Låt mig presentera Stoffe. Vår valp. Han är 15 veckor och rasen Griffon Bruxellois (vet ärligt talat inte hur man uttalar det så jag säger bryssel-griffon). Vi har haft honom hos oss sedan i tisdags.

Att ha valp har mer eller mindre gjort mig till ett neurotiskt vrak. Jag googlar allt. Alltså ALLT som går att googla om valpar. Just nu är jag mest orolig för att han är så ängslig om natten. Jaja, det löser sig.

Vi hade egentligen ställt in oss på rasen Kromfohrländer (vi och vi, jag ska understryka att jag har varit väldigt drivande i det här hundskaffandet). Den rasen är dock ovanlig och omåttligt populär just nu. I sådana fall hade vi behövt vänta ett-två år på att få en valp. Men vår perfekta hundskaffartid var nu eftersom både Christian och jag är hemma om dagarna.

När jag lade ner Kromfohrländerjakten halkade vi in på den här rasen. Den är positiv, tillgiven, har lätt att lära och tillhör gruppen sällskapshundar. Enligt mig är han storleksmässigt i allra minsta laget (max 5 kilo), jag hade gärna haft en lite större hund, men hans personlighet väger verkligen upp litenheten. Rasen är (märkligt nog!) inte särskilt eftertraktad i Sverige just nu, så det fanns valpar hos flera uppfödare som väntade på hem. Vanligtvis hämtar man ju valpen när den är åtta veckor, men Stoffe är som sagt 15.

Han har inte skällt en enda gång än, vissa valpar upptäcker inte skallet förrän de är lite äldre. Men det är väldigt skönt så här till en början. Nu prioriterar han större delen av sin tid åt att sova.

För att uthärda vardagslunken är det bästa sättet att ställa till med fest med jämna mellanrum.

Jag och Christian går för det mesta hemma på kvällarna i träningskläder, så förra måndagen, när det var Guldbaggegala ställde vi om från att vara levande döda till galakväll. Så då klädde vi upp oss och åt trerättersmiddag!

Så här gick det till:

Först tippade vi vilka vinnarna på galan skulle bli, för att göra det roligare att titta. Och så värmde vi upp med rökta räkor och en hemlagad aioli (som Christian kämpade med i säkert 20 minuter med vår usla visp).

Så kollade vi på Aftonbladets införsnack medan vi åt.

Sedan fixade jag klart varmrätten: svamprisotto.

Till efterrätt åt vi några after eight och drack kaffe.

Och så började galan och en annars helt vanligt sketen måndagskväll kändes ungefär 1000 gånger festligare än vad den hade gjort om vi suttit i adidasbyxor och hålögt surfat på varsin dator.

Jag försöker lära mig mer och mer om hur enkelt livet kan vara. Det senaste året har det äntligen gått upp för mig att min skit sitter i mitt huvud – och att jag när som helst kan stanna upp och notera vad det är som rörs och förs där inne. Genom att observera tankarna blir saker och ting så mycket lättare.

Ta i dag som exempel.

Christian och jag satt i köket och drack vin i går. Det var himla trevligt. Vi hade musikquiz och pratade om roliga idéer vi borde förverkliga. Jag blev till och med så full att jag vid tolvsnåret föreslog att vi skulle hångla med varandra som om det var första gången vi träffades.

Så i dag då: det är totalt kaos i mitt huvud. Jag ångrar att jag drack för mycket. Jag har säkert gått igenom 200 gånger i mitt huvud exakt hur mycket jag drack och tänkt på när jag borde ha slutat. Jag oroar mig för hur jag ska må om någon timme när vi ska i väg och spela badminton. Jag oroar mig PÅ RIKTIGT över att mina tänder blivit sämre av allt rödvin (jag är besatt av min tandhygien på ett ohälsosamt sätt). I ljuset av i dag är gårdagen det sämsta som någonsin hänt mig. Jag har svikit mig själv, jag har tappat kontrollen och druckit mer än vad jag borde, mer än vad som är bra för min kropp.

Det här är inget nytt. Det är samma saker som mal på i mitt huvud efter varje utekväll.

Men nu försöker jag tänka så här: just nu sitter jag i min soffa. I vår lägenhet som jag älskar. Christian, som jag älskar, sitter vid sin dator (på en fåtölj som jag älskar). Jag tittar ut och det är en fridfull syn av snön som vilar på grannhusets tak. Jag andas några djupa andetag. Ingenting runt omkring mig är kaos. Allt är stilla, lugnt. Andas. Mina tankar pågår i mitt huvud, men också bara just där inne. Ju mer jag andas, ju mer jag tillåter allt att vara precis som det är. Och desto lugnare känner jag mig.

Allt är okej. Andas. Allt är precis som det ska vara.

Och livet är rätt fint ändå.

(Bilderna är från en promenad i Värmland över nyårshelgen. Det är inte direkt den fulaste miljön man kan vistas i, om man säger så.)

Så här jobbar jag på dagarna. Jag sitter i soffan och skriver och jag är så fruktansvärt lycklig över att jag kan göra det. Men en sak jag kämpar med just nu är att förstå och acceptera att min dröm är min egen och inte alla människor på jordens.

Så här: jag har suttit på tidningsredaktion och jobbat i tio år. Gudarna ska veta att jag lärt mig miljontals saker och att jag har haft underbara kollegor. Samtidigt har jag alltid känt att det har skavt lite. Under åren som passerat så har jag längtat till något annat. Jag vill ha friheten. Jag vill jobba hemifrån eller från ett kafé, inte lunka till en och samma kontorsstol varje dag. Men missförstå inte nu, den här önskan har jag inte haft för att jag är otacksam på något vis över de jobb jag haft, jag förstår gott och väl att åren på redaktion har möjliggjort att jag nu fick en bra skjuts in i frilanslivet. Jag har fått visa vad jag går för på Sveriges största tidning och mina chefer har hela tiden trott på mig (hoppas jag i alla fall). Det hade inte varit helt lätt att komma direkt från Åland, utan att egentligen känna någon, och bara ”jag vill blogga och skriva krönikor och göra reportage om sånt jag tycker är kul”. Uppdragsgivare hade förmodligen trott att jag var en dåre med storhetsvansinne och blockerat min mejladress.

Samtidigt: det var för bara några månader sedan jag insåg att jag KUNDE göra det här.

Före det trodde jag att det var en omöjlighet att säga upp mig och satsa på det jag verkligen vill göra. Jag tänkte att ingen vet vem jag är och att jag med tiden nog bara blivit sämre och sämre på att skriva. Under mina svartaste stunder tänkte jag liksom att mina chefer höll krismöten om hur de skulle få bort mig från min tjänst.

Jag hade alltså min dröm formulerad för mig, men jag fattade inte hur det skulle gå till i praktiken.

Till slut insåg jag att det aldrig skulle komma något rätt tillfälle. Jag måste skapa det själv. För även om man ibland inbillar sig att man ska ”bli upptäckt” och att någon annan ska ge en precis det där man alltid har önskat (”om jag bara jobbar tillräckligt hårt”) – så händer det så VÄLDIGT, väldigt sällan. (Exempelvis kunde jag sitta och fantisera om att någon skulle knacka på dörren med ett erbjudande om att ge mig en blogg och ett bokkontrakt så jag kunde försörja mig. Haha …).

Nu, hur som helst, nu när jag har tagit det här steget och blivit frilansare så har det kommit en annan ful grej på köpet. Jag vill att ALLA andra ska göra det jag har gjort. Bara satsa allt på sina drömmar.

Christian brukar titta på bekymrat på mig när jag pratar om det. För alla är inte på den plats jag råkade vara nu. Alla är inte redo att satsa. Och dessutom – kanske viktigast av allt – ALLA VILL INTE SATSA! Det finns tusen och åter tusentals människor där ute som är JÄTTENÖJDA med precis vad de gör just nu. De går till sitt jobb, jobbar med sina härliga kollegor, har en fast inkomst – en trygghet som gudarna ska veta att jag inte kommer att ha framöver. De har ett lugn och en tillfredsställelse som jag så många gånger önskat att jag kunde ha haft, för allting hade varit så mycket enklare om jag bara hållit käft, suttit i båten och jobbat vidare. Men alla är inte som jag.

Jag måste bara få in det här informationen i min huvud. Jag ber om ursäkt om det tar sin lilla tid.

”Man kan inte ändra sin partner, bara sig själv”. Jag har hört det uttrycket vadå, 500 gånger, minst. Jag har säkerligen själv svängt mig med det i olika sammanhang.

Ändå har jag tänkt att visst, man kan inte ändra TOTALT på någon. Jag kan givetvis inte gå in och kräva en annan klädstil, helt nya fritidsintressen och ett plötslig fäbless för mysiga skogspromenader. Men några småjusteringar måste jag väl få lov att göra?

Svaret jag kommit fram till är nej. Egentligen inte.

”Meeen”, har jag tänkt, ”det måste ju finnas undantag”. Som exempel: min pojkvän/sambo/fästman Christian  har rökt under hela vårt förhållande. DET måste ju ändå vara ett undantag. Han förstör ju långsamt sitt liv! Jag älskar ju honom! Jag vill (såklart) att hans ska leva så att vi kan bli gamla ihop.

Under ett och ett halvt år har jag tjatat, oroat mig och pikat honom för att han när vi träffades sa att han skulle sluta röka innan han fyllt 30 (han är 29). Jag har köpt sluta-röka-böcker och erbjudit mig att betala hypnos (!). Så en dag för några månader sedan släppte jag min besatthet kring hans rökande. Jag gav upp. Jag tänkte: antingen får jag vara tillsammans med honom och acceptera honom som han är, hela paketet. Eller, om det är så svårt att jag inte klarar av hans rökande så får jag lämna honom. Det är de två valen JAG har.

Ungefär direkt kom jag fram till att jag inte kommer att lämna honom för att han röker. Det enda jag kan göra framöver är att stötta honom den dagen han själv väljer att sluta. Så jag slutade gnata och tjata.

Och jag VET jag att jag låter som någon jävla kunglig hovleverantör av solskenshistorier här, men för två och en halv vecka kom han och meddelade att han skulle sluta röka. Själv sa jag bara några försiktigt uppmuntrande ord.

Sedan låste jag snabbt in mig på toaletten och gjorde yviga segergester och mimade glädjevrål för mig själv.

För ett år sedan såg jag ut så här.

Nu kan det tyckas märkligt att publicera en bild på sig själv i badrock vid badrumsspegeln, men nu råkar den (bilden, inte badrocken) spela en väldigt stor roll i sammanhanget. Och det viktiga är att den är tagen för ett år sedan.

För i januari i fjol hände någonting (för mig) helt världsomvälvande. Jag låg hemma i badkaret hos mamma. Som vanligt ältade jag, saker jag sagt och gjort. Saker folk sagt och gjort mot mig. Min bristfälliga kropp. Mitt otillräcklighet i jobbet. Dåligheter, dåligheter, dåligheter. Jag kanske kan nämna att jag varit mer eller mindre deprimerad de senaste sex-sju åren.

Sedan var det plötsligt som om fan flög i mig. Jag fick nog. Jag orkade inte mer. Antingen fick jag skrida till verket och avsluta det här jordelivet – eller så fick jag ändra inställning.

Jag bestämde mig för det sistnämnda. Sagt och gjort, jag stegade upp ur badkaret med en helt ny syn på livet: en glad syn. Jag gick till köket, satte mig vid köksbordet bland mina syskon, log och sa ja till allt. Jag suckade inte och bad dem vara tysta, utan jag lyssnade, skrattade, frågade och deltog.

Nu kanske ni tror att det här var en glädje som höll. Som klamrat sig fast enda tills i dag – att jag numera är en sorglös glad skit.

Så var det inte.

Jag orkade upprätthålla glädjen i ungefär tre timmar. Sedan gled jag tillbaka ner i mitt välkända svarta hål.

Det var där och då jag fick insikt nummer två: Det kommer att krävas jobb. Hårt slitigt jobb. Men det är jobb som måste utföras, för som jag hade det tidigare kunde jag absolut inte ha det. Det skulle bara leda till ett bittert och jävligt deprimerande liv, eller eventuellt en för tidig död.

Det här jobbet, som på långa vägar är klart än, har inneburit säkert 30-40 olika självhjälpsböcker. En psykolog som var alldeles för snäll. Hundratals tanke- och andningsövningar. En månads resande. Ett halvårs nykterhet. En uppsägning. Och ett spirande yogaintresse.

Det här förändringsarbetet ska den här bloggen handla. Bland annat.

Bland mycket, mycket annat.

Jag är väldigt glad om ni vill följa med. Och om ni gillar det också vill dela med er och tipsa om den här bloggen till andra, så att det kan bli några stycken som läser den. Det blir mycket festligare så.