Jag hittade de här Byron Katie-citaten i morse och tänkte att de satt rätt fint.

“It’s not your job to like me – it’s mine”

“Life is simple. Everything happens for you, not to you. Everything happens at exactly the right moment, neither too soon nor too late. You don’t have to like it… it’s just easier if you do.” 

“When they attack you and you notice that you love them with all your heart, your work is done.”

Jag hade en väldigt dålig dag i går och jag märker hur lätt det är att börja skylla på omständigheterna. Allt är dåligt för att jag inte får göra de frilansjobb jag vill göra, för att det tog slut med Christian, för att jag känner mig trött och oinspirerad. Världen är emot mig, allt jag gör blir fel, ingen förstår mig och så vidare i all oändlighet.

Sanningen är att i går valde jag att ge upp. Jag försökte inte ens. Jag bara bestämde mig för att ingenting skulle gå min väg och la mig på soffan och grämde mig över det. En hel lång dag ägnade jag åt irritera mig.

Jag tänker en del på det här, hur viktigt det är att känna att man själv har kontrollen över sitt eget liv. Det är så otroligt viktigt. Det är det som händer när överviktiga bestämmer sig för att ta tag i sin ohälsa, de tar kontrollen. Sedan så mår de så oerhört bra, inte bara för att de gått ner i vikt utan också för att de har kontroll och inte står maktlösa inför den mat som hamnar i kroppen.

Det är en så fin balans du ska ha som människa.

Du ska se till att ha kontroll på dig själv så att du gör det du ska göra för att du ska må bra psykiskt och fysiskt. Samtidigt ska du INTE utöva kontrollen någonstans utanför dig för det kommer att göra dig, och i förlängningen andra, olyckliga. En människa som försöker kontrollera en annan människa eller en händelse mår inte bra.

För missbrukare som tappat kontrollen totalt så är det för många en utväg, kanske den enda utvägen, att överlämna sin vilja fullständigt till en högre makt. Tolvstegsprogrammet är utformat på det viset.

Jag tror. Inte på Gud, men på någonting större. Universum och till viss del ödet. Jag tror precis som i citatet ovan att allting händer för mig inte mot mig. Jag tycker mig också kunna se tydligt i livet att saker hänt av en orsak. Om inte annat så hjälper det mig att hantera svåra minnen och motgångar. Hur fruktansvärt det än kändes i går så visste jag att det fanns någon mening med den dagen också. Det finns redan ett resultat av de fruktansvärda, meningslösa, deppiga och alla härliga dagar jag haft och det är den person jag är i dag.

Jag har tidigare inbillat mig att ingen av de krönikorna/testa-på-reportagen jag gör för Wellness inte finns på nätet. Men så googlade jag förra veckan och hitta flera stycken!

Det går alltså ut på att jag testar på någonting under tre veckor och sedan skriver om min upplevelse.

Här kan ni läsa:

När jag testade på meditation. 

När jag var vegan (och mådde så otroligt bra!).

När jag testade positivt tänkande så gott det gick! 

När jag tränade hemma med min egen kroppsvikt (och ställde upp på före-efterbilder!).

När jag testade mindful eating, som helt enkelt handlar om att vara så närvarande du kan när det är dags att stoppa något i munnen.

Har ni något tips på något som jag absolut borde testa på så är det så klart fritt fram att kommentera!

Nu är det snart två år sedan jag började ställa mig frågor, riktiga frågor om livet. För mig har det förändrat allt.

Det är så kraftfullt att verkligen fråga sig själv saker om livet och verkligen svara ärligt: 

Trivs du i ditt liv?

Hur är din relation till dig själv? Är du snäll eller dömande?

Hur är din relation med dina vänner? Får de dig att må bra? Känner du dig trygg?

Hur är din relation med din partner? Känns det rätt? Känner du dig betydligt mer upplyft och älskad än tvärt om?

Hur trivs du på ditt jobb? Är du inspirerad? Älskar du det du gör?

Hur trivs du i din kropp? Äter du mat som får din kropp att må bra?

Hur ofta känner du glädje? 

Hur ofta känner du ilska/irritation/frustration?

Känner du skam och skuld?

Hur trivs du i ditt hem? Får du energi genom att vara där? Älskar du dina möbler och prylar och det du har på väggarna och ser varje dag eller är de där av någon annan anledning?

Utgå från de här frågorna och först och främst se hur det verkligen ligger till. Sedan gå igenom frågorna på nytt och se: vad är min önskan, hur skulle jag vilja ha det?  

När jag började ställa mig de här frågorna var gapet mellan hur jag hade det och hur jag ville ha det enormt. 

Jag insåg att jag liksom bara flutit med och inte reflekterat så mycket, alls. Jag visste inte ens att jag kunde göra på något annat sätt. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att jag kunde börja ta beslut och förändra mitt liv utifrån vad jag faktiskt vill och drömmer om. 

Min intuition var därmed också helt avtrubbad. Jag kunde inte skilja på vad det var jag egentligen ville och vad som var vad jag trodde att jag borde eller förväntades göra.

När jag först började ställa mig själv frågor så svarade jag till exempel att min stora dröm var att flytta till en större lägenhet här i Stockholm.

Hehehe…

Jag fick drömma precis hur stort jag ville men mitt svar var en tvårummare i en stad jag aldrig riktigt trivts i. Okej. Det svaret kan jag så här i efterhand konstatera att var baserat på vilket steg jag trodde att jag förväntades ta härnäst i livet.

Så jag gör mitt bästa för att hela tiden försöka öva upp min intuition och förmåga att drömma. Det är fortfarande svårt Det här gör jag då genom att fråga mig saker. Innan jag öppnar garderoben så frågar jag mig själv vad jag vill ha på mig, i stället för att bara ställa mig där och vara totalt vilse. Innan jag ska ta ett beslut så frågar jag mig själv om det känns bra eller dåligt. Jag tänker inte bara på ”vad som är praktiskt” eller ”vad som är smartast”. Det är så viktigt för mig att jobba mig tillbaka till att fatta beslut på känsla. Att komma fram till vad jag vill är så mycket bättre än att lämna saker och ting åt slumpen, eller ännu värre: att göra saker för att jag pleasa andra.

Jag ser det så klart nu i efterhand.

Jag har inte riktigt haft ro att yoga eller meditera under sommaren. Jag har undrat vad det är för jävla fel. Jag var på ett miniläger där vi yogade i grupp varje dag under en vecka och jag var inte ens i balans då. Jag var irriterad och prestationsinriktad. Störde mig på att min kropp inte klarade av att vara bäst i klassen. I vardagen var jag stingslig och inte alls så harmonisk jag har varit tidigare. Någonting grämde mig, det var nästan som om det kliade.

En dag fick jag nog och satte mig i soffan och bara: okej, vad är det?

Och så lyssnade jag inåt och fick höra det jag egentligen redan visste: Det här håller inte längre, ni måste göra slut. 

Det hördes så klart och tydligt. Ändå lyssnade jag inte. För det där var det sista jag ville höra. Jag tänkte att det väl inte behöver vara sanningen, herregud, det kanske bara kändes så precis just den där dagen. I morgon kanske det känns annorlunda. Och relationer är ju inte så jävla lätt hela tiden, ibland måste man kämpa för dem tänkte jag. Det kommer att bli bättre. Jag ska bara anstränga mig lite mer så kommer allt att ordna sig. 

Men det ordnade sig inte. Det blev bara sämre och sämre och jag blev bara mer lättirriterad. Jag var så långt ifrån i balans du kan komma. Jag visste: det här är inte jag. Jag är inte den här gnälliga, griniga människan. Jag var tung. Trött, oinspirerad och orolig. 

Mycket negativt kommer med att lämna varandra, mycket sorg. Men. Den där tunga känslan är borta.

Jag fascineras över hur mycket min kropp verkligen försöker förmedla till mig, men som jag vägrar lyssna på. Det var samma sak med jobbet. Även om jag aldrig riktigt trivts på kontor, speciellt inte i öppna kontorslandskap, speciellt inte med att ha vissa tider då jag ska infinna mig så har jag vägrat lyssna.

Nej, nej jag har kört på och känt mig tung och seg i stället.

Varför? För att jag inte vågade lyssna inåt, för där inne skrek det att jag ville någonting annat. Och någonting annat är inte alls bekvämt, det innebär kanske att starta upp ett eget företag och en jävla massa annat krångel. Men att ta det där steget och börja frilansa innebar också att den tunga känslan i kroppen försvann. Jag hoppas att jag börjar lära mig det här nu. Att lyssna inåt och få höra det man inte riktigt vill höra, säg upp dig från ditt jobb eller lämna någon du älskar är inte alls lätt. Det tar tid och det krävs en hel del mod, men den lugna känslan i kroppen efteråt är kvittot på att kroppen är intelligent nog att visa vägen.

Tung känsla i kroppen = dåligt, förändra situationen.

Lätt känsla i kroppen = bra fortsätt.

Det gäller allt!

Allt känns bra på förmiddagarna och eftermiddagarna. Men på morgonen är det tomt och på kvällarna får jag fantomkänslor i kroppen att Christian snart ska komma hem. Det ska han inte göra för han bor inte här längre.

Stoffe vaknar mitt i natten och sätter sig upp och tittar på mig. Jag tror att djur vet allt. Precis som barn. Det är vuxna människor som är dumma i huvudet som tror att det går att spela teater och låtsas som att allt är som det ska. Jag minns att jag alltid tänkte det som barn, hur märkligt det var att alla gick runt och hycklade när jag ändå visste precis allt.

Mitt i allt det här har jag skrivit färdigt min första bok. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men häromkvällen var den klar. Tror jag i alla fall. Jag håller på att läsa igenom den nu.

Känslan var inte alls som jag hade tänkt mig den. Jag har läst så mycket om författare som blir så fästa vid sina karaktärer och gråter när de sista sidorna i boken ska skrivas. Jag har inte känt något sånt. Tvärt om. Häromkvällen när den var klar ville jag bara radera alltihop. Jag kände mig dum och nästan skamfylld över att ens ha försökt skriva en bok. Vem fan ska bry sig?

Varför känner jag så här? Varför ser jag alltid ner på allt jag gör? 

Jag vet att jag är en bra journalist, men samtidigt klarar jag knappt av att läsa sånt jag skrivit efter att det publicerats för jag skäms så mycket. Under två år hade jag en helsida i Aftonbladet med mina krönikor men jag bläddrade bara förbi för jag tyckte det var så dumt alltihop. Jag såg inte klok ut på bilden och texterna kändes som att de var på ”intressenklubben antecknar”-nivå.

Jag vågar i princip aldrig säga till någon att jag har en blogg för jag är så rädd att de ska gå in här och tycka att allt är patetiskt. Det är så märkligt det där. Jag vet att jag är bra, men jag tycker inte det.

När jag mått som sämst har jag alltid så fruktansvärt svårt att ta beslut. Det är helt omöjligt. Kan gå in i en mataffär och komma ut tomhänt, för jag kan omöjligt välja någonting där inne. Än mindre fatta ett beslut om vad jag ska äta för mat. Ingen kontakt med någon som helst intuition över huvud taget.

I takt med att jag mått bättre så blir det mindre och mindre problem.

Men ibland dyker det upp, vilket väl är helt och fullt rimligt. Numera gäller det främst större beslut som kostar mycket pengar.

Beslutsångest är jobbigt. Det tar oerhört på krafterna och kan i princip driva en människa till vansinne. Jag kan känna mig så orolig för att välja fel. ”Tänk om” hit och dit. Jag försöker förutse framtiden och räkna med okända faktorer och det inre tjattret mal på i huvudet.

Flera gånger har jag tänkt: herregud, vad skönt det vore att gå genom livet och bara veta. Aldrig vända och vrida på allting utan bara ta ett beslut rakt upp och ner.

Jag har läst att undersökningar med framgångsrika personer visar att de tar över 90 procent av sina beslut baserade främst på sin magkänsla. De bara vet. Och det låter så enkelt.

Därför blev jag så glad i går kväll när jag hittade den här beslutsmodellen i går. Så här ser det ju vanligtvis ut:

Men jag har aldrig riktigt tänkt på att det faktiskt går att välja att se det som att båda besluten är rätt väg.

Båda vägarna kommer att ge möjligheter!

Ta ett exempel: att du ska stanna på ditt jobb eller välja ett annat.

Stannar du på ditt jobb kommer du kanske att bli befordrad. Du kommer må bättre av att du är där för att du faktiskt har valt att vara där. Du vet vilken trygg plats du har att gå till varje dag.

Väljer du att gå så är det en möjlighet att lära känna nya människor och bredda din arbetserfarenhet. Du lär dig hantera en ny spännande situation i livet.

Hur du än vänder dig är båda besluten bra! 

Jag gillar verkligen att försöka programmera om min hjärna att tänka på ett annat sätt. Det är förstås inte helt lätt, men det är heller inte helt omöjligt. Det kommer dock att krävas mycket jobb, tänk på hur stor kraft och hur många år vi lagt ner på att forma de tankemönster vi har i dag.

Jag är rätt dålig på att göra reklam för mig själv. Men nu känner jag att jag är tvungen, för jag är så stolt att jag håller på att gå i bitar. När jag sa upp mig så var det med en vag förhoppning om att få skriva mer om andra ämnen som jag är intresserad av (inte bara nöje). Ett av de stora målen var att få skriva mer om hundar.

Och i går hände det! Hundbilagan som jag jobbat med de senaste veckorna publicerades! En hel minibilaga om härligt hundliv, men också om hundlivets baksidor: vanvård, unghundar som slumpas bort på Blocket och hundar som avlivas för att de är rädda och/eller aggressiva.

Om du har Aftonbladet plus går bilagan att läsa här. 

Stoffe fick vara med på ett litet hörn <3

Och när jag ändå i farten och gör reklam. Jag skriver varje månad krönikor i Solo. Om du läst tidningen förr om åren så är det inte riktigt samma sak nu för tiden. Tidningen har genomgått en ordentligt omgörning och riktar sig numera till en lite äldre målgrupp (18-35). Här skriver jag om allt från ätstörningar och kärleksproblem.

I tidningen Wellness skriver jag också varje månad någon slags reportage/krönika om när jag under tre veckor testat på någonting. I kommande nummer har jag ägnat mig åt balsammetoden. Tidigare har jag bland annat testat mindful eating och hemmaträning. Under hösten kommer jag testa på väldigt roliga saker, men mest av allt ser jag nog fram emot att pröva på ayurveda.

Så lite så ser det ut.

Utöver det här skriver jag krönikor för Aftonbladet Wendela en gång i veckan. De brukar jag länka till härifrån. Och så skriver jag för Ålandstidningen ungefär var sjätte vecka.

När jag inte gör det här skriver jag vanliga artiklar om saker och ting. Nöje, hälsa, yoga, hundar, kärlek, träning. Ja, allt möjligt. Jag brukar aldrig riktigt rada upp allting så här för mig själv, men nu när jag tänker på det så är det ju helt otroliga grejer jag får göra.

Om det är något jag verkligen har fått öva på sedan jag började frilansa är att vänta in livet. 

Inte panika, inte ha ångest, inte oroa mig över sånt jag ändå inte kan kontrollera.

Mitt jobb går ut på att skriva krönikor till olika tidningar (och den här bloggen förstås), men också att sälja in artikelidéer till redaktörer (förhoppningen är att få skriva den artikeln jag vill, ibland får jag det, men det händer rätt ofta att jag får nej, eller allra vanligast: inget svar alls).

På de här åtta månaderna har jag lärt mig att jag inte vinner NÅGONTING på panik och katastroftankar om att jag inte ska få göra tillräckligt med jobb och att pengarna ska ta slut. För vet ni vad det är som lönar sig?

Det som lönar sig, för mig, är att konstatera: jaha, nu har jag visst inte så mycket jobb här framöver och sedan bara släppa allt och gå ut och ta en promenad med Stoffe i skogen. INTE ägna tid åt att sitta med jobbångest och surfa runt planlöst utan att bara gå i lugn och ro med livet. För när jag väl är passiv och bara låter livet hända, då dyker det upp någonting. Det är fanimej som magi.

Antingen får jag en bra idé på artikel eller så ringer någon och ber mig skriva någonting. För att uttrycka det enkelt: go with the flow.

Det har funkat så bra att jag har haft så mycket jobb den här sommaren att jag inte fått tid över att skriva klart min bok. Planen var att jag skulle ta ungefär tio dagars ”semester” till det, men så har det alltså inte blivit. Jag börjar så smått inse att jag kommer att få dedikera några värdefulla helger och kvällar åt den om den någonsin ska bli färdigskriven..

Sedan menar jag FÖRSTÅS inte att man ska sitta som nån jäkla mupp och inte släcka huset om det brinner i tron om att det kommer att lösa sig själv. Det handlar mer om en förståelse för att agera när det behövs, att planera sitt liv – men också att kunna släppa saker när det är nödvändigt, att låta livet ha sin gång. Yinyogaläraren Magdalena Mecweld skriver om det här. 

Och apropå ingenting annat än just yoga blir jag väldigt glad av den här:

Det bästa med frilanslivet är ändå att äta frukost i lugn och ro.

Jag har slutat med kaffe (slutade samtidigt som jag la av alkoholen) så jag dricker varmt vatten med citron och färsk ingefära. Och turkisk yoghurt med mango, hallon och blåbär.

Det är aldrig någon stress just den där stunden. Total ro i kroppen trots att jag har massor att göra.

Den här sommaren blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade trott att jag skulle ha massvis med tid att skriva klart min bok och ha möjlighet att ta lediga dagar här och där. I stället har jag jobbat och jobbat och jobbat. Det är en lyx att som frilansare att få in så mycket jobb att jag knappt behöver sälja in grejer. Sedan jag började frilansa lägger jag verkligen ner min själ i allt jag skriver. Jag vill inte lämna ifrån mig något halvdant.

Jag älskar det här jobbet men jag har på sistone känt mig nyfiken på om det finns någonting annat jag skulle kunna älska lika mycket. Kanske. Kanske inte. Det är i alla fall spännande att tänka tanken och inte bara låsa mig vid att jag gjort mitt yrkesval för resten av livet.

Första två åren jag jobbade som journalist var det ingen ordning på något. Mitt skrivbord var KAOS och jag var livrädd för att slänga något papper … för någon kanske skulle behöva det någon gång. Successivt har jag blivit bättre och bättre på ordning och reda. I dag skulle jag inte sätta mig och göra ett jobb om det kändes kaosigt på skrivbordet.

Numera har jag sex saker med mig när jag jobbar:

Min dator.

En kalender.

Ett häfte att skriva hur jag planerar min tid under dagen, när jag ska börja skriva en artikel/krönika och ungefär när den ska vara färdig.

En kaffekopp.

Ett vattenglas.

Min mobil.

Det är allt! Jag behöver verkligen inget mer, snarare kunde jag plocka bort både kalender och häfte och sköta allt det via datorn i stället. Men jag gillar att skriva upp saker, det känns mer på riktigt då.

Sedan, för att jag ska kunna ha de bästa förutsättningarna för att jobba ska alla mejl vara lästa (jag använder etiketter som sorterar bort pressmeddelanden och sånt tjafs jag kan läsa någon gång senare i livet). Och skrivbordet på datorn ska vara rensat sånär som på maximalt fyra-fem mappar. Oftast har jag bara tre. Det VÄRKER i mig när Christian tar hem sin jobbdator. Det ser ut som om det singlat ner hundratals skärmdumpar, bilder och mappar och hamnat där helt på måfå.

Jag tänker att om det nu ska vara lite stökigt i hjärnan ibland så ska jag åtminstone hjälpa den på traven genom att ha så mycket struktur i tillvaron det bara går.