Jag har ett par timmar innan jag ska åka iväg. Sitter vid datorn och försöker hitta på någonting vettigt jag kan göra på den korta tiden.

Stoffe kommer och ställer sig nedanför fåtöljen och tittar med sina blanka bruna ögon. Det där skägget som egentligen borde kammas igenom men jag har inte orkat.

Jag lyfter upp honom i famnen och sitter bara och lyssnar på när han andas.

Jag försöker ofta tänka på att han inte valde mig.

Vi människor tycker ju oss ofta ha rätt till så mycket saker. Djur till exempel. Det är vår rätt att ha den hund vi har hämtat hem och betalt för.

Mina tanke kring hundägande är att jag vill att en hund ska välja mig. Inte för att den måste eller blir tvingad till det, utan för den tycker att vi har ett fint liv och jag är en härlig människa att vara med. Varje dag är ett nytt val.

Jag lyssnade på hundpodcasten Vår bästa vän om en tjej som pratade om omplacering. En tjej som längtat och längtat efter en grand danois och till slut fick hem en valp. Det funkade väl helt okej mellan dem och så där. Inte riktigt smärtfritt alla gånger. Men.

När hunden blev lite äldre så träffade hon en kille som hunden visade sig älska över allt annat på den här jorden. Och det är klart att hon kände sig lite bortvald. Det var ju hennes hund. Hon som gett all mat, gått till veterinären, tränat, lekt, promenerat, gått alla kurser. Nu hade hunden plötsligt inte ögon för någon annan än honom.

Tänk då den dagen då hon och killens relation tar slut. 

Ska hunden fortsätta leva med henne eller ska den få leva med den människa som den mår absolut bäst av att vara med?

Det är inget enkelt beslut. Det kan smärta oerhört att någon man älskat och investerat så mycket i visar sig må bättre med någon annan.

Skulle jag lämna bort Stoffe om vi inte kom överens och jag upptäckte att han plötsligt levde upp och hade en livsgnista som aldrig förr tillsammans med en familj på landet?

Kanske. Kanske inte.

Kanske skulle jag krampaktigt hålla fast vid honom för att han är min. Men jag hoppas inte det. En del av att älska är nog också att inse när det är bäst att släppa taget.

Jag minns första gången jag gick på en kurs i personlig utveckling. Mamma hade skickat mig.

Jag var så less på att må som jag hade mått så jag var villig att testa på i princip vad som helst. Kursen hette Gestaltning. Gestaltterapi handlar om att genom exempelvis rollspel återuppleva tidigare händelser och få jobba bort ilska och rädsla.

Det låter kanske flummigt. Det tyckte jag i alla fall. På den tiden tyckte jag att allt var flummigt. Jag hade så bestämda åsikter kring vad som var ”normalt”. Om man som jag var deprimerad var det till exempel normalt att gå till en psykolog och mala på om sina problem vecka ut och vecka in. Det var inte normalt att sätta sig och visualisera en person och sedan skälla ut den ordentligt. Däremot var det väldigt skönt.

De där fem timmarna på kursen gjorde oerhört mycket för mig.

Det var också där jag insåg att jag hade ett sårat inre barn. Det är förresten inte bara jag. Väldigt många människor går omkring med sårade inre barn som faktiskt påverkar deras vuxenliv otroligt mycket, tyvärr är de flesta omedvetna om det. Jag var totalt omedveten om det.

Faktum var att jag inte ens ville kännas vid att jag hade något inre barn. Det var väl det mest patetiska jag någonsin hade hört!! Dra den där om Gud och när Jesus gick på vattnet också va.

Men mår du dåligt eller upplever du att du har svårt att få relationer att fungera så kan det mycket väl vara så att det finns en sårat inre barn inom dig.

Ett sårat inre barn går inte att skylla på någon. Även om det säkert kan vara frestande att påstå att allt har att göra med en bristfällig barndom. Det är i princip omöjligt för föräldrar att fylla alla behov som ett barn har. Dessutom går så många föräldrar själva omkring med sårade inre barn som de i sin tur aldrig erkänt och därför inte tagit itu med. Det är inte för att de vill sina barn illa, de vet helt enkelt inte annat och försöker göra det bästa av sina förutsättningar och de verktyg som finns till hands.

Behov av trygghet, kärlek och bekräftelse som inte blivit bemött hos ett barn hamnar i det undermedvetna och håller sig krampaktigt kvar där genom livet, men visar sig oftast i vuxenlivet i problem i nära relationer eller genom dålig självkänsla (ouppfyllda behov hos ett barn vänds ofta inåt och där börjar barnet klandra sig själv, vilket kan visa sig genom dålig självkänsla).

Att jag inte har erkänt det här inre barnet för mig själv har gjort att jag haft en stort gapande tomt hål inombords. Av meningslöshet och diffusa känslor av övergivenhet. 

Jag har lyckats bra på jobbet och haft bra pojkvänner. Men jag har aldrig insett att jag inte har någon kontakt med mitt riktiga jag. Aldrig förstått att det här gör mig oförmögen att gå in i en äkta och sann relation.

Jag tänker på det här barnet i varje vila efter yogan. Jag vet i dag att det finns ett barn där och jag tar ansvar för det. Sätter handen på hjärtat och tackar det för att det stått ut så länge och tålmodigt väntat på att jag ska börja lyssna. Jag tillåter mig att känna alla känslor, rädslor och sorg, även om de är fruktansvärt jobbiga. Jag, vuxna Zandra, kan ta hand om mitt inre barns känslor nu. Jag behöver inte trycka undan dem längre.

Det är en process av djup känslomässig läkning som får ta sin tid.

Snart är det jul!

Eller:

snart är det jul..

Alla tycker inte att julen är kul. Julen kan vara skitjobbig. Det finns så mycket förväntningar på hur det ska vara, hur fint granen ska vara klädd och hur lugnt och fridfullt allting ska vara på uppesittarkvällen när hela familjen ska lyssna på Carolas julsånger och slå in paket och skriva lustiga rim och så BLIR DET INTE ALLS SÅ.

Tvärt-jävla-om. Någon farbror är packad och välter granen, din brorsa har skilt sig, din syrra vill göra sitt bästa för att bara förstöra allt, kanske någon i familjen är väldigt sjuk, kanske någon har dött, du och din pojkvän bråkar för att du inte känner att du fått tillräckligt med uppmärksamhet, kanske sitter du och känner dig frustrerad och arg bara för att inte allt blev så där trevligt som det skulle bli.

Då är inte alltid helt lätt att hålla sig vid sina sinnesfulla bruk.

Författaren Elizabeth Gilberth – som jag återkommer till gång på gång för att jag tycker att hon är en outsinlig källa av klokheter – har berättat:

– Jag hade en lärare i Indien som sa till mig ”om du tror att du är världsvan, spirituell och upplyst, åk hem och fira jul och se hur det går”.

Det ligger så mycket i det där. Du kan ha rest runt halva världen, sett och utvecklats så mycket eller fått ett prestigefyllt jobb, hängt med massa viktiga, smarta, människor och sen kommer du ändå hem och går igång på alla cylindrar för minsta lilla sak som din brorsa säger.

– Inom AA säger de alltid: hur kommer det sig att din familj alltid kan plocka fram dina värsta sidor?

– För att det är de som har installerat dem.

Elizabeths bästa tips är: betrakta allting på avstånd. Se det som en film som spelas upp framför dina ögon. Om du har en familj som verkligen är galen: försök att bara observera deras galenskap.

Kom ihåg att andas.

Kom ihåg att inte prata om politik.

Se din familj som de mest utvecklande lärarna du har i livet. Om du ändå dras med i galenskapen och känslorna svallar, stanna upp och fråga: vad kan jag lära mig av den här situationen. Tålamod? Generositet? Acceptans? Medkänsla? Att lämna situationen? Fira jul någon annanstans om du vet att familjen/släkten kommer att få dig att må riktigt dåligt? Kanske.

Elizabeth tillägger att hennes lärare i Indien sa:

– Vi har en plikt att älska alla i världen, men vissa människor måste vi älska på säkert avstånd. 

För kanske … fem år sedan tragglade jag hos psykiater och mådde riktigt dåligt. På livsenergiskalan var jag nere på ungefär 1-2 (om 10 är max).

Jag hade börjat äta (trappa upp) antidepressiva och jag har ”skyllt” den här upplevelsen på att medicinen på något vis påverkade mig.

I dag vet jag att det inte var medicinen för i går kväll upplevde jag exakt samma sak. 

Men tillbaka till vad som hände då: jag vet att jag kom ut från psykiaterns klinik på Norragatan på Åland efter ett oerhört givande samtal där han förklarat ingående vad det var som utspelade sig i hjärnan på mig.

Från att ha lunkat fram med nedsänkt blick i tillvaron var det som att jag såg omgivningen för första gången. Jag såg lindarna utanför, hur grönskande och ståtliga de var, jag kände doften av sommar, varm asfalt och gräs, jag kände solen mot huden och känslan var helt otrolig. Jag var så fylld av lust och glädje att det pirrade från fingrarna hela vägen genom kroppen. Allt var perfekt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på något bättre sätt. Jag hade kunnat lägga mig ner i gräset för att betrakta naturen i flera dagar. En vanlig björk tedde sig som ett av världens sju underverk. Jag var hög på livet. Jag såg människor och jag såg bara allt de goda och vackra i dem. Det var semester och jag och min dåvarande kille var ute och åt, men jag klarade inte av att få i mig någon mat för jag kunde omöjligt koncentrera mig på någonting annat än den här euforiska känslan över att vara vid liv. Mina ögon tårades och jag kände så mycket kärlek att jag höll på att svämma över. Samtidigt lite rädd, för jag förstod inte vad det var som hade hänt med mig. Jag betedde mig verkligen som om jag tagit droger. Min pojkvän fick också lite panik för han fattade inte vad det var som höll på att hända med mig. Jag är bara så jävla lycklig, sa jag gång på gång på gång.

Jag gick ut på kvällarna och dansade utan att ha druckit någonting. Om ingen ville dansa med mig så dansade jag ensam. Det var så härligt att röra sig till musik.  Att bara få finnas till. Leva. Andas. Älska andra människor.

Jag önskar jag kunde haft vett att dokumentera de här dagarna bättre. Minns knappt hur länge det här ”ruset” höll i sig. Fem dagar? En vecka? Kanske lite mer?

Minns inte så noga vad som hände sen. Det jag vet är att saker återgick till ”det normala”. Min livsenergi var väl kanske uppe på 5-6 tack vare psykiatern och medicinen. Jag var fortfarande deprimerad men antideppen gjorde att jag orkade harva på. 

Har ofta tänkt tillbaka på de där dagarna. Vad fan var det som hände egentligen? På många sätt var det en otrolig välsignelse för jag fick en glimt av hur det också kan kännas att vara vad liv, att det inte alltid behöver vara nattsvart.

Och så i går kväll när jag satt på tunnelbanan på väg till yogaklassen så fick jag uppleva någonting liknande på nytt. En sån otrolig kärlek och tacksamhet över livet sköljde över mig. En stark glädje över att få existera. Resten av kvällen var jag maximalt fylld med kraft och energi och lust. Jag har mediterat varje dag på sistone. Jag vet inte om det kan ha någonting med det att göra. Jag vet faktiskt inte alls vad det beror på. Det hade inte hänt någonting extraordinärt under dagen. Tvärtom var det en blåsig, regnig måndag. 

Eckhart Tolle beskriver ett liknande tillstånd i sin bok Power of now. Efter att ha varit djupt deprimerad inser han plötsligt en natt att han inte är sina tankar och därefter fylls han av en ”uninterrupted deep peace and bliss” och han beskriver det: ”I walked around the city in utter amazement at the miracle of life on earth, as if I had just been born.”

Skillnaden är att han stannat i det där tillståndet och jag ”landar” i mitt normaltillstånd på nytt. I morse när jag vaknade var allting precis som vanligt.

Det är svårt att förklara det här tycker jag. Blir lätt flummigt när man inte har en ”diagnos” på ett tillstånd. Om någon har upplevt något liknande så vore det intressant att få ta del av det.

Ibland tar det tid innan en insikt faller på plats. Min mamma har så länge jag kan minnas pratat om att jag aldrig kan förändra en annan människa.

Ändå har jag försökt och försökt. För jag har haft en så tydlig bild av hur världen SKA se ut. Hur människor SKA bete sig.

Helvete, vad jobbigt det har varit. Vilken lättnad det är att till sist bara släppa taget. Känns som att jag är 30 kilo lättare.

Att till slut inse att det enda jag någonsin kan och bör lägga kraft på att förändra är mig själv och min egen inställning till saker och ting.

Men att jag insett det här betyder tyvärr inte att jag är ”botad”. Jag kan fortfarande få för mig att jag både kan och SKA gå in i andras liv och styra och ställa. Skillnaden är att jag nu (förhoppningsvis) upptäcker mig själv och kan sätta stopp innan jag slösat alltför mycket energi.

Mamma gör ofta liknelsen att relationer är som tennis. Du har din planhalva och din motspelare har sin. Men det är stört omöjligt att du kan sköta din egen sida OCH den andra personens. Det går inte!

Det spelar ingen roll att intentionerna är goda. Att du vill få den andra personen att stressa mindre. Vara mer närvarande. Äta bättre. Prata mer. Förstå mer.

Eller vad det nu kan vara.

DET ÄR INTE DITT. Du kommer aldrig ha makt över en annan människa, så det finns ingen vits att ens försöka.

Och det är här man gärna flikar in ett: ”jo … men bara hon/han skulle fatta det här och det …” NEJ!

Nej.

Nej.

Släpp det.

Bara släpp.

Om du inte vill skapa en massa onödigt lidande för dig själv: släpp det!

Du kommer aldrig kunna styra över hur din sambo eller din mamma eller din storebror eller din chef ska agera och leva sina liv. Ja, de borde säkert stressa mindre, hitta ett jobb, sluta tänka så negativt, dricka mindre, sluta vara så vidrig. Förmodligen har du helt rätt.

Men det är fortfarande inte ditt ansvar.

Det är deras.

Genom att lägga energi på att förändra någon annan så försvinner det en massa värdefull energi som du behöver för att må bra och orka leva ditt liv. Som Elizabeth Gilbert skrev i ett av sina senaste inlägg på just det här ämnet:

We must love each other. We must be kind to each other. We must be generous in act and spirit with each other. But for the sake of grace and sanity, WE MUST LET EACH OTHER BE. Know where you have power and where you do not have power. 

Jag är inne på samma spår med att hela mig själv innan jag går in i en relation igen. Men något som jag har väldigt svårt med är att hantera ensamheten ibland. Känner du nåt liknande? Hur hanterar du sånt isf? Och hela grejen att inte försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Tankar?

Åh, försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Det där har var ju min favoritsysselsättning!

Jag har gått runt med ett stort gapande hål. En känsla av brist, att jag måste få saker utifrån för att känna mig hel. Uppenbarligen hjälpte det inte eftersom jag träffat kille efter kille efter kille och inget har täppt igen det där hålet. INGET har täppt igen det där hålet. Varken nya kläder eller alkohol eller pojkvänner eller roliga vänner eller bättre jobb eller ny telefon.

Men så tänker jag: tänk om det inte finns något hål? Om hålet bara är en illusion.

Tänk om allt är bra precis som det är. Att jag duger precis som jag är. Inget eller något annat kommer aldrig att kunna fylla upp det där hålet – för det finns inget hål!

Men känslorna finns ju fortfarande där? Längtan och tomheten är ju där?

Ja, de är där. Och de är ju så påtagliga! Men fundera efter: är de verkliga eller har de skapats ur händelser i ditt liv som lett till tankar och föreställningar om ditt liv som du gjort till din sanning?

Vårt samhälle i dag är så extremt uppbyggt på att vi MÅSTE HA saker. Vi behöver intala människor det så att marknaden ska gå runt. Eftersom folk måste konsumera för att allt ska fungera, så att människor ska ha jobb. Reklam handlar mycket om att vi ska känna en brist. Du har gått hela livet och aldrig tänkt tanken att du behöver en juicemaskin och plötsligt ser du en reklam om en juciemaskin och då BEHÖVER du plötsligt den (Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms show ”Ägd” handlar om precis det här).

Skulle allihop, varenda en människa, bara sätta oss ner och säga: nej vet ni vad, jag är faktiskt nöjd med precis det jag har. Jag tror till och med att jag ska ta och göra mig av med lite av det överflödiga. Vad skulle hända då? Jo, allt skulle braka omkull. Allt skulle stoppa upp. Ingen skulle ha något jobb. Ingen skulle ha några pengar att lägga på att det här konsumtionssamhället ska fortsätta rulla.

Nu säger jag inte att jag tycker att vi bara ska sätta oss ner och vara nöjda, men vi kanske kan börja rannsaka lite vad det egentligen är vi håller på med. Hur mycket är våra verkliga behov och hur mycket är hittepå, en illusion, en brist som vi bara upplever?

Tänk om det så att vi redan är fullkomliga och perfekta. Det är ju inte direkt en fruktansvärd tanke.

De här tankegångarna kommer från Eckhart Tolles bok Power of now (tusen tack till den här människan som fick mig att läsa om den på nytt, jag behövde det nu).

För mig har det betytt otroligt mycket att kunna tänka så här.

Här pratar Eckhart väldigt bra om kärleksrelationer:

Det här så kallade singellivet jag lever nu skiljer sig mycket från tidigare gånger.

Den tiden jag var singel innan jag träffade Christian var jag insluten i mig själv. Jag var övergiven, sårad och arg. Mest ville jag skydda mig själv. Utöver jobbet och gymmet gick jag sällan ut. Det var lika bra, för där ute fanns det människor som ville göra mig illa, tänkte jag. Idioter som skulle fucka upp mitt liv bara de fick chansen. Nej, bäst att gömma mig i ett litet hörn i soffan i min stora lägenhet på Söder och aldrig låta någon komma åt mig.

Allt är annorlunda nu.

Jag vill för första gången i mitt liv verkligen fokusera på mig själv. Jag vill få ordning på allt som varit i obalans. 

Oavsett om det är en bra relation eller inte så tar den kraft. Jag är inte bara jag utan jag i ett förhållande med en annan människa. Även om jag har haft svårt att erkänna det så är det stor skillnad på bara jag och jag i ett förhållande.

I en relation har jag förväntat mig att den jag varit tillsammans med ska kunna fixa saker i mig. Täppa igen hål av tomhet, ensamhet och osäkerhet som finns där inne. När det inte gått har jag blivit besviken och förbannad. Tänkt: det måste var något fel på honom. Varför kan inte han bara vara lite mer på det här viset? Varför kan han inte ge mig mer kärlek och ömhet? Varför kan han inte bara säga rätt saker, HUR KAN HAN INTE FATTA VAD JAG BEHÖVER?

Så har jag förklarat: du måste säga att allting ska bli bra, du måste prata med mig, förstå att när jag är arg så betyder det att jag egentligen är ledsen och då måste du säga de här och de här sakerna för att jag ska må bra igen.

Herregud, det är ju som att jag kommit med en instruktionsbok: ”Här, bara du gör de här 473 olika sakerna för mig så kommer jag att vara lugn och harmonisk”. 

Men det funkar inte så. Ingen människa kommer någonsin att klara av att göra mig varken lugn eller harmonisk. En pojkvän kan säga och göra precis alla de här rätta sakerna, men det är bara smärtlindring. Det är som huvudvärkstabletter, jag kan äta dem och få bort huvudvärken för en stund men själva orsaken till smärtan finns fortfarande kvar. Den måste jag ta itu med själv.

Det är så skönt att verkligen ha insett att det finns sår i mig som behöver läkas. Jag kan göra det – bara jag tillåter mig själv att vara medveten om att de finns där. Och det här vill jag göra i lugn och ro för mig själv. Jag har ingen aning om hur lång tid det tar, kanske länge. Flera år, vad vet jag.

Först när det här jobbet är klart är jag redo för kärleken. Och så mycket vet jag att jag kommer inte att krångla nästa gång. Jag kommer inte att treva och kämpa med folk som kämpar med sina issues och gå på dejter som känns fel i magen. Jag vet att när jag är redo så kommer jag att möta en person som jag bara vet är rätt för just mig. Sånt krävs det inte ens ord för att känna.

Eller. Så möter jag kanske aldrig den här personen och då kommer det också att vara okej. Jag har redan allt i mig själv, resten är bara … vad ska man säga … en underbar och fin bonus?

Jag har alltid varit intresserad av hundar, men när jag var kring åtta-nio (minns inte riktigt åldern, kanske var jag yngre) så mötte jag en hund som verkligen grundmurade min kärlek för de här djuren. Det här påverkade mig så starkt att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Jisses, jag har gråtit under hela den tid det tagit mig att skriva det här inlägget.

När jag var barn tyckte jag att det var väldigt svårt att uttrycka känslor. Jag höll allting inom mig, för jag visste inte något annat sätt. Det här ledde i sin tur till en stark känsla av att ingen förstod mig. Lärare, vuxna, andra barn, det var som att ingen liksom fattade. Det berodde inte på att de försummade mig på något sätt. Det handlade nog om att jag stängde in mig i mig själv, jag satt bara och vaktade och skyddade mitt känsloliv. Kanske, jag vet inte säkert. Det var i alla fall något som gjorde att jag ofta kunde känna mig ensam och annorlunda. Det kändes som att alla andra hade en karta för hur livet fungerade, men jag hade blivit utan. Andras liv pågick medan jag stod vid sidan av och betraktade alltihop.

Jag åkte till Helsingfors för att hälsa på min gudmor. Jag fick en speciell plats på flyget, allra längst fram för att jag var minderårig och reste ensam. Flygvärdinnorna var väldigt vänliga mot mig. Jag fick papper, kritor och äppeljuice. Sedan kom de och gav mig hårda karameller som smakade citronrengöringsmedel, de var så äckliga att jag petade ner dem i den där lilla luckan i armstödet.

Min gudmor och hennes sambo hade en irländsk setter. Irlänska settrar är vanligtvis djupt röda och glansiga. Den här hunden, Donna, var matt och ruffig i pälsen på grund av någon slags matallergi om jag inte minns helt fel.

Men det spelade förstås ingen roll.

När hon tittade på mig med sina mörka kloka ögon visste jag direkt att hon förstod. Hon såg mig, hela mig. Det var också som att hon ville förmedla ett lugn. När hon satte sig bredvid mig var hon trygg och fridfull, som om hon visade att allt var okej. Hennes hjärta var stort, oändligt kändes det som. Jag fick sova med henne på nätterna och hon la sig så tätt intill som hon bara kunde. Den där tryggheten att sova så nära ett djur, den är väldigt svår att beskriva men du som gör eller har gjort det vet vad jag menar.

När jag tänker tillbaka på vem som har gett mig mest kraft och förståelse så var det hon. En hund som jag bara träffade ett par gånger. Trots att det gått så många år så dyker hon upp i mitt minne gång på gång. Hennes kloka ögon som bara ser mig och förstår utan att behöva någon förklaring. Om änglar finns så är jag helt övertygad om att Donna var min.

Det är till stor del på grund av mötet med henne som jag också i framtiden vill jobba med hundar på något sätt. Jag vet vad en hund kan göra för en människa. För mig är det jätteviktigt att hundar behandlas med respekt och jag tränar bara med positiva metoder.

Jag märker att det finns en rätt utbredd okunskap när det kommer till hundträning. När jag berättar att jag utbildar mig till hundinstruktör drar många snabbt paralleller till Cesar Millan. Jag har inte mycket till övers för hans metoder och jag vet att det går att uppfostra en lydig hund utan att: rycka eller ”korrigera” i kopplet, slå hunden på nosen eller någon annanstans på kroppen, skrika, gorma eller ryta på hunden, trycka ner den på marken för ”att visa vem som bestämmer”, bestraffa hunden genom att skicka iväg den så den får ”gå och skämmas” eller genom att använda stryphalsband.

En hund som blir behandlad så lyder för att den är rädd, inte för att den vill lyda. Flera studier, bland annat denna, visar också att bestraffningar ökar risken för att du ska få olika slags problembeteenden hos hunden. Så klart. För den är rädd, frustrerad och arg. 

Jag har en tydlig bild av hur jag vill ha min relation till hundar och den ska baseras på glädje och kärlek och inte makt och bestraffningar.

Han fyllde ett år i går, min älskade hund. Jag är så stolt över Stoffe på många vis. Han är så liten på jorden men har ett så otroligt stort hjärta. Så klok. Han kan redan känna av allt vad jag känner medan jag får göra mitt allra bästa för att förstå mig på alla hans olika känslor. När jag ligger på sida och sover på nätterna så kryper han alltid upp så han ligger precis intill mitt hjärta.

Häromdagen nystartade jag ett gammalt instagramkonto. Min mamma har tidigare haft det för att uppdatera mig om Stoffes förehavanden när vi var på semester.

Nu lägger jag ut videos med olika små träningstips och tricks. Lite inspiration så att du förhoppningsvis kan ha lite roligare med din hund i vardagen! Följ jättegärna @stoffegriffon eller tipsa om du känner någon som har hund!

Pratade med en kompis i går om minnen från skoltiden. Det finns så mycket saker som jag helt glömt bort. Till exempel:

Alla coola killar var så fruktansvärt elaka. De kunde helt oprovocerat säga saker som:

”Du är ju helt jävla dum i huvudet du”

”Fy satan vad ful du är”

Inte nog med det. De satt ofta i korridorerna och la krokben för folk. Jag minns en gång när de lyckades fälla mig, jag minns så väl att jag hade en röd tröja och en röd kort kjol och ett par svarta platåskor. Jag föll handlöst med ena kinden ner i golvet och alla skrattade.

Den naturliga reaktionen hade förstås varit att avfärda dem som idioter.

I stället ville jag så gärna bli accepterad och helst av allt bli ihop med någon av dem.

Och så hände det ibland att jag fick hångla med någon av dem på helgen och på måndagen i skolan så låtsades han som ingenting.

Som straff mot alla de här killarna i min ålder så ville jag skaffa en betydligt äldre kille.

Han var 19 och jag var 14 och han levde ett fruktansvärt kaotiskt liv och vår relation blev ungefär lika stormig. I två år bråkade vi och blev sams omvartannat. Det fanns inte en enda lugn stund tillsammans. Jag älskade honom och hatade honom. Jag gjorde vad som helst för honom.

Har ni haft en sån evinnerlig av- och pårelation så vet ni säkert också hur otroligt beroendeframkallande det är. Det är skitjobbigt. Ett rent helvete. Påfrestande och tärande. Men lika stark som smärtan är, lika kraftfull och elektrisk blir kärleken.

Ibland kan jag till och med sakna det.