Vi var på väg till veterinären i morse. Jag är så glad, för Stoffe har ökat sitt självförtroende något enormt de senaste månaderna. När han kom till oss var han varken van vid trafik, att åka bil, buss eller tunnelbana. Allt var helt nytt och obehagligt och han skakade så att det värkte i hjärtat på mig första gången vi skulle pröva åka mellan två tunnelbanestationer. Men med mycket uppmuntran och träning så vågar han åka tunnelbana utan att darra som ett asplöv.

Numera springer han glatt upp för trappan mot tunnelbanan med svansen upp i vädret. Så också i morse. Men i dag var han lite, lite för ivrig och sprang upp snett framför en kvinna så jag blev tvungen att springa i fatt så att hon inte skulle trassla in sig i kopplet. Det var aldrig någon fara, hon behövde inte ens sakta ner på takten. Ändå vänder hon sig om mot mig när vi kommit upp för trappan och högt och ljudligt inför alla som sitter inne och väntar på tunnelbanan säger hon:

– Tänk om du skulle ha NÅGON SOM HELST koll på din hund. 

Och så går hon ut genom dörrarna till perrongen. Jag hinner inte ens svara.

Jag vet att jag inte borde bry mig, jag vet att det säkert finns 1000-tals anledningar till att hon är vresig. Hon kanske är rädd, hon kanske har en dålig dag, kanske känner hon sig inte tillräckligt sedd som människa.

Ändå tar jag så fruktansvärt illa vid mig. Jag blir så arg och ledsen att ögonen tåras när vi väl kommit på tunnelbanan. För hon vet heller ingenting om oss. Hon vet inte att Stoffe bara är en sex månader gammal valp, hon vet inte hur mycket möda det ligger bakom att han faktiskt springer upp för de där trapporna mot perrongen. Antagligen kan hon inte heller förstå hur mycket jag älskar den här hunden. Att jag lägger ner tid VARJE dag på att träna med honom så att han ska följa mig så fint det går i alla möjliga, för en hund väldigt onaturliga, situationer jag utsätter honom för: stora folkmassor, rullväskor, tutande bilar, inbromsande tåg. Hon vet inget om alla glädjestunder vi haft när han gjort framsteg eller all den förtvivlan jag känt när jag gång på gång misslyckas med att få till ett bra och lugnt hundmöte för att Stoffe är så oerhört glad i andra hundar. Inget av det här har hon någon aning om när hon vräser till oss trots att han inte ens ställt till någon skada.

Och jag känner mig så löjlig som tar åt mig så mycket. Men det gör jag. Och det enda jag kan göra är att lova mig själv att jag ska fortsätta vara tålmodig och förstående mot andra. Aldrig snäsa av någon bara för att jag råkar ha haft en pissig morgon. Inte döma utan alltid vara ödmjuk och bemöta med ett leende.

Hej Sonja har skrivit ett väldigt bra inlägg om att vara könsförvirrad. 

Jag upplever någon slags light-känslor av det hon beskriver och jag har vänner som jag vet känner liknande. Det här handlar inte om: åh, jag är en sån pojkflicka som inte kan hänga med tjejer och bara kommer överens med mina killkompisar.

Inte alls. Det handlar om att jag har svårt att känna mig som en kvinna. Jag känner mig inte som en man heller. Jag bara … känner mig. I perioder har jag klätt mig i flickflickiga (vad nu det är)  kläder men jag har alltid haft känslan av att vara lite utklädd. Jag har aldrig varit tjejig eller kvinnlig till sättet, även om jag kanske försökt. Och det här är ju inte mitt fel. Det är både kvinnorollerna och mansrollerna som känns så oerhört snäva.

Där tycker jag det är så bra det som Sonja skriver, det här med alla som bara: kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män. VA!? Lägg av för i helvete. Låt människor vara människor och sluta lägga så stort fokus på att folk ska stoppas i fack hit och dit.

Ibland känner jag mig som en idiot. Ibland känner jag verkligen att jag blev den där människan jag aldrig ville bli.

Ju mer jag utvecklas, ju mer jag jobbar med mig själv och försöker förstå och inse – ju mer slänger jag mig med de klyschigaste jävla klyschorna du kan hitta på kylskåpsmagneterna.

”Lev i nuet”.

”Stänger du en dörr öppnas en annan”.

”Den som blir lycklig för det minsta är också lycklig för det mesta”.

”Du måste våga satsa för att vinna”.

Och så vidare.

Jag rapar ju bara goja, kan jag tänka ibland.

Men samtidigt inte. För det är så enkelt att slänga ur sig de här livsvisdomarna för att de låter tänkvärda och fina i stunden men det är så förbannat mycket svårare att faktiskt försöka leva efter dem. Att inte bara registrera dem i huvudet utan att känna dem i hjärtat. Det kallas världens längsta halvmeter, den mellan hjärnan och hjärtat.

Men det kanske redan är en gammal vedertagen kylskåpsvisdom?

Okej, den här meningen kommer att låta väldigt högtravande, men here we go: i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling (kräks nästan av att skriva de orden), hur som helst,  i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling just nu så känner jag mig som en bångstyrig tonåring.

Jag är arg på rätt mycket, men främst är jag arg på mig själv. Jag är arg på att jag lyssnat på en massa människor, när det gäller en massa saker. Jag är arg på att människor fått mig att tro att jag behöver lyssna på en massa människor när det gäller en massa saker.

Att det skulle ta 26 år innan jag skulle inse att det finns en person som redan vet alla svar och det är jag. Varför har jag inte lyssnat? Vad är det som gjort att jag en gång i tiden började tvivla på att jag inte skulle veta bäst i mitt eget liv?

En sak som jag i dag är väldigt tacksam över är att jag aldrig gick någon lång utbildning till journalist. För vet ni vad? Då skulle jag troligtvis inte vara det i dag, inte utifrån det jag får höra från journalistutbildningarna i alla fall.

För det första: jag är journalist på mitt sätt. Jag är ingen Martin Schibbye eller Johan Persson. Jag har aldrig velat bli det och jag kommer aldrig att bli det. Däremot verkar det bland många lärare – Obs! inte alla – finnas en tro om Hur En Reporter Ska Vara. Jag tror inte på att stöpa en hop studenter på ett enda sätt och sedan skicka ut dem i arbetslivet. Då KOMMER det att vara svårt att få jobb, för de har inte uppmuntrats att hitta sitta språk, vad som är unikt för dem. De är bara färglösa ängsliga kopior av sina lärare.

För det andra: Om man var och varannan dag av sina lärare får höra om hur svårt det är att få jobb som journalist – att det i princip är omöjligt – vad kommer man då till slut att tro? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobb som journalist. Och vad kommer jag då att gå till min första arbetsintervju med för inställning? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobbet.

Det finns så mycket människor som vill berätta för dig hur saker och ting ska gå till här i livet. Hur du borde göra. Det är inte bara lärare, det är vänner, föräldrar, vänners föräldrar, släktingar. De flesta verkar ha någon slags idé om hur du bör leva. Skit i dom.

På riktigt: SKIT i dom. 

Jag råkade stöta på en före detta kollega på stan och jag nämnde att jag på något sätt skulle vilja börja jobba med hundar. Vet ni vad han gjorde? Han hånskrattade. Typ: VARFÖR skulle jag, som lyckats bli något så ”fint” som journalist plötsligt fjanta runt med några jäkla hundar? 

Jag är så glad att jag i dag kommit så långt att jag kan strunta i vad han har att säga, för han vet inte bäst. Ingen vet bättre än jag själv när det kommer till mig och mitt liv.

Hör du en liten vag röst inifrån som ber dig att gå åt ett håll, oavsett hur orimligt eller ouppnåeligt det än känns – gör det. Gå! Vänd dig för fan inte om och lyssna på allt och alla har att säga! Bara gå!

Jag fick en fråga om att lista några av de bloggar jag läser. Och det är klart! Här är de jag kollar igenom när andan faller på:

Tuva Minna Linn. Jag har skrivit lite om Minna förut, men hon är verkligen helt fantastisk. Jag är så glad att jag fick lära känna henne under en journalistikkurs för flera år sedan. Hon skriver med så mycket hjärta och det är så mycket känsla i hennes bilder att jag aldrig sett någonting liknande. Nu har hon börjat blogga på ett nytt ställe, som finns länkat från hennes gamla blogg. 

Malin Berghagen påminner mig på många sätt om min mamma (som jag i min tur påminner mer och mer om för varje dag som går). Hennes inlägg är ofta spretiga och det är ingen riktig ordning på stilistiken, men det hon förmedlar finns där ändå. Jag tycker det är så jävla coolt att hon som 47-åring flyttat till Mallorca och jobbar med yoga.

Liz och jag har jobbat tillsammans på Ålandstidningen. Jag har aldrig träffat någon så empatisk människa i hela mitt liv och hennes personlighet skiner igenom i hennes texter. Ibland känns det som att hon känner in hela mig bara genom att ge mig en kram.  Jag har följt hennes dröm om att flytta till Barcelona under flera år och det är så underbart att se att det äntligen blev av. Och nu ska hon och hennes man dessutom få barn tillsammans! Jag träffar tyvärr inte Liz så ofta alls nu längre, men jag blir alltid lika glad när jag går in på hennes blogg.

Min vän Malin läste bloggen Nio till fem i många år och jag fattade inte riktigt vad som var så kul med den. Men så för två år sedan gav jag den verkligen en chans. Det slutade med att jag läste igenom alla (!!!!!!!)  inlägg på hennes blogg. Sandra bjuder in till sin värld och målar upp den på ett sätt som jag knappt förstå hur man kan göra. Det här är ett typexempel på en person som är intresserad av kläder och sånt, men ger läsarna så mycket, mycket, mycket annat också.

Ida kommenterade på ett blogginlägg jag skrivit och bara ”hej vi skriver om typ exakt samma saker”. Jag blev så glad så jag bad om att vi kanske skulle träffas någon gång och det gjorde vi, förra veckan. Jag har liksom inte fattat var jag ska hitta ”likasinnade” och höll i misstag på att gå med i en sekt bara för att jag ville ha människor att prata personlig utveckling, mindfulness och meditation med (Christian fick stoppa mig i sista stund för att jag inte kollat upp ordentligt vad det var för ”samtalsgrupp” jag skulle gå med i). Men nu hittade jag ju Ida i stället, tack gode gud.

Andra bra bloggar jag läser: Yoganonymous, Rachel Brathen, UnderbaraClara, Zenhabits (som någon läsare tipsade mig om, tack!), Marc and angel hack life och Nina Åkestam.

Av en ren slump hamnade jag inne på en sajt fylld av modebloggar.

Det gör lite ont i mitt hjärta att se vissa av dem.

När jag var i tonåren hade kvällstidningarnas fredagsbilagor nyss gjorts om. Ebba von Sydow var modeorakel i Expressen fredag och jag älskade det. Jag ville ha alla kläder hon tipsade om. En rätt stor del av min värld kretsade kring att köpa en viss jacka eller ett par skor som jag bara sett på bild i en tidning.

När jag skulle gå ut på helgerna kom jag alltid hem på fredagarna med en påse med nya kläder och jag kände mig pirrig, nästan euforisk vid tanken att få dra på mig dem och få gå på fest. Det var billiga kläder av kass kvalitet men för en kväll kände jag mig fin och stolt. Efter en kväll var de uttjänta och till nästa gång behövde jag någonting nytt för att känna mig fin.

Jag önskar att jag hade förstått att jag inte behövde allt det där. Jag önskar att jag hade förstått att billiga H&M-trasor som Ebba von Sydow tipsat om inte skulle förändra någonting. För det allra vackraste och finaste – min insida –  fanns aldrig med på modesidorna. Jag fick aldrig något tips om hur jag skulle plocka fram de mest fantastiska sidorna av mig själv. Jag hade ingen aning om hur mycket styrka och kärlek det fanns någonstans inne i min osäkra tonårskropp. Men hur skulle jag fatta? Hur skulle jag inse det? Budskapet var att jag kunde köpa mig till att vara rätt. Budskapet var inte att jag redan var rätt.

Men det var jag! Allt jag behövde fanns färdigt inom mig sedan den dagen jag föddes. Det kommer alltid att vara jag oavsett om jag går naken, i en sopsäck eller i en klänning för 20.000 kronor. Oavsett om jag har hår på huvudet eller inte. Oavsett om jag har alla kroppsdelar i behåll eller inte.

Missförstå mig inte, snälla. Jag älskar vackra kläder. Allra mest uppskattar jag second hand-kläder som bär en historia.  Men jag kan också känna mig glad över långa svepande kjolar och varma mysiga koftor. En vacker skinnväska. Ett par skor med fransar på.

Men det handlar om att se kläder och prylar för vad det är. Det är tingeltangel. Det är inget jag måste ha för att vara någon. Det är yttre ting som kommer och går. Vissa få vackra saker kanske får hänga med genom hela livet. Vissa saker köps nya och glöms bort efter några månader.

Det jag mest värdefulla jag har är jag. Det som kommer inifrån. Det är min kärlek och min värme, min glädje, min sorg och alla mina erfarenheter. Den enorma kraft som finns i en människa.

Det är väldigt lätt att glömma det när man bläddrar igenom en blogg eller en tidning som bara fokuserar på ytan. Som presenterar snygga, smala, framgångsrika människor i solglasögon för 8900 spänn. Det blir skevt när det saknas en balans mellan det yttre och det inre. Speciellt när så många, många yngre killar och tjejer, och herregud vuxna också för den delen, är osäkra.

Jag kommer absolut inte dragande med någonting nytt här. Alla har hört att skönhet kommer ifrån och att man duger som man är. Men det blir väldigt svårt att tro när de största namnen och de till synes mest ”lyckade” människorna plåtar sig själva och inte lämnar någonting annat till läsarna än märkena och prislapparna på sina kläder.

Även om jag kommit en bit på vägen med min självkänsla så är jag bara människa. Och jag kan också börja vackla i tron på mitt eget värde. Därför undviker jag bloggar där jag inte får något annat budskap än kläder och priser. De får mig fortfarande att må dåligt. En dag kommer jag förhoppningsvis vara så stark att det inte rör mig i ryggen, men tills dess håller jag mig undan.

Mamma skickade en bild på min favorittavla. Jag älskade den när jag var liten och jag älskar den fortfarande. Det är så där jag drömmer om att bo någon dag. I ett kaosigt hav av blommor och palmer. I ett enkelt hus uppe i en bergsby någonstans där det är 27 grader.

Jag tänkte på det senast när jag gick från yogan i går, vad det här klimatet gör med kroppen. Efter klassen var mina muskler uttänjda och mjuka, men direkt jag stegade ut på gatan så drog de krampaktigt ihop sig för att skydda sig från kylan. Kroppen ställer sig automatiskt i försvarsläge utomhus. Det är som att den skriker: det här är inte klokt! Vad fan hände?  Varför utsätter du mig för det här? Väl hemma har snålblåsten och kylan gjort att kroppsdelarna återigen är stela. Jag går in i duschen och vrider på varmvattnet tills det ångar i hela badrummet. Nästan skållar mig tills musklerna börjar släppa det krampaktiga greppet.

Även om jag uppskattar den stilla naturen och frisk luft, tysta skogar och stormande mörkt hav, så har jag alltid föredragit att vara inomhus när det inte är strålande solsken och över 10 grader. Jag är frusen av mig redan som det är. Jag har så svårt att acceptera kylan. Och jag har svårt att acceptera att alla andra till synes verkar acceptera den. Att vi går runt här med krampande muskler och bitande känsla i huden större delen av åren.

Sedan sätter vi oss på ett plan till andra sidan jordklotet och tinar upp oss i två veckor under vinterhalvåret när kylan är som allra värst. Den där introtexten i Sällskapsresan känns så oerhört träffande: Svenskar reser inte till någonting, de reser från någonting.

Carpe diem är ett utslitet och hånat uttryck. I takt med att det blev kylskåpsmagneter, prydnadsskyltar och tatueringar och trycktes precis över-över-över-allt så har ordet tappat sin innebörd. Carpe diem står inte längre för någonting fint, i de allra flesta fall används det i nedsättande eller ironisk ton, någon pratar om att ”fånga dagen” (hö, hö). Det är ett uttryck som är fruktansvärt svårt att ta på allvar.

Det är synd. För att fånga dagen är sannerligen inget vi borde distansera oss ifrån, tvärtom. Folk mår överlag rätt kasst i dag, många är stressade, mår psykiskt dåligt, lider av dålig självkänsla.

ALLA skulle må bra av att ta budskapet till sig. Och då menar jag INTE att man måste trava iväg och köpa en kylskåpsmagnet, utan att faktiskt börja leva mer nu. 

Jag själv och många, många människor jag träffat har en tendens att tro att livet väntar precis runt hörnet. Bara det blir lördagskväll så ska det bli roligt. Bara vi har råd att flytta till en lite större lägenhet så kommer allt att bli bra. Bara jag träffar en kille som är si och så. Bara jag kommer i de där smaljeansen. Bara jag slipper jobba på det här jävla skitjobbet.

PÅ RIKTIGT!? Livet svischar förbi medan du och jag håller på och lägger vår energi och kraft på det som ska göra våra liv perfekta och fulländande. Hur länge ska vi jaga? När ska det vara nog? När vi är 80? 90? När vi är döda? Frågorna upprepas i nästan varenda bok jag läser. Och ja, det är självhjälpsböcker. Och JA jag går i försvarsställning för att jag tyvärr känner att det behövs. För att självhjälpsböcker rackas ner på på samma sätt som uttrycket cape diem. Att vilja må bra är inte okej! Att håna människor som vill må bra – det är okej!

Men medan vi har fullt upp med att göra oss roliga över cape diem-budskap och samtidigt flåsar efter mer pengar och mer kärlek så tickar sekunder och minuterna och timmarna i det här jordelivet nedåt.

Även om jag tänker på det rätt sällan så har det levts jävligt många liv här före mitt. Och de har själva valt hur de levt mellan födseln och döden. Har de uppskattat de små sakerna precis i stunden eller har de hetsat efter någonting större och bättre? Har de sett tusentals soluppgångar och solnedgångar? Har de vågat älska fullt ut? Har de suttit närvarande och lyssnat när människorna de brytt sig om haft någonting att berätta? Har de tagit vara på livet medan det pågick?

Kanske, jag har förstås inget facit att hänvisa till, men kanske.

Kanske är det så att carpe diem:are får stå ut med bli förlöjligade under livets gång.

Men i slutändan kan det mycket väl vara så att det är vi som försökte som haft det allra härligast.

Jag uppskattar verkligen inte första april-skämt.

Jag tycker att det går att skoja och driva med det mesta här i livet. Men att lura någon eller att bli lurad känns inte bra i magen. Det spelar ingen roll om vilket sketet harmlöst ämne det än är.

För rätt många år sedan när Titanic skulle ha premiär på Åland var det en av de åländska tidningarna som skrev att Kate Winslet och Leonardo DiCaprio skulle komma på premiären. I artikeln meddelades också en plats dit man skulle åka för att få träffa dem. Och det var inte många, men vi fick höra dagen efter att det fanns några stycken som hade åkt dit.

Då kan man hävda att ”är man så dum att man tror att två Hollywoodskådisar skulle komma till lilla Åland får man skylla sig själv”, men det är ju  fruktansvärt hånfullt mot andra människor. De här glada människorna som prånglar ner sina ungar i bilbarnstolar och visslande åkt iväg, för det som skrivs i tidningen ska ju vara sanningen. Journalistik ska ju gå att lita på. Andra människor ska gå att lita på. Varje dag om året!

Nej fy fan. Aprilskämtande är dra-ner-byxorna-humor som jag aldrig fattat mig på.

Jag tycker fortfarande det är knepigt att våga ta kontakt och se en okänd människa i ögonen.

Jag försöker öva mig på att bli bättre på det här, men det är inte helt enkelt avklarat. Om jag inte får gensvar direkt har jag lätt att ge upp. Och det är klart att det är rätt svårt att få ögonkontakt alla gånger eftersom de flesta andra människor (i alla fall i de länder jag bott, Sverige och Finland) också tycker det är obekvämt.

Sedan finns det en hel del undantag. Under alla de år som jag gått och sänkt blicken så har det men jämna mellanrum kommit människor som liksom lyft upp min blick igen. Jag fattar inte hur de vågat eller orkat? Hur pallar man gång på gång tränga sig på hos någon som med tydligt kroppsspråk avvisar all form av samröre med andra människor? För innerst inne HAR jag ju velat ha kontakt, och jag har varit så tacksam varje gång någon brutit sig igenom alla mina lager och avslöjat mig. Att jag egentligen inte är dryg eller arg, jag är bara rädd att vända mig utåt. Att inte duga. Passa in. Bli missförstådd.

För så har det varit. Många gånger när jag vistas i grupper där jag tagit mod till mig och vågat vara mig själv med allt vad det innebär har jag ofta fått höra att jag är konstig. Rolig, men ändå konstig. För mycket. Lite för märklig. Inte riktigt normal (alltid med tillägget ”men ändå härlig!”). Folk har tyvärr – jag tror absolut inte det varit av illvilja, snarare av rädsla –  skrattat åt mig, inte med mig.

Men när du är ett barn eller tonåring vill du inte vara märklig eller konstig. Du vill vara accepterad och omtyckt för den du är.

Och jag har försökt. Gudarna ska veta att jag försökt vara på andra sätt och försökt anpassa mig, till olika kompisgäng och fotbollslag och pojkvänner och lärare.

För drygt tre år sedan bröt jag ihop fullständigt en kväll för att jag hade en sådan stark ensamhetskänsla: finns det verkligen INGEN som är som jag? Måste jag när jag försöker vara mig själv fullt ut alltid ses på som att det är något udda (”men ändå härligt!”)? Varför är inte alla som jag i stället?

När jag ser på det klart i dag så finns det en plats där jag alltid tillåtit mig att vara mig själv. Den platsen är jobbet. Där har jag vänt mina egenheter till det som gör mig unik som skribent. Jag har aldrig åkt ut och gjort reportage eller intervjuer och sedan kommit tillbaka och försökt göra dem så som alla andra gör dem. Jag har gjort mina jobb på mitt sätt. Och det har alltid funkat. Det har säkerligen varit lite udda eller konstigt, men då har det också stuckit ut och varit JAG. Jag har sällan tvivlat på mina kunskaper som skribent. Jag vet att jag är bra.

I en blogg kan jag vara öppen med i princip allting. Jag kan skriva om bröstoperationer och fruktansvärt jobbiga saker som depression och ätstörningar för jag är så utlämnande som person. I verkliga livet har jag svårare att stega ut på gatan och vara så här öppen för det anses som väldigt märkligt. Tyvärr. Även om det är fullt mänskliga saker som rör LIVET.

Men jag ska våga mer i verkligheten också. Jag ska se människor i ögonen och jag ska inte vara någonting annat än bara jag. 

Jag hoppas att ni också gör det. Om vi alla är oss själva helt och fullt och vågar visa våra egenheter så tror jag att det plötsligt kommer bli uppenbart hur lika vi alla är.

Då är det ingen som behöver känna sig ensam eller konstig längre.