Ibland undrar jag om man någonsin blir frisk från ätstörningar. Och vad är egentligen frisk?

Jag får fortfarande destruktiva tankar om mat. Dagligen. Jag tänker på vad jag borde äta och vad jag inte borde äta.

Skillnaden nu från då är att jag inte agerar på tankarna. Jag kan slås av tanken ”jag borde hoppa över middagen”, men jag gör inte det. Jag kan fyllas av känslor av äckel av att vara i min kropp, speciellt om jag ätit för mycket. Förr i tiden hade jag agerat och kräkts. Inte nu längre.

I kombination med mina plågande mattankar har jag känsloätit. När stressade eller ledsamma känslor eller för all del tristess infunnit sig har jag ”botat” det genom att äta. Jag kunde göra hela poänglösa saker som att äta 20 knäckebröd bara för att jag hade ångest. Det här är den svårare delen att bli fri från, tycker jag. För det kräver att jag lär känna min kropp. Komma i kontakt med vad den försöker säga. Vad är egentligen hunger och vad är någonting annat?  Och när har jag ätit tillräckligt?

För vissa människor finns de här signalerna naturligt. I min kropp har de avsiktligt jobbats bort under många års tid. De har rubbats totalt. Ingen mat på två dagar och sen har jag hetsätit allt vad jag orkat. Det finns inget glamoröst kring hetsätande. Det är bara skamligt. Jag likställde det med ett tecken på svaghet. Min egen värdelöshet blev aldrig så tydlig som när jag proppat i mig enorma mängder mat som jag skulle bli tvungen att kräkas upp. Tänk om folk skulle veta. Tänk om de skulle se mig när jag stod där och hämningslöst bara åt och åt. Då skulle ju alla få veta vilket litet odugligt misslyckande till människa jag var.

I dag får jag jobba för att få tillbaka kroppens naturliga signaler. Det tar sin tid.

I somras gick jag på en ayurvedakonsultation hos en man som var expert på indisk läkekonst.

Han pratade om vikten att tugga maten. Mellan 20-40 gånger ska maten tuggas. Jag testade när jag kom hem och åt lunch. Jag tuggade nio gånger.

Han förklarade att tuggorna är viktiga för att kroppen ska kunna ta upp näringen från maten och att matsmältningen ska fungera bra. Mycket av fördelarna med att äta bra mat går bort om man inte tuggar ordentligt.

Det är ju skrattretande egentligen, att jag som vuxen ska lära mig att äta. 

Men så är det. Jag tänker numera på mat mycket som en övning i självkärlek. Att ha en grund med näringsrik mat är självkärlek. Att äta närvarande oavsett vad det är jag stoppar i mig också.

Vissa dagar går det. Andra inte. 

Huvudsaken är att jag är snäll med mig själv. Inte döma och hålla på när jag glömmer bort, eller får ett infall och äter upp en halv burk jordnötsmör bara för att jag känner mig uttråkad. Inte gå igång på andra människors hets kring sina kroppar.

Det är deras kamp.

Jag är klar med min.

Att ha en sund kropp handlar om så mycket mer än mat och nitisk träning. Det handlar om att kunna lyssna och förstå sina känslor, att lyssna på kroppen, att våga drömma, att kunna dra gränser och säga nej, att skratta, att stanna upp och andas djupa andetag, att slutföra saker, att döma så lite det bara går, att ha det fint och ordnat runt omkring sig, att omge sig med bra människor, att inte kämpa så jävla mycket hela tiden utan lita på att livet bär även när det kommer motgångar.

Den här månaden ska jag testa detox till en kommande artikel i Wellness. De tre första dagarna ska jag bara dricka juice. Eftersom jag:

1. Är lat storstadsbo

2. Inte har någon sån där avancerad juicepress

har jag beställt färdigpressade juicer som levererades hem till mig hastigt och lustigt i går kväll. Efter tre dagar ska jag äta soppor på broccoli och sånt i fyra dagar och sen ska väl kroppen vara någorlunda renad, hoppas jag.

Just nu läser jag Den självläkande människan av Sanna Edhin och jag känner verkligen inte för att stoppa några som helst dåligheter i kroppen. Jag tycker det är så otroligt intressant att se på kroppen som en helhet och inte bara betraktade den rakt upp och ner som en maskin som bara ska fungera. I västvärlden är vi väldigt duktiga på att äta mediciner för att dämpa olika symptom, men som jag sagt tidigare: vad beror på symtomen på? Det är ju det där man måste utröna för att kunna bli frisk på riktigt.

Jag tror verkligen att allt handlar om ett flöde mellan matens näring, känslor, tankar och livsenergi.

Jag har alltid varit en sjuk person. Ofta haft ont i halsen, förkylningar som aldrig går över, varit lättfrusen, haft olika slags utslag, haft lätt att svullna upp. Sanna skriver i boken om hur avfallsprodukter och gifter samlas i de egna vävnaderna och visar sig genom svullnad, främst runt hakan/halsen och runt magen. Jag kan bara skratta. Mitt allra största problem när jag var deprimerad och drack mycket var inte hur jag skulle börja må bra utan att det samlades vad jag då kallade ”fläbb” runt hakan/halsen. 

Det säger väl rätt mycket att jag tvekade inför frilanslivet för att jag var så rädd för vad som skulle hända om jag blev sjuk.

Nu har jag inte varit sjuk en enda gång på över ett år. Jag är övertygad om att det handlar om att jag känner mig energifylld och är på rätt väg i livet. Jag tyngs inte av negativa känslor som oro, frustration, irritation och ilska. De flesta dagar känner jag mig lätt i kroppen på ett sätt jag aldrig gjort tidigare i livet.

Jag är därför inte heller tvungen att äta mig proppmätt för att få den här ofamnande och ”härliga” känslan av trygghet som jag många gånger sökt från mat (en känsla som sedan snabbt gått över i ångest).

Allt, allt, allt hänger ihop. Kroppen, kosten, känslorna, själen, människorna du omger dig med, dina tankar, andningen.

Nu hoppas jag att den här omgången med juicerna ska råda bot på min något obalanserade hud. Jag har lagt ner 10 000-tals kronor, säkert mer!, på att få min hy att se bra ut genom diverse krämer och ansiktsbehandlingar. Av andra anledningar testade jag en period att utesluta mjöl och då försvann mycket av orenheterna direkt. Sedan Christian flyttade har jag dock slarvat en hel del med vad jag ätit och huden ser ut därefter. Men nu ska det bli ordning, hoppas jag!

Och här kommer ett litet resonemang och en fråga om mat: 

Har en lite fundering. Det började en ny tjej på mitt jobb och ganska snabbt kom det fram att hon inte äter socker alls. ”Vad duktig du är” sa min kollega. Då vi jobbar med hälsa så frågade jag henne hur hon äter och om är intresserad utav rawfood osv. Hon svarade att hon inte kunde äta socker/vita kolhydrater överhuvudtaget då det sätter igång ett sug hos henne. Hon var väldigt öppen med det (vilket jag beundrar henne för) och berättade att äter hon en tårtbit så måste hon äta hela tårtan. Det här var något som hade varit med henne sen hon var liten, då hon istället kunde äta fem apelsiner för att fruktsockret triggade henne. Hon hade tidigare haft ätstörningar, kan tänka mig, av det hon sa, att hon haft anorexia, ortorexi, och hetsätning. 
Jag frågade henne om hon någonsin tror att hon kommer kunna äta ”normalt” och kunna unna sig en tårtbit utan att gå överstyr och hon svarade: nej det tror jag inte. Eller jag kan inte tänka så långt in i framtiden. 
Det svaret gjorde mig lite ledsen och fundersam. 
Jag har själv inte alltid haft en sund kosthållning. Då jag äter väldigt sunt och mår bra den största delen av tiden så händer det ibland när jag väl väljer att unna mig så äter jag mer än vad jag borde och vill. Jag har också svårt att bara äta en bulle utan äter gärna fem. Men skulle inte kunna trycka en hel tårta som hetsätning men skulle kunna äta flera bitar. 
Dagen efter så pratade jag med en annan kollega på jobbet som dukade av ett bord på fika där en kund lämnat halva sin tårta och hon säger: förstår inte hur folk kan lämna, kan aldrig lämna haha. 
Så började vi prata och hon sa att hon inte kan lämna godis om hon äter en skål med godis. Men skillnaden var att hon sa det med ett leende och hade absolut inget ”problem”. Hon sa: äter jag godis bara en gång i veckan så är det klart att jag vill äta upp allt, haha. Till skillnad från min kompis som äter lite varje dag.

Tror du man kan bli kvitt matproblem som uppstår ibland? Och hur gör man det?

Tack för dina tankar. Det du beskriver är ju skilda människor som väljer att förhålla sig till mat på helt olika sätt. Vilket är ditt sätt? 

Det finns mycket i samhället i dag, tidningar, böcker och experter som gärna vill berätta för oss hur vi ska göra när det kommer till mat. Det här trots att vi redan kånkar omkring med den främsta expertisen av dem alla: våra egna kroppar. Jag skulle säga att jag och säkert många andra har haft att göra med tre olika slags problem, som säkert samverkar på olika sätt. 

1. Ett av problemen, så som jag ser det, är att vi slutat lyssna. Vi kör över kroppens signaler och rop på hjälp. Jag gjorde det här i många år. Åt mat som gjorde att jag fick magont och kände mig däst.

Jag tycker att det här är en av de bästa verktygen: lyssna på din kropp. Ät tills den är mätt. Fråga frågor! Hur mådde den av att äta den här maten? Kanske svaret blir ”inte så bra för jag känner mig inte energifylld” då kanske du kan strunta i att äta så mycket av den. Blir svaret ”jättebra!” ja då är det ju perfekt och bara att köra på. Var intresserad och testa dig fram.

Socker är ju inte särskilt bra, men det är olika för alla. Vissa klarar av det i mindre mängder, andra mår inte bra av det alls. Lyssna på kroppen, inte bara direkt efteråt utan kanske timmar/en dag efteråt.

2. Det andra, kanske allra största problemet är: vi tycker inte om oss själva. Vi tycker att våra kroppar är fula och otillräckliga och allmänt dåliga så varför skulle vi lyssna på signalerna och proppa dem fulla med sånt som är bra för dem?

Här handlar det ju om att jobba upp en självkänsla för att kunna komma överens med att din kropp ser ut som den gör. Det är först från acceptans som hälsosam förändring kan ske.

Lägg till exempel av med att köpa för små kläder. Kasta ut allt ur garderoben som är för litet eller obekvämt. Klä dig så som din kropp mår bra av att vara klädd.

Träna för din kropp, inte mot den. Tänk fina tankar om den. Tänk på de ställena du gillar och vad den är bra på. Tänk på att den andas och sköter hela ditt system utan att du behöver bekymra dig om den. I dag behöver du också en god självkänsla för att kunna strunta i alla normer och vad alla andra säger och vilka metoder de påstår att är bra just den här veckan och bara låta din kropp må bra och se ut som den gör.

3. Och så till det problemet som jag tampats allra mest med: tvångsmässiga tankar kring mat: ”Jag borde äta det här”, ”jag borde inte äta det där”, ”oj nu åt jag för för mycket”, ”vad ska jag äta nästa gång och hur mycket ska jag äta då?”.

Om du inte fullkomligen älskar att laga mat så ska inte tankarna kretsa osunt mycket kring saker som ska stoppas i munnen.

Jag jobbar med de här tankarna med hjälp av ACT. Det är ett sätt att observera dina egna tankar i stället för att gå totalt upp i dem. När du bara stilla betraktar dina tankar så försvinner de på ett magiskt sätt. Jag har blivit av med både osunt mattänkande och svartsjuka med hjälp av ACT. Boktips är ”Lyckofällan” av Russ Harris.

Före jag började frilansa målade jag upp en bild av hur bra luncher jag skulle kunna äta. Och ja. Jag äter väl betydligt hälsosammare än stabbiga pastarätter på lunchhak, men det är oftast inte särskilt väl tillagade måltider utan bara ett hopkok av det jag har hemma: sallader, smoothies, soppor och min favorit: pannkakor. Det måste allt som oftast gå snabbt och då är pannkakorna bästa alternativet för det är nämligen världens enklaste pannkakor. De passar dessutom bra att äta till frukost, lunch, mellanmål, middag eller kvällsmat.

Det här är basreceptet för en person:

* Två ägg

* En banan

Mixa och tillsätt kryddor efter behag. Jag brukar ha i mycket kardemumma, kanel och vaniljpulver. Sedan kan du förstås hotta upp receptet och ha i bär, nötter, frön, proteinpulver eller vad du nu känner för. Jag brukar ibland ha i rivna morötter.

Den där blålila såsen har jag på för att bli mer mätt. Den består av:

* Kesella

* Frysta hallon och blåbär (som jag tinat upp med pyttelite vatten i en kastrull för jag vill inte att det ska vara så kallt)

* Någon form av sötning: socker, stevia, honung eller björksocker. Jag använder både stevia och honung för jag vill verkligen få den söt. När jag styrketränade brukade jag ibland pressa i mig kesellan naturell bara för att jag behövde få i mig proteiner och där la jag grunden för ett livslångt hat för den där syrliga smaken.