Arkiv för kategori Personlig utveckling

- Sida 2 av 15

Drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv.

av Zandra Lundberg

Jag har aldrig drömt om att skaffa familj. Jag har aldrig ens drömt om att bo tillsammans med någon. Jag har aldrig drömt om gemensamma möbler eller delade matkonton.

Jag har inte haft drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv, för att citera Lundell.

Däremot har jag lurat mig själv att jag drömt om allt det där. Jag lurade mig själv så pass bra att jag gick på det, flera gånger om. 

Det jag har drömt om har varit kärlek. Någon som kan få mig att känna mig som en hel människa. Och nej, det är inte den funktionen en partner ska ha, men det är sanningen och shit happens hela tiden i den här världen. Bara att hacka i sig.

Men i förälskelse, i den omtumlande upplevelsen att träffa en annan människa är det lätt att hamna på glid. Åsidosätta sina egna behov, drömmar och tankar om framtiden. För att i stället göra det man förväntas göra. Det som andra gör. Som många andra drömmer om. Jag var bara 19 år första gången jag satt i en stor trea med matsalsbord för åtta personer, en måttanpassad köksö, en hund och två bilar.

Jag trodde att det var det jag ville.

Hur kan jag veta att det inte var det jag ville? Jo, för att jag kväll efter kväll i den där gigantiska divansoffan i vardagsrummet fick smärre panikångestattacker. För vad var nästa steg i mitt liv? Att vi skulle flytta till ett hus? Renovera? Skaffa barn? Leva lyckliga resten av våra dagar? 

Fan heller. Jag orkade ju knappt se till att ta bort nagellacket innan det flagnat bort av sig självt.

Det konstiga var att jag inte gjorde kopplingen. Jag kopplade inte ihop min ångest med det liv jag levde. Jag trodde att ångesten berodde på en massa andra saker. Att det var mycket på jobbet eller att jag inte oljat in utemöblerna eller att jag blivit för full på någon grillfest. I stället ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning, att klanka jag ner på mig själv: HUR kan jag må så dåligt när jag har det så otroligt bra?

I efterhand är det självklart. KLART att jag mådde dåligt! Jag lekte familjeliv trots att jag inte var det minsta på det klara med mig själv. Jag levde någon annan människas dröm. Jag hade förmodligen aldrig ens ställt mig frågan: vad VILL du? Vad drömmer DU om? Vad längtar DU efter?

Däremot fanns frågorna kring vad VI skulle göra härnäst ständigt närvarande. Och det fanns ju alltid någonting nytt vi kunde sysselsätta oss med för att slippa fundera! Skaffa en båt, tapetsera om eller tjafsa om middagsmaten – i stället för att låtsas om den stora elefanten där bredvid i divansoffan: den molande, plågande känslan i magen som sa att  någonting inte stod rätt till.

Jag gjorde alltså ingenting åt saken, spelade rollen som den nöjda flickvännen och han spelade rollen som den nöjda pojkvännen (eller så kanske han var nöjd, jag har faktiskt ingen aning).

Tills en dag då jag började göra revolt. Jag ville inte såra honom. Men det blev så i alla fall. Jag festade och kom inte hem förrän 10 dagen efter och gav honom en hånfull blick om han försynt vågade fråga var jag varit. För svaret på frågan var att jag somnat på efterfester i soffor bredvid killar jag inte alls borde ha sovit bredvid. Men det kunde jag ju inte säga. Det hade ju förstört hela det idylliska liv vi byggt upp. Det var både han och jag smärtsamt medvetna om.

Det tog slut sen. Många ångestfyllda nätter och bråk och svek och tårar senare.

Vad lärde jag mig av det?

Ingenting! 

Kastade mig in i nästa relation och började bygga upp ett liknande liv! (Insert slow clap). Och efter det: en gång till! (Standing ovation slow clap).

Så vad har jag lärt mig nu?

Att vara sann mot mig själv. Alltid.

Tyvärr är det en typisk sån där sak som är så fruktansvärt mycket lättare i teorin än i praktiken. Men jag jobbar i alla fall på saken.

Att förändra sig själv.

av Zandra Lundberg

Går det att förändra sig?

Klart att det går.

Men jag funderar en del på det där. När i livet man är öppen för förändring. Inte alltför ofta, tyvärr. Man kanske gärna vill, men det går ändå inte.

Det är därför jag har givit upp att försöka pracka på någon annan människa böcker eller dokumentärer eller kurser om personlig utveckling. Visst, om någon ber om det och är öppen för det så tipsar jag så klart, men att vilja frälsa världen hjälper inte. Att jag har blivit hjälpt av någonting bygger nämligen på just det: att jag har varit öppen för det. Och att det råkade vara passande för just mig där och då. Inte nödvändigtvis för någon annan.

Och när är man öppen för förändring? Jag tror tyvärr att du måste ha nått någon slags botten för att förändras ordentligt. Du måste vara så oändligt less på det sätt du levt att du helt enkelt inte ser någon annan utväg än förändring.

Jag tänker att det finns en parallell till missbrukare: det finns ju ingen missbrukare som skulle få för sig att sluta när det rullar på, när livet ändå känns okej mellan varven. Men många är beredda att sluta när de slagit i botten. Andra behöver slå i botten 87 gånger innan de är beredda.

Jag levde med ångest, självhat och stundtals dödslängtan i så många år att allt till slut ställdes på sin yttersta spets: fortsätta så här och dö eller välja att leva.

Att då välja att leva innebar att jag skulle bli tvungen att förändra mig själv radikalt. Det går till exempel inte att fortsätta se sig själv som ett offer och samtidigt må bra. Det går inte att gå runt och hata sin kropp och på samma gång vara en lycklig människa.

Det var tal om en mental och själslig HELRENOVERING.

Ut med allt gammal. In med nytt. In med sånt jag tidigare föraktat. Självhjälpsböcker! Meditation, positivt tänkande och tacksamhetslistor! Kurser i personlig utveckling där jag tittat främlingar i ögonen och berättat om mina innersta känslor! Samtal med mitt inre barn! Mindfulness! Lära mig säga nej!

Kvittot jag fått på att allt det här faktiskt fungerat är att min själ mår bra. Jag mår bra. Jag gör bra saker för mig själv och gör mitt bästa för att på något vis gagna den här världen och andra människor. Jag är lycklig. Inte varje dag, inte hela tiden. Men ofta. Jag känner mig tillfreds, jag är stolt över mig själv, jag är glad och jag är nyfiken på livet. Jag vill saker, jag har drömmar och jag tar ansvar över att få dem förverkligade.

Det handlar inte längre om att överleva, utan att leva – det är en stor skillnad.

Så ja. Det går. Det går att förändras.

Om du är redo och öppen.

Därför lessnar du på dina relationer: Dramatriangeln.

av Zandra Lundberg

Jag hittade en intressant psykologisk förklaringsmodell som Elizabeth Gilbert (vem annars?) skrivit om.

Dramatriangeln! 

Karpmans dramatriangel handlar om hur vi människor fungerar i destruktiva relationer. Det handlar om alla relationer: till vänner, kollegor, grannar och partners.

För att göra det lite mer förståeligt: en hälsosam relation är en relation där båda parterna mår bra, en win-win-situationen där båda tillåts utvecklas, där man stöttar och uppmuntrar varandra utan något som helst dömande eller konkurrenstänk. Kommunikationen är rak och båda personerna har ett sunt utbyte av varandra.

Allt som inte är en hälsosam relation är en destruktiv relation. Det kanske låter lite överdrivet, men en relation till en annan människa som drar ner dig och inte lyfter dig är trots allt det. Destruktiv.

Så här ser dramatriangeln ut:

triangleDet finns bara ett offer, men egentligen är alla inblandade offer. Jag ska förklara närmare:

Offret: Ni känner säkert alla ett offer. Det är en person som tycker synd om sig själv. Som ser det som att världen motarbetar hen. Känner sig missförstådd. Ett offer ”hamnar” bara i olika dåliga situationer och är oförmögen att ta sig ur dem. Ett offer vill inte heller ta emot någon hjälp. Oj, oj, oj vad många gånger jag varit i den här rollen. Herregud.

Räddaren: En räddare tror att alla behöver hens hjälp. Den säger ”du mår inte bra, men jag är snäll och ska fixa dig”. En sån här person känner dåligt samvete om den inte får gå in och ”rädda” ett offer (och offret vill som bekant inte bli räddat). När en räddare väl får rädda så känner den sig lite bättre, eller i alla fall mer behövd och värdefull som människa. Jag har gått in i ett par av mina relationer i rollen som räddaren och det är påfrestande kan jag rapportera. Det är egentligen bara själviskt och till slut äter det upp en (och man blir … ett offer!).

Förtryckaren: Vill ha rätt. Vill ha makt. Kontroll. Utnyttjar andra. Drivs av ilska och harm. En förtryckare kommer alltid att söka upp offer för att stilla sitt behov av att utöva sin dominans.

Så. Då gäller det ju förstås att få stopp på den här eländiga triangeln. Först och främst handlar det ju om att bli medveten om vilken roll man själv har i en destruktiv relation. Det är otroligt lätt (har jag märkt) att sätta sig och peka ut vilka roller alla andra tar, men inte ta något ansvar för sin egen del i det hela.

Sen handlar om det allra svåraste: att bryta mönstren.

I dramatriangeln när man sig på de andra rollerna. Ett offer behöver en förtryckare för att kunna fortsätta vara offer och en räddare behöver ett offer för att fortsätta rädda.

Så här skulle de nya rollerna kunna se ut:

Karpman-Drama-Triangle-How-to-STOP-the-Drama
Låter det här intressant så finns det en bok på ämnet att bryta dramatriangeln och ta sig an nya kraftfullare roller, tyvärr hittar jag den bara på engelska, den heter The power of Ted och är skriven av David Emerald.

Titta och lyssnatips.

av Zandra Lundberg

Här kommer lite till för dig som är intresserad av personlig utveckling, yoga, andlighet och allt vad det nu heter.
ram_dass-be_here_now-31bBN

På Itunes finns en OTROLIGT intressant podcast som heter ”Be here now”. Det är författaren och spirituella läraren Ram Dass som berättar hela sin historia. Från första tiden då han var lärare på Harvard, till att han började proppa i sig psykedeliska droger och fann ett ”högre mänskligt medvetande” som han sedan åkte på jakt efter i Indien. Han berättar om sitt uppvaknande, hur han gick från det intellektuella till det spirituella. Om meditation, yoga och om att leva i det som är nu.

hqdefaultFör alla som är intresserade av personlig utveckling är Oprahs spiritual channel-podcast en fest utan dess like.

Här intervjuar hon typ ALLA de stora författarna: Wayne Dyer, Elizabeth Lesser, Jon Kabat-Zinn, Larry Dossey, Byron Katie och Eckhart Tolle. Bland andra. Hittar den inte på Itunes längre (?), men den går att prenumerera på, eller lyssna på skilda avsnitt här (via en ganska konstig spelare men det är skit man får ta). 

hqdefault-1

Oprah har också Super soul sunday, tv-avsnitt med fokus på ämnen som berör det själsliga. Många av avsnitten finns att se på Youtube. Börja till exempel med att se den här intervjun med Alanis Morissette (av alla människor). 

Skärmavbild 2015-01-28 kl. 14.30.21

Glömde också tipsa om i går: The Daily Goods nyhetsbrev. En tjusig sajt med bra artiklar om alltifrån hälsotrender till livet efter detta.

Skärmavbild 2015-01-28 kl. 14.44.33

Yogacommunityt Yogobe har en blogg där de förstås vill kränga sina tjänster, men där det också står mycket kloka tankar om livet i allmänhet och yoga i synnerhet och annat som många vanliga dödliga människor rätt och slätt skulle avfärda som flum. Håll till godo!

Ett annat synsätt.

av Zandra Lundberg
Ashiyana-bridge

Jag ser inte alls på livet på samma sätt nu som förr.

Jag bryter sällan ihop totalt. Jag försöker verkligen mitt bästa för att se motgångar som lärdomar. Det som kommer till mig som jag upplever som dåligt är oftast de bästa möjligheterna att öva på att utvecklas som människa.

Ett exempel är det här: i slutet av oktober (!) betalade jag in pengarna, större delen av mina sparpengar, för den yogautbildning jag ska gå i Goa om en månad.

Efter några veckor fick jag svaret att de inte hittade min betalning. 

Jaha. Den kommer väl, tänkte jag.

Förr hade jag gjort en så stor grej av det. Beklagat mig till alla jag känner och ringt och härjat med banken och fått panik och låtit det här bli en väldigt jobbig sak i min tillvaro. 

Efter några veckor hörde jag av dem på nytt. De hade fortfarande inte fått min betalning.

Jaha. Den kommer väl, tänkte jag. Jag berättade det för mina vänner, men jag gjorde inte någon större grej av det.

Förr hade jag brutit ihop. Garanterat blivit arg. Säkert förbannat mig själv. Säkert förbannat människorna på yogastället i Goa. Skickat något argt mejl. Haft ångest. Beklagat mig till mina vänner och desperat försökt göra upp en plan för hur jag skulle hitta mina pengar. 

Vid jul skickade jag ett mejl och frågade om de händelsevis sett till min betalning.

Tre veckor senare fick jag svar, alltså drygt en månad innan jag nu ska åka: ja, nu hade de hittat den. 

Där löste det sig. Och jag kände en sån enorm tacksamhet över att jag inte rivit upp halva världen, ställt till århundradets drama kring det här. Det ordnade sig ju, till sist. Livet gör ju oftast det. Det handlar bara om att våga lita på att allting kommer att lösa sig till det bästa.

Och jag tänker att min yogautbildning inte börjar den första mars, utan att den började redan där.

Oro, rädsla och drama stjäl enormt mycket kraft. Ju mer man kan släppa desto lättare blir det att leva.

Centret där jag ska gå min utbildning heter Ashiyana. Det är himla vackert där:

Jag fann yogacentret via ett väldigt bra sommarprat i Ålands radio, med yogaläraren Linda, om förväntningar, krav, inre resor, att våga vara sig själv och vara nöjd. Det träffade mig i hjärtat och jag visste att jag en dag skulle åka.

Jag har inte några större förväntningar på resan. Jag vet att jag kommer med det jag har: mig själv och den här utbildningen kommer att handla om att fördjupa kunskaperna av just det.

Det är egentligen otroligt. Det hon pratar om som sin stora utmaning efter att hon kom hem från Indien var att bekämpa sin största rädsla: att stanna kvar på det stället hon befann sig på. Åland.

Det hade jag ingen aning om då, när jag bokade resan, men för mig väntar samma prövning när jag väl kommer hem. Att stanna i Stockholm, den här staden som jag aldrig riktigt kommit överens med. Att inse att en flytt, eller en flykt som det då skulle bli, inte kommer att hjälpa. Ingenting kommer egentligen att förändras för att jag lämnar Stockholm och de människor jag älskar. Det är någonting i mig som måste ändras först. Och som Linda säger, när jag väl nått den punkten att jag trivs med mig själv helt och fullt, då kommer jag också kunna bo och trivas var som helst. I grund och botten handlar det så klart inte om Stockholm, det handlar om mig.

Att (försöka) vara lycklig över sin situation – oavsett hur den ser ut.

av Zandra Lundberg

Redan efter ett par år som nöjesjournalist på Aftonbladet var jag less. Less som i slutjobbad. Sönderstressad. Less som i att jag inte fattade riktigt varför jag gjorde det jag gjorde. Varför höll jag på?

Det gick inte ut över mitt arbete. Jag har alltid presterat mitt bästa, skulle aldrig våga någonting annat. Men inombords var jag redan någon annanstans.

Jag drömde om att frilansa. Att styra min egen tid och ansvara över mig själv.

Jag är så himla glad att jag inte lämnade mitt jobb i det här skedet. Av de här orsakerna, att jag var så less att det vissa dagar inte kändes som att jag härdade ut. Av samma orsaker som jag lämnat Åland och flytt till Stockholm för att hitta någonting annat, någonting bättre. Ett jobb som skulle göra att livet föll på plats. Det gjorde det så klart inte.

I stället gjorde jag någonting som jag aldrig gjort förut, och är väldigt stolt över i dag: jag ändrade min inställning. 

För ett jobb är bara ett jobb om man själv väljer att bara se det som ett jobb. Jag valde att börja jobba aktivt för att se det fina med det jag gjorde. Varje dag på tunnelbanan på väg till jobbet så skrev jag en lista med saker som jag uppskattat under gårdagens jobb. Det kunde vara precis hur litet som helst, att jag fått till en bra forumlering, att jag gjort en intervju med en härlig människa, att en kollega och jag fått skratta åt någonting roligt tillsammans. Jag började se det som att det jag gjorde förmodligen aldrig någonsin skulle hjälpa världen, men kanske skulle någon av mina artiklar vara ett litet glädjeämne under någons dag. Underhållning, som jag anser att nöjesjournalistik är, behövs också. Även om det inte handlar om att rädda världen, så är det fan så viktigt för människor att få roas eller skratta emellanåt.

Våren blev till sommar och jag började le alltmer. Ibland pirrade det till och med i magen när jag var på väg till jobbet. Jag värdesatte stunden på morgonen då jag drack kaffe och skrev min första artikel. Jag såg mitt lunchsällskap för vad det var: en chans att få umgås och utbyta tankar med en annan människa.

Jag hade hela tiden min dröm om att frilansa, men det var ingen större stress. Jag trivdes med det jag gjorde. Jag mådde bra. Jag behövde inte sluta för att jag ville fly något jag var less på, jag slutade ett jobb som jag var tacksam över och värdesatte, för att göra någonting jag alltid drömt om och det är en markant skillnad mot att fly från någonting som bara känns dåligt. Frågan är om det ens går att ”hitta rätt” om allting hela tiden är en flykt vidare på jakt efter det där perfekta. Det gäller väl inte heller bara jobb utan det mesta här i livet.

Trillade över ett citat på ämnet i morse:

Love what you do, until you can do what you love.  Love where you are, until you can be where you love.  Love the people you are with, until you can be with the people you love most.

Z liten
Min första bylinebild på Aftonbladet. Guldbaggegalans efterfest! Aftonbladets tv-recensent Gossen! Fotografen Eivind (som då alldeles nyss grundat fotorapporteringsstjänsten shootitlive)! Vill minnas att jag fick ett sms av min chef dagen efter om att jag gjort ett bra jobb och blev så glad att jag började grina.

Hantera livets upp- och nedgångar.

av Zandra Lundberg

Bara jag får ett lite bättre jobb.

Bara jag kan åka på semester. 

Bara jag hittar rätt. 

Ni vet hur det är. Som människa tror man så ofta att lyckan ska komma utifrån. Genom pengar, kärlek och framgång. Vi är snabba på att döma händelser i livet som bra eller dåliga.

Två scenarion: du vinner tre miljoner på lotto eller blir förlamad i båda benen?

De flesta skulle förstås välja att vinna på lotto. Men faktum är att ett år senare är lottovinnaren och den som blivit förlamad lika lyckliga, enligt studier som Dan Gilbert presenterar i sitt Ted-talk. 

Som sagt. Vi är snabba på att döma. Jag är snabb på att döma.

Jag tycker att det är dåligt att jag inte får ett jobb jag vill ha eller att jag blir lämnad av den jag älskar.

Men tänk om det inte alls är dåligt?

Tänk om det, med facit i hand några år senare, visar sig att det var det bästa som kunde hända? 

Jag brukar tänka att livet är som att köra på en mörk okänd motorväg. Man vet vad man haft bakom sig, men man ser bara så långt fram som lyktorna lyser. Vad som händer där framme i mörkret kan man omöjligt ha någon aning om. Du som sitter i bilen kan välja att oroa dig för vad som kan komma dyka upp i det okända, att det ska rusa rådjur över vägen eller att det ska bli halt. Eller så kan du bara förlita dig på nuet och att det du inte kan styra över sker om det sker.

Det finns en illustrerande historia om en man som Eckhart Tolle berättar om i A new earth: 

Mannen hade vunnit en dyr bil på lotto. Hans familj och vänner var överlyckliga: ”vilken tur du har!”, sa de.

”Kanske det” sa mannen.

Han körde bilen under några veckor. En dag blev han påkörd av en rattfyllerist och hamnade på sjukhus med svåra skador. Hans familj och vänner dök upp och sa: ”Det där var verkligen otur”.

”Kanske det”, sa mannen.

Medan han befann sig på sjukhuset så inträffade ett jordskred och hans hus föll ner i havet. Vännerna kom på besök och sa: ”vilken tur du hade som var inlagd på sjukhuset och inte hemma”.

”Kanske det”, sa mannen.

Han dömde aldrig situationen eftersom han aldrig säkert kunde veta vad som skulle komma härnäst.

Jag kan se tillbaka på mitt liv och nu i efterhand förstå hur mycket onödigt drama jag skapat. Hur jag kämpat emot situationer som de varit där och då. Men nu i efterhand så kan jag ju se att allt som hänt fört mig till där jag är i dag. Att det blev  precis som det skulle bli. Och så kommer det att fortsätta bli. Det kommer alltid att gå upp och ner. Skillnaden är bara hur jag hanterar det.

Det är inte helt enkelt att ha det här förhållningssättet till livet, det är en ständig övning, men det hjälper mig mycket i jobbiga situationer.

Eroad

Att ändra sig.

av Zandra Lundberg

Jag har krångliga känslor kring att ändra mig. 

Som att jag på något vis tycker att det är fult att ändra mig. När det gäller det mesta i livet, men främst personlighet, jobb och relationer.

För varje person jag är tillsammans med så är det som att det blir mer och mer press. För nu måste det väl ändå vara rätt?

Mina absolut värsta samtal är de när jag måste berätta för familj, släkt och vänner att en relation jag haft tagit slut. Jag hatar det. Det stockar sig i halsen. Inte nödvändigtvis för att jag är så ledsen utan för att jag TROR att de kommer att tycka att det är ett misslyckande. Någonstans tycker väl jag också att det är ett misslyckande. 

Människor har ju ofta en fin vision om att relationer ska hålla i all evighet och därför håller de hellre krampaktigt fast även om det sundaste för båda parter hade varit att släppa taget. Been there done that om man säger så.

Jag leker ibland, inte ofta, med tanken att jag skulle byta yrke helt (vad jag ogillar uttrycket ”leker med tanken”). Sen tänker jag: Gud vad hattigt. Jag har ju blivit journalist nu, då får jag väl vara det.

Men ju mer jag funderar och lär mig av livet, desto mer förstår jag hur viktigt det är att det finns utrymme. Rymd. Stora marginaler. Rörelsefrihet. 

Att pröva på och göra om. Att ångra sig om det inte passar. Det är väl någonstans det som är att utvecklas? Att inte stå och stampa på samma ställe? Visst, det blir ju en rejäl omväg om man utbildar sig till hjärnkirurg och sen kommer på att man vill öppna ett kafé på amalfikusten men det är ju fortfarande inte FEL. Det är inte slöseri med livet. Snarare berikande.

Att också våga ändras som människa. Tänka om. Öppna upp för något nytt. Det sista jag ville i livet var att bli som min mamma. Läsa självhjälpsböcker och klä mig i långkjolar och försöka följa hjärtat så gott det går. Hon har fått så mycket skit och hån från mitt håll under alla år.

Nu gör jag själv allt det där och det är allt annat än dåligt. Det är det bästa jag gjort för mig själv.

8146134065_f9973ccc7d_z

Jag läste bloggen En annan du och kom då att fundera på hur föräldrar ofta, kanske till och med av ren välvilja lär in att det är dåligt att ändra sig.

Exemplet hon tog upp handlar om barn som bestämt sig för att gå på en aktivitet, säg tennis, och sen ångrar sig efter typ tre gånger. Vill inte alls gå på tennis längre.

Vad gör en förälder då? I många situationer försöker man nog få barnet att fortsätta, oftast med motiveringarna att det är viktigt att lära sig att fullfölja saker, att man lär sig pengars värde och att man är övertygad om att barnet får roligt bara hen kommer dit.

Samtidigt – som Petra skriver, läs gärna hela inlägget det är väldigt bra – vad förmedlar man till barnet? Om något inte är roligt och känns meningsfullt, ska man då fortsätta av måste eller ska man kanske överväga att sluta? Och vad beträffar pengarna, är det rätt att förmedla budskapet ”om man betalt för något så måste man göra det även om man känner sig olycklig”. Pengarna är ju i vilket fall redan borta.

Det är så klart inte svart eller vitt, men jag tycker att det är en intressant.

Alla kan inte hitta rätt direkt. För många tar det tid att lära sig lyssna inåt och hitta sin väg. Vissa hittar den på första försöket.

Bjorn_Borg_(1979)

Genom att ha många relationer har jag utvecklats på många sätt. Främst har jag väl något så när börjat bli på det klara med hur jag vill att en relation ska vara. Förut har jag gått blint på attraktionen och tänkt att kärleken ska lösa precis allt. Men det har den ju hittills inte gjort. Förr eller senare uppstår det friktioner, oftast kring stora frågor, hur man vill leva livet för att få så mycket ut av det som möjligt, utifrån de förutsättningar man har. Tack vare alla relationer vet jag också numera att det är viktigt att hitta någon som inte nödvändigtvis har exakt samma syn som jag, men där det finns utrymme för bådas utveckling. Rörelsefrihet och allt det där.

Då kan man ju tänka att det hade varit jävligt lätt om jag bara insett det när jag gick in i min första relation för sisådär 14 år sedan.

Men så spikrakt är ju sällan livet.

Och fan vad trist det vore om allt vore spikrakt.

Förändras och behålla sig själv.

av Zandra Lundberg

Anna skrev en fråga som jag tänkte dela med mig av mina tankar kring.

En fråga som du gärna får ta upp någon dag om du vill – jag jobbar själv med personlig utveckling i allra högsta grad efter en kris med utbrändhet och att vara vilsen. Nu har jag massa yttre förändringar på gång (från jobb till att studera utomlands och bryta upp). Det känns bra. Äntligen ska jag våga. MEN – hur gör du för att navigera rätt i den här djungeln? Ibland faller jag ner i ”svarta hål” av trötthet och hopplöshet och kan bara tänka på allt jag måste förändra och förbättra hos mig själv – och det är ju inte heller särskilt snällt.
Hur gör man för att ta det fint och försiktigt i allt det här nya också?

Livet är fan en övning hela tiden.

Vid stora, livsomvälvande förändringar rusar allting fort. Det är mycket nytt som ska tas in. Det är lätt att förlora sig själv. Svårt att behålla närvaron.

Ett bra exempel på något som ruckar hela tillvaron, som de flesta varit med om är att bli förälskad. 

Plötsligt står det en människa framför en som vänder upp och ner på ens värld. Jag vet att jag själv lätt hamnar i en massa drömmande tankar om hur saker ska bli. Hur vårt liv kommer att vara tillsammans, hur han kommer att vara och hur jag kommer att vara. Hur det kommer att vara när vi träffas nästa gång. Förälskar mig i bilden av oss. Jag tänker på vad han tänker på. Det är glädje uppblandat med rädsla över hur skört allting är. Attraktionen är vansinnigt stark när man just har träffats. Man tappar fotfästet och det är ingenting dåligt – man vill tappa fotfästet. Vem vill inte älska blint?

Men sen då?

Sen lever man inte lyckliga i alla sina dagar, tyvärr. Utan sen står man där, en mer eller mindre vacker dag och inser att man tappat kontakten med sig själv. Med sitt hjärta och sitt jag. Fokus har legat på den stora förändringen, på attraktionen, på framtiden, på honom.

I stället för att lyssna inåt så har jag börjat leva mer i tankarna om vår relation, efter drömbilden om den andra personen, rättat mig efter en annan människas behov så att jag förlorat mina egna på vägen. Så känner man sig vilsen. Och börjar undra vad som egentligen hänt. Söker felen hos den andra personen. För det måste ju vara där problemet är, det måste vara något fel på honom. Det måste ju vara hans fel att vår relation inte blev exakt så som fantasin i huvudet.

Det klassiska misstaget man som människa gör hela tiden: söker svaren utifrån när de egentligen finns inuti. Bara man vågar lyssna.

Och det är väl hit någonstans jag vill komma. Oavsett hur liten eller stor förändring som sker i livet så måste hjärtat hinna med. Närvaron måste finnas där. Det håller bara ett litet tag att rusa iväg och förlora sig själv i allt det nya och spännande. Sen står man där en dag och bara: vad hände? Varför känns inte det här så fantastiskt som jag målat upp att det skulle göra?

Det är, tror jag, när man tappar fotfästet och glömmer att lyssna inåt som de svarta hålen uppstår.

– Ångest är en sund reaktion på att vi befinner oss i en osund situation, sa sa en samtalsterapeut jag intervjuade förra veckan.

Så för att ta det fint och försiktigt och inte tappa bort sig så tror jag att det är viktigt att hitta sätt att hämta hem sig själv.

Jag har en kompis som har betalt dyr psykologtid för att äntligen komma fram till följande:

För att en relation ska funka måste man vara två hela människor.

Och det gäller inte bara relationer utan all typ av förändring. Du måste vara hel. Egentligen säger det ju sig självt: vad spelar det för roll om jag rusar i väg, ”lyckas”, flyttar till LA och blir nästa Brad Pitt om det ändå bara ekar tomt inombords?

Yogan är mitt sätt att hämta hem mig själv. Det behöver inte alls vara avancerat. Att yoga kan vara att lägga sig på golvet och följa andetaget tio gånger. Var med andetagen. Precis som du är med förändringen i ditt liv. Det gör underverk.

Något som också gör underverk är naturen. Att promenera, lyssna och se. Uppleva. Gå inte bara för att komma fram. Var där.

Sen övar jag mycket på ACT eller mindfulness. Att ”fånga” hjärnan och tankarna när de rusar i väg. Som när tankarna plötsligt är inne på att man behöver förändra och förbättra saker hos sig själv. Utan att döma – se tankarna bara för vad de är. Det är bara tankar. Det är inte sanning.

Det lustiga är att när jag väl börjar sätta sig själv först så ordnar sig oftast det mesta som jag tidigare upplevde som problem. Saker och ting börjar i stället kännas väldigt lätt och lustfyllt.

ballon-balloon-brown-girl-Favim.com-488390

Självkärlek genom mat.

av Zandra Lundberg
hets

Ibland undrar jag om man någonsin blir frisk från ätstörningar. Och vad är egentligen frisk?

Jag får fortfarande destruktiva tankar om mat. Dagligen. Jag tänker på vad jag borde äta och vad jag inte borde äta.

Skillnaden nu från då är att jag inte agerar på tankarna. Jag kan slås av tanken ”jag borde hoppa över middagen”, men jag gör inte det. Jag kan fyllas av känslor av äckel av att vara i min kropp, speciellt om jag ätit för mycket. Förr i tiden hade jag agerat och kräkts. Inte nu längre.

I kombination med mina plågande mattankar har jag känsloätit. När stressade eller ledsamma känslor eller för all del tristess infunnit sig har jag ”botat” det genom att äta. Jag kunde göra hela poänglösa saker som att äta 20 knäckebröd bara för att jag hade ångest. Det här är den svårare delen att bli fri från, tycker jag. För det kräver att jag lär känna min kropp. Komma i kontakt med vad den försöker säga. Vad är egentligen hunger och vad är någonting annat?  Och när har jag ätit tillräckligt?

För vissa människor finns de här signalerna naturligt. I min kropp har de avsiktligt jobbats bort under många års tid. De har rubbats totalt. Ingen mat på två dagar och sen har jag hetsätit allt vad jag orkat. Det finns inget glamoröst kring hetsätande. Det är bara skamligt. Jag likställde det med ett tecken på svaghet. Min egen värdelöshet blev aldrig så tydlig som när jag proppat i mig enorma mängder mat som jag skulle bli tvungen att kräkas upp. Tänk om folk skulle veta. Tänk om de skulle se mig när jag stod där och hämningslöst bara åt och åt. Då skulle ju alla få veta vilket litet odugligt misslyckande till människa jag var.

I dag får jag jobba för att få tillbaka kroppens naturliga signaler. Det tar sin tid.

I somras gick jag på en ayurvedakonsultation hos en man som var expert på indisk läkekonst.

Han pratade om vikten att tugga maten. Mellan 20-40 gånger ska maten tuggas. Jag testade när jag kom hem och åt lunch. Jag tuggade nio gånger.

Han förklarade att tuggorna är viktiga för att kroppen ska kunna ta upp näringen från maten och att matsmältningen ska fungera bra. Mycket av fördelarna med att äta bra mat går bort om man inte tuggar ordentligt.

Det är ju skrattretande egentligen, att jag som vuxen ska lära mig att äta. 

Men så är det. Jag tänker numera på mat mycket som en övning i självkärlek. Att ha en grund med näringsrik mat är självkärlek. Att äta närvarande oavsett vad det är jag stoppar i mig också.

Vissa dagar går det. Andra inte. 

Huvudsaken är att jag är snäll med mig själv. Inte döma och hålla på när jag glömmer bort, eller får ett infall och äter upp en halv burk jordnötsmör bara för att jag känner mig uttråkad. Inte gå igång på andra människors hets kring sina kroppar.

Det är deras kamp.

Jag är klar med min.

Att ha en sund kropp handlar om så mycket mer än mat och nitisk träning. Det handlar om att kunna lyssna och förstå sina känslor, att lyssna på kroppen, att våga drömma, att kunna dra gränser och säga nej, att skratta, att stanna upp och andas djupa andetag, att slutföra saker, att döma så lite det bara går, att ha det fint och ordnat runt omkring sig, att omge sig med bra människor, att inte kämpa så jävla mycket hela tiden utan lita på att livet bär även när det kommer motgångar.

IMG_1221
Sida 2 av 15
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB