Sedan jag började blogga har några fina människor hört av sig och frågat lite trevande om det här med yoga. Jag tycker det är jättehärligt och jag älskar verkligen att kunna hjälpa till och svara på frågor (så det är fritt fram att mejla hur mycket som helst!).

Det största hindret för många är att våga sig in på klasserna. Det verkar vara ett gigantiskt kliv att ta in i yogasalen för första gången. Och jag fattar det. För jag är precis likadan. Jag sätter ofta hinder i huvudet för mig själv för att jag är så övertygad om att en massa andra personer redan är så bra på saker och ting så jag behöver inte ens försöka. För om jag skulle försöka så hade väl ändå bara människor skrattat åt mig. Jag har tre saker jag verkligen skulle vilja göra nu. Jag skulle vilja utbilda mig till yogalärare och till hundinstruktör och åka på en riktig meditationsresa till Indien. Det kryper i hela kroppen av glädje och entusiasm när jag tänker på de här tre sakerna.

Men hittills har jag inte tagit tag i att förverkliga någonting. Lite handlar det förstås om ekonomi och så, men största delen handlar om rädsla. För tänk om det visar sig att jag är urusel, att jag egentligen inte kunde någonting. Jag känner mig till och med löjlig som skriver om de här drömmarna, för det fattar väl ALLA som läser den här bloggen att jag inte kan bli yogalärare eller hundinstruktör. Jag har redan fått en av mina drömmar uppfyllda och det är att få frilansa så jag kan väl ta och nöja mig där?

Åh gud vad sjukt och ledsamt det är med rädsla!

Jag lovar nu dyrt och heligt att jag ska ta tag i en av dessa tre grejer före sommaren. Om någon som läser kanske också har någon oförverkligad dröm att deala med under året så är det bara att kommentera så ska jag försöka uppmuntra allt vad det går! Det är dags nu!

Jag har massor av dåliga sidor i min personlighet. Jag skulle förstås önska att jag vore uteslutande öppen, inte fördomsfull, generös, tolerant och allt sånt där. Så är det inte. Eftersom jag är mänsklig har jag alla möjliga olika sidor i mig. Främst är jag dömande och avundsjuk. 

Det här har till exempel hänt: jag har gått in på Facebook. Sett att en människa postat en bild på ett hus han/hon köpt. Här önskar jag att jag verkligen kunde känna uteslutande glädje. I stället blir jag stingslig, stänger ner Facebook och bestämmer mig för att jag ska sluta med trams som sociala medier.

Varför? För att jag är avundsjuk. Ja! Det är så enkelt och enfaldigt! Jag vill också köpa ett hus. Jag vill också ha en egen gård att kunna springa ut på på morgonen!

Jag skäms så mycket över de här negativa känslorna att jag trycker undan dem och i stället ska jag ”sluta med Facebook”.  Det är ju inte direkt Facebooks fel att jag känner mig avundsjuk.

Problemet är att när jag inte låter mig känna de här negativa känslorna kommer jag aldrig att kunna acceptera att de finns där. För det är ju så: de här negativa känslorna kommer inte bara att hastigt och lustigt försvinna för att jag låtsas att de inte finns. De kommer ligga där och mola och göra mitt liv mer bittert. Jag måste tillåta dem för att kunna gå vidare.

Så det här försöker jag nu jobba med. Jag gör det med hjälp av den här boken som jag lånat av min mamma. Den innehåller en hel drös med övningar som går ut på att visualisera olika saker, så tycker du att sånt är flummigt eller konstigt så ska du hoppa över den. Men för mig är visualisering väldigt starkt och användbart.

Mitt absolut största breakthrough när det kommer till personlig utveckling var när jag insåg att jag har ett ego.

För mig blev det smärtsamt tydligt när en kursledare bad oss sitta tysta i tio minuter och bara lyssna på vad tankarna hade att säga. Det var min mamma som hade skickat iväg mig på kursen och jag var fortfarande rätt avigt och skeptiskt inställd till ALLT vad personlig utveckling heter.

Sådana här tankar dök upp i mitt huvud:

– Det är är så jävla flummigt. Gud tänk om alla människor jag känner visste att jag sitter här och ska lyssna av mina egna tankar, haha, fan vad pinsamt. Usch, det här är ju faktiskt inte normalt. Tycker alla andra människor i det här rummet att det här är vettigt eller? Äh, de är väl säkert så hjärntvättade av sådan här skit så att de har slutat ifrågasätta saker och ting. 

Jag insåg där och då att det här måste få ett slut. Det här var ju fruktansvärda tankar. Det enda jag hade blivit ombedd att göra var att sitta en stund och bara lyssna – och den här dyngan var vad som dök upp! Det här var ju en rädd, orolig och osäker människas tankegångar! En fladdrig ängslig stackare. Och inte nog med att jag var livrädd för vad utomstående människor skulle tycka och tänka, jag gick också så långt att jag dömde ut de andra människorna i rummet trots att jag inte visste ett skit om dem.

Jag började sakteligen också förstå att det här EGENTLIGEN inte var jag. Det här var alla mina rädslor. Alla rädslor för att vara konstig och inte duga till i andras ögon. Kalla det egot eller vad som helst.

Genom att bli medveten om mina rädslor kunde jag också börja skala bort dem. Och där innerst inne – där fanns jag. Min längtan efter att må bra, känna kraft, energi och glädje, att älska och bli älskad, att våga.

Och jag har märkt att handlar jag utifrån det, mitt innersta jag, då blir livet väldigt enkelt och lustfyllt att leva.

Om någon hade frågat mig för några år sedan om jag känner mig själv hade jag:

1. Tyckt att frågan varit väldigt märklig/flummig. 

2. Svarat ja (”det är väl klart”). 

Numera är jag smärtsamt medveten om att jag inte känt mig själv särskilt bra alls. Det blir bättre och bättre, men jag är inte på långa vägar där än. Det här vet jag för att jag flera gånger i veckan blir varse och lyckas sätta ord på känslor jag haft i flera år men inte riktigt fattat varför.

Exempel 1: 

De senaste 10 åren har jag haft fruktansvärt svårt att koncentrera mig på böcker och film. Det här har så klart varit rätt deppigt för mig eftersom jag älskat att läsa och också ibland skulle vilja kunna kasta mig på soffan och förlora mig i en film. När jag har försökt läsa har jag haft svårt att koncentrera mig på texten och när jag försökt se en film har jag ofta zonat ut och (oftast) börjat kolla på mobilen i stället.

Men i stället för att se vad problemet bottnade sig i så har jag bara konstaterat att ”jag är en sån som inte kan se en film” och så har det varit bra med det.

Numera fattar jag att det här beror på stress. Jag har inte varit närvarande och i stället varit fast i mina tankar. Jag har tänkt på allt annat förutom den där filmen eller boken.

Och det är ju först nu, när jag fattat orsaken, som jag kan göra någonting åt det.  (Jag har också skrivit en krönika om min aha-upplevelse när det gäller böcker och film).

Exempel 2: 

När jag har varit i längre relationer så har jag märkt att det efter något år, när man börjar ta varandra lite mer förgivet och släpper lite mer på tyglarna, har uppstått en fruktansvärd irritation. Jag har stört mig på minsta lilla sak. Stundtals har jag känt mig helt jävla orimligt irriterad på min kille för att exempelvis smörpaketet står framme. Och det här handlar inte om PMS. Det här handlar om en förargelse som finns där varje dag och kan triggas av minsta lilla löjliga sak. Ibland behöver det knappt ha hänt någonting.

I stället för att rannsaka mig själv har jag skyllt allt det här på min pojkvän. Han är inte si och inte så. Han borde vara på ett visst sätt för att jag ska bli nöjd, men är han på det sättet är det inte heller bra!

Nu har jag också börjat göra så här mot Christian. Men i stället för att se mig själv som ett offer för att jag råkat ut för en så dålig kille (vilket han VERKLIGEN inte är), så har jag börjat inse att det här ligger hos mig. Jag bär på en massa ilska som jag tar ut på honom, varje dag. Jag har mina aningar om var den här ilskan kommer ifrån och det har absolut ingenting med vårt förhållande att göra. Alltså är det upp till mig att lära mig att hantera MIN ilska så att vi kan ha en bra relation. Tänk att jag inte fattat det tidigare!

Och vad mycket enklare mitt liv kan bli nu när jag har fattat. De här sakerna går ju att göra någonting åt, det handlar ju bara om att vara medveten om problemet så det går att åtgärda.