Ibland är tillvaron så jävla märklig. Vänner som är singlar rapporterar om att det fortfarande pågår ett spel där ute.

Jag KAN INTE FATTA att det fortfarande gör det. Att det fortfarande finns killar och tjejer som tror att man vinner på att spela svår. Att inte svara på sms och höra av sig ”när det passar”. Att slingra sig undan raka frågor. Att dölja för sina vänner att man träffar någon.

Alltså. Hur svårt kan det vara? På riktigt, hur svårt kan det vara att bara vara tydlig: hej, jag gillar dig. Jag vill att vi ska vara ihop. Vi testar, går det åt helvete så har vi i alla fall försökt, jag tycker du är värd den chansen för du är en underbar människa.

Det är inte så farligt! Att vara ihop med någon är en av de största erfarenheterna man får här i livet (hey, se på mig! Jag har haft säkert tio pojkvänner och jag har lärt mig massor om livet och mig själv av varenda en). Bara kör! Det är inte ens något att fundera över. Det går alltid att göra slut om man vaknar en dag och allt känns fel. Men ge kärleken en chans! Kasta dig ut i förälskelsen i stället för att tvivla.

Roliga alla hjärtans dag-kort från den här artikeln.

Jag förälskar mig något fruktansvärt mycket när jag förälskar mig.

För det första: om jag träffar någon och det känns rätt, då kastar jag mig huvudstupa in i kärleken. Varenda jävla fiber i kroppen släpper taget och hänger sig till förälskelsen.

För det andra: jag tappar all förmåga att tänka kritiskt. Den andra personens dåliga sidor är endast och bara charmiga.

Sedan – efter ett år ungefär så är det som om skynket rycks bort. Och jag står där gapande. Jaha? Var det en sådan här person jag träffade? Det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. 

Jag minns när det hände med Christian. Det var då jag tog in information som den att han inte gillar att vara i naturen. Jag älskar att vara i naturen. Vi hade bara inte varit så mycket ute i skog och mark tillsammans och jag trodde att det berodde på att det helt enkelt inte hade blivit av. Det faktum att han faktiskt SAGT att han inte gillar att vara i naturen hade visst gått mig förbi. Det var också då som jag insåg att han rökte för mycket, att han har lätt för att gå in i sig själv och bli frånvarande och att han äter ohälsosamt.

Helt plötsligt trillade en stor hög med dåliga sidor över mig. Jaha. Vad gör jag nu då?

Jag låg i sängen och funderade. Efter en stund kom jag på hur dumt mitt resonemang är. För jag har liksom aldrig fattat att: Christian har varit samma människa hela tiden! Det är bara det filter jag ser honom igenom som har förändrats. Först var det förälskelsefilter och nu är det den-hårda-verklighetsfiltret. Och under tiden så har han bara gått omkring och varit som vanligt.

Det tog mig sinnessjukt nog ett år att fatta det, och då blev jag också tvungen att göra ett val: kan jag leva med någon som inte är förtjust i naturen, stundvis är totalt frånvarande och dessutom älskar ost och öl? För kan jag inte det då är enda alternativet att lämna honom, för hur gärna jag än skulle önska att det gick så GÅR det inte att ändra på en annan människa.

Jag valde honom. Och det var nog rätt behövligt att göra det valet för efter den gången har jag aldrig tvekat igen. Nu har jag inte valt i ett vilt rus av förälskelse. Jag har valt honom en tisdagskväll med alla hans dåliga sidor uppradade.  Jag har valt honom – med precis allt vad det innebär (osten inräknad).

Det finns en bråkscen i filmen ”P.S I love you” som är så insiktsfull att jag nästan skäms varje gång jag ser den. Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket och jag tänker varje gång jag ser den att DEN HÄR GÅNGEN ska jag minsann ta till mig budskapet ordentligt.

Holly (Hillary Swank) och hennes kille Gerry (Gerard Butler) bråkar. Hon är less på att livet aldrig börjar. Hon ser människor som skaffar större lägenheter och barn medan de sitter i sin trånga lägenhet fem trappor upp utan hiss. Hon trivs aldrig på något av sina jobb och han hankar sig fram på en nystartad chaufförfirma utan någon vidare värst koll på om eller när det kommer att börja trilla in pengar. 

Den här jävla strävan efter att lyckan alltid ska komma sen, ”jag ska bara fixa det här och det här först”. Jag ska bara gå ner sju kilo, skaffa en bättre partner, köpa ett större hus. (Boken Nextopia – Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället av Micael Dahlén handlar om just det här). Och visst, den här längtan driver oss framåt. Den gör att vi vill ha mer och bättre och större. Den utvecklar oss som människor. Men den gör också att det är så oerhört svårt, på gränsen till omöjligt, att känna sig hundra procent nöjd med det man har just nu.

Och jag vet inte med er, men jag vill verkligen inte leva så. Jag vill precis som Gerry säger fatta att det här är livet. Det har redan börjat.

”Man kan inte ändra sin partner, bara sig själv”. Jag har hört det uttrycket vadå, 500 gånger, minst. Jag har säkerligen själv svängt mig med det i olika sammanhang.

Ändå har jag tänkt att visst, man kan inte ändra TOTALT på någon. Jag kan givetvis inte gå in och kräva en annan klädstil, helt nya fritidsintressen och ett plötslig fäbless för mysiga skogspromenader. Men några småjusteringar måste jag väl få lov att göra?

Svaret jag kommit fram till är nej. Egentligen inte.

”Meeen”, har jag tänkt, ”det måste ju finnas undantag”. Som exempel: min pojkvän/sambo/fästman Christian  har rökt under hela vårt förhållande. DET måste ju ändå vara ett undantag. Han förstör ju långsamt sitt liv! Jag älskar ju honom! Jag vill (såklart) att hans ska leva så att vi kan bli gamla ihop.

Under ett och ett halvt år har jag tjatat, oroat mig och pikat honom för att han när vi träffades sa att han skulle sluta röka innan han fyllt 30 (han är 29). Jag har köpt sluta-röka-böcker och erbjudit mig att betala hypnos (!). Så en dag för några månader sedan släppte jag min besatthet kring hans rökande. Jag gav upp. Jag tänkte: antingen får jag vara tillsammans med honom och acceptera honom som han är, hela paketet. Eller, om det är så svårt att jag inte klarar av hans rökande så får jag lämna honom. Det är de två valen JAG har.

Ungefär direkt kom jag fram till att jag inte kommer att lämna honom för att han röker. Det enda jag kan göra framöver är att stötta honom den dagen han själv väljer att sluta. Så jag slutade gnata och tjata.

Och jag VET jag att jag låter som någon jävla kunglig hovleverantör av solskenshistorier här, men för två och en halv vecka kom han och meddelade att han skulle sluta röka. Själv sa jag bara några försiktigt uppmuntrande ord.

Sedan låste jag snabbt in mig på toaletten och gjorde yviga segergester och mimade glädjevrål för mig själv.