att kroppen blir trasig, ryggen och lederna tar skada.

För att dra en parallell till hundträning så är det ju precis samma tänk där. En högenergisk terrier behöver som valp inte tränas med bollkastning och hetsiga dragkamper, det kan de redan. Det de måste lära sig är att komma ner i varv och kunna slappna av. Det behöver faktiskt inte hända någonting hela, hela tiden..

I förrgår när jag gick längs Götgatan med Stoffe kom en man mot mig. Han hade ett barn i famnen och ett som gick bredvid, i koppel hade han också en ung bullmastiff (jag skulle uppskatta att den var 6-7 månader).

När han gick förbi på fem-sex meters avstånd satte jag mig lugnt ner bredvid Stoffe för att han inte skulle springa fram mot valpen för att leka.

Men den här valpen gjorde i stället ett nyfiket utfall mot Stoffe. I och med att bullmastiffer är STARKA hundar, även om de fortfarande är valpar, så drog hunden så mannen för någon sekund vacklade till och tappade balansen. Han föll aldrig mot marken utan räddade upp situationen snabbt, men det var ändå tillräckligt för att barnet skulle började gråta.

Stoffe och jag började gå vidare, men jag vände mig om eftersom jag hörde att mannen skrek till ordentligt. Då såg jag hur han först lyfte upp valpen i halsbandet så den dinglade i luften och ströps. Sedan satte han ner hunden och måttade en spark i ryggen på den och drog den sedan snabbt vidare med sig över övergångsstället.

Jag stod kvar, fullständigt lamslagen, och stirrade på honom medan han gick därifrån. Mina ögon tårades samtidigt som jag kokade av ilska. 

Om det är någonting här i världen som gör mig galen så är det misshandel. Vuxna människor som VÄLJER att slå.

Det finns inget svagare. Det finns inget som får mig så illa till mods. Det är ALDRIG försvarbart att slå.

Men om vi ska bryta ner händelsen: först och främst, varför ÖVER HUVUD TAGET fundera på att köpa en gigantisk hund om du ska promenera omkring med den i Stockholms innerstad tillsammans med dina två barn?

En valp behöver FULL uppmärksamhet och hjälp att förstå hur de ska anpassa sig till att bli ”så som vi människor vill ha dem”. För en nyfiken valp ÄR det naturliga att dra fram mot en annan hund och vilja säga hej. Det är inget konstigt. Valpar är gläfsiga, glada, ofokuserade, har dålig kroppskontroll, kärleksfulla och vill upptäcka världen. Det är upp till ägarna att lägga ner all den tid som krävs för att hunden ska lära sig. Och stadsmiljöer är extra svåra, det finns så mycket lockande saker: fåglar, trafik, andra hundar, glass på marken, cyklar, märkliga ljud. Tänk dig själv att du gick på alla fyra nere på marken och betraktade en värld där allt känns nytt och spännande. Det TAR TID att lära en hund att föra sig i så pass händelserika och onaturliga miljöer.

Och herregud, bara för att det är en hund modell större så betyder det inte att den ska tåla stryk. Förr kanske folk pucklade på sina hundar för att de stackars människorna inte visste bättre, men i dag VET vi bättre. Studier visar att hundar känner känslor precis på samma sätt som människor (om det nu ens ska behövas studier på något som varenda hundägare redan vet). Ändå valde den här människan att göra hunden illa.

Jag undrar hur han tänker. Kanske tänkte han att han skulle uppfostra hunden till att veta hut och uppföra sig när barnen är med. Men hur tror han att barnen kände? Allvarligt. Fattar han inte att det känns fruktansvärt och sätter djupa spår i ett barn när ens pappa stryper och sparkar en familjemedlem och ens lekkamrat?

Jag undrar också vad det är som gör att det känns okej att slå en hund på gatan mitt på blanka dagen? Att all annan eländig jävla misshandel som pågår sker bakom stängda dörrar, men ”människans bästa vän” är det fortfarande okej att ge sig på öppen gata. Jag har en granne som beter sig på ett liknande sätt. Han lyfter upp sin schnauzer i halsbandet och skriker när hunden skäller på andra hundar. Som att det skulle göra att den skäller mindre!

Sedan kommer vi till det sista allra sorgligaste: kommer den här hunden att växa upp och bli en kärleksfull medlem i en barnfamilj? Troligtvis inte, för den kommer att vara rädd, otrygg och osäker.

Risken är att det kommer en dag då hunden får nog och hugger mot någon av familjemedlemmarna. I värsta fall mot barnen. Och då är det ägarna som plötsligt hävdar att hunden är ”mentalt störd” och måste omplaceras eller avlivas. Då undrar jag: vem är det som är mentalt störd, egentligen? 

I går åkte jag för första gången på nio månader till ett kafé och satte mig och jobbade. Jag tog med mig Stoffe till Götgatan Stories (i Skrapan) där det är okej med hundar. I den boken jag läser nu så finns det en övning som innebär att man ska göra någonting litet, eller stort, som är utanför ens bekvämlighetszon. Det kan vara småsaker, i dag till exempel log jag mot en kvinna på tunnelbanan och i går tog jag mig då till det här fiket för att jobba.

Jag jobbar ju hemifrån vareviga dag. Det är jätteskönt. Precis så jag vill ha det. Jag har insett att jag har en bra disciplin, mest för att andra säger ”oj det skulle jag aldrig klara av”.

Men det är förstås jättebra med disciplin, dock finns det en baksida också.

Jag får så dåligt samvete när jag sliter mig från datorn ”för mycket”. Jag tror att jag måste sitta stationerad där mellan 9-17 med en timmes paus för lunch. Även om jag kört fast. Även om allt känns totalt meningslöst.

Jag VET att det går så mycket bättre om jag tar flera pauser. Bara släpper jobbet med jämna mellanrum. Jag måste bara bli snällare och tillåta mig själv att göra det.

Jag läste någonstans att många framgångsrika människor jobbar mycket med pauser. De använder hjärnan mer som den dator den faktiskt är. De matar in vad de vill få gjort, till exempel i mitt fall skulle de kunna vara: jag vill skriva en krönika om jämställdhet.

Sedan släpper man det jobbet! Gör andra saker, äter en lunch eller går en promenad och låter hjärnan processa jobbet i lugn och ro. Sedan när du minst anar så dimper det ner en aha-upplevelse och du vet precis vad/hur du ska göra.

Jag testade i går och det funkade!

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft svårt att stå upp för mig själv. Det här går tillbaka sedan jag var barn.  Jag har ALDRIG vågat säga åt en kompis att gå hem för att jag är trött (även om ögonlocken hållit på att säcka ihop). Aldrig att jag sagt ifrån att jag inte orkar äta mer om någon prackar på mig mat. Jag har så svårt att dra gränser. Att bara kunna säga nej. 

I teorin känns det ju så lätt, men i praktiken? Nej. När jag väl står där så är det helt omöjligt. Jag väljer gång på gång att inte säga ifrån. Ta den enkla utvägen och bara nicka med. Jag kan knappt avluta ett telefonsamtal för att jag är rädd att den jag pratar med ska bli ledsen.

Det blir tydligt nu igen när jag har hund. Jag har så svårt att stå upp mot andra hundägare. Säga: nej jag vill inte att min hund hälsar på din hund. Det blir extrasvårt nu när jag tränar Stoffe att bli bättre på hundmöten. Han är så ivrig och dessutom lite osäker, jag tolkar det i alla fall så, att han vill fram och leka, hälsa och visa att han bara är liten och snäll.

Så han drar mot andra hundar och jag gör mitt bästa att hålla honom lugn och visa att det är okej att vi bara passerar. Men då finns det så många, många hundägare som bara släpper fram sina hundar utan att fråga. Och för varje gång det händer så förstörs ett träningstillfälle för mig. Om jag säger ifrån? Nej. Jag väljer att vara tyst för jag vill inte verka otrevlig.

Jag gör både mig själv och Stoffe en otjänst.

Inom hinduismen talar man om chakran och jag har börjat läsa på och intressera mig alltmer för det, för jag får hela tiden bekräftelse på hur hela min kropp hänger ihop, psykiskt och fysiskt. Jag märker att vardagliga problem lika väl kan yttra sig genom trötthet, smärta och obalanser i min kropp.

Halschakrat står för en balanserad kommunikation med omvärlden. Fysiskt påverkar det munnen, tänderna, halsen, matstrupen, luftstrupen, sköldkörteln, öronen och nacken.

Jag tänkte på det i morse när jag var hos tandhygenisten. Jag går dit ofta, för har en hel del problem med tandsten och tandköttet, vilket känns nästan orimligt, för jag borstar noggrant och omsorgsfullt med mellanrumsborstar och eltandborste. Äter ytterst lite socker och småäter inte.

Och även om jag inte på något vis kan bevisa det, så öppnar jag i alla fall upp för möjligheten att det kan vara så att det hänger ihop. Min oförmåga att stå upp för mig själv inför andra, dra gränser och säga nej och min mun som aldrig riktigt vill hålla sig frisk.

Jag tänker på det här också när jag pratar med vänner. Direkt samtalen leds in på sånt som känns fel för mig, skitsnack och ett ständigt malande om andra människor och deras liv, så känner jag hur luftstrupen snör ihop sig. Jag får fysiskt ont i halsen. 

Det är en utmaning. För när jag väl pratar så pratar jag mycket. Jag öser ur mig saker och känner först i efterhand att det kanske blev lite mycket. Kanske jag inte behöver berätta precis allt, alltid.

I Sanna Edhins bok ”Sluta kämpa” läste jag några väldigt fina rader om att bara tillåta sig själv att tala långsammare och inte så högljutt. Människor kommer inte att sluta lyssna bara för det – tvärt om: de kommer att bli mer intresserade.

Jag är rätt dålig på att göra reklam för mig själv. Men nu känner jag att jag är tvungen, för jag är så stolt att jag håller på att gå i bitar. När jag sa upp mig så var det med en vag förhoppning om att få skriva mer om andra ämnen som jag är intresserad av (inte bara nöje). Ett av de stora målen var att få skriva mer om hundar.

Och i går hände det! Hundbilagan som jag jobbat med de senaste veckorna publicerades! En hel minibilaga om härligt hundliv, men också om hundlivets baksidor: vanvård, unghundar som slumpas bort på Blocket och hundar som avlivas för att de är rädda och/eller aggressiva.

Om du har Aftonbladet plus går bilagan att läsa här. 

Stoffe fick vara med på ett litet hörn <3

Och när jag ändå i farten och gör reklam. Jag skriver varje månad krönikor i Solo. Om du läst tidningen förr om åren så är det inte riktigt samma sak nu för tiden. Tidningen har genomgått en ordentligt omgörning och riktar sig numera till en lite äldre målgrupp (18-35). Här skriver jag om allt från ätstörningar och kärleksproblem.

I tidningen Wellness skriver jag också varje månad någon slags reportage/krönika om när jag under tre veckor testat på någonting. I kommande nummer har jag ägnat mig åt balsammetoden. Tidigare har jag bland annat testat mindful eating och hemmaträning. Under hösten kommer jag testa på väldigt roliga saker, men mest av allt ser jag nog fram emot att pröva på ayurveda.

Så lite så ser det ut.

Utöver det här skriver jag krönikor för Aftonbladet Wendela en gång i veckan. De brukar jag länka till härifrån. Och så skriver jag för Ålandstidningen ungefär var sjätte vecka.

När jag inte gör det här skriver jag vanliga artiklar om saker och ting. Nöje, hälsa, yoga, hundar, kärlek, träning. Ja, allt möjligt. Jag brukar aldrig riktigt rada upp allting så här för mig själv, men nu när jag tänker på det så är det ju helt otroliga grejer jag får göra.