För lite över två år sedan hade jag en personlig tränare. Han heter Mikael Hollsten och det är han som ligger bakom varumärket Aldrig vila och han är också gladiator i TV4.

Han är eventuellt den människa jag träffat som pratar mest (i hård konkurrens med min lillebror Jannik).

Han är också väldigt inspirerande med sitt prat, för hans kreativitet liksom KOKAR i hjärnan. Han har också ett imponerande driv i det han gör. Han får en idé och ser till att göra den verklig.

När vi tränade ihop var mådde jag fortfarande rätt dåligt och var dessutom avtrubbad av antidepressiva tabletter.

Mikael däremot, han gick runt mellan maskinerna på Sats Medborgarplatsen och sa: Jag har så mycket idéer nu!!! Det är kaos i huvudet!!

Jag visste vad han menade, för jag hade varit exakt likadan. Jag kom ihåg känslan, men jag kunde inte fatta hur det någonsin skulle röra på sig så där i min hjärna igen. Jag längtade och ville och önskade, men det var helt tyst i huvudet. Jag hade så det räckte till att blogga och hitta på idéer till krönikor, men sedan tog det stopp. Och jag vet att många anser det vara rätt kreativt, men för mig som förut hade haft ett ständigt jävla rinnande flöde av idéer och bilder i huvudet så var det inte mycket att hosta upp.

I dag är jag äntligen tillbaka i den där känslan. Jag är mitt i den i dag. Det är kaos i huvudet, jag vill skriva böcker och starta nischade kaféer och jag vill ringa upp människor och berätta om mina idéer och fan, jag vill köpa ett jävla skjul och renovera om det från grunden bara för att få se mina idéer verkliggöras. Det finns så många olika saker jag vill hinna med att göra och skapa att jag på allvar har börjat oroa mig för att jag inte kommer att hinna med alltihop före jag dör.

ÄNTLI-JÄVLA-GEN! 

Se bara på vad Micke byggt upp på de här drygt två åren tillsammans med sin fruktansvärt kunniga, intelligenta och pålästa fru Emelie. Vad fan, de har designat kläder och släppt kosttillskott och filmar och podcastar och bloggar och utmaningar hit och dit. De har flyttat till LA och lever vad det verkar en jävla drömtillvaro. Fy fan vad glad jag är för det, att han inte bara går omkring och dräller och pratar om att det är massvis med idéer i huvudet – utan att han agerat. Att han har visat så tydligt, för mig och så många andra, att det bara är att sätta igång och satsa fullt ut på det man tror på.

Och SOM jag är glad för att min hjärna är på banan igen. Tack gode Gud, eller vem det nu är som styr och ställer där uppe. Tack tack tack!

Det är helt underbart med hund. Hundar är så enkla att kommunicera med bara man fattar knixen, mycket enklare och rakare än människor. Jag var väldigt ängslig innan det här hundskafferiet, så jag tänkte att jag skulle göra en liten lista om du också går och velar fram och tillbaka. Nu har vi haft Stoffe i snart två månader och här är några rader om hur det har varit för mig/oss.

– Först och främst, om någon undrar: Stoffe är en fem månader gammal Griffon bruxellois. 

– Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är rätt låst. Första gången jag lämnade honom ensam för att kunna gå till affären och handla (det tar 20 minuter) var i torsdags. Ska jag åka iväg och göra en intervju/ett reportage så måste det vara på premisserna att han kan följa med. Hittills har han fått det, men det är ju inte ultimat.

– Det kostar! Vi ska åka till Åland över påsken och bara ett hundpass kostar 1000 kronor, plus 180 kronor för en avmaskning som ska göras inför varje resa. Hundförsäkringen kostar, maten kostar, leksaker och kläder (hans valppäls är fortfarande så fjunig att han inte kan hålla sig varm för egen maskin).

– Det kan alltid uppstå komplikationer som innebär extrakostnader. Förmodligen, det går inte att avgöra helt säkert riktigt än, så är Stoffe kryptorchid (har bara en testikel) vilket innebär att det kostar en hel del extra att kastrera honom (vilket vår veterinär rekommenderar eftersom cancerrisken ökar).  Det här visste vi när vi köpte honom, men det kan ju också uppstå andra saker. Som till exempel en kompis hund som visade sig vara allergisk mot kvalster.

– Gå en valpkurs! Jag har levt med ouppfostrade hundar och jag lovar, du vill inte göra det! Att ständigt gå och vara irriterad och frustrerad för att du inte förstår dig på hunden och att den inte förstår sig på dig är fruktansvärt. Det är det som gör hela skillnaden om det är kul att ha hund eller inte. Det kostar att gå kurs, speciellt här i Stockholm är priserna skyhöga (jag betalade 1700 kronor) men det är ändå värt varenda krona.

– Jag tycker Stockholm är fantastiskt när det kommer till att välkomna hundar. Flera vanliga kaféer och restauranger tar glatt emot hundbesök. Men sedan är det ju det svåra med att bara springa och handla något. Jag vill absolut inte lämna Stoffe utanför affären. Jag har ingen kontroll på vad som händer honom och skulle någon få för sig att trava i väg med honom så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Det innebär också att jag aldrig kan kila in på pressbyrån eller svänga förbi Ica.

Så till fördelarna: När jag väl sitter här med min hundvalp så spelar ingen av punkterna ovan någon roll. Jag förmodar att jag är förblindad av kärlek, men jag anpassar mig gladeligen mitt liv och min ekonomi efter honom.

Han förgyller mina dagar. Han är rolig, snäll, gosig och lättlärd. Han är verkligen, verkligen den bästa valpen vi kunde få (jag antar att det är så precis exakt så varenda hundägare resonerar). Men på riktigt. Jag skulle hugga av både den ena och den andra kroppsdelen för honom. Älskade hund.

Det här mönstret skulle jag gärna bryta. Jag har kommit en bit, men det finns fortfarande mycket som går att få bort:

Jag har en tendens att komma släpande med mitt elände när jag träffar eller pratar med vänner.

Jag sparar liksom ihop en liten bank av saker som oroar och stör mig och sedan betar jag av punkt för punkt. Här! Varsågod! Det här är dåligt i mitt liv! 

Att jag gör så här handlar mycket om att det är gammal vana. Och att jag känner ett behov att lufta det negativa. För det är ju av någon märklig anledning oftast det negativa som tar upp större delen av min tankekraft.

Fy fan vad dumt det är, när jag tänker efter. Varför gör jag så här? Jag förpestar ju tillvaron!

För det första ska jag höra eländet själv en gång till. För det andra ska min kompis behöva lyssna på mig när jag pratar om eländet.

Det leder ju absolut ingenstans! Det gör det bara värre för oss båda!

Sedan finns det ju förstås negativa saker som är akuta som vänner ska underrättas om. Nu håller vi på att göra slut. Till exempel.

Men att redogöra för ett tjafs eller bråk när det inte alls är på väg att ta slut? Nej.

Eller att älta om hur orolig jag är för att någonting ska hända i framtiden? Att jag inte ska ha pengar? Att jag ska bli sjuk (har på allvar suttit flera gånger och diskuterat eventuella knölar som skulle kunna vara både det ena och det andra).

Nej.

Det finns tusentals roligare och mer lyftande samtalsämnen.

Finska bönder kastar kläderna. I lantbrukarnas riksförbunds kalender. För att kämpa mot ätstörningar.

Alltså jo. Ja. Det kanske skär sig lite ögon och öron. Ter sig lite märkligt så där.

Jag kommer från Åland och är därför uppvuxen med både svensk och finsk media.

Det finns mycket i det finska medielandskapet jag inte förstår mig på. Som att deras kvällstidningar fortfarande ser ut som en lite folkligare version av Slitz.  De har liksom fortfarande lättklädda bikinitjejer på sina kvällstidningar. Helt obekymrat! 

Eller att tidningsomslagen inför julen på allvar ser ut så här? Man bara: VAD i helvete!? Det ser ut som om Killinggänget gjort en skämttidning på 90-talet!?

Så att de nu skenar spritt språngande nakna för att bekämpa ätstörningar? Ja… Det är obegripligt, men det kanske inte är SÅ märkligt när allt kommer omkring.

Jag har tränat på gym sedan jag var 16. Jag har älskat det för det har varit min frizon att tänka på bara exakt det jag gör, ingenting annat. I perioder har jag tränat mycket, ibland väldigt mycket, ibland har jag haft uppehåll i flera månader.

Länge gick jag på tankegångarna om att styrketräning ska vara något jävla krig. Att jag ska känna min inspirerad av ”no pain no gain”-tänket på Facebook. Det om att träning är att slita och kämpa, blod och smärta. Att varje pass är en bestraffning för hur lat och ohälsosam du varit. Jag har under de här åren aldrig sett min kropp i spegeln och varit nöjd. För om jag känt mig nöjd, vad finns det då att jobba vidare på? Motivationen är ju min bristfällighet. Jag för ett krig mot mig själv i gymmet.

Sedan jag började med yoga har jag gymmat max fem gånger. Varför?

För att jag helt omvärderat min syn på träning och min kropp. Hur då?

Först och främst: min drivkraft att träna ska vara att jag älskar det. Inte att jag ska vinna något jävla krig mot mig själv.

För det andra: jag vill älska och vara tacksam för varje liten del av min kropp. Bara att den fungerar som den ska är ju ett mirakel! Jag vill springa i vårsolen och andas djupa andetag så att mina lungor orkar jobba. Jag vill göra yoga som stärker min coremuskulatur så att jag kan sitta jobba hela dagarna utan att få ont i ryggen.

Jag vill aldrig mer gå in på ett gym och bestraffa mig själv. Jag är ingen boxare som måste försörja mig på att få min skalle slagen i bitar.

Jag vill träna för att jag älskar det, för att jag vill ge min kropp det bästa så att den orkar bära mig genom livet. Det är vad jag vill göra.

När jag började läsa självhjälpsböcker för ett år sedan så skämdes jag. 

Precis som jag skämts för så mycket annat här i livet.

För mitt utseende, för den musik jag lyssnat på, för de kläder jag haft på mig, för de filmer jag gillat.

Jag smusslade med böckerna på tunnelbanan, för GUD VAD PINSAMT om någon ser att jag sitter och läser Rhonda Byrne. Då kan ju folk tro att jag är en sån där Självkänsla Nu-flåsigt ickeifrågasättande människa. Men samtidigt vet jag ju med mig själv ATT jag ifrågasätter, jag sväljer inte allt med hull och hår. Jag tar åt mig det jag tycker är vettigt. Men hur ska någon mitt emot mig på tunnelbanan fatta det? Nej, lika bra att gömma pärmen så ingen ser. Jag skämdes över att jag gick några kurser, för att jag var så dum att jag betalade för något som i andras ögon bara är skitsnack och bortkastade pengar.

Nåväl. Allt har sin tid.

Numera skäms jag inte. Inte för självhjälpen i alla fall. Jag kan skämmas för att jag har så dålig kontakt med mina syskon och att jag är så jävla orättvis mot Christian ibland, sådana rimliga saker.

Men varför skulle jag skämmas över självhjälpsböckerna? Jag har varit deprimerad i flera år, jag har tampats med ätstörningar och min självkänsla har varit nere på den absoluta botten. Om de här böckerna och kurserna har hjälpt mig till att idag inte bara orka leva, utan också må bra, vad ska jag då skämmas över? Jag vet med mig själv att jag inte sväljer all information med hull och hår utan att jag noggrant går igenom allt jag läst och hört och sånt jag inte tror på låter jag passera. Jag väljer bara de verktyg som fungerar för mig. Jag gör det här så att jag kan ägna mig åt annat, mer betydelsefulla saker än att sitta och må skit. Det var självhjälpen och yogan som gav mig kraften att säga upp mig för att kunna fokusera mer på mig själv och jobb som känns betydelsefulla för mig. Som att skriva den här bloggen, att skriva krönikor om ämnen som är viktiga. Som att skriva den bok jag vill skriva.

Jag har människor i min närhet som gärna vill raljera över all självhjälp. Oavsett om det är mina böcker eller kurser. De hävdar att det är ”bortkastade pengar” och ”slöseri med tid”. Jag fattar inte hur det kan vara bortkastade pengar (det är inga jättesummor vi pratar om, jag lånar eller köper de allra flesta böckerna för 20 spänn på loppis. Kurserna har kostat mindre än 2000 kronor totalt). Om jag mår bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan, hur kan det då vara bortkastat? Om jag rent konkret har förändrat mitt liv med hjälp av de verktyg jag tagit till mig, hur kan det då vara slöseri med tid?

Förklara gärna så lovar jag att lyssna. Men i mitt huvud får jag det inte att gå ihop.

Ajour lyfte fram den här mannens kamp häromdagen (och gav honom också hjälp! Fint gjort!).

Jag ÄLSKAR verkligen allt som har med äldre människors internetvanor att göra. När man ser någon gammal släkting som kommenterat bilder på Facebook (har ni inte sett en sån tycker jag uppriktigt synd om er). De kan liksom inte koderna för hur man ”för sig” på internet utan skriver hejvilt både det ena och det andra i de kommentarsfält de kommer över.

”Säg hej till mamma och tack för tulpanerna, de är vissna nu men de var fina här på köksbordet i fyra dagar. Helge hälsar också”. En kommentar på typ en semesterbild från Cypern.

Eller deras statusuppdateringar. Så långt från medvetena proffstwittrare du kan komma: ”Fyra grader och ruggigt men hörde på radion att det blir sol i eftermiddag”.

Här är några andra favoriter:

Och den här:

En klassiker:

Och den här stackaren:

Det var Oscarsgalan i natt. Och precis som med mycket annat på tv blir vissa människor väldigt upprörda. Det är kritiker och hobbytyckare som från sina olika plattformar skriker om att det inte håller måttet. Att det inte är så roligt som det borde vara. Det borde göras annorlunda.

Jag har själv inte sett galan, men jag har läst mig till att en av de komiska höjdpunkterna var att Ellen Degeneres delade ut pizza. Och ja. På pappret låter det ju inte som något man garvar läppen av sig åt MEN som sagt, jag har inte sett det med egna ögon.

I Sverige är det samma sak med Melodifestivalen. Folk tycker visst att den är usel i år. Programledarna håller inte, manus håller inte och bidragen håller inte heller. Och jag kan hålla med, det är inte mindblowing-tv som visas på lördagskvällarna.

Men. Oftast när jag ser halvdan tv som kostar massvis med miljoner så blir jag ändå glad.

Jag blir glad för det visar att det inte är så jävla lätt. Och det speglar tillvaron i stort. Den är ganska så jävla medelmåttig. Och för mig ger det hopp. För det betyder att det finns en chans. Om till exempel jag skulle få för mig att skriva ett manus till Melodifestivalen så skulle jag kunna göra det! Jag VET att jag skulle kunna samla ihop ett gäng av mina kollegor och vänner och göra ett manus som skulle vara snäppet bättre, förhoppningsvis rätt jävla mycket bättre, än det som visas på tv nu. SVT kanske inte hade gått med på att använda det, men nu är inte riktigt det poängen här, det är känslan som är viktigast. Och det är fanimej ingen dålig känsla.

För mig som yrkesperson så tror jag att det här är ett mer hälsosamt sätt att tänka än att jag bara sitter och klagar över hur dåligt det är (obs! Jag har länge varit och är ibland fortfarande en person som klagar ut i tomma intet!).

Det här gäller förstås gäller förstås andra yrkesgrupper också.

Om du är stylist eller modeorakel går det att lägga massvis med energi på att tänka och klaga högt över ”hur fult alla klär sig”. Det går också att bara notera det och i stället tänka på hur jävla mycket enklare det blir för dig att sticka ut från den grå massan. Om du är träningsinstruktör kan du irritera dig på hur trista och omotiverade pass alla andra instruktörer har. ELLER, så kan du tänka att det ju faktiskt är någonting positivt för dig och dina pass. Samma sak om du är busschaffis, barndagvårdare eller keramiker.

Det handlar bara om att byta fokus. Bort från meningslöst klagande.

För meningslöst klagande är så … meningslöst.

Jag minns när jag var barn och hur rädd jag var för världen. Omvärlden hade jag sett på nyheterna före barnprogrammen började. Det var totalt jävla KAOS där ute. Folk grät, sköt varandra, slogs, det var bistra politiker som försökte rädda världen, men det verkade ju uppenbarligen inte gå så bra. Mest uppskrämd var jag av miljöförstöringen. Jag hade läst att vattnet snart skulle ta slut på jorden och därför bestämde jag mig för att dricka så lite jag bara kunde. En period sprang jag bara snabbt genom duschen för att inte slösa bort allt vatten så vi alla skulle dö. 

Det här kan jag ju förstås skratta åt i efterhand. Jag var barn, och jag hade inte alls samma perspektiv som jag har i dag. I dag påverkar inte en negativ nyhet på samma sätt.

Så har jag i alla fall resonerat fram till i höstas.

Då började jag fundera mer över hur jag egentligen konsumerar omvärlden. Jag sitter fortfarande och läser om eländes elände. Det är eländes elände ute i världen och det är riktigt eländigt i Sverige och det är till och med elände på min paradis-ö Åland. Fy fan vad hemskt och orättvist och kaosigt det är över-jävla-allt.

Eller?

Är det VERKLIGEN så illa – eller är det kanske så att det finns minst lika mycket kärlek, omtänksamhet och härlighet där ute? Massvis med underbara historier som jag går miste om och i stället läser den 700:de artikeln om Jimmie Åkesson och blir upprörd. Är Jimmie Åkesson värd all den där energin jag ger honom? Svaret är förstås nej.

Sedan jag kom underfund med det här har jag börjat bli mer noggrann med vad jag läser, vad jag tittar på och vad jag väljer att lyssna på när andra människor pratar.

Men det var inte förrän i går som min mamma tipsade om en väldigt bra (och superlång!) artikel om Daniel Mendoza som driver Good News Magazine. Han har gett sig själv i uppgift att bara lyfta fram inspirerande, härliga och positiva nyheter ur det negativa bruset och göra ett magasin av det! Hurra!

Jag vill så klart inte bara blunda för alla hemskheter i världen, det är jättebra att de lyfts fram.

Men någon jäkla balans måste det ju finnas.

I självhjälpslitteraturen talas det ofta om att göra sig av med energitjuvar hit och dit. Det handlar då om människor som mår dåligt, tar all plats i samtal och genom en rad olika knep vill sno åt sig din energi. De här människorna uppmanas man göra slut med och gå vidare i livet. 

Jag är inte riktigt säker på att det är så det ska gå till. Att det är så enkelt.

Målet för mig numera är att försöka må så bra i mig själv att jag inte låter mig påverkas. Varken av griniga grannar eller livströtta vänner. Det här är ju människor som på ett eller annat sätt mår skit. Jag vill inte vara så skör att en vän/bekant/familjemedlem som hamnat i en negativ spiral ska påverka mig så pass mycket att jag ska bli deprimerad igen. Det är ju inte rimligt. Då kan jag ju inte vara en del av vårt samhälle utan får låsa in mig i en stuga i skogen.

Det är klart att jag fortfarande tycker att det är mer jabadabadoo med vänner som ger mig positiv energi. Men livet är inte jabadabadoo varje dag och definitivt inte för alla människor här i världen. Det måste jag helt enkelt lära mig att hantera. Inte bara lösa det genom att undvika en viss typ av människor.

Med det sagt tycker jag inte att man ska omge sig med idioter och uppenbart elaka människor. Det är dumt.