Just i dag och rätt ofta drömmer jag om ett liv som nog kommer bli mitt om ett tag. Om inget omvälvande händer som vänder upp-och-ner på mina planer. Jag vill flytta utanför stan. Någonstans där ett litet hus inte kostar en miljon och jag har råd att ha en bil. Där det finns skog och kanske en stor åker utanför dörren och tillvaron är tystare. Kanske kan jag pyssla om ett litet land på gården.

Lära ut det jag kan om yoga, skriva och hjälpa människor med deras hundar.

Jag har inte brått, men jag ser heller ingen vits med att hålla mig kvar alldeles för länge. Det har redan gått fem år i en stad där jag aldrig riktigt känt mig hemma.

Jag tänker också ofta på att jag vill ha en till hund om något år. Jag har helt fastnat för föreningen Hundhjälpen som förmedlar hemlösa hundar från Rumänien. Det är inte helt oproblematiskt att adoptera en hund rakt av från ett land en bit bort från Sverige. Dels finns en liten risk för sjukdomar, dels är transporterna med flyg och i vissa fall lastbilar inte särskilt okej för hundarna som redan haft det rätt tufft i livet. Helt 100 är det inte. Nåväl. Kan ändå inte sluta fantisera om någon glad som Mark, Brandy eller Cornelis. Det är något med de där hundarna just därifrån, deras utstrålning, de går precis rakt in i hjärtat på mig.

Den här helgen har varit stillsam. Det var också tanken. Men som så ofta när mina tankar tar över lite för mycket så tar det sin tid att komma ner i varv.

* Jag gick på en ledd ahstangaklass på Yogashala i lördags morse. Ingenting gick bra. Jag var på mitt värsta dömande humör. Jag kände mig dålig och sneglade på andra. ”Herregud vad bra hon där är då”. Till slut lyckades jag med hjälp av andningen komma till ett läge där jag i alla fall accepterade att jag var tankestyrd och att det inte var så mycket att göra åt saken.

* Jag gick hem och eländet fortsatte. Tankarna och känslorna berättade en massa märkliga saker för mig. Att jag är en ensam människa. Att alla andra har någon att hänga med när det är helg, men jag har ingen. Vilket ju var rätt märkligt med tanke på att jag frivilligt valt att vara ensam.

* Jag gick ut i skogen en stund med Stoffe. Just nu fokuserar jag mycket på hans känslor. Han är i en känslig unghundsperiod och han är rädd för mycket, kan stanna och stirra på en människa på 300 meters avstånd och vägra röra på sig. Ibland stannar han upp och fryser till bara han hör ett främmande ljud på avstånd. Jag försöker hitta på så mycket kul saker som möjligt när vi är ute och förstärka de bra känslorna han har. Vi balanserade på stockar och testade till och med att klättra lite i träd.

* Söndagen var helt annorlunda. Jag vaknade upp och kände att jag kommit ner i varv. Meditationen kändes bra. En timme flög förbi.

* Oprah Winfrey har berättat att en av hennes mest kraftfulla spirituella upplevelser var en dag när hon bestämde sig för att gå ut i sin trädgård, som hon är i precis varje dag, och bara känna träden och blommorna i stället för att sätta namn på dem och ta dem för givet. Liksom uppleva magin i naturen i stället för att bara ta den förgiven. Så jag gjorde mitt bästa under söndagen för att göra så här: inte namnge saker utan att försöka uppleva ett träd precis för vad det är, vara närvarande och bara ta in. Det gör ju promenaderna betydligt festligare, kan jag meddela.

* Efter att ha gått en hundpromenad med en kompis kom jag hem och rullade ut yogamattan. Gjorde 90 minuter yinyoga med stort fokus på andningen och närvaron.

* På slutet prövade jag på huvudstående. Jag tyckte att jag hade huvudstående rätt bra på grej förra vintern, men sen kom en massa annat i vägen. Det blev dåligt i relationen och jag kände så mycket motstånd mot allt, ville inte alls utmana mig i yogan, att komma till närvaro och en lugn andning var redan utmaning nog.

I går bestämde mig hur som helst för att vara helt och fullt närvarande med andningen och inte hetsigt sparka upp som jag gjort tidigare. Och det gick! Jag gjorde det tio-femton centimeter från väggen och nuddade lite snabbt med ena foten men jag är helt säker på att jag klarat mig utan! Jag var så glad efteråt hela kvällen och i morse när jag vaknade. Lyssnade på Håkan Hellström när jag åt frukost och var så jävla glad över att vara vid liv att jag höll på att börja gråta.

Jag trillade över ett inlägg jag skrev för tre år sedan. Ibland är det skönt att blicka tillbaka och se att livet verkligen förändrats, det är inget jag bara inbillar mig. Tillvaron är verkligen annorlunda nu. Inte bara att jag inte har någon slags mörk page och tajta klänningar med stjärnor på längre. Då var jag så osäker på att jag mådde bra att jag var tvungen att intala mig själv att det verkligen var så. Känsla i kroppen var annorlunda, det finns något så mycket stabilare här inne nu.

Från 21 december 2011:  

Jag grät på tunnelbanan i morse. Orkar inte ens bry mig om folk tittar.

Jag trevar omkring, försöker få ett stadigt grepp, men förr eller senare glider allting ur händerna på mig. Andra står upp för orättvisor, andra fängslas för att de försöker belysa svin som håvar in storkovan på brott mot mänskliga rättigheter. Jag har fullt upp med mig själv. Det gör mig nedslagen. Ibland, när jag mår bra, tänker jag att jag ska ringa min psykiater, han som drog upp mig till ytan för några år sedan. Jag vill säga att jag tänker på honom och den hjälp han gav mig, att jag inte kämpar längre, jag står stadigt nu. Som en liten unge som går till mamma och visar sin teckning ”här titta vad jag har gjort”. Visst är den fin. Säg att den är fin. Jag vill att han ska säga att jag är stark. Visst är jag stark. Säg att jag är stark.

Sedan halkar jag igen. Hopplösheten. Den som jag försöker värja mig mot genom att bygga murar mot folk. Dra mig undan och vara bitter. Jag sitter och hojtar om att jag aldrig ska ha något samröre med män igen, att jag bara vill bli lämnad ifred, att jag avskyr julen och vad den gör med människor. Om jag har taggarna utåt kan ingen ta sig in och riva upp sår. Det är mitt sätt att skydda mig, antar jag. Egentligen är jag livrädd. Ängslig för att jag ska falla ihop igen. Orolig för att ingen ska dra upp mig nästa gång.

Om det blir en nästa gång.

Jag vill inte det.

Kvällspromenaderna här i kvarteren är en av de bästa stunderna på dagen. Även om jag kan bli lite less på att det aldrig är helt tyst häromkring. Nynäsvägen slutar aldrig dåna, det spelar ingen roll hur höga bullerplank de än försöker bygga.

Jag tycker om att gå omkring bland villorna och tänka på människorna som bor där, att deras liv bara pågår. Undrar om de ens är medvetna om det eller om de tar det för givet. Jag har ofta tagit livet för givet. Inte lika mycket nu längre.

Den här helgen har jag inte gjort speciellt. Tvättat och pratat med grannen nere i tvättstugan. Hans mamma har fått en stroke. Han bor med henne nu, tidigare har han bott i Italien och varit gift i många år. Han säger att mammans rum är så inrökt att väggarna är gula och så klagar han på hemtjänsten, de har det för stressigt. Jag promenerade på Skogskyrkogården i fredagskväll, genom den stora grusgången i mitten där det inte finns några lampor. Det är nog min favoritplats i Stockholm.

Jag gör mitt bästa för att försöka känna alla känslor när de dyker upp. Andas och känna. Jag är medveten om att jag gjort mycket motstånd tidigare och jag vill bort från det där. Hur svårt och jobbigt eller underbart det än är så vill jag kunna ta det när det kommer. Det är inte farligt att känna. Ofta är det till och med mycket jobbigare att kämpa emot.

Jag yogar och noterar att det blir väldigt jobbigt för mig i svanen. Höfterna vill inte alls vara med och det känns som att jag bara vill ut ur positionen. Det är spänningar och stelhet som hamnat där av flera olika anledningar och jag kommer inte att vinna någonting på att pressa kroppen förbi det onda. Jag försöker att bara känna. Inte döma så mycket.

Allt känns bra på förmiddagarna och eftermiddagarna. Men på morgonen är det tomt och på kvällarna får jag fantomkänslor i kroppen att Christian snart ska komma hem. Det ska han inte göra för han bor inte här längre.

Stoffe vaknar mitt i natten och sätter sig upp och tittar på mig. Jag tror att djur vet allt. Precis som barn. Det är vuxna människor som är dumma i huvudet som tror att det går att spela teater och låtsas som att allt är som det ska. Jag minns att jag alltid tänkte det som barn, hur märkligt det var att alla gick runt och hycklade när jag ändå visste precis allt.

Mitt i allt det här har jag skrivit färdigt min första bok. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men häromkvällen var den klar. Tror jag i alla fall. Jag håller på att läsa igenom den nu.

Känslan var inte alls som jag hade tänkt mig den. Jag har läst så mycket om författare som blir så fästa vid sina karaktärer och gråter när de sista sidorna i boken ska skrivas. Jag har inte känt något sånt. Tvärt om. Häromkvällen när den var klar ville jag bara radera alltihop. Jag kände mig dum och nästan skamfylld över att ens ha försökt skriva en bok. Vem fan ska bry sig?

Varför känner jag så här? Varför ser jag alltid ner på allt jag gör? 

Jag vet att jag är en bra journalist, men samtidigt klarar jag knappt av att läsa sånt jag skrivit efter att det publicerats för jag skäms så mycket. Under två år hade jag en helsida i Aftonbladet med mina krönikor men jag bläddrade bara förbi för jag tyckte det var så dumt alltihop. Jag såg inte klok ut på bilden och texterna kändes som att de var på ”intressenklubben antecknar”-nivå.

Jag vågar i princip aldrig säga till någon att jag har en blogg för jag är så rädd att de ska gå in här och tycka att allt är patetiskt. Det är så märkligt det där. Jag vet att jag är bra, men jag tycker inte det.

Jag tycker att det är viktigt att skapa en lugn plats i hemmet. En plats där du kan yoga, meditera, fundera, skriva eller lyssna på musik.

Som barn var jag besatt av myshörnor, speciellt hemliga krypin där jag skulle få vara helt ostörd. Sedan blev jag vuxen och började möblera hem enligt Ikeamallen: soffa, soffbord, säng, tv-bänk och köksbord. Varför? Det är ju så tråkigt egentligen.

Oavsett hur litet du bor så finns det alltid något litet utrymme till övers. Jag bor på 40 kvadrat men får gott och väl plats med yogamattan på golvet. På bokhyllan har jag ljus, rökelser och alla böcker jag älskar och inspireras av nära till hans.

Sorg är en känsla som ofta förpassas till slutna rum. Varsågoda, gå in här i en kyrka och sörj att en älskad familjemedlem har dött. Stanna hemma från jobbet. Stäng in dig och slut om dig. Klä dig fult, missköt gärna din hygien och ät mat som är dålig för din kropp. Det är så det ”ska” vara. Frågan är om det är någonting vi bara hittat på.

När jag var ute och promenerade i går kväll funderade jag på det här. Efter naturkatastrofer och terrorattacker så har människor sörjt tillsammans på ett helt annat sätt. Det är okej att gråta och trösta på gatan, och även om sorgen självklart är lika stor så finns det något närande i den kollektiva överenskommelse om att smärtan får existera öppet.

Redan som barn började jag stänga in sorgen. Jag bestämde mig för att jag skulle hålla min sårbarhet för mig själv. Det kändes säkrast så. 

När jag spelade fotboll och stukade foten gjorde det så ont att jag ville kasta mig ner och gråta som ett litet barn, men jag det kunde jag ju förstås inte. Så jag hoppade runt och skrattade i stället, ”nej nej det gick bra, bekymra er inte om mig, jag ska bara vila lite här på sidan en stund, hahaha”. Det är bara ett exempel på tusentals gånger då jag har valt att stänga känslorna inne.

När Christian kom för att hämta sina grejer i går kväll så hade jag en stor klump av sorg i magen, men min instinktiva känsla, gud vet varför, var att han inte skulle få se mig gråta, så jag kämpade emot.

Nu brast det ändå och jag grät. 

Det är ju så skönt! Det är så otroligt skönt att känna, att bara släppa allt och gråta, få ut sorgen i stället för att kapsla in den i kroppen. Jag vill alltid ha det så, jag vill tillåta mina känslor att existera, både inuti och utanför kroppen.

Jag hörde något så enkelt häromveckan: att desto mindre du låter dig känna de negativa känslorna, desto färre positiva känslor förmår du känna. Det går (tyvärr) inte att stänga av en av sidorna och bara känna glädje och ingen sorg. Antingen tillåter du dig att känna eller så tillåter dig inte att känna. Alltså: känner du inte sorgen kommer du inte att kunna känna glädjen. I mitt fall är det tydligt: jag härbärgerade mina dåliga känslor tills jag till slut inte kunde känna något positivt, eller se någon mening med någonting över huvud taget. Och jag som trodde att jag hade ett vinnande koncept..

Jag vaknade av att Stoffe satt på sängkanten i morse, han gör alltid det när han vaknat. Sitter där och stirrar ut i tomma intet. Christian sov på soffan och alla hans tillhörigheter finns ihoppackade på golvet. Det var vår sista morgon tillsammans.

Jag kände mig så irriterad och ilsken. Gick upp och fick se att Christian ställt en av sina flyttlådor så ett blad från min växt hamnat under.

Så jag ställde till med ett bråk. 

– Vad fan gjorde du så här för? Och varför har du struntat i städningen den senaste veckan, varför finns det en massa pantburkar kvar, varför har du inte dammtorkat soffbordet, varför, varför, varför.

Jag gick så starkt upp i känslan att jag kände mig helt galen på honom. 

Efter att jag lugnat ner mig lite insåg jag att det inte alls var städningen som rört upp mina känslor. Jag behövde bara haka upp allt jag kände inombords på någonting, så det fick bli en gammal dammig växt som borde ha kastats för länge sedan.

Det jag egentligen kände var: jag är rädd, flytta inte härifrån, jag vill både att du ska försvinna härifrån men bo kvar samtidigt, jag vet inte hur jag ska hantera livet utan dig, varför blev det här, varför flyttar du, vem ska älska mig som du gjort, hur ska jag klara mig, vi skulle ju gifta oss, vi har ju knappt några fina bilder på oss tillsammans, ska jag sköta vardagen på egen hand nu, tänk om inte pengarna räcker till, tänk om allt bara går åt helvete.

Vissa känslor är ibland så luddiga och diffusa i kroppen, speciellt sårbarhet, och då är det så mycket enklare att ta ut dem på annat sätt. Ilska är ett populärt alternativ.

I går kväll hade jag en timme till övers. Jag funderade på att börja titta på någon ny serie, men sen bestämde jag mig: nej, nu ska jag ha en stund för mig själv.

Så jag letade upp en övning i en av mina böcker. Tände ljus och rökelser. Lyssnade på Mirabai Ceiba.

Satte mig i ner i lugn och ro och sorterade upp hur jag vill att min tillvaro ska se ut.

Det ger oerhört mycket tillbaka att ge tid till sig själv.  Jag mår så bra av det.

I morgon flyttar Christian härifrån. Det är ett sorgligt avslut, men samtidigt vackert. Jag älskar honom och jag kan säga det till honom innan vi släcker lampan på kvällarna. Det är inte bara slutet på någonting, det är också början på någonting annat. Vad det nu än är så är jag öppen för det.

Precis innan jag somnar mediterar jag på känslan av trygghet och det gör att allting känns okej.

I boken jag läser nu finns ett härligt förslag om att varje dag ha en så kallad helgtimme. En timme om dagen då du helt enkelt tar helg. Eller i alla fall låtsas som att det är helg.

Jag tog en helgtimme i morse och tittade på Bonde söker fru i soffan med Stoffe.