Jag klippte lugg när jag var i New York. Eller ja, inte jag utan någon glad jeppe i Chinatown gjorde det åt mig. Det var väldigt mycket på impuls. Jag fick ett infall kvällen innan och blev hög på hela grejen, att vara i New york och byta frisyr lite hipp som happ, GU va spännande!

Sedan satt jag dagen efter och stirrade mig själv i spegeln. Det såg inte bra ut, jag ville inte ha den där luggen där, det kändes så otroligt fel. Jag hade mycket lugg som barn och nu kände jag mig som en liten unge igen.

Mitt hår är VÄLDIGT tjockt och tovar lätt ihop sig till dreads om jag inte borstar det nitiskt morgon och kväll vilket jag absolut aldrig skulle få för mig att göra. Jag har i många år tyckt att allt som haft med hår att göra bara varit jobbigt och krångligt. Inte bara huvudhår. Jag har rätt kraftig hårväxt på de flesta ställen på kroppen och har skämts oerhört över det.

Det är så mycket som sitter i håret för människor. Så mycket ska uttryckas genom färg och form. Och när människor cancerbehandlas tycker en del att det allra värsta är när håret trillar av. Och män som blir tunnhåriga får kriser och medan det på andra ska det rakas och vaxas. Herregud. Vad det är MYCKET med håret. Och här sitter jag och tjurar med en gammal lugg som är utväxt om någon månad.

Jag minns när en klasskompis i lågstadiet kom till skolan en dag med andan i halsen med en helt ny insikt.

– Jag kanske inte ser världen i samma färger som du. På det sättet jag ser att gräset är grönt så kanske du ser det i den färgen som är lila för mig. Fast för dig ÄR det grönt.

Det var ju mindfuck deluxe. Vi var totalt blown away. Och vi utvecklade det där i all evinnerlighet.

– Tänk om hamburgare smakar för dig som råa sniglar gör för mig? Tänk om havet egentligen är gult för dig, fast du tror att det är blått såsom blått är för mig.

Det var en liten smak av att världen kanske bara fanns i våra huvuden. Kanske var allting bara vår egen upplevelse.

Jag har aldrig, tror jag, haft en regelrätt panikångestattack. Däremot har jag haft overklighetskänslor nästan en hel sommar. Overklighetskänslor är väl annars, som jag förstått det, ett slags förstadie till panikångestattacker. Jag gick en hel sommar och tittade misstänksamt på människor för jag hade liksom ingen aning. Var det jag upplevde bara i mitt huvud eller fanns det i allas huvuden? Höll jag på att bli sinnessjuk eller var det här någon unik upplevelse, hade jag bara hamnat i ett stadie mellan verklighet och någonting annat?

Jag var så ledsen då, den sommaren. Allt var så mörkt. Det var samma sommar som jag i slutet fick antidepressiva tabletter och det hjälpte inte till en början. Men psykiatern ökade dosen och berättade att så som jag mådde, så skulle ingen må. Så plötslig kickade det in. Och jag KÄNDE för första gången på länge, länge. Jag kände sensommarsolen mot huden och jag såg att träden var intensivt gröna och jag såg kärlek i varenda människa jag mötte. Jag ville simma och springa, hjula och hoppa och titta människor djupt i ögonen. Min pojkvän som jag nyss hade träffat blev tvungen att säga åt mig på skarpen för han fick sådan panik. Jag älskade så mycket. Kanske för mycket. ”Du är ganska intensiv nu, jag tycker jättemycket om dig, men jag är inte riktigt säker på att jag tycker om dig lika mycket som du tycker om mig”. Jag grät för jag blev så ledsen men jag skrattade efter bara en liten stund för vad fan. Livet pågick ju. Jag hade inte tid att grina bort en ljummen sommarkväll. Dessutom tyckte han om mig, jag visste ju det. Det var bara det att jag var lite … extra allt.

Jag lät Christian titta på det här klippet med Russell Brand som jag tipsade om i går. Han slog fast direkt att han balanserar på gränsen till att flippa, eventuellt har han redan gjort det.

Jag tror så klart inte det, för jag har känt det Russell Brand känner. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna uttrycka det lika koncist och snabbt som honom, men jag har känt det där. Frustrationen, jag känner den rätt ofta, över att saker fortfarande pågår. Att vi tillåter saker som är helt jävla åt helvete fortsätta. För honom är det större saker det handlar om: varför låter vi halva jorden svälta bara för att vi ska ha det bra? Varför är de stora ledarna i världen tomma i blicken?

Det är stora ord och det är så förbannat, frustrerande med stora ord, för de smälter så lätt bara ner till såsiga klyschor.

Jag kan känna de stora sakerna också, men jag känner mest för det som ligger närmare. Varför jobbar människor halvt om halvt ihjäl sig? Varför stannar de kvar i usla relationer? Varför fortsätter reklamindustrin se ut som den gör? Varför köper vi barbiedockor till flickor? Varför är folk inte bara snälla? Varför avisar folk saker som klyschor när det är viktiga saker som bör tas på allvar? Varför har vi byggt upp en samhällsmodell, en ”mall”, som uppenbarligen inte fungerar och får människor att må dåligt? Vad fan är det som pågår? Egentligen. Är världen verkligen så annorlunda ur andra människors ögon? Är det som är blått för mig gult för alla andra?

Inte vet jag. Kanske gör den här intensiteten i mina känslor också att jag är och balanserar på någon fin gräns mellan verklighet och vansinne. Men då gör jag det GLADELIGEN.

Här kommer Russell-videon igen om någon inte sett den.

Det pratas ju mycket om vad som är naturligt för människan. Var och varannan gång en ny diet/”livsstil” lanseras så trycks det på vad som EGENTLIGEN är naturligt för oss att äta. Och människor bara: AHA folk åt alltså inte halvfabrikatköttbullar förr om åren.

Det handlar om naturliga produkter för kroppen, håret och tänderna. Jättebra, verkligen. Jag försöker själv vara medveten om vilka produkter jag använder. Maten är det lite sisådär med. Jag äter inte jättehälsosamt, det kan jag verkligen inte påstå. Jag strävar mot det, men det blir inte alltid så. Samtidigt, med min ätstörningshistorik så vet jag att börjar jag trixa för mycket med maten så kommer det att bli trubbel. Så lite som jag tänker på mat i dag har jag aldrig någonsin gjort tidigare och jag vill gärna att det fortsätter så, för att bara obsessa kring mat hela hela dagarna är inget värdigt liv.

Nåväl, tillbaka till saken: vi hetsar efter mat och produkter som är naturliga för människan men glömmer lätt att vi utan att egentligen funderat efter särskilt mycket anpassat oss till något så onaturligt som storstadsmiljöer. Det finns ju inget naturligt med att trängas på en tågperrong, stå i evighetsköer i mataffären eller kryssa fram mellan ett hav av människor på trånga restauranger.

Vissa klarar den här anpassningen hur bra som helst. De är helt fine med att stoppas in på en liten yta i ett femvåningshus och tycker det är alldeles tillräckligt att sitta i en park någon gång i veckan. Vissa får panik och står inte ut en sekund. Men fler och fler blir tvungna att anpassa sig ändå, för jobbmöjligheterna finns i storstäderna. Sedan är folk förvånade över att de mår sämre och sämre trots att de äter naturligt och väljer kemikaliefria produkter.

Jag tänker på det här när jag känner en längtan efter lugn och avskildhet.

Det är väl egentligen inget konstigt alls.

Om någonting är naturligt för människan så är det väl ändå att leva i naturan.

Mitt absolut största problem just nu är allt som händer i huvudet. Det händer alldeles för mycket där. Jag tror att det beror på att jag i grunden har en skör och fladdrig självkänsla. Jag vågar helt enkelt inte lita på något val jag gör utan ifrågasätter det gång på gång. En dålig dag ifrågasätter jag allt. 

Boende, jobb, relation, middagsmat. Till och med mitt beslut att skaffa hund ifrågasätter jag även om jag VET att det är det här jag önskat och velat och längtat efter.

Jag frågar Christian om han någonsin tvivlar på oss och han svarar nej. Rakt upp och ner: nej. 

Vad jag önskar att jag också kunde svara ett enkelt ja eller nej på sådana frågor. Det blir mycket å ena sidan och å andra sidan. Mycket resonemang för och emot i huvudet. Och när jag märker att jag tankarna drar i väg, då vill jag på något sätt komma ner i varv. Och vad gör jag då? Jo, tar fram mobiltelefonen och försöker googla mig fram till ”sanningen”. Någon som varit i en liknande situation som kanske sitter och trycker på svaret någonstans. Som att internet skulle ge svaren åt mig!

Jisses, vissa dagar känns det som att jag har så långt kvar till att bli en hel människa.

Vissa dagar känner jag mig nästan där.

Det är så enkelt för mig egentligen. I morse när jag vaknade kände jag att det fanns mer negativa tankar i huvudet än positiva. Så fan heller, tänkte jag för mig själv och lade mig och läste en bok jag tycker om. Så bestämde jag mig för att nu ska jag bara tänka bra tankar, goda, hoppfulla härliga tankar.

Jag fantiserade om sommarmorgnar vid ett litet hus nere vid havet. Att vakna, släppa ut hunden och sätta på radion. Tomta runt yrvaket i köket och försöka få ihop alla frukosttillbehör. Gå ut på verandan och inse att stolskuddarna fortfarande är lite fuktiga, knyta loss dem och lägga dem raklånga för att torka. Vissla med i någon låt på radion och bränna sig lite på tungan av morgonkaffet. Sopa undan smulorna från frukostmackan ner mellan springorna på verandan och lämna kaffekoppen kvar till senare. Ropa till sig hunden och gå ner till stranden för att kasta sig i det morgonkalla vattnet.

Sånt härligt tänker jag på. 

Och för mig funkar det verkligen som någon slags jäkla magi. För bara jag lyckas få in mer positivt i huvudet så blir det bättre.

Att falla tillbaka till ångest och deppighet efter en period av välmående är inte särskilt skrattretande. Det känns oftast som ett hårt misslyckande.  

För man har ju börjat skratta igen, känna det som att det kanske ändå finns någon mening med alltihop ändå. Till oroade vänner och familj har man äntligen kunnat berätta att nu, nu är det bättre och de har förstås blivit väldigt glada.

Under flera år höll jag på och pendlade fram och tillbaka. Välmående ena veckan och kolsvart andra veckan. Ibland kunde det gå månader av välmående innan det svartnade igen. Och fallet ner i meningslösheten var så förbannat hårt. För jag hade ju mått bra! Jag hade ju njutit av att känna solskenet mot ansiktet och skrattat från hjärtat! Eller… Hade allt bara varit en illusion? Är det meningen att jag ska börja kampen igen? Varför? För vems skull är det jag måste uthärda? För egen del har jag tröttnat för länge, länge sedan. Jag orkar inte mer. Inte ett fall till.

Förstår ni hur snabbt det gick? Och hur hårt fallet blev? Från att ha mått bra -> till att känna ångest och meningslöshet -> till att inte orka leva längre, på knappt några timmar!

Som jag skrev i går är jag tillbaka i någon slags ångesttillvaro på nytt. Det var länge sedan nu, men känslorna är skrämmande välbekanta. Som om de aldrig försvunnit utan legat på lur och slog klorna i mig direkt när jag nu känt mig lite svag.

Samtidigt är inte allt det jobb jag gjort för att må bättre förgäves. Jag känner en oerhörd trygghet i att jag vet vad jag behöver göra för att må bra igen. Jag behöver kommer tillbaka till mig själv. Inte stressa, inte älta, inte oroa mig, inte leva i framtiden och försöka styra över sånt jag omöjligt kan styra över. Inte döma mig själv för att jag hamnat här igen, inte kasta mig ner i det djupaste svarta och bara se döden som enda utväg.

Bara ge mig själv en ärlig chans att få komma tillbaka, att snällt och vänligt samla ihop alla splittrade bitar. För det där dåligtmående är inte jag, hur mycket det än känns så. Det är min hjärna som gått i spinn. Olika nivåer som inte är på rätt. Mitt riktiga, sanna jag, det är jaget som bara vill älska och bli älskad, som så gärna vill leva fullt utan rädslor. Det jaget har hamnat i skuggan, men det finns där hela tiden. Tålmodigt väntande, precis som alla gånger förr.

Vi stod och väntade på pendeltåget från Arlanda i morse. Jag skulle åka till Grisslehamn för att hämta Stoffe som varit på Åland en vecka. Plötsligt kändes det så jävla absurt, bara: Herregud vad har jag gjort?

Har jag ansvar för ett djur? Är det jag som ska se till att han lever och har hälsan och får ett drägligt liv i 15 år framöver? Jisses.

Och jag kan bara tänka mig hur märkligt det måste kännas att ansvara för ett barn, de få stunder då det ens finns tid för sådana reflektioner. Herremintid vilken panikinsikt.

Vi är hemma från New York. En sak kan jag säga med all säkerhet: jag måste ta bättre hand om mig själv. Vi har haft the time of our lives på den här resan men samtidigt har jag inte mått bra. Inte helt åt helvete, men heller inte bra. Ångest bryr sig inte om geografiska skillnader. Den dyker upp i New York likväl som i Sverige. Den dyker upp trots att alla förutsättningar är HELT perfekta. Det spelar ingen roll om jag sitter på världens mysigaste restaurang på lower east side med paraplydrinkar och mannen jag älskar mest av allt i den här världen. Den kommer ändå.

I det här fallet är det rätt skönt att veta vad jag gjort för fel: jag har fladdrat i väg. Jag har inte varit tillräckligt mån om övningar, närvaro, djupandning och yoga utan mest bara hetsat runt i huvudet de senaste veckorna. Sovit kasst, ätit dåligt, druckit för mycket.  Och då kommer alla destruktiva tankar: jag duger inte, jag är ful och vidrig, jag är inte värd att vara ihop med, den där tjejen är säkert mycket bättre än vad jag är. Oro, ältande och molande ångest.

Skillnaden nu mot ”förr i tiden” är att det känns så skönt att veta hur jag ska ta mig till för att komma tillbaka. Jag har gjort det förr och det kommer gå precis lika bra den här gången. Det är helt okej att hamna ur spår ibland. Det är en del av livet.

På tal om resande… I morgon åker jag och Christian till New york. Av förekommen anledning kommer bloggen under en vecka att förflyttas till instagramkontot christianochzandrassemester. Där kan ni följa oss när vi dagligen publicerar bilder från … ja vad vi nu ska göra. Planen är rätt så sladdrig i kanterna än så länge (tipsa gärna om ni har något kul på lager).

Bilderna ovan är från samma instagramkonto, men vår semester förra året då vi rev av Åland, Mexico city, Zihuatanejo och Värmland.

Vårt konto är öppet så vem som helst kan följa det på instagram. Och har man inte instagram så går det lika bra att kika på våra uppdateringar via länken ovan.

Ses om en vecka här igen. Puss och kram!

Jag stod i köket i går kväll och rörde ihop räkröra till snittarna till Eurovisionkvällen. Plötsligt insåg jag att jag haft i dubbelt för mycket crème fraiche och den nu var alldeles rinnig. 

Christian kom i köket och såg att något var på tok och frågade försynt vad det var. Jag drämde pytsen med den rinniga röran i köksbänken och skrek:

– Men jag är ju värdelös.

Och jag kände mig så dålig. Plötsligt kände jag mig ful, usel på att laga mat, dålig på allt jag tar mig an. Så jävla fel som människa. Mitt problem när jag får sådana här hemska känslor är att jag inte kan se att de kommer att förändras. Jag tror att jag ALLTID kommer att känna mig så här dålig. Att jag alltid varit så här dålig och bara försökt intala mig själv något annat.

Det kändes förstås bättre redan i dag när jag vaknade.

Det vore så mycket enklare om jag kunde lära mig att ibland försvinner både självkänsla och självförtroende. Jag vet inte vart de tar vägen, men de försvinner ett litet tag. Det är ingen orsak till panik, de hittar alltid tillbaka förr eller senare.