Arkiv för kategori Jag tycker

- Sida 2 av 6

Inte unna sig ledigt.

av Zandra Lundberg
bild-2bild-4 bild-3 bild-2

Att ta ledigt borde ju vara det lättaste i världen. Ändå satt jag mina första år som anställd och bara ”nej, nej jag behöver ingen semester alls. Det är bra för mig tack men gå ni”. Varför? Jag vet inte riktigt, men det var något som var väldigt svårt med att bara släppa taget och gå på ledigt. 

Förmodligen tyckte jag väl inte att jag var värd det. Att jag behövde vara på jobbet hela tiden för att visa att jag fortfarande dög eller något.

Nu är jag ju förstaårsfrilansare och har i princip ingen riktig semester, samtidigt får jag ta en ledig dag här och var när jag känner att det passar. Gör jag det? Nej. 

Jag sitter liksom hellre inne framför datorn och får få saker gjorda än att bara gå ut – ta lite ledigt – koppla bort – och sedan nästa dag ha fyllt på med energi.

I går fick jag hur som helst nog. Jag hade inte fått något vettigt gjort på hela förmiddagen så jag hörde av mig till Malin och åkte och träffade henne. Jag släppte all prestationsångest och alla jävla borden och bara var. Fikade och pratade. Sedan gick jag till Vitabergsparken med hundarna (jag har min mammas hund Luna här på besök en sväng), åt en glass och promenerade omkring. Det var så härligt och jag mår så mycket bättre i dag.

Det är väldigt osjälvsnällt att inte unna sig lite ledigt.

Vi måste (inte alltid) tala om andra.

av Zandra Lundberg

Om du lyssnar riktigt noga på vad människor pratar om så blir det rätt snart uppenbart att människor talar mest om andra människor. Den och den har gjort det och hon och han tycker si eller så.

För drygt ett år sedan hade jag aldrig ens reflekterat över det här. ”Vadå? Man pratar väl om det man pratar om, det är väl inte så mycket mer med den saken?”.

Men oftast, inte alltid, men allra oftast är ju pratet om andra illvilligt. Skitsnack, helt enkelt. Skvaller för skvallrandets skull.

Ju mer medveten jag blev, desto mer tog det automatiskt emot att prata skit om andra.

För varför skulle jag egentligen vilja göra det? Vad är det i mitt liv som saknas om jag inte kan umgås med mina vänner utan skvaller? Vad är det för tomt hål jag försöker fylla genom att vältra mig i andra människors eländen?

Det är märkligt. Ibland om jag fått höra en riktigt dålig nyhet, säg att någons hus brunnit upp, då känner jag liksom att jag knappt kan bärga mig innan jag får berätta det här för någon. Medan att berätta att någon har fått ett nytt jättebra jobb inte känns alls lika påträngande viktigt att sprida vidare. Varför är det så? Journalistik funkar ju tyvärr ofta på samma sätt. Att det gått åt helvete för folk är det mest intressanta och (inte alltid!) men ofta det som får störst utrymme.

Det var lustigt, jag funderade en hel del på det här i morse innan jag mediterade (och nästan somnade). Sedan gick jag upp och tog en kopp te och fick den här lilla lappen.

bild-2
Kategorier Jag tycker

Smartphonehelvetet.

av Zandra Lundberg
iphone-app-to-spy-on-kids

Jag förstår verkligen att smartphonen har sina fördelar. Det är ju på ett vis fantastiskt att kunna gå omkring med världen i sin ficka. Jättesnygg design, Steve Jobs.

På samma gång är jag så förbannat less på den. Det är en liten mackapär som snor åt sig mer och mer tid.

Inne i olika appar så uppdateras flöden ständigt. För att hålla sig ajour behövs det liksom en dygnet runt-vakt.

Jag märker själv hur jag drar fram mobilen direkt när tankarna spinner i huvudet. När jag känner mig stressad eller oroad. Då är den där som en liten tröst. Jag kan fly in i någonting. Läsa olika människors åsikter om saker jag bryr mig och saker jag inte bryr mig om över huvud taget. Se bilder. Läsa listor. Googla saker jag borde fixa. Ni vet ju.

Problemet är bara att det aldrig löser någonting. Några djupa andetag och lite stillhet löser mycket. Att ta ett varv i Facebookflödet reglerar inga stressnivåer. Det är same same en kvart senare.

Internet kan bli destruktivt precis som tv-tittande och spelande.

När jag mådde som allra sämst gjorde jag knappt annat än surfade (på min lediga tid). Planlöst sökande på nätet. Det hjälpte inte men det dämpade lite oro och deppighet för stunden. Det fanns en så stark önskan hos mig att jag hade kraften och styrkan att dra mig upp ur soffan och göra någonting, att uppleva saker – men i stället blev jag kvar framför datorn. För det är ju så enkelt att bara försvinna in. Att slippa vara i verkligheten för en liten stund.

Det är ju så enkelt att bara plocka upp mobilen. Den ligger ju ändå bara där och jag råkar ju ändå ha några minuter till övers.

Jag tror verkligen inte på det där: att huvudet måste fyllas med information och underhållas hela hela tiden. Till slut fastnar ju ingenting. Alla bara rinner förbi i en jämngrå massa. Jag blir inte smartare.

Det jag tror hjärnan behöver är att tränas i att bara vara. Att stå över alla impulser att plocka upp mobilen och alla känslor av leda.

Det går nästan att jämföra med ett överaktivt barn eller en hund som man behöver hjälpa för att komma ner i varv. På samma sätt får man hjälpa hjärnan hålla sig undan behovet av det ständiga flödet på internet.

Ungefär så här: Jag sitter bara här. Kämpa på du lilla hjärna. Sparka, skrik och hitta på alla möjliga konster.

Till slut kommer du också att få ro din stackare.

Bullshit av Eva Rusz.

av Zandra Lundberg

e-bok-9789187371233-bullshit-de-tio-dummaste-myterna-om-varfor-en-relation-inte-kan-hallaJa! Tack så mycket Ojsans för din rekommendation om den här boken efter inlägget ”Tvåårsförbannelsen (hjälp, jag är en bitch).

Har nästan sträckläst hela nu. Det som var mest aha-upplevelse för mig var att jag passar ”perfekt in” i en viss kategori som beskrivs i boken. Det är anknytningsteorierna som beskrivs, och jag har ju tidigare skrivit om boken Hemligheten som var en stor ögonöppnare för mig kring vilka typer av personer jag söker mig till, men främst – varför. 

I den här boken fick jag ett mer ingående resonemang kring hur personer av samma personlighetstyp som jag (otrygg-ambivalent) beter sig i relationer och det var på pricken jag.

Jag älskar fanimej att läsa böcker och inse att det mesta jag gör har en orsak, är fullständigt mänskligt och handlar inte om att jag är ett hopplöst exemplar. Allt har sina förklaringar. Bara jag får bli medveten om varför jag gör som jag gör så tycker jag att det är mycket lättare att lämna ett dåligt/destruktivt beteende bakom mig.

Vad har jag lärt mig då? Att jag skapat ett filter där jag bara väljer att fokusera på det dåliga min sambo gör. Att jag lätt fastnar i mina känslor och målar upp katastroftankar kring framtiden. Och det här ska jag då lösa genom olika övningar och meditation.

Allt visste jag ju egentligen redan, men så himla skönt att få ord på det. Bara genom att medvetengöra och förstå mina problem via böcker har jag överkommit så mycket destruktiva tankegångar jag haft, den största av dem alla som jag övervunnit är nog den kring mat. En gång i tiden ägnade jag ungefär 85 procent av dagarna på att obsessa kring mat. Nu kanske … 3 %?  När jag var fast i mattänkandet var jag så otroligt förtvivlad. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur det, att jag skulle behöva leva resten av mitt liv med att tänka på vad jag ätit, att jag ätit för mycket, att jag ville äta, att jag inte borde äta.

Men se nej, så blev det inte med den saken!

Det går att programmera om hjärnan och få den på rätt bana. Det handlar egentligen bara om att vara så självsnäll att man ger sig själv den tiden. För tid tar det ju.

Men det ÄR värt det!

 

Ett långt inlägg om att förstå sig på sin hund.

av Zandra Lundberg
pickerimage pickerimage kopia 2

Det är så stor skillnad att det knappt är sant. Att ha hund då och ha hund nu.

Smulan var egentligen inte min, hon var min mammas. Men jag tog henne till min och hon flyttade hem till mig. Hon var en glad, orädd och fågeltokig rubyfärgad cavalier som varken kunde gå i koppel som folk och än mindre ligga på kommando. Jag älskade henne sönder och samman men jag förstod mig inte på henne över huvud taget. Det kunde göra mig helt galen på henne emellanåt och det var ofta jag tyckte att det var rätt jobbigt och kämpigt med hund. Vilket var märkligt, för jag tyckte ju så mycket om hundar och hade längtat hela mitt liv efter en egen!

Det som skiljer då från nu med Stoffe är en enda sak: min egen kunskap. Jag kan se tillbaka på tiden med Smulan och inse vilka oerhörda brister jag hade som hundägare.

Jag kunde inte läsa hennes signaler. Jag förstod inte hennes oerhörda behov att få leka av sig. Jag tränade ingen passivitet utan förutsatte bara att hon skulle förstå när jag ville ha lugn och ro. Jag hade ingen kunskap om socialisering och förstod inte hur det påverkade hunden. Jag hade ingen aning om hur man tränade för att få henne att gå fint i koppel så i stället använda jag metoden ”slita, dra och bli arg”. Jag hade dessutom dålig koll på det mesta när det gäller mental stimulering. 

Jag trodde, som tyvärr alldeles för många hundägare nog tror, att hunden helt enkelt skulle förstå vad jag sa. Och fattade den inte det, då var det hunden det var fel på, inte mig.

Att ha hund nu, när jag är äldre och mycket mer påläst är helt underbart. Allt är mycket roligare. Både för mig, men definitivt har Stoffe ett mycket behagligare liv än vad han hade haft med mig för några år sedan. Jag kan tappa tålamodet med honom också, men i dag förstår jag att det är mig det beror på. Det är upp till mig att hitta en lösning på det som jag anser vara ett problem. Han ska och KAN inte beskyllas för saken för han är en hund och agerar på sina naturliga instinkter tills den dagen jag tålmodigt tränat honom till någonting annat.

Bara på den korta tiden jag haft honom har jag fått kunskap som gör att jag insett att jag, även om jag trodde att jag var förberedd på hundskaffandet, gjort många, många misstag.

Till exempel tog vi Stoffe när han var 14 veckor. Det spelar väl inte så jättestor roll om han är lite äldre tänkte jag. Det jag inte visste vara att de första veckorna mellan 8-12 är SUPERVIKTIGA för hunden. Det är då den ska socialiseras, det vill säga utsättas för allt man vill att hunden i framtiden ska vara van vid: bil, buss, båt, män med skägg, människor med cykelhjälm, barn, stora hundar, små hundar, svarta hundar. Och så vidare. Det här resulterade i att Stoffe var LIVRÄDD för bussar, tunnelbanan och trafik när han kom. Det blev en jävla massa rädsla och lidande som kunde ha undvikits. Som TUR är hade uppfödaren flera andra hundar av olika raser som han fick vänja sig med och han är i dag glad i precis varenda hund han ser. Nu var han ju en hund som tillsammans med sin bror ”blev över” i kullen och han skulle ju ändå hamna någonstans och jag ångrar inte en sekund att det blev hos oss. Men jag kunde ha förberett mig betydligt mer bara jag vetat bättre.

Ett annat exempel är fodret. Jag köpte uppfödarens rekommendation rakt av utan att tänka en tanke själv. Det är först nu, när han är åtta månader gammal som jag läst på mycket mer och kommit fram till att jag absolut inte vill att han ska äta spannmålsbaserat foder.

Ett tredje exemplet är halsband. Jag hade halsband på honom den första tiden. Nu var det ingen fara eftersom han fortfarande var så otroligt följsam då, men överlag anser jag i dag att det inte är särskilt sunt att ha ett smalt halsband på en livlig liten hund. Det påfrestar den stackars lilla valpens hals och nacke något fruktansvärt mycket och i dag skulle jag aldrig ha på honom något annat än sele (vissa tror att hundar drar mer när de har sele, det är inget annat än en myt, det du gör är du månar om att hunden ska slippa känna obehag).

Ett sista exempel är belöningsfrekvensen. Jag fattade nog inte vidden av HUR mycket det går att belöna sin hund. Allt den gör som är bra går att belöna för att forma fram ett önskvärt beteende (sedan ska man förstås dra en gräns för när det börjar bli riktigt tjatigt). Att hålla på och neja och tillrättavisa en valp visar tyvärr bara på otillräcklighet hos ägaren, att hen inte förstått bättre. Tänk bara på dig själv? Vad lär du dig mest av? Är det av peppande och beröm eller av någon jävel som bara står och säger till dig när du gör fel?

Jag älskar och har alltid älskat hundar. Och nu när jag dessutom börjat förstå dem så är livet med hund så mycket behagligare och trevligare.

Ju mer jag lär mig desto mer fattar jag hur mycket jag inte kan. Och jag vill verkligen fortsätta lära mig av och om hundar så länge jag lever. 

pickerimage kopia bild-2 kopia

Tre sätt att reagera inför livet.

av Zandra Lundberg

I boken I tacksamhetens tecken läste jag ytterligare en vettig sak.

Författaren skriver att hon någonstans har hört att det finns tre sätt att reagera inför livet: Fan! Hjälp! och Tack!

På något vis kändes det lite märkligt att jag läste det här just då för min mamma (som bor på Åland) hade nyss ringt och berättat en sak som jag funderat en del på.

Hon hade varit i Norrtälje för att hämta några grejer från två olika personer när bilen började krångla. Jag var inte med men jag kan tänka mig att det var rätt hett ute, för att inte tala om inne i bilen.

Innan hon hann slutföra något av sina ärenden så slutade resan hastigt och lustigt med att bilen tvärstannade mitt i en korsning. I stället för att drabbas av panik, bli arg eller stressad så förklarade hon för mig att ett lugn sänkte sig över henne. Att hon bara kände ”tack för att jag blev stoppad här. Det var inte meningen att jag skulle komma längre i dag”. Så hon tog det varsamt och fick hjälp av en snäll gubbe att ta sig tillbaka till hamnen. Sedan var det inte så mycket mer med den saken. Inget drama. Inga svordomar. Ingen stress. Ingen som helst panik.

Grejerna hon skulle ha löste sig senare på annat sätt.

Att försöka leva så, att säga tack! i stället för fan! eller hjälp!, gör troligtvis plats för mycket ro i sinnet. Men det förutsätter ju förstås en tro på att det finns en mening med allt som händer.

Betydelsen av hår.

av Zandra Lundberg

Jag klippte lugg när jag var i New York. Eller ja, inte jag utan någon glad jeppe i Chinatown gjorde det åt mig. Det var väldigt mycket på impuls. Jag fick ett infall kvällen innan och blev hög på hela grejen, att vara i New york och byta frisyr lite hipp som happ, GU va spännande!

Sedan satt jag dagen efter och stirrade mig själv i spegeln. Det såg inte bra ut, jag ville inte ha den där luggen där, det kändes så otroligt fel. Jag hade mycket lugg som barn och nu kände jag mig som en liten unge igen.

Mitt hår är VÄLDIGT tjockt och tovar lätt ihop sig till dreads om jag inte borstar det nitiskt morgon och kväll vilket jag absolut aldrig skulle få för mig att göra. Jag har i många år tyckt att allt som haft med hår att göra bara varit jobbigt och krångligt. Inte bara huvudhår. Jag har rätt kraftig hårväxt på de flesta ställen på kroppen och har skämts oerhört över det.

Det är så mycket som sitter i håret för människor. Så mycket ska uttryckas genom färg och form. Och när människor cancerbehandlas tycker en del att det allra värsta är när håret trillar av. Och män som blir tunnhåriga får kriser och medan det på andra ska det rakas och vaxas. Herregud. Vad det är MYCKET med håret. Och här sitter jag och tjurar med en gammal lugg som är utväxt om någon månad.

bild-2 kopia
Den glada tiden utan lugg.
bild-2
Med lugg.
Kategorier Jag tycker, Min vardag

Mitt ansvar. Jag styr.

av Zandra Lundberg

Ibland kan jag känna mig så vilse. Jag tycker det finns så många alternativa vägar att gå. Som med alkohol till exempel. Å ena sidan kan jag tycka att det vore lika bra att strunta i att dricka över huvud taget. Jag mår inte särskilt bra av det och känner mig definitivt inte fräsch av det.

Å andra sidan. Oftast så är det bara trevligt. Alkohol öppnar sinnena på ett sånt underbart sätt. Det är så fruktansvärt härligt att dricka rött vin till en grillmiddag. Eller en öl i solnedgången på berget. Allt blir lite lättare, lite intressantare. Sedan kommer de där gångerna när det blir för mycket. Mitt psyke har väldigt svårt att hantera det. Det är som att dra ner en rullgardin. Jag känner mig ful, lättretlig, avskyvärd, orolig, ångestfylld och … vidrig.

Eller  ett annat exempel. När det kommer till kost. 

Jag älskar tanken på att kunna äta precis allting, med någon slags måtta. Inte få socker- eller mjölpanik utan i stället tillåta mig själv att verkligen njuta av sånt jag tycker är gott. Morotskaka med massor av syrlig frosting och varma baguetter med smör. Det är den ena delen av mig.

En annan del av mig tycker att socker är ett jävla skitpåfund, ett gift, som över huvud taget inte hör hemma i några levande varelsers kroppar. Samma sak gäller vetemjöl. Det får min mage att bli uppblåst och jag känner mig däst efteråt. Så varför stoppar jag i mig det?

80-20 säger många. 

80 procent ska vara hälsosamt och 20 procent ”synd”.

Men vill jag dela upp min tillvaro på det viset? Vad innebär det i praktiken? Att jag stoppar i mig en massa saker som inte är bra för mig någon dag i veckan för att sedan leva nitiskt hälsosamt i veckorna?

Åh gud. Den här balansen. Ibland är jag så less på att inte få det att gå ihop så jag önskar att någon annan satte sig vid ratten. Ringa upp någon människa som bara får styra upp alltihop. Men det är ju så klart mitt ansvar. Det ligger hos mig att välja hur jag vill leva. Oavsett hur min familj, mina vänner, min pojkvän väljer att göra det. Jag behöver inte göra som alla andra. Jag måste hitta ett eget sätt. Det är mitt ansvar att se till att jag mår bra och det är också det viktigaste ansvaret jag fått här i livet.

Köpa, köpa, köpa.

av Zandra Lundberg

”Den här kvinnan köper och köper saker 

för att kasta i gapet på tomrummen

som smyger bakom henne.”

Det är Tomas Tranströmer som skriver det i dikten Galleriet. Jag tycker det är fint skrivit men samtidigt hemskt. För jag tror att det är så många som köper för att döva någonting. Jag har gjort det. Jag har känt mig tvungen att köpa nya kläder för att kunna gå ut och festa med mina vänner. För utan nya kläder är jag ju liksom bara jag med något gammalt på mig. Nej, då är det bättre med nya kläder som gör att jag kan känna lust att över huvud taget gå någonstans. Som att det var kläderna som var orsaken till att jag blivit bjuden på en fest.

Det finns två områden där jag verkligen kan peka på att jag lyckats förändra beteenden och det är köpandet och min svartsjuka.

För vissa är inte köpande ett problem och då är det så klart bara att shoppa vidare. Men jag började känna mig så förbannat less på all konsumtion. Allt jävla köpande, vart vill jag komma med det egentligen? Jag har köpt så mycket jag aldrig använt. På impuls, i för små storlekar, för att det varit fint på någon annan. Inte bara kläder utan massvis med annat krafs. Saker som bara staplats på hög och som kastats efter några år. Vad är meningen med det? 

I dag går jag mycket sällan ut planlöst i affärer. Jag går till en affär när jag bestämt mig för att jag behöver någonting. När vi var i New York så behövde jag en enda sak och det var en väska, så jag köpte en väska. Ingenting annat. Jag vet inte, det kan vara inbillning men det känns som att jag värdesätter den där väskan så mycket mer än om jag kommit hem med kassvis av diverse grejer.

bild-2
Väska.
Kategorier Jag tycker

Yogaselfiens vara eller icke vara.

av Zandra Lundberg
Skärmavbild 2014-06-03 kl. 19.12.15

Det har blossat upp någon slags debatt kring yogaselfiens vara eller icke vara. Artikeln ovan kan läsas här. Yogagirl har skrivit sin syn på saken här.

Det här är en kortare bakgrund: en massa människor som är oerhört duktiga på yoga har gjort det till någon slags livsuppgift att ta bilder när de står i jätteavancerade yogaposer och sedan posta dem på instagram (och på Facebook, bloggar osv).

Mig personligen stör det inte det minsta. Ibland blir jag inspirerad, ibland bara glor jag på en bild och går vidare i livet. Däremot är jag rädd att det spär på bilden av yoga som något otillgängligt.

För yoga anses, tyvärr, fortfarande vara någonting ganska konstigt och flummigt. Man sitter väl och sjunger konstiga sånger i grupp? Och så knyter man ihop sina ben bak på ryggen och vandrar runt på armarna? Lite religiöst kan det väl bli, nästan lite sektigt? Dessutom är det svårt, krångligt och jobbigt och bara för människor som är supersmidiga.

Vilket det ju inte alls är. Den bilden behöver INTE förstärkas.

Jag är stel. Det har blivit bättre, men jag är fortfarande stel. Jag når oftast inte ner med fingarna till golvet när jag böjer mig framåt. När jag började yoga kunde jag inte ens sitta med benen formade i ett v på golvet för jag trillade bakåt. Och det är det yoga handlar om. Att börja just därifrån man är. Att acceptera att det känns som att mina baksidalårmuskler ska slitas av när jag böjer mig framåt. Det är där jag är i dag. I morgon kanske jag är på någon annan plats i min praktik. Bara jag är med min andning och inte pushar mig själv för hårt så är det yoga. För mig i alla fall.

Och därför blir superavancerade yogaselfies ett problem. För det kan få människor att tro att det är så mycket krångligare och konstigare än vad det faktiskt är.

Kategorier Jag tycker, Yoga
Sida 2 av 6
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB