Det har varit en period med riktigt mycket skit nu.

Jag är trött. Så otroligt trött.

Men jag har ett annat förhållningssätt till livet numera. Förr gav jag upp. Jag gör inte det längre. Jag litar på att livet bär mig.

Det modigaste jag gjort hittills i livet är att börja våga tro. Tro på att allt kommer att lösa sig till det bästa. Att det kommer prövningar och att det kommer att göra ont, men att det finns en lärdom av allt som sker. Tidigare har jag trott att jag blivit svagare av motgångar men så är det inte, jag blir starkare för varje gång.

Det bästa med frilanslivet är ändå att äta frukost i lugn och ro.

Jag har slutat med kaffe (slutade samtidigt som jag la av alkoholen) så jag dricker varmt vatten med citron och färsk ingefära. Och turkisk yoghurt med mango, hallon och blåbär.

Det är aldrig någon stress just den där stunden. Total ro i kroppen trots att jag har massor att göra.

Den här sommaren blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade trott att jag skulle ha massvis med tid att skriva klart min bok och ha möjlighet att ta lediga dagar här och där. I stället har jag jobbat och jobbat och jobbat. Det är en lyx att som frilansare att få in så mycket jobb att jag knappt behöver sälja in grejer. Sedan jag började frilansa lägger jag verkligen ner min själ i allt jag skriver. Jag vill inte lämna ifrån mig något halvdant.

Jag älskar det här jobbet men jag har på sistone känt mig nyfiken på om det finns någonting annat jag skulle kunna älska lika mycket. Kanske. Kanske inte. Det är i alla fall spännande att tänka tanken och inte bara låsa mig vid att jag gjort mitt yrkesval för resten av livet.

Som jag skrivit om flera gånger nu så har jag ju skaffat en anteckningsbok och börjat skriva. Jisses vad det gör mycket för mig.

Jag har bloggat sedan många år tillbaka och precis som alla andra vanliga dödliga skrivit grejer på Facebook och Twitter och allt sånt där. Och även om jag alltid försöker vara så ärlig som möjligt så gör jag förstås olika val kring vad jag vill att andra människor ska läsa om mitt liv. Sedan jag träffade Christian har jag blivit mer restriktiv kring vad jag skriver om vår relation, för han är en väldigt privat person och jag försöker respektera hans del i den här relationen så mycket som möjligt (i början hade jag dock jättesvårt för det och fattade inte alls varför man inte skulle kunna skriva och berätta i princip allt).

Sedan faller det sig förstås naturligt att att jag försöker formulera mig så förståeligt som möjligt. Det är ju trots allt mitt jobb att skriva.

Jag har dock inte skrivit dagbok och satt mina innersta känslor på pränt sedan jagvetintenär … kanske var jag 11-12 sist?

Så när jag nu började göra det blev jag nästan rädd för mig själv. Det kom så starkt och så mycket. Så osammanhängande och ostrukturerat. Vissa dagar bara rinner det ord rakt ner på pappret. Jag skulle under inga omständigheter låta någon människa läsa det. Frågan är om någon ens skulle begripa vad det handlar om.

Mitt mål med det här är att lära mig bli bättre på att bearbeta och våga känna känslor. Inte trycka undan och fly utan att verkligen KÄNNA när det gör ont. Det här har jag bara övat mig på ett par veckor nu, men jag har redan börjat gråta igen. Gråta, det som jag liksom lagt av med på äldre dar.

I förrgårkväll låg jag på hallgolvet och grät så jag knappt fick luft efter att jag läst om en person som gått och lagt sig med sin hund och på morgonen var den död. Den vara bara 4 år 🙁

Jag vill lära mig att det går att känna allt. Även om det känns som tusen miljoner knivar i hjärtat så vill jag känna och kunna ta mig igenom det.

Jag var ute på jobb med en fotograf i dag som fick ta på sig hobbypsykologrollen. 

Jag förklarade för henne hur fruktansvärt svårt jag tycker att det är att förhandla.

Förhandla med banken, med mäklare, med uppdragsgivare i jobbet. Fy fan alltså, jag är verkligen inte bra. Jag vill alltid komma undan på något sätt.

Jag klarar knappt av att säga till en kompis att jag inte orkar träffas. Hittar på en massa skitursäkter i stället för att bara säga som det är: jag orkar tyvärr inte träffas i dag. Och inte i morgon heller. Och inte i helgen. Men kanske om en månad eller så när jag har mer energi.

Nu sist var det mäklaren. Jag PALLAR inte säga: du jag vet att ditt arvode är alldeles för högt och tänker ta hjälp av någon annan om du inte kan tänka dig att sänka.

Nej för då tror jag att hon kanske känner sig ledsen. Eller så panikar jag över att det ska uppstå någon jobbig situation mellan oss. (Jag känner inte ens henne!!!)

Fotografen sa till mig att det handlar om att gå in i en roll. Skådespela. ”Du kan vara cruella de vil om du känner för det”.

Så nu ska jag testa det på mäklaren.

Mer och mer börjar jag tro och förstå att det är min själ som längtar.

Det är därför jag känner mig rastlös. Det är därför det är så viktigt för mig att hitta någon mening att greppa fast vid.

Jag är en av alla miljontals människor som bara kör på. Kör på och kör på. För man ska hela tiden vidare. Framåt. Till vad är det väl inte riktigt någon som vet. Till ett bättre jobb kanske. Till ett flashigare liv. Samlar på mig saker. Prylar, kläder, möbler.

Allt det här är materiella ting. Pengar, prestige.

Jag har kört på sedan början av tonåren. Strävat mot något. Mot att bli snyggare, bättre, mer älskad.

Jag fyller 30 om tre år. 30 år. När jag var 14 minns jag att jag hamnade på en hemmafest med några tjejer som var 27 och FÖRUNDRADES över hur gamla de var. Jag fyller 27 om en månad.

Vad har jag egentligen gjort de senaste 10 åren?

Mitt cv har sett väldigt bra ut. Jag har varit nyhetsreporter och nöjesreporter på lokaltidning. Jag har varit chefredaktör för en nöjestidning. Jag har varit nöjesreporter och krönikör på Aftonbladet. Jag har fått göra tv och stora intervjuer. Jag vet att jag är bra på det jag gör.

Jag har haft underbara pojkvänner, fina lägenheter, vänner som tyckt om mig.

Men själsligt? Hur har jag mått? Inte så där vidare värst, tackar som frågar. Hela tiden har jag trott att allt är på väg att kollapsa. Att livet inte kommer att bära mig. Att helvetet väntar runt hörnet. Aldrig har jag kunnat njuta av det jag har just nu, för något har gnagt inom mig. Oro, ångest, rädslor. Jag har varken velat eller vågat stanna upp. Ibland har jag tänkt tanken men avfärdat den snabbt. Jag måste ju jobba. Jag måste ju tänka på räkningarna. Jag måste ju tänka på pensionen!

Pensionen, tänkte jag häromdagen, då vill jag ju ha sådan ro i kroppen att jag bara kan sitta på en sten i skogen och vara nöjd med livet. Jag behöver inte mer än att jag har tak över huvudet och mat på bordet.

Jag har bestämt att jag ska ge mig själv tid att lyssna inåt. En paus. Ett avbrott.

Om det blir en resa och vart jag i så fall åker vet jag inte.

Jag vet bara att jag vill göra det innan jag fyller 30. Det finns något inne i mig som har skrikit på hjälp länge nog nu.

Så ofta under de senaste åren har jag haft känslan av ”var det här allt”?

Det vardagliga, det mekaniska: äta, sova, titta på tv, gå på restaurang, köpa kläder. Jag har en så stark känsla av att det måste finnas mer. Jag har en stark längtan efter någonting annat. En djupare mening med alltihop. Jag ser mig själv utifrån hur jag håller på. Jag försöker imitera andra människors sätt att bygga upp ett vuxet liv. Det finns inget rimligt svar på varför jag gör det. Jag bara gör för att det ska göras. För att jag inte vet hur jag skulle göra saker och ting på något annat sätt. För att jag är rädd. Rädd för att verkligen börja söka en djupare mening. Rädd för att inte hitta någonting. Rädd för vad folk skulle tycka och rädd för att det bara skulle vara att slösa bort mitt liv på flum och strunt.

Det är en rätt farlig känsla det här, för passar man sig inte kan man lätt hamna fel. I våras höll jag till exempel på att gå med i en sekt. Ha, ha! Jag hade googlat mig fram till någon typ av samtalsgrupper om personlig utveckling för unga vuxna. Jag var nöjd och glad och hade bestämt att jag skulle gå på ett möte dagen därpå. Spänd och förväntansfull på att kanske träffa ”likasinnade”. Så kom Christian och bara: vänta lite här nu … vad är det egentligen för organisation du ska ansluta dig till?

Så visade det sig att det var någon extrem avknoppning av en av de större frikyrkorna.

Jahapp.

Dumdristigt kan jag ändå tänka: fan det kanske vore något ändå. Gå med i någon dåraktig sekt och bara låta mig uppslukas totalt. Ha en tydlig ledargestalt som förklarar meningen med hela skiten och förhoppningsvis köper jag det till slut, efter tillräckligt mycket hjärntvätt. Gå all in på ufon och magi.

Äh jag vet inte. Eller flytta ut till en hydda i skogen, meditera 10 timmar om dagen. Sedan kommer lokaltidningen och gör reportage och jag får jaga efter småungar som försöker elda upp min boning.

Så kanske det blir.

Vi får se.

På sistone har det dykt upp förnimmelser av två väldigt starka känslor jag hade förr.

Först och främst: sorgen. Jag kände mig ibland så otroligt sorgsen som barn. En tung känsla. Det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Jag minns sena ljumma sommarkvällar som varit otroligt smärtsamma. Fukt i luften och doften av grönskan. Jag bar alltid med mig en medvetenhet om döden. Om det var därför det gjorde ont vet jag inte. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ge sig på någon djupare analys av starka känslor som barn. Jag minns också hösten. Den friska luften, gulröda löv som blåste av träden och virvlade omkring på gatan. På väg till skolan med för tunn jacka. Det högg också i hjärtat, men hur skulle jag kunna förklara det då? Jag var ju inte sjuk, jag kände bara en stark sorg.

För det andra: upprymdheten i tonåren. Jag kunde vara på väg till en fest, sitta i en park med mina kompisar eller gå en promenad och plötsligt drabbas av sådana kraftfulla känslor av eufori. Blodet bubblade och rusade i hela kroppen, det kliade i fingrarna, jag var så lycklig på gränsen till hysterisk, varm, glad, uppvarvad, ville skrika rakt ut, dansa, kramas, sjunga. När de här rusen kom höll jag alltid tillbaka. Det var ibland obehagligt, för de kom så kraftfullt och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera dem. Jag var tvungen att lugna ner mig själv för att inte flippa ur totalt. Förmodligen var det tonårshormoner, för det var rätt jävla länge sedan jag kände mig så där on top of the world.

Som jag skrev förra veckan så har jag införskaffat mig en anteckningsbok där jag skriver ner saker och ting. Tanken är väl att jag ska få ner känslor, drömmar och små tacksamhetslistor. Lite ett och annat.

I fredags när jag blev rånad på min telefon så fick jag verkligen uppleva hur viktigt det där skrivandet kan vara.

Jag satt i bussterminalen och kände mig så ledsen, dum, kränkt, tom och arg om vartannat.

Min första tanke var: Nu vore det gott med ett glas vin.

Jag ville alltså döva alla jobbiga känslor med ett glas vin. Precis som många landar efter jobbiga arbetsdagar genom att hälla i sig känsloavtrubbande alkohol.

Min andra tanke var: Synd att jag har hundarna med mig för nu skulle det verkligen sitta fint att gå till Pressbyrån och köpa en massa choklad.

Här ville jag i stället proppa i mig socker för att döva känslorna. Jag har hetsätit en hel del i mitt liv och jag vet att det inte gör saken bättre, tvärtom. Problemet kvarstår och ännu mer ångest adderas efter en orgie i kolhydrater.

Båda dessa två är impulser som jag knappt varit medveten om tidigare. Men nu kom jag på dem (eftersom jag inte dricker längre och inte kunde gå någonstans och köpa choklad på grund av att jag hade hundarna med mig).

I stället för att dricka eller äta tog jag upp min anteckningsbok och skrev ner precis allt jag kände. Det blev osammanhängande och långt, men jag var noggrann med att försöka få ur mig så mycket det bara gick.

När jag skrivit klart läste jag igenom allt. Det som hände sen var som magi. Sakta men säkert började allt det jobbiga rinna av mig. Det tog kanske 15 minuter och sedan kände jag mig löjligt lugn. Lugn och stolt, för jag har aldrig lyckas ta mig ur en känslostorm så där effektivt tidigare. Jag ältade inte ens allt det pratiska som skulle behöva fixas: spärra mitt nummer, försäkring, självrisk, polisanmälan, ny telefon.

Det var en så fruktansvärd lättnad att inte låta händelsen spilla över på mitt mående flera timmar/dagar efteråt. Det var ingen ångest, ingen panik. Bara sinnesro.

Skriva ner känslor alltså. Testa det!

Jag är väldigt kluven till det här med jobbiga gamla minnen.

Hur ska de hanteras?

Något i mig säger att det är viktigt att minnas tillbaka för att kunna bearbeta händelsen ordentligt, för att sedan kunna lämna den bakom mig.

Å andra sidan tycker jag att det är rätt vettigt att hela tiden utgå från nuet och inte röra och föra så mycket i det gamla som varit. Inte älta. Det var jobbigt då, men jag skapar min egen tillvaro i varje nytt ögonblick.

Hur gör ni?

Jag är så glad och tacksam att jag börjat yoga hemma igen. Under flera månader nu har jag gått och blängt på yogamattan. Jag har inte bara känt att jag inte haft lust utan verkligen haft någon slags stark motvilja till att rulla ut den. Kanske handlar det om att jag känt mig så prestationsinriktad.

Jag har löjligt korta baksidalårmuskler och alla framåtfällningar, för att inte tala om hunden, blir väldigt smärtsamma. Det gör att jag känner mig stel och ja … usel, helt enkelt.

Och JAG VET. Yoga handlar om att acceptera: där jag är i min praktik i dag, där är jag i dag. Men jag har inte kunnat acceptera. Jag har snarare fått jobba på att acceptera att jag inte kan acceptera. Och detta har varvats med känslor som ”min kropp är omöjlig”, ”jag kommer aldrig bli vig”.

Jag vet precis varför jag tycker det är så jobbigt att stå i hunden. När jag var yngre och spelade fotboll hade vi alltid stretch efteråt och jag var alltid stelast av alla. Vi stod i hunden (även om vi förstås inte kallade det hunden då) och ALLA utom jag nådde ner med hälarna till marken. Själv stod jag och skämdes med dem typ en decimeter ovanför och försökte pressa ner dem så det brände av smärta i mina hamstrings.

Kroppen glömmer inte. Det här minnet finns kvar. Varje gång jag ställer mig i hunden så börjar jag pressa och känna mig dålig. Jag kämpar emot. Det blir jobbigt och jag blir less.

Jag är helt övertygad om att jag måste släppa det här för att komma vidare. För att bli mer rörlig måste jag andas med kroppen och utgå ifrån var den är nu. Inte var jag vill att den ska vara.

Allt kommer så småningom. Det får ta sin tid. Jag har ju inte bråttom någonstans.