Jag har låtit relationer ta stor plats i mitt liv. Faktum är att de ibland varit hela mitt liv. Att en relation ska ta slut har varit den allra största skräcken som framkallat känslor som tomhet, brist och desperation. 

Allt blev så tydligt för mig när jag hittade ett enkelt rutmönster i boken jag läste i går kväll. För att skapa en känsla av helhet i livet behövs ett gäng olika delar. Mitt liv har dock sett ut så här:

Inte kanske så konstigt att jag känt en enorm ensamhet och tomhet.

Det är så mycket enklare att känna balans när livet är uppdelat i flera små sektioner som alla är betydelsefulla.

Häng inte upp dig alltför mycket på vad de olika delarna kallas, du kan byta ut dem till exakt de delar du vill ha med i livet. (Med hjälpinsats menas någon typ av välgörenhetsgärning eller att på något vis bidra till att världen blir lite bättre).

Om livet är uppdelat i så många olika små delar som du själv verkligen går in i 100-procentigt och värdesätter, då kommer det att se ut så här när en del försvinner:

Visst, det är en ruta som är tom, men det finns fortfarande åtta andra kvar som liksom stadgar upp ditt liv. Det är inte kaos och total obalans.

Många har förstås redan både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Det har jag också haft! Men det som verkligen BETYTT någonting har varit förhållanden. Nu tog jag relationer som exempel, men andra kanske lägger alldeles för stor vikt på sitt jobb och för andra är det bara vännerna som betyder någonting. Det är ju inte heller helt ovanligt att föräldrar lever genom sina barn och den dagen de flyttar ut så ekar livet tomt.

Sedan bör förstås sägas att många redan lever så här. De har bra jämvikt mellan alla sina delar i livet och känner antagligen sällan starka känslor av brist eller obalans. Tyvärr har jag inte varit en av dem.

Jag kan ta ett ganska tydligt exempel från mitt liv: när jag och min ex-kille gjorde slut för tre år sedan så upplevde jag en ofantlig tomhet. Jag kände sådan brist i livet att jag var tvungen att ersätta den med någonting. Ett alternativ hade förstås varit en ny pojkvän, men nu valde jag inte det utan jag valde träning i stället. Så jag tränade fem-sex gånger i veckan. En eller två gånger i veckan med personlig tränare. De passen var de allra mest betydelsefulla för då fick jag hjälp att pusha mig själv mer än vad jag trodde att var möjligt.

Så kom det en dag då min PT var tvungen att ställa in vårt helgpass i sista minuten för att han var sjuk.

Det tog så hårt på mig att jag började gråta. Fattar ni? Jag stod på Folkungagatan med min träningsväska och bölade för att träningen, som jag gjort så ofantligt betydelsefull i mitt liv, tagits ifrån mig.

Ett praktexempel på obalans!

Hur ska man få balans?

Genom att ruta in delarna i ditt liv på det här sättet och för det första medvetengöra var du lägger mest betydelse. Sedan försöka visualisera hur du önskar att dina andra delar var. Till exempel är min mest bristfälliga del vänner.

Jag har försökt komma fram till varför det blivit som det blivit och landat i det faktum att jag aldrig haft lätt att skaffa vänner. Och när jag väl fått vänner som barn har en del av dem (inte alla) kört med mig rätt hårt. Eftersom jag är en person som har svårt att sätta gränser och säga nej så blir jag ett lätt offer för människor som är lagda åt det mer dominanta hållet, vilket har gjort att jag ofta tagits för given och därmed aldrig upplevt det här med vänskap särskilt enkelt – tvärtom. Det här speglar nog mycket hur jag varit som vän i vuxen ålder. Jag har dragit mig undan, aldrig känt mig bekväm och inte gärna litat helt och fullt på någon för det finns alltid en oro och rädsla att bli hunsad med. Jag har spelat roller, sagt ja fast jag menat nej och nästlat in mig i lögner för att jag inte klarat av att tala för min sak.

Så ja, det har varit rätt jäkla krångligt och jobbigt med vänner MEN det betyder ju inte att jag inte kan ändra på saken. Jag försöker vara öppen för nya vänner och gör verkligen mitt allra bästa för att föra mig egen talan så gott jag kan.

Det är den biten jag fortsättningsvis kommer att jobba mest på för lite bättre balans här i livet.

I lördagskväll när jag kom hem hetsåt jag. Det pågick inte länge och jag hann inte stoppa i mig några stora mängder, men den där gamla känslan av att inte ha kontroll fanns där.

Men i stället för att bara lägga mig på soffan med skuldkänslor och ångest försökte jag verkligen bena i vad det var som triggat attacken. Jag sorterade i lugn och ro i känslorna.

Jag kom fram till en hel massa orsaker: jag kände mig ensam, det hade varit en stressig dag på hundutbildningen och jag kände mig allmänt frustrerad, en känsla jag ofta bär på. Mer och mer börjar jag förstå att den känslan handlar om att jag lever i konflikt.

Det är nog en vanlig känsla hos många skulle jag tro. Du vill leva på ett sätt men lever på ett annat. För mig handlar det om att jag vill våga och satsa mer, men många av mina rädslor stoppar mig. En vanlig konflikt är väl att du vill och har alla kunskaper om hur du kan leva ett hälsosamt liv, men av någon anledning gör du det ändå inte. Av någon outgrundlig anledning sitter man ändå och trycker i sig en muffins vid 15-snåret.

Nåväl. Efter min lilla hetsätningsincident tittade jag på ”Fat, sick and nearly dead” på Netflix.

Det är en Michael Moore/Spurlock-inspirerad dokumentär om en man som väger 140 kilo och bestämmer sig för att påbörja en 60 dagars juicefasta samtidigt som han åker genom USA. Inget mästerverk i sig, men jag tyckte det var väldigt gripande på slutet när den gravt överviktiga lastbilschaffisen Phil bestämmer sig för att han också vill förändra i sitt liv, i stället för att sakta men säkert äta sig till döds.

Det blir så tydligt på alla sätt och vis: välmående till stor del om att känna att du har kontroll över ditt liv. Inte låta omständigheterna styra. Äta den mat som får dig att må bra, välja det jobb du trivs med, ha vänner som ger energi, att bo där du vill bo. Och så vidare.

Det är bra för mig med yinyoga sa mannen på ayurvedakonsultationen i går.

Det jag behöver träna på är att ta det lugnt och varsamt. 

Jag har alltid ogillat långsamt. Blir stressad av människor som är långsamma. Speciellt på jobbet, blir galen. Jag pratar snabbt, äter snabbt, skriver snabbt. Allt ska gå undan. Framåt, uppåt, pressa, stressa. Helst vara klart igår. Och det är ju SÅ smidigt att kolla på mobilen så fort det blir en paus på några sekunder.

Jag dras till ashtangayogan för den är fysiskt krävande och ”snabb”. När det egentligen är yinyogan jag behöver för att balansera mig. Yin och yang och allt det där. Jag är ju redan bra på att vara snabb!

Han sa att många, speciellt män (maskulinitet=mycket yang), börjar på ashtanga för att de vill åt utmaningen och så slutar de med att de pressar sig själva så att kroppen blir trasig, ryggen och lederna tar skada.

För att dra en parallell till hundträning så är det ju precis samma tänk där. En högenergisk terrier behöver som valp inte tränas med bollkastning och hetsiga dragkamper, det kan de redan. Det de måste lära sig är att komma ner i varv och kunna slappna av. Det behöver faktiskt inte hända någonting hela, hela tiden..

I går åkte jag för första gången på nio månader till ett kafé och satte mig och jobbade. Jag tog med mig Stoffe till Götgatan Stories (i Skrapan) där det är okej med hundar. I den boken jag läser nu så finns det en övning som innebär att man ska göra någonting litet, eller stort, som är utanför ens bekvämlighetszon. Det kan vara småsaker, i dag till exempel log jag mot en kvinna på tunnelbanan och i går tog jag mig då till det här fiket för att jobba.

Jag jobbar ju hemifrån vareviga dag. Det är jätteskönt. Precis så jag vill ha det. Jag har insett att jag har en bra disciplin, mest för att andra säger ”oj det skulle jag aldrig klara av”.

Men det är förstås jättebra med disciplin, dock finns det en baksida också.

Jag får så dåligt samvete när jag sliter mig från datorn ”för mycket”. Jag tror att jag måste sitta stationerad där mellan 9-17 med en timmes paus för lunch. Även om jag kört fast. Även om allt känns totalt meningslöst.

Jag VET att det går så mycket bättre om jag tar flera pauser. Bara släpper jobbet med jämna mellanrum. Jag måste bara bli snällare och tillåta mig själv att göra det.

Jag läste någonstans att många framgångsrika människor jobbar mycket med pauser. De använder hjärnan mer som den dator den faktiskt är. De matar in vad de vill få gjort, till exempel i mitt fall skulle de kunna vara: jag vill skriva en krönika om jämställdhet.

Sedan släpper man det jobbet! Gör andra saker, äter en lunch eller går en promenad och låter hjärnan processa jobbet i lugn och ro. Sedan när du minst anar så dimper det ner en aha-upplevelse och du vet precis vad/hur du ska göra.

Jag testade i går och det funkade!

Jag intervjuade en härlig tjej för någon vecka sedan. Hon var ung, skarp och trevlig på alla sätt och vis, men det var också uppenbart att hon var totalt sönderstressad av livet. När intervjun var över tittade hon på sin telefon: 17 sms, fem missade samtal, 12 snapchatmeddelanden. För att inte tala om alla notifications från Facebook och Instagram.

Hon bara suckade.

Och jag mindes mig själv precis så som tonåring. Det hände saker hela tiden. Alltid fem, sex sms-konversationer igång. Man ringde en signal för att andra skulle ringa upp.

Allt var ett konstant drama. Killar som inte svarade på sms och kompisar som snackat skit bakom ryggen. Störa sig på människor som tyckte/gjorde saker ”fel”. Jag drogs till drama. Fanns det inte så skapade jag det.

Sedan blev jag vuxen och allt fortsatte fast på ett vuxnare vis. Högvis med mejl i inkorgen som jag aldrig tog tag i, pappershögar på skrivbordet och smutstvättberg hemma som jag mådde dåligt av att se. Ständigt med andan i halsen, alltid några minuter sen och irriterad på andra som var långsamma/förstörde tillvaron.

Det är jobbigt att leva så. Jag var under så många år offer för kaoset i mitt eget liv.

Tills jag sakta men säkert insåg att jag hade ansvaret. Ville jag ha ordning och reda på skrivbordet så fick JAG fixa det.

Ville jag inte konstant stressa till olika saker så fick JAG planera min tid på ett vettigt sätt.

Det är en skön känsla att ta kontrollen. Sedan finns det förstås en fin balans där, att inte låta kontrollen ta över. Att kunna lämna disk eller inte ta ett telefonsamtal när det inte finns tid eller ork.

Går det inte just den dagen så går det i morgon. Eller någon annan dag.

När jag rannsakar mig själv ser jag tydligt att direkt jag mår lite sämre och känner mig mer stressad, då vill jag ha mer kontroll. Det är då jag skapat drama och skällt ut Christian för att han inte tagit bort smulorna från bordet.

Som om några stackars små smulor en sketen tisdagskväll spelar någon roll.

Jag är rätt dålig på att göra reklam för mig själv. Men nu känner jag att jag är tvungen, för jag är så stolt att jag håller på att gå i bitar. När jag sa upp mig så var det med en vag förhoppning om att få skriva mer om andra ämnen som jag är intresserad av (inte bara nöje). Ett av de stora målen var att få skriva mer om hundar.

Och i går hände det! Hundbilagan som jag jobbat med de senaste veckorna publicerades! En hel minibilaga om härligt hundliv, men också om hundlivets baksidor: vanvård, unghundar som slumpas bort på Blocket och hundar som avlivas för att de är rädda och/eller aggressiva.

Om du har Aftonbladet plus går bilagan att läsa här. 

Stoffe fick vara med på ett litet hörn <3

Och när jag ändå i farten och gör reklam. Jag skriver varje månad krönikor i Solo. Om du läst tidningen förr om åren så är det inte riktigt samma sak nu för tiden. Tidningen har genomgått en ordentligt omgörning och riktar sig numera till en lite äldre målgrupp (18-35). Här skriver jag om allt från ätstörningar och kärleksproblem.

I tidningen Wellness skriver jag också varje månad någon slags reportage/krönika om när jag under tre veckor testat på någonting. I kommande nummer har jag ägnat mig åt balsammetoden. Tidigare har jag bland annat testat mindful eating och hemmaträning. Under hösten kommer jag testa på väldigt roliga saker, men mest av allt ser jag nog fram emot att pröva på ayurveda.

Så lite så ser det ut.

Utöver det här skriver jag krönikor för Aftonbladet Wendela en gång i veckan. De brukar jag länka till härifrån. Och så skriver jag för Ålandstidningen ungefär var sjätte vecka.

När jag inte gör det här skriver jag vanliga artiklar om saker och ting. Nöje, hälsa, yoga, hundar, kärlek, träning. Ja, allt möjligt. Jag brukar aldrig riktigt rada upp allting så här för mig själv, men nu när jag tänker på det så är det ju helt otroliga grejer jag får göra.

Jag stiger upp extra tidigt för att hinna med allt jag vill hinna med på morgonen.

20 minuters promenad med Stoffe. Äta frukost i lugn och ro. Yoga och/eller meditera.

Nu när jag är 27 och allt har jag bestämt att jag ska ta full kontroll över att livet faktiskt blir så härligt som det kan bli. Stiga upp i tid så jag hinner med det jag vill göra före jag börjar jobba vid 09. Gå och lägga mig i tid. Se till att få träningen gjord när jag bestämt mig för det. Inte fastna i scrollandet på mobilen utan göra saker jag mår bra av. Känner jag att kroppen behöver vila så ska det göras, UTAN dåligt samvete.

I går till exempel, i stället för att bara låta söndagen rinna i väg så åkte Ulrika och jag och paddlade i Riddarfjärden.  Och allt blir direkt så mycket bättre. Jag har märkt att ju mer natur jag kan klämma in i livet, desto finare blir det.

Det är mycket som har fallit på plats i mitt liv. Jag hanterar livet på ett annat sätt. Och jag är så tacksam över att jag fick den insikten: för att må bättre så måste jag bryta mina mönster. Jag kommer ALDRIG att må riktigt bra om jag bara tragglar på i samma spår.

När jag tänker tillbaka så ser jag hur vilsen jag har varit, men det är inte så konstigt. Jag har inte haft de rätta verktygen, jag har försökt leva livet så som jag har TROTT att det ska levas. I stället för tillåta mig att känna efter och fråga mig själv hur jag faktiskt vill leva. Det är stor skillnad.

Eftersom det är min födelsedag i dag slog jag till på en mala från Soul of Maia. Tanken är att det ska användas vid meditation, det finns 108 pärlor och varje gång fingrarna glider över en ska ett mantra upprepas. Utöver det kan det förstås användas som halsband.

Det sägs att det är viktigt att känna sig dragen till malan, att välja det som ögonen tycker om. Men det är lika viktigt att stenarna stämmer in med ens intention. Det som jag valde är amazonit och den beskrivs då här: Ökar medvetenheten om våra känslor och handlingar gentemot andra människor. Det är en sten för den som vill gå sin egen väg och själv ta ansvar för sitt liv.  

Här kommer ett kort härlig yogaflöde om någon känner sig manad under helgen!
Kram från 27-åringen.

I går tog jag med mig den här lille och åkte på fikakurs på fikakurs vid Årsta torg.

Fikakurs innebär att först träna hundarna i stökiga miljöer bland barn, cyklar, inlines och andra hundar för att få till bättre fokus och lydnad. Efteråt är det fika och hundarna får träna passivitet, att bara ligga och vila tillsammans (kan vara rätt svårt det också). Herregud vad jag älskar hundar, det är inte klokt.

Och vad glad jag är över att det i Stockholm finns så många ställen där hundar är välkomna. Det gör mitt liv så mycket enklare. På lördag till exempel, ska både jag och Stoffe gå på födelsedagsmiddag på restaurang. Jag ringde dit och kollade om det var okej att ta med sig hunden och de bara ”javisst, självklart”!

Sajten hundvänliga Stockholm är också jättebra.

Om det är något jag verkligen har fått öva på sedan jag började frilansa är att vänta in livet. 

Inte panika, inte ha ångest, inte oroa mig över sånt jag ändå inte kan kontrollera.

Mitt jobb går ut på att skriva krönikor till olika tidningar (och den här bloggen förstås), men också att sälja in artikelidéer till redaktörer (förhoppningen är att få skriva den artikeln jag vill, ibland får jag det, men det händer rätt ofta att jag får nej, eller allra vanligast: inget svar alls).

På de här åtta månaderna har jag lärt mig att jag inte vinner NÅGONTING på panik och katastroftankar om att jag inte ska få göra tillräckligt med jobb och att pengarna ska ta slut. För vet ni vad det är som lönar sig?

Det som lönar sig, för mig, är att konstatera: jaha, nu har jag visst inte så mycket jobb här framöver och sedan bara släppa allt och gå ut och ta en promenad med Stoffe i skogen. INTE ägna tid åt att sitta med jobbångest och surfa runt planlöst utan att bara gå i lugn och ro med livet. För när jag väl är passiv och bara låter livet hända, då dyker det upp någonting. Det är fanimej som magi.

Antingen får jag en bra idé på artikel eller så ringer någon och ber mig skriva någonting. För att uttrycka det enkelt: go with the flow.

Det har funkat så bra att jag har haft så mycket jobb den här sommaren att jag inte fått tid över att skriva klart min bok. Planen var att jag skulle ta ungefär tio dagars ”semester” till det, men så har det alltså inte blivit. Jag börjar så smått inse att jag kommer att få dedikera några värdefulla helger och kvällar åt den om den någonsin ska bli färdigskriven..

Sedan menar jag FÖRSTÅS inte att man ska sitta som nån jäkla mupp och inte släcka huset om det brinner i tron om att det kommer att lösa sig själv. Det handlar mer om en förståelse för att agera när det behövs, att planera sitt liv – men också att kunna släppa saker när det är nödvändigt, att låta livet ha sin gång. Yinyogaläraren Magdalena Mecweld skriver om det här. 

Och apropå ingenting annat än just yoga blir jag väldigt glad av den här: