Jag har inte drömt så där vidare värst mycket drömmar om nätterna de senaste åren. Eller åtminstone inte kunnat minnas vad jag har drömt. Jag tror de försvann under åren jag åt antidepressiva och sen kom de aldrig riktigt tillbaka.

Jag läste någonstans att inte drömma kan bero på att man inte visat tillräckligt stort intresse för sina drömmar, att man anser att de inte har någon betydelse. Då kan de bara försvinna. Ledsamt ju.

Jag vill inte ha det så. På något vis tror jag att drömmar ger signaler om vart vi är på väg eller indikationer på saker i det vakna livet. Jag säger inte att jag köper drömtydning rakt av, men jag tror att det finns NÅGONTING där. Jag vill försöka bli mer lyhörd och faktiskt börja intressera mig för vad det är som utspelas i mitt huvud när jag sover.

Så för någon månad sedan la jag mig bara i sängen före jag skulle sova och tänkte intensivt på att jag ville ha tillbaka mina drömmar. Jag är öppen för mina drömmar, jag är öppen för mina drömmar, mumlade jag för mig själv.

Och MYCKET RIKTIGT! Drömmarna dök upp på nytt! Jag försöker nu varje natt innan jag ska sova på ett snällt sätt bara bjuda in drömmar, bara genom att känna mig öppen för dem. Och var och varannan natt kan jag minnas vad jag drömt.

Jag drömmer mycket om otrohet. Att en annan människa är otrogen mot mig.

I natt var drömmen så stark att jag vaknade väldigt berörd, ilsken och förkrossad.

Det lilla jag läst om drömtydning så har jag förstått att allt i mina drömmar representerar sidor av mig själv. Det är alltså jag som på något vis är ”otrogen”. Eller kanske osann mot mig själv, på något vis.

Det fanns också en teori om att om man förändrats snabbt som person så kan man också känna sig ”otrogen” mot den människa man har varit.

I alla fulla fall.

Jag är så otroligt peppad på det här nu! Känns som en ny hobby, hehe. Drömmar! Bring ’em on!

Jag satt i soffan i går kväll med en kopp te. Det var perfekt, i all sin enkelhet.

Men jag tänkte på borden och måsten och plötsligt var allt uppdrucket och stunden jag sett så mycket fram emot var över. Jahapp.

Trillade över den här historien och började skratta åt mig själv. För jag tänker så ofta: bara det här och det här faller på plats – DÅ ska jag sitta där i lugn och ro med min kopp och vara fullständigt närvarande.

Eller … så är jag det helt enkelt nu.

There was once a businessman who was sitting by the beach in a small Brazilian village.

As he sat, he saw a Brazilian fisherman rowing a small boat towards the shore having caught quite few big fish.
The businessman was impressed and asked the fisherman, “How long does it take you to catch so many fish?”
The fisherman replied, “Oh, just a short while.”
“Then why don’t you stay longer at sea and catch even more?” The businessman was astonished.
“This is enough to feed my whole family,” the fisherman said.
The businessman then asked, “So, what do you do for the rest of the day?”
The fisherman replied, “Well, I usually wake up early in the morning, go out to sea and catch a few fish, then go back and play with my kids. In the afternoon, I take a nap with my wife, and evening comes, I join my buddies in the village for a drink — we play guitar, sing and dance throughout the night.”

Jag gick på en yinyogaklass i går där läraren pratade om ett ”mantra” han uppskattar. De ”fyra t:na” kallade han det: tid, tålamod, träning och tillit.

– Ger vi saker i livet de här fyra t:na så kan vi nästan räkna med att det som kommer ut på andra sidan blir bra. 

Jag tänker på mig själv och hur jag bra det här stämmer överens med mitt välmående.

Jag MÅSTE investera i de fyra t:na för att må bra.

Tid att meditera, tid att yoga. Inte mycket tid, men en liten stund varje dag.

Tålamod när det kommer till att inte pressa fram saker eller beslut. Det är jag annars en mästare på. Om jag vill något vill jag att det ska hända NU. Om jag hittar någonting jag vill köpa vill jag köpa det NU. Om jag ska ta ett beslut om framtiden vill jag ofta ta det NU, gärna utan att tänka efter, för jag vet att om jag tänker efter så kommer jag att börja vela fram och tillbaka i all evinnerlighet. Men vissa saker i livet, många beslut mår bra av att få växa fram.

Träning. Det kommer stunder då jag blir arg för att jag inte redan är fem steg före i min yogapraktik. Herregud. Då får jag backa lite ur min lilla trånga bubbla jag befinner mig i och se livet i lite perspektiv. Det finns tid. Jag kommer (förhoppningsvis) att fortsätta utvecklas under hela den tiden jag har kvar här på jorden. Vad är det roliga den dagen jag inte har några utmaningar kvar? Om den dagen nu ens någonsin kommer att komma.

Tillit. Kanske den allra svåraste. Att bara lita på att den ovissa framtiden kommer att veckla ut sig och bli alldeles perfekt precis så som den blir. Att stå stadigt i ovissheten. Det krävs mod för det också. Att lita på att jag kommer att möta de människor jag behöver möta, hamna på de platser jag behöver hamna, göra exakt det som det är meningen att jag ska göra.

De fyra t:na alltså.

Läraren avslutade klassen med att fråga om någon visste var det här mantrat kommer ifrån. Ingen visste.

– Det är något man ibland brukar säga till nyblivna mammor när de ska börja amma. 

Jag vaknar en timme senare än vanligt på måndagsmorgonen.

Det får ta den tid det tar att vakna ordentligt, tänker jag och drar mig en kvart till.

Jag snor en halvtimme av det som jag brukar kalla min arbetstid och mediterar.

Just nu kanske det är exakt det arbetet som behöver göras och ingenting annat.

Pengarna sinar på kontot, men jag vet att det kommer att komma lite nya om ett tag.

Jag sätter på mig en långklänning och äter en till frukost bara någon timme efter att jag ätit den första. Inombords känner jag mig lätt.

Ibland är jag lite skrämd av den här personen jag blivit sedan jag kom hem från Indien. Hon måste ju göra saker! skriker en del av mig. Hon måste ju jobba mer! Sitta framför datorn mer! Nio till fem annars blir det ingenting av någonting. Vad är det för slacker som hamnat i min kropp?

Nej, säger – nästan skriker – en annan del av mig.

Just nu ska du inte dränka dig i jobb.

Du ska hålla dig öppen för möjligheter i stället.

Så i stället för att sätta mig vid datorn och mejla gamla uppdragsgivare så går jag en promenad och funderar över mitt nästa drag här i livet. När jag kommer tillbaka in igen lägger jag upp ett Facebookevent om en yogadag på Åland. Den blir fullbokad på bara tre dagar. Jag känner mig nästan yr av tacksamhet och glädje. Det här är ju otroligt, tänker jag för mig själv.

Min pojkvän och min kompis ler när jag säger att jag nu bara tänker koncentrera mig på att vara glad och må bra, för jag har mina misstankar om att det är då livet plötsligt kommer att börja hända på riktigt.

Det må låta naivt. Men jag vill ändå veta: vad mer kan hända om jag bara släpper kontrollen och följer flödet i stället för att kontrollera och planera mitt liv in i minsta detalj? Kanske är det där de riktigt stora underverken väntar.

1. Det är valborg. En ypperlig högtid att bestämma sig för att göra sig av med någonting som man bär på, men som inte gynnar en i livet. Det kan vara alltifrån känslor, händelser eller människor. Skriv ner det du vill släppa taget om och kasta in lappen i valborgsbrasan. Det du eldar upp gör du dig av med. Meditera över det utrymme du skapat efter att ha släppt taget och bjud in någonting du behöver mer av i ditt liv. Kärlek, mod, styrka eller kanske en motorcykel, vad vet jag.

2. Jag letar febrilt efter en yogasal som jag kan hyra i Stockholm. Eller en plats som är i behov av en yogalärare. Min kropp liksom skriker efter att få börja lära ut på riktigt. Men det är lättare sagt än gjort. Och det går trögt, inte direkt så att jag har några kontakter inom yogavärlden. Jag vill så mycket, men försöker ta det lugnt. Andas. Det kommer att komma till mig när tiden är inne.

3. Hur jag än vänder och vrider på det slutar det oftast med att jag äter turkisk yoghurt till lunch. Märkligt.

4. Häromdagen när jag mediterade kom en bokidé till mig.

5. Det betyder att min nästanklara stackars projekt till bok kanske aldrig kommer att bli någonting. Och kanske är det lika bra så.

6. Jag vill bara ha på mig långklänningar och långkjolar.

7. Jag har börjat gå och lägga mig och vila, även om det är kontorstider (som jag tidigare varit så noga med att hålla). Jag vill följa flödet mer. Annars vet jag inte riktigt vad skillnaden är med att frilansa, förutom att det är rätt ensamt. Jag tänker att jag jobbar när jag vill jobba, vilar när jag behöver vila. Yogar när jag behöver yoga.

8.  Jag tittade på ett avsnitt av Skärgårdsdoktorn (finns på SVT:s öppna arkiv!) för några veckor sedan och nu vill jag ingenting annat än att bo på en liten skärgårdsö någonstans (där det alltid är sommar).

9. Jag skriver tacksamhetslistor varje morgon. Minst fyra-fem saker jag är tacksam över och varför. Jag mår bra av det, blir gladare.

10. Finns det någonting bättre än att vara kär på våren? Jag tänker på det när jag vaknar tidigt, går en promenad bland gröna träd och vitsippor och kommer tillbaka in och ser honom ligga kvar i sängen och sova.

Jag stiger upp klockan sju, men morgontimmarna rinner ändå iväg så fort. Jag vill så mycket mer. Yoga, promenera med Stoffe, meditera, äta frukost i lugn och ro.

Egentligen finns det inte mycket som stoppar mig – förutom jag själv. 

Sedan jag kom hem från Indien har jag dragit ner på arbetstempot, rejält.

Ett par av mina stora fasta uppdrag har försvunnit och nu vet jag inte vad jag ska göra härnäst. Jag behöver ju jobba. Samtidigt vill jag inte hetsa fram någonting. 

Jag vill testa någonting nytt: ta det lugnt och se vad som kommer till mig i stället för att jaga nya frilansuppdrag. Lita på att bra saker kommer att komma till mig, i form av idéer eller förslag.

Fokusera på att vara tacksam för det jag har i stället för att konstant stressa efter att få mer.

Det är svårt. Vissa morgnar vaknar jag till och med stressad, med hjärtklappning. Jag bänkar mig pliktskyldigt vid datorn 09.00 trots att jag inte har något jag verkligen måste göra. Hjärnan nästan skriker åt mig emellanåt: GÖR någonting för fan människa, om du fortsätter så här har du snart inte en ynka krona kvar på kontot.

Det vore i så fall första gången i mitt liv. Sedan mitt första sommarjobb som salladsplockare då jag tjänade 471 euro har jag aldrig haft helt tomt på kontot. Jag vet ingenting om att vara fattig. Samtidigt hur många människor med överflöd av pengar vet någonting om att leva ett rikt liv?

Kanske gör det här skiftet i mitt sätt att tänka och leva att jag går under, både psykiskt och ekonomiskt. Eller så kommer det ge mig oanad rikedom. Jag tror det senare.

Vi får se.

Jag läser Den självläkande människan och funderar mycket över hur väl jag egentligen känner min kropp. Känner jag den ens?

Jag har sedan fyra och ett halvt år tillbaka en hormonspiral som gör att jag i princip inte har mens. Jättebehändigt förstås, men vad är det som händer i kroppen? Jag har ingen riktig aning om vad det är som har ruckat på någonting så naturligt som min menstruationscykel. Hormorner förstås, men vad för hormoner? Hur påverkar de kroppen i övrigt? Ingen aning. Jag har bara varit glad ihågen, tänkt att jag har det riktigt bra som inte har mens. Har vant mig så till den milda grad att jag var hemma hos en kompis och såg ett paket tamponger och tänkte: herregud, håller folk PÅ med sånt där fortfarande!?

Jag har ju sluppit mensvärk. PMS har jag inte märkt av. Inte för att jag kan minnas att jag haft det innan spiralen heller. Å andra sidan kan jag säkert ha haft det och inte kopplat det till att kunde tänkas vara PMS. Jag har aldrig haft någon ordning på sånt där.

Mensen försvann ju lite här och där i och med ätstörningarna i tonåren och efter det har jag väl slarvat med p-piller hit och dit och ätit lite när jag känt att det passat. Ibland två månader i sträck bara för att det känts smidigt.

Jag har vänner som säger att de känner att de har ägglossning. Den superförmågan gick nog till några få utvalda, eller så är det bara jag som inte vet hur det ska kännas.

Mitt mål/dröm/tanke är väl att jag ska bli så mycket bättre på de här sakerna. Bli vän med min mens och sluta hålla på och jinxa kroppen med hormoner. Problemet är att mens så länge jag kan minnas varit starkt förknippat med skam och skuld.

Jag tänkte på det senast när jag jobbade på Aftonbladet och en tjej gick runt och viskade och frågade om någon hade en tampong. Sen skulle tampongen smusslas över till henne via tröjärmen så ingen skulle se. Mycket sjå för en så liten sak. En stackars oanvänd inplastad tampong har väl aldrig skadat någon.

Jag minns när jag fick mens första gången. Fy fan säger jag bara. Vi skulle på klassresa till Gröna lund och jag fick proppa trosorna fullt av toapapper. Det var det värsta som kunde hända. Inte kunde jag prata med någon heller, så jag låtsades som ingenting men kunde inte tänka på någonting annat. Åkte fritt fall trots att jag var så höjdrädd och tänkte väl någonstans att livet ändå var över.

För kanske … fem år sedan tragglade jag hos psykiater och mådde riktigt dåligt. På livsenergiskalan var jag nere på ungefär 1-2 (om 10 är max).

Jag hade börjat äta (trappa upp) antidepressiva och jag har ”skyllt” den här upplevelsen på att medicinen på något vis påverkade mig.

I dag vet jag att det inte var medicinen för i går kväll upplevde jag exakt samma sak. 

Men tillbaka till vad som hände då: jag vet att jag kom ut från psykiaterns klinik på Norragatan på Åland efter ett oerhört givande samtal där han förklarat ingående vad det var som utspelade sig i hjärnan på mig.

Från att ha lunkat fram med nedsänkt blick i tillvaron var det som att jag såg omgivningen för första gången. Jag såg lindarna utanför, hur grönskande och ståtliga de var, jag kände doften av sommar, varm asfalt och gräs, jag kände solen mot huden och känslan var helt otrolig. Jag var så fylld av lust och glädje att det pirrade från fingrarna hela vägen genom kroppen. Allt var perfekt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på något bättre sätt. Jag hade kunnat lägga mig ner i gräset för att betrakta naturen i flera dagar. En vanlig björk tedde sig som ett av världens sju underverk. Jag var hög på livet. Jag såg människor och jag såg bara allt de goda och vackra i dem. Det var semester och jag och min dåvarande kille var ute och åt, men jag klarade inte av att få i mig någon mat för jag kunde omöjligt koncentrera mig på någonting annat än den här euforiska känslan över att vara vid liv. Mina ögon tårades och jag kände så mycket kärlek att jag höll på att svämma över. Samtidigt lite rädd, för jag förstod inte vad det var som hade hänt med mig. Jag betedde mig verkligen som om jag tagit droger. Min pojkvän fick också lite panik för han fattade inte vad det var som höll på att hända med mig. Jag är bara så jävla lycklig, sa jag gång på gång på gång.

Jag gick ut på kvällarna och dansade utan att ha druckit någonting. Om ingen ville dansa med mig så dansade jag ensam. Det var så härligt att röra sig till musik.  Att bara få finnas till. Leva. Andas. Älska andra människor.

Jag önskar jag kunde haft vett att dokumentera de här dagarna bättre. Minns knappt hur länge det här ”ruset” höll i sig. Fem dagar? En vecka? Kanske lite mer?

Minns inte så noga vad som hände sen. Det jag vet är att saker återgick till ”det normala”. Min livsenergi var väl kanske uppe på 5-6 tack vare psykiatern och medicinen. Jag var fortfarande deprimerad men antideppen gjorde att jag orkade harva på. 

Har ofta tänkt tillbaka på de där dagarna. Vad fan var det som hände egentligen? På många sätt var det en otrolig välsignelse för jag fick en glimt av hur det också kan kännas att vara vad liv, att det inte alltid behöver vara nattsvart.

Och så i går kväll när jag satt på tunnelbanan på väg till yogaklassen så fick jag uppleva någonting liknande på nytt. En sån otrolig kärlek och tacksamhet över livet sköljde över mig. En stark glädje över att få existera. Resten av kvällen var jag maximalt fylld med kraft och energi och lust. Jag har mediterat varje dag på sistone. Jag vet inte om det kan ha någonting med det att göra. Jag vet faktiskt inte alls vad det beror på. Det hade inte hänt någonting extraordinärt under dagen. Tvärtom var det en blåsig, regnig måndag. 

Eckhart Tolle beskriver ett liknande tillstånd i sin bok Power of now. Efter att ha varit djupt deprimerad inser han plötsligt en natt att han inte är sina tankar och därefter fylls han av en ”uninterrupted deep peace and bliss” och han beskriver det: ”I walked around the city in utter amazement at the miracle of life on earth, as if I had just been born.”

Skillnaden är att han stannat i det där tillståndet och jag ”landar” i mitt normaltillstånd på nytt. I morse när jag vaknade var allting precis som vanligt.

Det är svårt att förklara det här tycker jag. Blir lätt flummigt när man inte har en ”diagnos” på ett tillstånd. Om någon har upplevt något liknande så vore det intressant att få ta del av det.

Jag har gått den första helgen på utbildningen till hundpsykolog. Vi har bland annat pratat om att lyssna. Som journalist har jag ju lyssnat väldigt mycket på människor, men på ett lite märkligt sätt. Håller förstås hela tiden koll på vad som dyker upp i samtalet, men har också alltid tankar på vad jag ska ställa för nästa fråga.

Nivåerna av lyssnade brukar beskrivas så här:

0 – Inget lyssnade, du är frånvarande, lyssnar lite här och där men glömmer bort vad den andra personen har sagt. Jag lyssnar så här om jag till exempel går in i mataffär och pratar i telefon samtidigt, har alltid dåligt samvete efteråt och fattar inte ens varför jag gör det. Blir ju bara dumt.

1 – Inre lyssnande, vi lyssnar men främst för att kunna snappa upp någonting som gör att vi kan få ta ordet. Berätta hur vi själva hanterat en liknande situation eller hur vi tycker att personen ifråga ska rätta till sitt problem. Egentligen handlar det mest om att vi själva vill prata. Den här typen av lyssnande märker jag jätteofta hos mig själv, speciellt när jag pratar med vänner som har problem. Man vill så gärna dit och lösa allt direkt. Någonting säger mig att människor som säger att de är ”bra på att lyssna” ofta ligger till stor del på den här nivån.

2 – Fokuserat lyssnande, vi går in i vad den andra personen berättar och släpper våra egna värderingar och åsikter utan blir engagerade och lyssnar helt och fullt. Ställer följdfrågor och vill veta mera (inte bara för att vara vänliga för att vi snart hoppas på att få prata själva).

3 – Globalt lyssnande, här är det inte bara hjärnan som är inkopplad, du tar också med dina sinnen. Du lyssnar på det som sägs, men också det som inte sägs: vad händer mellan raderna? Din intuition är på och du lyssnar lika mycket på vad din magkänsla säger om ord, tonfall, kroppsspråk och mimik.

Att verkligen lyssna på vad en annan människa har att säga är en väldigt fin gåva. Jag tänker att om jag själv vågade vara tyst lite mer i vardagslivet så skulle jag dessutom också få ta del av mer intressanta saker än vad jag gör i dag.

Precis som med allt annat vardagligt så borde ju sinnena vara påkopplade betydligt oftare, tyvärr levs större delen av mitt liv uppe i huvudet och inte genom smak, hörsel, doft eller känsel.

Men det går alltid att öva.

Den här månaden ska jag testa detox till en kommande artikel i Wellness. De tre första dagarna ska jag bara dricka juice. Eftersom jag:

1. Är lat storstadsbo

2. Inte har någon sån där avancerad juicepress

har jag beställt färdigpressade juicer som levererades hem till mig hastigt och lustigt i går kväll. Efter tre dagar ska jag äta soppor på broccoli och sånt i fyra dagar och sen ska väl kroppen vara någorlunda renad, hoppas jag.

Just nu läser jag Den självläkande människan av Sanna Edhin och jag känner verkligen inte för att stoppa några som helst dåligheter i kroppen. Jag tycker det är så otroligt intressant att se på kroppen som en helhet och inte bara betraktade den rakt upp och ner som en maskin som bara ska fungera. I västvärlden är vi väldigt duktiga på att äta mediciner för att dämpa olika symptom, men som jag sagt tidigare: vad beror på symtomen på? Det är ju det där man måste utröna för att kunna bli frisk på riktigt.

Jag tror verkligen att allt handlar om ett flöde mellan matens näring, känslor, tankar och livsenergi.

Jag har alltid varit en sjuk person. Ofta haft ont i halsen, förkylningar som aldrig går över, varit lättfrusen, haft olika slags utslag, haft lätt att svullna upp. Sanna skriver i boken om hur avfallsprodukter och gifter samlas i de egna vävnaderna och visar sig genom svullnad, främst runt hakan/halsen och runt magen. Jag kan bara skratta. Mitt allra största problem när jag var deprimerad och drack mycket var inte hur jag skulle börja må bra utan att det samlades vad jag då kallade ”fläbb” runt hakan/halsen. 

Det säger väl rätt mycket att jag tvekade inför frilanslivet för att jag var så rädd för vad som skulle hända om jag blev sjuk.

Nu har jag inte varit sjuk en enda gång på över ett år. Jag är övertygad om att det handlar om att jag känner mig energifylld och är på rätt väg i livet. Jag tyngs inte av negativa känslor som oro, frustration, irritation och ilska. De flesta dagar känner jag mig lätt i kroppen på ett sätt jag aldrig gjort tidigare i livet.

Jag är därför inte heller tvungen att äta mig proppmätt för att få den här ofamnande och ”härliga” känslan av trygghet som jag många gånger sökt från mat (en känsla som sedan snabbt gått över i ångest).

Allt, allt, allt hänger ihop. Kroppen, kosten, känslorna, själen, människorna du omger dig med, dina tankar, andningen.

Nu hoppas jag att den här omgången med juicerna ska råda bot på min något obalanserade hud. Jag har lagt ner 10 000-tals kronor, säkert mer!, på att få min hy att se bra ut genom diverse krämer och ansiktsbehandlingar. Av andra anledningar testade jag en period att utesluta mjöl och då försvann mycket av orenheterna direkt. Sedan Christian flyttade har jag dock slarvat en hel del med vad jag ätit och huden ser ut därefter. Men nu ska det bli ordning, hoppas jag!