Jag har alltid varit pratig av mig. Alltid känt att det finns ett behov av att fylla ut tystnaden som uppstår när det är ytterligare en person eller flera i ett rum.

Jag måste ju säga något. Det kan ju inte bara vara tyst. Då kan det ju bli pinsamt och jobbigt. Lika bra att säga någonting kul så folk börjar skratta i stället.

Men det där ligger ju hos mig. Jag tror att jag måste prata så att andra människor ska må bra. Men om de mår bra av att prata så skulle de väl prata. Ibland kanske det bara kan få vara tyst. Jag tänker att det är en bra övning för mig att vänta ut människor och lyssna på vad de har att säga i stället för att gå på direkt om vad jag har att komma med. Inte minst i jobbet som journalist kan det vara en fördel att också klara av att vara tyst och inte bara mata på med frågor.

När jag jobbade på kontor reflekterade jag sällan över hur mycket jag pratade. På något vis kände jag bara att det var min plikt att underhålla människor. Dessutom har eftertänksamma och mer tystlåtna människor nästan provocerat mig. Det måste ju vara någonting konstigt, har jag tänkt. Varför säger de inte bara något?

I relationer har jag också haft svårt med tystnad. Också där tänkt: varför säger han inte bara något?

Nu när jag är hemma om dagarna, mestadels i tystnad med hundarna så blir det en så tydlig kontrast när jag väl åker ut på jobb eller ska träffa någon. Jag märker hur det är en roll jag kliver in i. Nu-ska-här-pratas-rollen. Men tycker jag ens så där vidare värst om att prata hela, hela tiden? Jag vet inte. Jag tror inte det. På yogastället jag ska till i Goa så är det tysta timmar mellan 20 på kvällen till 10.30 på morgonen och när jag läste det det så kände jag bara hur otroligt skönt det skulle bli. Vad befriande att umgås med andra människor utan att hela tiden behöva prata.

Jag har alltid trott att jag måste underhålla, få folk att skratta. Freud ska ha sagt att humor är en av de största försvarsmekanismerna. Så vad är det i så fall jag har försvarat mig från?

I den här delen av världen som vi lever, i det här landet och det land där jag kommer ifrån, Finland, så tror de flesta inte på annat än det vi kan se.

Folk tror på vetenskapen, jättemycket. Jag kan skriva en artikel och hänvisa till en forskning och då blir det en sanning. Så är det bara.

Vi tror också på konsumtionen, på marknaden. Bara jag får lite mer så kommer allting att bli bättre. Bara jag får ett lite bättre jobb, en lite högre lön, kan köpa lite finare saker.

Det är däremot inte särskilt vanligt att någon tror på gud.

På grund av det här är det som att vi ofta ser oss som lite, lite bättre än de som tror. Det här uttrycker vi genom en överdriven respekt för religioner.

När jag intervjuade Fredrik Lindström berättade han en rätt så talande anekdot från när Mustafa Can skulle vara sommarvärd i P1 i år.

Varje år tas en stor gruppbild där alla sommarvärdar sitter med kransar på huvudet. Så här ser den ut. Mustafa Can ville inte ha någon krans.

Två gånger kom det personal från Sveriges radio och försökte truga den på honom. Han sa nej.

Tredje gången sa han:

– Jag kan inte ha den på grund av min religion. 

Då fick personalen genast någonting nästan skräckinjagat i blicken. Nej, nej, nej så klart inte. Självklart skulle han inte ha krans. Usch, vad dumma och respektlösa de hade varit som ens försökt. Så han blev lämnad i fred, utan krans.

Att han inte ville ha krans hade förstås inget med någon religion att göra. Han var väl bara fåfäng, ville helt enkelt inte ha någon krans på huvudet för det ser så fånigt ut.

Men så där håller vi på. Inte alla förstås, men rätt många. Vi tycker oss vara så moderna och förnuftiga och rationella. Vi som är så smarta som vet att gud bara är hokus pokus. Vi säger att det vi tror på, vetenskapen, demokratin och marknaden, är sanningen, den enda sanningen. Men det är ju precis samma sak som alla andra religioner också säger: det här är den enda sanningen.

Faktum är att det är vi som är extrema. Det är i runda slängar bara 5 procent av jordens befolkning som är ateister. Resten tror.

Vi vill så gärna intala oss själva att vi är framme. Att vi hittat det rätta sättet att verka som människor. Trots att vi egentligen inte vet så mycket alls. Vi har ingen aning om var universum fungerar och vad som finns där ute. Vår hjärna kan uppfatta massvis med saker, men vad finns det som den inte kan förstå? Det kan vi ju förstås inte greppa och skriva en forskningsrapport om.

Jag tror att vi saknar en stor aspekt här.

Att vi stirrar oss så blinda på att det som finns är det som finns. Vi missar den andliga aspekten som de troende människorna får in i sina liv, som många gånger gör det lättare för dem att hantera tillvaron. Vi missar själen, för den syns ju inte.

Jag tror inte på gud, men jag tror. Jag tror på att känna inåt. Att alla svaren på frågorna som mal på uppe i hjärnan redan finns där, från en stilla plats där du bara känner och vet.

Trots att jag inte tror på gud så berör det mig mycket att vara i kyrkor. Jag tror att det är för att där får jag vara alla delar av mig själv. Den själsliga biten tillåts ta lika stort utrymme som den fysiska. Det är samma sak med yogan. Jag connectar med någonting långt mycket större än mina tankar.

Jag kan omöjligt förneka att det är någonting som hänt i mig sedan jag började lyssna inåt. Jag märker hur jag känner en grundning i mig själv som jag aldrig haft tidigare. Och jag märker så tydligt när jag tappar den. När jag stressar och tankarna rusar. Jag börjar ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Om allt inte bara är flum. Jag blir så vilse och olycklig. Tappar meningen.

Sedan hittar jag tillbaka igen, bortom tankarna, till den här platsen inom mig där jag känner mig säker och trygg. Där jag mår bra och är tillfreds. Och det är det kvittot jag får, det enda ”beviset” jag har på att jag gör rätt saker för mig själv. Men det räcker för mig.

Yinyoga är en slags konflikthantering. Du håller en position som kanske känns helt fruktansvärd i tre till tjugo minuter.

Ju mer kroppen gör motstånd, desto jobbigare kommer det att kännas. Ju mer du slappnar av desto mer kommer musklerna att släppa efter och gå in i positionen. Till slut kan det till och med kännas skönt.

Här tycker jag att det finns en tydlig parallell till livet. Ju mer motstånd vi gör mot olika situationer vi hamnar i desto jobbigare kommer vi att få det.

Jag gjorde jättemycket motstånd mot i princip allting förr. Ett exempel. Ibland åker reporter och fotograf ut på längre uppdrag tillsammans. Kanske åker man bil ihop i flera dagar.

Jag har varit så extremt känslig för vilken person jag hamnar med. Precis som i alla andra yrkesgrupper så finns det fotografer som inte är riktigt kloka. Säg då att jag hamnat med någon som inte är riktigt klok. Jag har inte haft något val, jag har varit tvungen att sitta där i bilen med honom eller henne.

Då har allt känts helt fruktansvärt. Jag har liksom kämpat emot situationen hela tiden. Upprepat: ”jag vill inte vara här, det är är hemskt” som något mantra.

Men tänk om jag inte hade gjort det. Tänk om jag bara hade försökt ta mig an läget utan att nödvändigtvis behöva döma det, utan mer kanske observera vad det är som händer. Studera situationen, verkligen betrakta, ta sig an den som att det vore det mest intressanta som hänt.

Jaha, den här människan säger så här. Vad får det mig att känna? Vad tänker jag nu? Jasåja, jag tänker så här. Just så. 

Den här inställningen kan göra det mycket lättare att ta sig an vissa saker i livet. Oavsett om det är en fotograf eller en yogaposition.

Jag gick mot tunnelbanan på Kungsholmen i går kväll och sköljdes över av en så kraftig känsla av meningslöshet.

Det blir så ibland. När min hjärna har gått på högvarv för länge så tappar jag fotfästet. 

Jag försöker intellektuellt greppa meningen med livet och det går inte. Jag bara famlar runt, förstår inte hur världen kan se ut som den gör. Varför människor håller på och håller på. Varför gör folk saker? Varför gör jag saker? Vad är meningen? Från de här tankarna kommer känslan av ensamhet. Det känns som att alla andra fattat saker som jag inte lyckats förstå. Ser saker med livet som jag inte kan se.

Det är inte konstigt att jag hamnar här. Jag har en snabbfil dit efter att ha upprepat de här tankarna i mitt huvud i så många år med depression.

Men det som skiljer sig numera är att jag kan förmå mig själv att observera och på så vis distansera mig från mina tankar på ett annat sätt. Jag är inte de där tankarna. Det är bara tankar. Jag är inte heller konsekvensen av mina tankar: de där fruktansvärda känslorna av meningslöshet och ensamhet. Det är inte sanningen. Det är inte jag. Jag är så mycket större än så.

Jag kan sätta mig ner och andas djupt, försöka lugna tankarna och känna inåt.

Det jag känner där är inte allt det här hemska, ogreppbara meningslösa livet.

Där finns någonting annat.

Där finns stillhet.

Men också en stark längtan efter att tillåta mig själv att verkligen vara jag. Att vara fri, att ha förmågan att känna kärlek utan rädslor. Att våga satsa och förlora och vinna och skratta och gråta och acceptera varenda en människa och situation precis som de är. Verkligen leva. Så mycket mer än vad mina tankar sätter gränser för.

Jag tänker att det är det sanna. Det andra är bara brus.

Alla de pengar jag tjänar som frilansjournalist nu går till utbildningar. I princip alltihop. Jag tänker att jag investerar i mig själv. 

I dag anmälde jag mig till en vidareutbildning till hundpsykolog. Det innebär att jag när jag är klar kan hjälpa hundar med olika slags problembeteenden. Aggression, rädsla, jakt, ångest, separationsångest och ge efterchocksbehandling. Det känns bra. Det är ju det jag vill. Jag vill jobba med hundar, yoga och att skriva.

Jag har inte några pengar kvar, men det känns okej. Jag tänker att det kanske är hälsosamt för någon som mig som alltid hållit i pengar att bara våga göra sig av med alltihop.

Jag pratade med en kompis i går om hur lätt det är att ens eget välmående prioriteras bort.

Det är så lätt att priolistan plötsligt ser ut så här:

Jobb

Köpa ny lägenhet

Planera semester

Min kompis som mår dåligt

142 andra saker som känns viktiga

och någonstans långt, långt nere kommer allra viktigaste punkten: att jag mår bra. 

Det går förstås att leva så här. Jättemånga människor gör det. Men det blir rätt orättvist för du ger aldrig dig själv chansen att vara ditt allra bästa. Ju högre upp du prioriterar dig själv desto bättre kollega, vän, mamma, lägenhetsköpare kommer du ju att vara.

Det känns rätt ledsamt att säga, men fram tills för ungefär ett år sedan har jag alltid prioriterat den jag varit tillsammans med framför mig själv. Det är rätt jävla jobbigt, kan jag rapportera. Och det värsta är väl att jag trott att jag gjort den andra personen en tjänst och förväntat mig samma sak tillbaka. Jag kan tänka mig att många människor med barn tror att de gör dem en tjänst genom att prioritera barnen framför sitt eget välmående. Men föräldrar som sätter en massa andra behov framför sina egna lär ju ut att det är så det ska gå till.

Att sätta sitt eget välmående först betyder inte att du är egoist, även om det kan kännas så till en början. Det handlar om att först och främst fråga sig själv: vad behöver jag för att må bra? Kanske kommer det att göra att du blir bättre på att dra gränser. Att ha en bra självkänsla handlar bland annat om att kunna sätta gränser.
Jag har inte haft en bra självkänsla så mitt liv har ofta flutit in i en massa andra människors behov. Det kanske låter luddigt, men det handlar om rätt enkla saker som att säga ”jag kan/orkar inte ses i dag”, ”nu måste jag gå hem”, ”nej tack”, ”jag måste lägga på nu”. Bara avsluta samtalet med den där människan vid kaffeautomaten på jobbet när jag har andra saker att göra, jag har haft jättesvårt med sånt. Men det blir bättre.

Jag försöker att varje morgon sätta mig själv först åtminstone en liten stund. Ta det lugnt några minuter, ha en avstämning. Känna efter hur jag mår just den här dagen.

Sen brukar det spåra ur rätt snabbt när jag väl sätter mig vid datorn, men det hjälper att bara ta små korta pauser emellanåt och bara stämma av. Snabba frågor: Hur känns kroppen? Hur mår jag? Behöver jag något?

Ibland om det är stressigt så glömmer jag bort det och då känner jag tydligt hur allt blir obalanserat.

Men det är skillnad nu. Förr var allt i obalans hela tiden.

Jag är inne på samma spår med att hela mig själv innan jag går in i en relation igen. Men något som jag har väldigt svårt med är att hantera ensamheten ibland. Känner du nåt liknande? Hur hanterar du sånt isf? Och hela grejen att inte försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Tankar?

Åh, försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Det där har var ju min favoritsysselsättning!

Jag har gått runt med ett stort gapande hål. En känsla av brist, att jag måste få saker utifrån för att känna mig hel. Uppenbarligen hjälpte det inte eftersom jag träffat kille efter kille efter kille och inget har täppt igen det där hålet. INGET har täppt igen det där hålet. Varken nya kläder eller alkohol eller pojkvänner eller roliga vänner eller bättre jobb eller ny telefon.

Men så tänker jag: tänk om det inte finns något hål? Om hålet bara är en illusion.

Tänk om allt är bra precis som det är. Att jag duger precis som jag är. Inget eller något annat kommer aldrig att kunna fylla upp det där hålet – för det finns inget hål!

Men känslorna finns ju fortfarande där? Längtan och tomheten är ju där?

Ja, de är där. Och de är ju så påtagliga! Men fundera efter: är de verkliga eller har de skapats ur händelser i ditt liv som lett till tankar och föreställningar om ditt liv som du gjort till din sanning?

Vårt samhälle i dag är så extremt uppbyggt på att vi MÅSTE HA saker. Vi behöver intala människor det så att marknaden ska gå runt. Eftersom folk måste konsumera för att allt ska fungera, så att människor ska ha jobb. Reklam handlar mycket om att vi ska känna en brist. Du har gått hela livet och aldrig tänkt tanken att du behöver en juicemaskin och plötsligt ser du en reklam om en juciemaskin och då BEHÖVER du plötsligt den (Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms show ”Ägd” handlar om precis det här).

Skulle allihop, varenda en människa, bara sätta oss ner och säga: nej vet ni vad, jag är faktiskt nöjd med precis det jag har. Jag tror till och med att jag ska ta och göra mig av med lite av det överflödiga. Vad skulle hända då? Jo, allt skulle braka omkull. Allt skulle stoppa upp. Ingen skulle ha något jobb. Ingen skulle ha några pengar att lägga på att det här konsumtionssamhället ska fortsätta rulla.

Nu säger jag inte att jag tycker att vi bara ska sätta oss ner och vara nöjda, men vi kanske kan börja rannsaka lite vad det egentligen är vi håller på med. Hur mycket är våra verkliga behov och hur mycket är hittepå, en illusion, en brist som vi bara upplever?

Tänk om det så att vi redan är fullkomliga och perfekta. Det är ju inte direkt en fruktansvärd tanke.

De här tankegångarna kommer från Eckhart Tolles bok Power of now (tusen tack till den här människan som fick mig att läsa om den på nytt, jag behövde det nu).

För mig har det betytt otroligt mycket att kunna tänka så här.

Här pratar Eckhart väldigt bra om kärleksrelationer:

Det här så kallade singellivet jag lever nu skiljer sig mycket från tidigare gånger.

Den tiden jag var singel innan jag träffade Christian var jag insluten i mig själv. Jag var övergiven, sårad och arg. Mest ville jag skydda mig själv. Utöver jobbet och gymmet gick jag sällan ut. Det var lika bra, för där ute fanns det människor som ville göra mig illa, tänkte jag. Idioter som skulle fucka upp mitt liv bara de fick chansen. Nej, bäst att gömma mig i ett litet hörn i soffan i min stora lägenhet på Söder och aldrig låta någon komma åt mig.

Allt är annorlunda nu.

Jag vill för första gången i mitt liv verkligen fokusera på mig själv. Jag vill få ordning på allt som varit i obalans. 

Oavsett om det är en bra relation eller inte så tar den kraft. Jag är inte bara jag utan jag i ett förhållande med en annan människa. Även om jag har haft svårt att erkänna det så är det stor skillnad på bara jag och jag i ett förhållande.

I en relation har jag förväntat mig att den jag varit tillsammans med ska kunna fixa saker i mig. Täppa igen hål av tomhet, ensamhet och osäkerhet som finns där inne. När det inte gått har jag blivit besviken och förbannad. Tänkt: det måste var något fel på honom. Varför kan inte han bara vara lite mer på det här viset? Varför kan han inte ge mig mer kärlek och ömhet? Varför kan han inte bara säga rätt saker, HUR KAN HAN INTE FATTA VAD JAG BEHÖVER?

Så har jag förklarat: du måste säga att allting ska bli bra, du måste prata med mig, förstå att när jag är arg så betyder det att jag egentligen är ledsen och då måste du säga de här och de här sakerna för att jag ska må bra igen.

Herregud, det är ju som att jag kommit med en instruktionsbok: ”Här, bara du gör de här 473 olika sakerna för mig så kommer jag att vara lugn och harmonisk”. 

Men det funkar inte så. Ingen människa kommer någonsin att klara av att göra mig varken lugn eller harmonisk. En pojkvän kan säga och göra precis alla de här rätta sakerna, men det är bara smärtlindring. Det är som huvudvärkstabletter, jag kan äta dem och få bort huvudvärken för en stund men själva orsaken till smärtan finns fortfarande kvar. Den måste jag ta itu med själv.

Det är så skönt att verkligen ha insett att det finns sår i mig som behöver läkas. Jag kan göra det – bara jag tillåter mig själv att vara medveten om att de finns där. Och det här vill jag göra i lugn och ro för mig själv. Jag har ingen aning om hur lång tid det tar, kanske länge. Flera år, vad vet jag.

Först när det här jobbet är klart är jag redo för kärleken. Och så mycket vet jag att jag kommer inte att krångla nästa gång. Jag kommer inte att treva och kämpa med folk som kämpar med sina issues och gå på dejter som känns fel i magen. Jag vet att när jag är redo så kommer jag att möta en person som jag bara vet är rätt för just mig. Sånt krävs det inte ens ord för att känna.

Eller. Så möter jag kanske aldrig den här personen och då kommer det också att vara okej. Jag har redan allt i mig själv, resten är bara … vad ska man säga … en underbar och fin bonus?

Det är fint det här med att det går att förändras. 

När jag flyttade till Stockholm för fem år sedan var jag så noga med att ingenting skulle förändras. Jag skulle åka hem till Åland på helgerna ibland och vara PRECIS samma person. Dricka lika mycket och klara av samma gamla vanliga hårda jargong.

De här människor jag umgåtts med under många år skulle inte tro att jag blivit någon annan bara för att jag flyttat.

Varför? Kan jag undra. Varför var det så viktigt för mig att inte förändras?

Jag tänker hur vanligt det är att folk inte ens vågar byta klädstil. De vågar inte stega in till jobbet eller skolan med något nytt utstickande plagg för tänk om folk skulle undra eller snacka skit eller skratta? Lika bra att köpa en jacka som påminner om den jag hade fjol i stället för att slå till på en knallröd kappa eller en svart bomberjacka.

Allt handlar ju om samma sak: jag spelar den roll jag intalat mig själv att jag förväntas spela i andras ögon.

Jag har under de senaste två åren förändrats så mycket att jag knappt känner mig som samma människa längre. Och det jag kan säga är: det är värst i början.

Nu går allt av bara farten.

Sen tror jag också att det är viktigt att omge sig med människor som accepterar att du vill förändras. Tyvärr finns det en hel del människor som inte vill det. Folk som gång på gång ifrågasätter eller hånar det du vill göra. I värsta fall är det din närmaste familj. Om du som jag är rätt känslig kan det vara behövligt att inte ha så mycket kontakt sådana människor under en period.

För min erfarenhet är att det bara behövs en liten omställningsperiod, sen blir du säkrare på ditt val och självförtroendet växer. I dag finns det i princip ingenting elakt som någon skulle kunna säga om mitt val att leva mitt liv med frilansande, hundar och yoga som skulle kunna göra mig ledsen eller börja tvivla. Tvärt om: jag är så stolt att jag hittat de saker jag vill göra.

I slutet på februari åker jag hit, till Ashiyana i Goa i Indien i fem veckor för att gå min första yogalärarutbildning!

Jag är så fruktansvärt förväntansfull nu när jag väl tagit beslutet och bokat allt. Före har det varit rätt jobbigt. Jag har velat fram och tillbaka kring om jag kanske borde vänta ett år, kanske bara åkt på ett retreat och utvecklas ännu mer, samtidigt: någonstans måste jag ju börja. Jag vill verkligen göra det här!

Jag kan inte tänka mig något bättre än att mitt yrkesliv skulle bestå av de delar jag brinner för allra mest: skrivandet, hundar och yoga. Dessutom är jag övertygad om att varje del jag utvecklar mig inom kommer att spilla över och göra de andra delarna ännu bättre.

Den här utbildningen jag ska gå har jag valt för att den handlar mycket om personlig utveckling. Lärarna vägleder eleverna till att våga hitta sitt eget, unika sätt att undervisa. Det tilltalar mig. Jag är inte ute efter att apa efter någon som tycker att deras sätt är det enda rätta. Yogan har gjort så mycket för mig och jag vill så gärna dela med mig av det, men jag behöver hjälp att hitta mitt sätt att föra det vidare till andra.

Jag känner mig lite rädd. Rädd för att alla andra kommer att vara bättre än jag, att jag kanske inte trivs. Men det är ju det här utveckling handlar så mycket om: att våga ändå. Om människor där är 1000 gånger vigare än mig så får de väl vara det då. Jag är ju trots allt inte där för att jämföra mig.

Och när jag känner de här rädslorna förundras jag än en gång över min utgångspunkt: rädslan kommer först och solkar ner glädjen. Jag gör mitt bästa för att bara fokusera på allt det spännande, roliga och härliga. Det kommer bli lärorikt och alldeles underbart.