Jag har verkligen inte tänkt vackra tankar den här veckan. Jag har varit otroligt stressad och känt mig ful, äcklig och allt sånt där. I morse höll jag på att jobba mig till en panikångestattack bara genom att tänka på allt jag borde göra. Jag borde fixa duschen som droppar, min iphone som är krossad, återvinna, ordna en gardinstång som lossat från väggen, kylskåpet är äckligt och ostädat, jag har mycket jobb nu, jag borde åka till veterinären med Stoffe för han verkar ha någon slags fel med öronen. Plötsligt kunde jag knappt andas.

Men så satte jag mig ändå för att jobba och vad händer? Jo, Stoffe tuggar sönder min laddare till datorn. Han har aldrig tuggat sönder någon sladd förut.

Sedan börjar en riktig jävla oturskarusell när jag ska åka in till stan för att köpa laddare och fixa min iphone. Det slutar med att jag irrat runt i FYRA TIMMAR. Alla jävla övergångsljus är röda, allt jag ska ha är slut och det tar  sammanlagt efter en hel del strul 3 1/2 timme att byta glas på min mobil.

AH! Jag höll på att bli galen.

Så tänkte jag: det här handlar bara om mina negativa tankar. Sen om det handlar om vad jag sänder ut till universum eller vad min hjärna väljer att uppfatta som jobbigt vet jag inte. Men jag vet att så här eländigt har jag inte haft det då jag tänkt positivt i alla fall. 

Det är så förbannat mycket krångel med allt om man väljer att SE krånglet. Tänker man för mycket på det så kommer du till slut knappt tro att du har tid att sköta din egen hygien för det är så mycket annat som måste göras.

Min mamma skrev så bra i dag när jag beklagade mig: släpp allt och bara gå ut i naturen. 

All den där skiten jag har i huvudet, det är bara krimskrams. Prylar och jobb som ändå kommer att ordna sig i slutändan. Har jag ordnat upp livet rätt bra fram tills i dag så lär jag klara den här dagen utan att gå under också.

Vi var i Värmland i helgen för att gå på gårdsfest. Det var kul och allt sånt, men sedan blev jag så fruktansvärt full och jag vet inte. Det gör mig så förtvivlad. Det är fult att bli så där full. Det finns ingen tjusning i att tappa kontrollen. Det enda jag gör är att jag sårar mig själv.

Och så tänker jag på den perioden jag hade för ett tag sedan när jag inte drack på ett halvt år. Jag mådde så mycket bättre då. Jag mådde inte så här i alla fall.

Vilken förmiddag. Herrejävlar. 

Jag vet att det finns mammor som i tröttyrsel och nervkollaps tänker fruktansvärda tankar om sina barn. Jag förstår verkligen det. Jag förstår vansinnet och jag förstår det dåliga samvetet efteråt.

Nu har jag ju inget barn med så väl en unghund och den här dagens förmiddag då jag skulle hinna göra många saker klara rätt snabbt. Givetvis skulle hans livs hittills mest vilda och aktiva dag sammanfalla med just den här förmiddagen. Då har Stoffe, utan kronologisk ordning:

Bitit i hörlurar, dragit ut kläder från garderoben, mumifierat sig själv i toapapper, stått vid mina ben och krafsat, vägrat gå in när vi varit ute. 

Jag har varit så irriterad att jag hållit på att gå i bitar. Samtidigt har jag försökt vara förstående. Det är en hund. Ett djur. Han har aldrig bett om att få bo här. Aldrig bett om att gå omkring i något jävla koppel. Han behöver stimulans och kärlek. (MEN HAN KAN VÄL LYDA NÅGON JÄVLA GÅNG!?!??!)

När vi satt ute på gården för en timme sedan och han lugnat ner sig så skvalpade stora vågor av dåligt samvete över mig. Och jag vet, jag är bara människa. Jag har mina fel och brister, ingen kan någonsin vara perfekt hela tiden. Jag inser det.

Men ändå så gjorde jag ytterligare en sak, som jag gör alldeles för sällan: jag rannsakade hela situationen ordentligt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda för att ha undvikit det här eländet till förmiddag? När jag tänker på saken finns det en hel del jag kunde ha gjort redan tidigt i morse för att trötta ut honom, jag märkte ju redan då att kaoset var på inkommande.

Vanligtvis hade jag bara pustat ut och varit glad för att det är över och gått vidare i livet, men nu tänkte jag att det här ska få bli en lärdom till nästa gång. Efter att ha gjort upp en mental plan för hur jag ska lösa en liknande situation nästa gång så kändes allt ungefär 10 000 gånger lättare och jag var dessutom på mycket bättre humör.

Det här låter så simpelt och det är det ju också. Men gör jag det ofta? Nej. I stället gör jag samma misstag och trampar i samma fällor gång på gång på gång utan att någonsin reflektera och försöka hitta en lösning.

Det ska det bli ändring på från och med nu, tänker jag. Mer eftertanke. Förhoppningsvis mindre vansinne.

Jag förstår verkligen att smartphonen har sina fördelar. Det är ju på ett vis fantastiskt att kunna gå omkring med världen i sin ficka. Jättesnygg design, Steve Jobs.

På samma gång är jag så förbannat less på den. Det är en liten mackapär som snor åt sig mer och mer tid.

Inne i olika appar så uppdateras flöden ständigt. För att hålla sig ajour behövs det liksom en dygnet runt-vakt.

Jag märker själv hur jag drar fram mobilen direkt när tankarna spinner i huvudet. När jag känner mig stressad eller oroad. Då är den där som en liten tröst. Jag kan fly in i någonting. Läsa olika människors åsikter om saker jag bryr mig och saker jag inte bryr mig om över huvud taget. Se bilder. Läsa listor. Googla saker jag borde fixa. Ni vet ju.

Problemet är bara att det aldrig löser någonting. Några djupa andetag och lite stillhet löser mycket. Att ta ett varv i Facebookflödet reglerar inga stressnivåer. Det är same same en kvart senare.

Internet kan bli destruktivt precis som tv-tittande och spelande.

När jag mådde som allra sämst gjorde jag knappt annat än surfade (på min lediga tid). Planlöst sökande på nätet. Det hjälpte inte men det dämpade lite oro och deppighet för stunden. Det fanns en så stark önskan hos mig att jag hade kraften och styrkan att dra mig upp ur soffan och göra någonting, att uppleva saker – men i stället blev jag kvar framför datorn. För det är ju så enkelt att bara försvinna in. Att slippa vara i verkligheten för en liten stund.

Det är ju så enkelt att bara plocka upp mobilen. Den ligger ju ändå bara där och jag råkar ju ändå ha några minuter till övers.

Jag tror verkligen inte på det där: att huvudet måste fyllas med information och underhållas hela hela tiden. Till slut fastnar ju ingenting. Alla bara rinner förbi i en jämngrå massa. Jag blir inte smartare.

Det jag tror hjärnan behöver är att tränas i att bara vara. Att stå över alla impulser att plocka upp mobilen och alla känslor av leda.

Det går nästan att jämföra med ett överaktivt barn eller en hund som man behöver hjälpa för att komma ner i varv. På samma sätt får man hjälpa hjärnan hålla sig undan behovet av det ständiga flödet på internet.

Ungefär så här: Jag sitter bara här. Kämpa på du lilla hjärna. Sparka, skrik och hitta på alla möjliga konster.

Till slut kommer du också att få ro din stackare.

Ja! Tack så mycket Ojsans för din rekommendation om den här boken efter inlägget ”Tvåårsförbannelsen (hjälp, jag är en bitch).

Har nästan sträckläst hela nu. Det som var mest aha-upplevelse för mig var att jag passar ”perfekt in” i en viss kategori som beskrivs i boken. Det är anknytningsteorierna som beskrivs, och jag har ju tidigare skrivit om boken Hemligheten som var en stor ögonöppnare för mig kring vilka typer av personer jag söker mig till, men främst – varför. 

I den här boken fick jag ett mer ingående resonemang kring hur personer av samma personlighetstyp som jag (otrygg-ambivalent) beter sig i relationer och det var på pricken jag.

Jag älskar fanimej att läsa böcker och inse att det mesta jag gör har en orsak, är fullständigt mänskligt och handlar inte om att jag är ett hopplöst exemplar. Allt har sina förklaringar. Bara jag får bli medveten om varför jag gör som jag gör så tycker jag att det är mycket lättare att lämna ett dåligt/destruktivt beteende bakom mig.

Vad har jag lärt mig då? Att jag skapat ett filter där jag bara väljer att fokusera på det dåliga min sambo gör. Att jag lätt fastnar i mina känslor och målar upp katastroftankar kring framtiden. Och det här ska jag då lösa genom olika övningar och meditation.

Allt visste jag ju egentligen redan, men så himla skönt att få ord på det. Bara genom att medvetengöra och förstå mina problem via böcker har jag överkommit så mycket destruktiva tankegångar jag haft, den största av dem alla som jag övervunnit är nog den kring mat. En gång i tiden ägnade jag ungefär 85 procent av dagarna på att obsessa kring mat. Nu kanske … 3 %?  När jag var fast i mattänkandet var jag så otroligt förtvivlad. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur det, att jag skulle behöva leva resten av mitt liv med att tänka på vad jag ätit, att jag ätit för mycket, att jag ville äta, att jag inte borde äta.

Men se nej, så blev det inte med den saken!

Det går att programmera om hjärnan och få den på rätt bana. Det handlar egentligen bara om att vara så självsnäll att man ger sig själv den tiden. För tid tar det ju.

Men det ÄR värt det!

Sandra som följt mig under flera år (hon har en bra blogg här) har i kommentarsfältet skrivit en liten reflektion över kring hur jag förändrats och frågar hur det påverkar relationerna i mitt liv. Så det tänkte jag svara på! Här är hennes kommentar:

Jag har läst dina krönikor och dina diverse bloggar i flera år. Sedan du upptäckte personlig utveckling och verkar må mycket bättre, är det nästan som om en helt annan person skriver texterna. Jag har ju gillat att läsa dina texter hela tiden så jag ser det verkligen inte som en kvalitetsförsämring, utan bara att dina texter är annorlunda mot tidigare. Jag förstår så klart att texter bara reflekterar en liten del av ens personlighet och bla bla, men jag antar att du även själv känner att du har förändrats som person och att din livsstil har förändrats mycket över det senaste året. Jag har förstås ingen aning om hur ditt liv ser ut, men jag kan tänka mig att en sådan stor livsstilsförändring skulle kunna påverka olika relationer antingen negativt eller positivt, eller bara förändra dem på något sätt. Så jag är helt enkelt nyfiken: Har dina relationer till vänner, familj, pojkvän osv. förändrats i takt med att du har det?

Jag tänker ibland att det inte kan vara någon som läst någon av mina förra bloggar (varken på Aftonbladet/Nöjesbladet eller den jag hade för flera år sedan på XIT) som hänga kvar i dag. För inget är ju detsamma längre. Varken språket eller jag. Däremot har jag alltid försökt vara ärlig och öppen med mitt liv och mina känslor, så gott det går. Jag tycker det känns bra att kunna erbjuda ett alternativ, eller en motpol, mot mycket på internet som är snygga, staljade bilder i motljus och korta texter som egentligen inte säger någonting om hur människan mår eller vad som försiggår i hens huvud. Jag säger inte att det är fel, att alla borde dela med sig på det sätt som jag gör. Alla vill, eller kan av olika orsaker inte även om de gärna skulle vilja. Men eftersom jag inte mår sämre av att göra det, snarare tvärtom: jag känner att jag utvecklas, så väljer jag att det.

Så. Över till din egentliga fråga: Om mina relationer till vänner, familj, pojkvän förändrats i takt med att jag gjort det? 

Jag har rätt få nära vänner, men de vänskapsrelationer jag har tycker jag att har blivit djupare. Förut, för bara något år sedan, handlade i princip allt för mig om att vara rolig. Eftersom jag visste att människor tyckte om mig när jag var rolig så gick jag helt enkelt in i rolighetsrollen när jag träffade mina vänner och speciellt när jag träffade nya människor. Det är väl en klassiker för människor som känner sig osäkra på sitt eget värde. Vågar jag inte vara mig själv så kan jag i alla fall få folk att skratta och därmed tycka om mig. I dag är jag mycket mer allvarlig. Jag drar mig för att skämta på min egen bekostnad. Det märks väl i mina texter också, förmodar jag. Mina vänner har följt den här processen och sett förändringen och accepterar den. Även om kanske inte alla direkt jublade när jag slutade dricka alkohol och valde att i stället yoga flera dagar i veckan.

Jag inbillar mig att det är lättare att förändras tillsammans med några få nära vänner än ett gäng som samlas några gånger i året och som har förutbestämda roller för varandra. Risken finns att man då får stå och försvara den man har blivit. ”Vadå, har DU börjat med yoga/mindfulness!? Du som alltid ogillat sånt flum”. Typ.

Min relation till min mamma har blivit betydligt bättre, eller djupare kanske är rätt ord. Hon har alltid jobbat mycket med det inre, gått sin egen väg och varit betydligt mer spirituell. Det här har jag avfärdat som konstigt och märkligt och gjort mig rolig över och i dag är det jag som lånar böcker av henne och hela tiden upptäcker nya saker som hon varit medveten om länge. Hon är kanske den mest accepterande människan jag känner och hon är väldigt glad och tacksam över att jag fått en annan syn på livet.

Christian då? Haha, en gång väckte jag honom mitt i natten, jag hade nyss kommit hem och ville visa att jag färgat håret från mörkbrunt/svart till blont och efter tre yrvakna sekunder sa han bara ”oj, nu minns jag inte hur du såg ut innan”. Med det vill jag försöka illustrera hur oerhört snabbt han anpassar sig. Om jag vill gå all in på att förbereda mig för en resa till rymden eller starta ett rockband så skulle han aldrig få för sig att ifrågasätta det. Ibland är det nästan provocerande hur anpassningsbar han är. Det skulle kunna flytta in tre tonåringar till oss i dag och han skulle troligtvis inte reagera med en chock utan bara fråga vad de vill äta till middag. Så, det är svårt att påstå att vår relation förändrats, men det är klart att det gör honom gott att se att jag mår bättre och har mindre ångest.

Jag läser en bok om kroppsspråk och kom till kapitlet om introverta och extroverta människor i går kväll.

Jag kan inte fatta att det tog så länge för mig att acceptera att jag är introvert. Jag har i princip alla karaktärsdrag för en introvert person – ändå har jag i så många år pinat in mig själv i rollen som en extrovert och tänkt att det nog måste vara mig det är fel på. 

Jag tror inte att det är svart eller vitt. Alla människor är nog mer och mindre inåtvända eller utåtriktade från dag till dag. Men det råder ingen tvekan om att jag är väldigt mycket introvert när jag läser om det.

Karaktärsdrag för introverta: 

– Trivs i ensamhet

– Relationerna är få men djupa

– Sociala aktiviteter tar energi, även de roliga

– Lugn och säker på ytan

– Tänker först och handlar sen, eller nöjer sig med att tänka

och för extroverta: 

– Vill ha mycket att göra

– Gillar förändring

– Känner många, anser sig ha många vänner

– Gillar småprat om vädret

– Handlar först och tänker sen, handlar ibland utan att tänka

– Tänker genom att prata

Jag tänker främst på mitt jobbande. I 10 år jobbade jag på kontor och i 10 år var jag HELT SÖNDERKÖRD när jag kom hem på kvällen/natten. I nästan 10 år sov jag en till två timmar VARJE dag efter jobbet och jag fattade inte vad det var för fel på mig. Var jag sjuk? Varför var jag så trött? Jag orkade inte ta mig an någonting. Jag pinade mig själv till att boka in saker med vänner, för att oftast i sista stund boka av (och få dåligt samvete för det) eller träffas ändå och sitta och känna mig trött och eländig (och få dåligt samvete för det).

Att jag varit så trött beror förstås säkert på massvis med andra saker, men jag tror att det faktum att de kontor jag jobbat på haft öppna kontorslandskap spelat stor roll. Det har sugit så enormt av min kraft, utan att jag egentligen fattat det. Mycket av min energi har gått åt att läsa in andra människor och att småprata. Jag hatar att småprata! Allvarligt, ett tag mådde jag så dåligt att jag slutade hälsa på människor för jag orkade helt enkelt inte. Och det här uppfattas ju så klart som enormt drygt så jag fick ju lägga av med det efter ett tag.

Att jobba som nöjesjournalist och åka ut på jobb där du ibland rör dig bland hundratals personer stred ju mot all rim och reson inom mig. Jag har uppskattat långa intervjuer och tiden då jag fått sitta och skriva i lugn och ro. 

I privatlivet har jag fått panik av tanken på att gå på stora fester, event och mingel. Jag ryser av tanken på mingel! Jag har aldrig riktigt fattat hur inte alla andra människor också tycker att det skönaste ändå är att bara sitta ner två personer och prata i lugn och ro. Ingen hög musik, inte en massa saker som måste hända efteråt. Jag vill känna mig trygg och veta att jag kan gå hem när jag vill.

Jag kan fortfarande ha svårt att acceptera den här introverta personligheten jag har. Jag får så otroligt dåligt samvete av att tacka nej när någon kompis föreslår att vi ska göra någonting. Jag är jättedålig på att dra gränser, att säga ”nej, det där kommer inte jag orka med” känns … väldigt jobbigt. Men jag vet inte, jag har ägnat så många år nu att låtsas vara någon extrovert person jag absolut inte är. Det har varit förjävla kämpigt, ärligt talat, att leva tvärt emot hur jag själv innerst inne önskar och längtar efter att leva.

Sedan uppstår det en hel drös med frågor av det här: vad är min introverta personlighet som jag bara borde acceptera och vad har varit destruktiv isolering i och med att jag mått dåligt, att jag inte ansett att jag är värd att umgås med?

Eller är min ständiga kamp emot min introverta personlighet en bidragande orsak till att jag mått så dåligt?

Ja… det är inte helt glasklart. Det är det inte.

(Det går att testa dig själv om du är introvert eller extrovert på flera ställen på nätet. Bland annat här och lite mer djupgående här. Det finns också personer som kallas ambiverta. De ligger precis på gränsen och pendlar mellan introverta och extroverta. Läs mer här.)

Jag har två nätter i rad drömt fruktansvärda mardrömmar och vaknat av att jag varit alldeles rödgråten. Det lämnar förstås inte en så särskilt härlig känsla i kroppen, men samtidigt – det är så skönt, så förlösande att gråta. 

Jag gråter så sällan. Förr tog jag förgivet att det var den antidepressiva medicinen som trubbat av mig, men den har jag ju snart inte ätit på ett år. Så något annat måste det ju vara.

Jag har vänner som berättat att de i perioder gråter nästan varje dag. Och det är så klart förjävligt att det ska behöva vara så, samtidigt kan jag inte låta bli att känna lite, lite avund för de är i alla fall i KONTAKT med någonting som jag uppenbarligen inte är.

Det är samma med tonåren, jag vet ju att jag aldrig skulle vilja vara tillbaka i den där känslomässiga och hormonella berg-och-dalbanan det var, samtidigt – jag KÄNDE så mycket då! Jag levde ut hela känsloregistret vareviga dag och det var så klart jättepåfrestande att gråta, skratta och bli rasande om vartannat. Men alternativet är ju någon slags likgiltighet som jag oftast lever med i dag. Jag är inte ledsen, men jag är inte superglad heller. Jag kan vara irriterad men jag blir aldrig rasande. Ytterligheterna är avskurna och det är … ja, det bara ÄR. Varken mer eller mindre.

”Jo tack, det rullar på”.

Jag funderar på när jag kände RIKTIG, bubblande okontrollerad glädje och RIKTIG, innerlig sorg senast. Minnet är grumligt. Och vad är förresten riktig glädje och riktig sorg? Hur kan jag med säkerhet veta att jag verkligen fått känna det än?

Det finns några rader i Ulf Lundells Levande och varm (underbar låt) som handlar om just det här.

Har jag älskat än, har jag levt
Har jag varit ett med livet här
Eller har jag slarvat bort allting
Har jag nånsin varit kär?
Var jag kär där i den varma natten
Eller gör avståndet en lögn
Ljuv nog att bära mej vidare
För att än en gång bli ung.

Jag har fått ett litet stipendium för att skriva färdigt min bok. Ungefär hälften är klart, men sedan har det kommit en massa jobb emellan och nu har jag inte skrivit ett ord i den på månader.

Och det här har ju förstås legat och gnagt någonstans inom mig. Jag borde, jag måste. Och när ett så stort projekt som en bok ändå är blir till något molande tvång, då är det inte bra. Inte alls bra. Jag har börjat få små orostankar till att jag ska ha tröttnat på storyn, att jag tappat bort det språk jag hade i början. Att det kanske ändå inte är någon mening med att jag skriver den över huvud taget. Tvivel, tvivel.

Därför kändes det fint att det här stipendiet som jag ansökte om i våras kom nu. Efter midsommar ska jag sätta mig och dra igång igen och i augusti, lagom till min 27-årsdag, ska allt vara korrekturläst och klart. Det är planen.

Jag ska skriva den här boken. Om jag så bara ska göra det bara för min egen skull. För att bevisa att det gick.

Christian och jag ska inte gifta oss i år. Tror jag.

Tanken var augusti, men förmodligen blir det uppskjutet till nästa år. Jag vill inte stressa fram någonting. Lusten och orken att ställa till någonting har inte funnits där. Vi, främst jag, tar upp samtalsämnet med jämna mellanrum och det blir liksom ingenting förutom en klump med ångest i magen. Varför ska man då kämpa?

Håll det så litet och enkelt som möjligt, säger vissa. Då går det att genomföra ändå! Jo visst, vi kan gärna hålla det litet och enkelt. Men jag vill ändå ha någon slags tanke bakom.

Jag vill inte bara svänga ihop ett bröllop för att det ska svängas ihop ett bröllop, jag vill att det ska finnas en tydligare bild av den här dagen (dagarna?). Nu ser jag exakt ingenting framför mig. Jag önskar att det vore annorlunda, men nej, jag blir uttråkad bara jag börjar tänka på mat eller kläder eller inbjudningar.