Jag ser det så klart nu i efterhand.

Jag har inte riktigt haft ro att yoga eller meditera under sommaren. Jag har undrat vad det är för jävla fel. Jag var på ett miniläger där vi yogade i grupp varje dag under en vecka och jag var inte ens i balans då. Jag var irriterad och prestationsinriktad. Störde mig på att min kropp inte klarade av att vara bäst i klassen. I vardagen var jag stingslig och inte alls så harmonisk jag har varit tidigare. Någonting grämde mig, det var nästan som om det kliade.

En dag fick jag nog och satte mig i soffan och bara: okej, vad är det?

Och så lyssnade jag inåt och fick höra det jag egentligen redan visste: Det här håller inte längre, ni måste göra slut. 

Det hördes så klart och tydligt. Ändå lyssnade jag inte. För det där var det sista jag ville höra. Jag tänkte att det väl inte behöver vara sanningen, herregud, det kanske bara kändes så precis just den där dagen. I morgon kanske det känns annorlunda. Och relationer är ju inte så jävla lätt hela tiden, ibland måste man kämpa för dem tänkte jag. Det kommer att bli bättre. Jag ska bara anstränga mig lite mer så kommer allt att ordna sig. 

Men det ordnade sig inte. Det blev bara sämre och sämre och jag blev bara mer lättirriterad. Jag var så långt ifrån i balans du kan komma. Jag visste: det här är inte jag. Jag är inte den här gnälliga, griniga människan. Jag var tung. Trött, oinspirerad och orolig. 

Mycket negativt kommer med att lämna varandra, mycket sorg. Men. Den där tunga känslan är borta.

Jag fascineras över hur mycket min kropp verkligen försöker förmedla till mig, men som jag vägrar lyssna på. Det var samma sak med jobbet. Även om jag aldrig riktigt trivts på kontor, speciellt inte i öppna kontorslandskap, speciellt inte med att ha vissa tider då jag ska infinna mig så har jag vägrat lyssna.

Nej, nej jag har kört på och känt mig tung och seg i stället.

Varför? För att jag inte vågade lyssna inåt, för där inne skrek det att jag ville någonting annat. Och någonting annat är inte alls bekvämt, det innebär kanske att starta upp ett eget företag och en jävla massa annat krångel. Men att ta det där steget och börja frilansa innebar också att den tunga känslan i kroppen försvann. Jag hoppas att jag börjar lära mig det här nu. Att lyssna inåt och få höra det man inte riktigt vill höra, säg upp dig från ditt jobb eller lämna någon du älskar är inte alls lätt. Det tar tid och det krävs en hel del mod, men den lugna känslan i kroppen efteråt är kvittot på att kroppen är intelligent nog att visa vägen.

Tung känsla i kroppen = dåligt, förändra situationen.

Lätt känsla i kroppen = bra fortsätt.

Det gäller allt!

Den här boken rekommenderade Malin Berghagen när jag var på hennes föreläsning. Hon skriver ett långt inlägg om sitt möte med Dain Heer då han fixade hennes rygg här. Boken handlar om att vara sin egen energi och det jag tagit med mig är att i stället för att hela tiden gå runt och älta samma saker faktiskt fråga mig själv: vad är problemet? Varför mår jag dåligt? Varför är jag ledsen? Det har gett mig en helt ny kännedom om både själ och kropp.

Den här titeln måste väl vara den mest självhjälpiga av alla självhjälpsklyschor. Jag fick låna den av mamma och tyckte att den såg löjlig ut att det tog sitt lilla tag innan jag läste den. Men när jag väl läste den: oj, oj, oj. Den gav mig precis de verktyg jag behöver i livet just nu. Ni ser ju att jag till och med har satt små lappar så att jag enklare ska kunna hitta det jag behöver. Den ger många tips på praktiska övningar som bland det här ”livsschemat” som jag skrivit om här. 

Rita Rogers är ett brittiskt medium som varit mycket omskriven. Dels för att hon är väldigt bra, men kanske främst för att hon var prinsessan Dianas medium och vän. Jag tror på själsfränder och jag är övertygad om att jag kommer att träffa min en dag, när jag är öppen för det. Jag har absolut inte varit det tidigare i livet. Däremot har jag många gånger haft känslan av att det saknas en människa i mitt liv som bara kan förstå mig utan att jag behöver förklara allt, någon som bara vet. I boken beskriver Rita ingående hur själsfränder funkar, hur du vet att du hittat din själsfrände och hur det sedan är att leva ihop.

En tunn bok som förklarar vad kärlek egentligen handlar om och hur vi människor förstör mycket med vår rädsla. Även om jag haft insikten ett tag så var det den här boken som hjälpte mig formulera inlägget jag skrev i går om att försöka förändra någon. 

Jag läser böcker om kärlek och inser hur mycket som har gått snett. 

Inte bara i den senaste relationen, det här gäller varenda en jag haft. 

Det börjar så där vackert så som det alltid börjar. Att upptäcka varandra, se varandra egenheter och ta reda på allt om den andra personen. Om barndomen, favoritfilmer och om han har färgat håret någon gång. Det är en upptäcksfärd och jag känner sådan otrolig kärlek för varje liten ny bit jag hittar till pusslet som är han.

Sedan går det tid.

Det kommer till en punkt där, allt som oftast jag, vill börja justera saker. Jag intalar mig själv att jag inte vill ändra på den andra personen, jag vill bara försöka få honom att inse och förstå vissa saker. Jag vill bara få honom att se det som jag ser, att han inte behöver vara fångad i den person han är just nu, att det finns så mycket mer. Jag tycker mig alltid se den fulla potentialen av en människa. Om han bara skulle satsa och verkligen släppa taget om sina rädslor, då skulle ju livet vara så mycket enklare för honom, för oss.

Det jag inte ser är att jag sakta men säkert börjar omvandla en liten bit av kärleken till kontroll. Varför skulle jag se det? Det är ju så lätt att bortförklara som kärlek och omtanke, jag vill ju bara hjälpa, vara snäll, fixa allting så vi kan ha det så bra som vi bara kan ha det. För visst är det ju så att jag gör det av kärlek, det här med att jag vill få honom att stressa mindre, vara mer närvarande, söka sitt drömjobb, flytta, äta bättre, låta honom bli den bästa versionen av sig själv och leva sitt liv fullt ut. Jag vill bara stötta och få honom att tänka lite mer på det här sättet och inte på det där. Jag vill ju för fan bara hans bästa för att jag ÄLSKAR honom. Och jag trippar på tå och tänker att om jag bara fick ta lite, lite mer ansvar i hans liv (om han bara lyssnade lite mer på mig!) så kunde saker och ting bli magiska.

Jag kämpar och försöker och jag fattar inte varför jag känner mig mer och mer frustrerad och olycklig. 

Varför? För att det inte längre är kärlek. Jag för ett krig för att få kontrollen, för att förändra verkligheten. För att förändra den människa jag påstår mig älska allra mest. Jag visar ingen respekt för honom, för det jag säger när jag vill vara ”snäll” och ”stötta” är följande: du är inte god nog eller intelligent nog för att se vad som är bra eller inte bra för dig. Du är inte stark nog att reda ut vissa situationer och ta vara på dig själv.

Sanningen är att allt det här är mitt. Det är mina drömmar, min önskan om att leva på ett annat sätt, att acceptera och älska mig själv, min vilja att leva livet fullt ut. Kan jag bara få den jag älskar att gå före mig så kan jag komma efter av bara farten och så kan vi leva det där fantastiska livet som JAG drömmer om. Det behöver inte alls vara det han drömmer om.

Återigen handlar det om rädsla. Jag vågar inte ansvar helt och fullt för mitt eget liv, så jag gör det näst bästa: jag försöker få min partner att ta full kontroll över sitt liv. 

Till slut är jag totalt nedbruten. Jag har bara besvikelse och en känsla av maktlöshet kvar. Ingenting är kärlek längre, det är bara en kamp. Jag suckar och ojar mig över ”hur svårt det är med kärlek”. Fast inget var svårt från början. Jag har gjort det svårt.

Det är smärtsamt och pinsamt att se att det är precis så här jag har gjort i varenda relation jag haft. Jag har trott mig älska när jag egentligen jobbat sakta men säkert på att förgöra all kärlek.

Och jag tänker så här: så länge jag inte tar ansvar för att förverkliga liv och mina drömmar, så länge som jag har svårt att acceptera mig själv precis som jag är – då kommer det bara att pågå. Mina kärleksrelationer kommer att fortsätta förgiftas gång på gång på gång.

Först när jag har tagit itu med mig själv så kan jag älska någon annan helt och fullt.

Så det är väl ungefär det jag tänker göra.

Jag har en hel del ilska i mig. 

Jag är arg för att det inte blev vi, för att jag inte till slut hade något annat val än att släppa taget. 

På dagarna går jag runt och är lättretlig och jag har inget som helst tålamod. Minsta lilla motgång gör mig galen. Jag tar ut en del på Christian. På många sätt är jag säkert orättvis. Jag försöker ösa över all skuld på honom, jag vill att han ska må precis lika dåligt som jag mår, känna alla mina känslor. Jag kan inte stoppa mig själv, jag är passivt aggressiv och placerar mig själv i offerrollen gång på gång. I går försökte jag stanna upp en liten stund före jag skickade ett sms, ta ett djupt andetag. Men det går inte, det är så starka känslor som styr. Fan ta djupa andetag, jag vill ju bara få honom att FATTA.

Det är inte vackert, men det är vad det är. 

Jag försöker mitt bästa att rannsaka mig själv och förklara för honom direkt efteråt varför jag gjort, sagt och skrivit som jag gjort. Det är samma saker som upprepas: jag är rädd, känner mig maktlös, ensam. 

Den här lättretligheten och ilskan jag går och bär på gör det svårt för mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Jag kan inte meditera hemma för jag blir så arg. Jag blir arg på mig själv, hur jävla fånig jag är som ens försöker. Hur dumt det är med meditation. Vilken idiot jag är.

I går kväll fick jag till slut lite lugn, under vilan efter yogaklassen kom tårarna. Och när det väl släppte så ville jag ligga där och skrikgråta som ett litet barn, men det skulle ju förstås ha blivit lite konstigt kanske.

Det är så lätt att hamna i en negativ spiral efter att det tagit slut, att skylla allt på alla yttre omständigheter. På honom och på allt han har gjort, att saker inte blev annorlunda. Men vad vinner jag på det i slutändan? För att gå vidare måste jag acceptera att det blev som det blev. Just nu kan jag inte det och då måste jag försöka göra det näst bästa: acceptera att jag inte kan acceptera att det blev så här.

Via Minnas blogg hittade jag en länk till den här videon med Molly Guy som jag inte visste någonting om men som ju verkar vara en alldeles underbar människa. Jag blir glad av henne.

Sorg är en känsla som ofta förpassas till slutna rum. Varsågoda, gå in här i en kyrka och sörj att en älskad familjemedlem har dött. Stanna hemma från jobbet. Stäng in dig och slut om dig. Klä dig fult, missköt gärna din hygien och ät mat som är dålig för din kropp. Det är så det ”ska” vara. Frågan är om det är någonting vi bara hittat på.

När jag var ute och promenerade i går kväll funderade jag på det här. Efter naturkatastrofer och terrorattacker så har människor sörjt tillsammans på ett helt annat sätt. Det är okej att gråta och trösta på gatan, och även om sorgen självklart är lika stor så finns det något närande i den kollektiva överenskommelse om att smärtan får existera öppet.

Redan som barn började jag stänga in sorgen. Jag bestämde mig för att jag skulle hålla min sårbarhet för mig själv. Det kändes säkrast så. 

När jag spelade fotboll och stukade foten gjorde det så ont att jag ville kasta mig ner och gråta som ett litet barn, men jag det kunde jag ju förstås inte. Så jag hoppade runt och skrattade i stället, ”nej nej det gick bra, bekymra er inte om mig, jag ska bara vila lite här på sidan en stund, hahaha”. Det är bara ett exempel på tusentals gånger då jag har valt att stänga känslorna inne.

När Christian kom för att hämta sina grejer i går kväll så hade jag en stor klump av sorg i magen, men min instinktiva känsla, gud vet varför, var att han inte skulle få se mig gråta, så jag kämpade emot.

Nu brast det ändå och jag grät. 

Det är ju så skönt! Det är så otroligt skönt att känna, att bara släppa allt och gråta, få ut sorgen i stället för att kapsla in den i kroppen. Jag vill alltid ha det så, jag vill tillåta mina känslor att existera, både inuti och utanför kroppen.

Jag hörde något så enkelt häromveckan: att desto mindre du låter dig känna de negativa känslorna, desto färre positiva känslor förmår du känna. Det går (tyvärr) inte att stänga av en av sidorna och bara känna glädje och ingen sorg. Antingen tillåter du dig att känna eller så tillåter dig inte att känna. Alltså: känner du inte sorgen kommer du inte att kunna känna glädjen. I mitt fall är det tydligt: jag härbärgerade mina dåliga känslor tills jag till slut inte kunde känna något positivt, eller se någon mening med någonting över huvud taget. Och jag som trodde att jag hade ett vinnande koncept..

Jag vaknade av att Stoffe satt på sängkanten i morse, han gör alltid det när han vaknat. Sitter där och stirrar ut i tomma intet. Christian sov på soffan och alla hans tillhörigheter finns ihoppackade på golvet. Det var vår sista morgon tillsammans.

Jag kände mig så irriterad och ilsken. Gick upp och fick se att Christian ställt en av sina flyttlådor så ett blad från min växt hamnat under.

Så jag ställde till med ett bråk. 

– Vad fan gjorde du så här för? Och varför har du struntat i städningen den senaste veckan, varför finns det en massa pantburkar kvar, varför har du inte dammtorkat soffbordet, varför, varför, varför.

Jag gick så starkt upp i känslan att jag kände mig helt galen på honom. 

Efter att jag lugnat ner mig lite insåg jag att det inte alls var städningen som rört upp mina känslor. Jag behövde bara haka upp allt jag kände inombords på någonting, så det fick bli en gammal dammig växt som borde ha kastats för länge sedan.

Det jag egentligen kände var: jag är rädd, flytta inte härifrån, jag vill både att du ska försvinna härifrån men bo kvar samtidigt, jag vet inte hur jag ska hantera livet utan dig, varför blev det här, varför flyttar du, vem ska älska mig som du gjort, hur ska jag klara mig, vi skulle ju gifta oss, vi har ju knappt några fina bilder på oss tillsammans, ska jag sköta vardagen på egen hand nu, tänk om inte pengarna räcker till, tänk om allt bara går åt helvete.

Vissa känslor är ibland så luddiga och diffusa i kroppen, speciellt sårbarhet, och då är det så mycket enklare att ta ut dem på annat sätt. Ilska är ett populärt alternativ.

I går kväll hade jag en timme till övers. Jag funderade på att börja titta på någon ny serie, men sen bestämde jag mig: nej, nu ska jag ha en stund för mig själv.

Så jag letade upp en övning i en av mina böcker. Tände ljus och rökelser. Lyssnade på Mirabai Ceiba.

Satte mig i ner i lugn och ro och sorterade upp hur jag vill att min tillvaro ska se ut.

Det ger oerhört mycket tillbaka att ge tid till sig själv.  Jag mår så bra av det.

I morgon flyttar Christian härifrån. Det är ett sorgligt avslut, men samtidigt vackert. Jag älskar honom och jag kan säga det till honom innan vi släcker lampan på kvällarna. Det är inte bara slutet på någonting, det är också början på någonting annat. Vad det nu än är så är jag öppen för det.

Precis innan jag somnar mediterar jag på känslan av trygghet och det gör att allting känns okej.

Jag har låtit relationer ta stor plats i mitt liv. Faktum är att de ibland varit hela mitt liv. Att en relation ska ta slut har varit den allra största skräcken som framkallat känslor som tomhet, brist och desperation. 

Allt blev så tydligt för mig när jag hittade ett enkelt rutmönster i boken jag läste i går kväll. För att skapa en känsla av helhet i livet behövs ett gäng olika delar. Mitt liv har dock sett ut så här:

Inte kanske så konstigt att jag känt en enorm ensamhet och tomhet.

Det är så mycket enklare att känna balans när livet är uppdelat i flera små sektioner som alla är betydelsefulla.

Häng inte upp dig alltför mycket på vad de olika delarna kallas, du kan byta ut dem till exakt de delar du vill ha med i livet. (Med hjälpinsats menas någon typ av välgörenhetsgärning eller att på något vis bidra till att världen blir lite bättre).

Om livet är uppdelat i så många olika små delar som du själv verkligen går in i 100-procentigt och värdesätter, då kommer det att se ut så här när en del försvinner:

Visst, det är en ruta som är tom, men det finns fortfarande åtta andra kvar som liksom stadgar upp ditt liv. Det är inte kaos och total obalans.

Många har förstås redan både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Det har jag också haft! Men det som verkligen BETYTT någonting har varit förhållanden. Nu tog jag relationer som exempel, men andra kanske lägger alldeles för stor vikt på sitt jobb och för andra är det bara vännerna som betyder någonting. Det är ju inte heller helt ovanligt att föräldrar lever genom sina barn och den dagen de flyttar ut så ekar livet tomt.

Sedan bör förstås sägas att många redan lever så här. De har bra jämvikt mellan alla sina delar i livet och känner antagligen sällan starka känslor av brist eller obalans. Tyvärr har jag inte varit en av dem.

Jag kan ta ett ganska tydligt exempel från mitt liv: när jag och min ex-kille gjorde slut för tre år sedan så upplevde jag en ofantlig tomhet. Jag kände sådan brist i livet att jag var tvungen att ersätta den med någonting. Ett alternativ hade förstås varit en ny pojkvän, men nu valde jag inte det utan jag valde träning i stället. Så jag tränade fem-sex gånger i veckan. En eller två gånger i veckan med personlig tränare. De passen var de allra mest betydelsefulla för då fick jag hjälp att pusha mig själv mer än vad jag trodde att var möjligt.

Så kom det en dag då min PT var tvungen att ställa in vårt helgpass i sista minuten för att han var sjuk.

Det tog så hårt på mig att jag började gråta. Fattar ni? Jag stod på Folkungagatan med min träningsväska och bölade för att träningen, som jag gjort så ofantligt betydelsefull i mitt liv, tagits ifrån mig.

Ett praktexempel på obalans!

Hur ska man få balans?

Genom att ruta in delarna i ditt liv på det här sättet och för det första medvetengöra var du lägger mest betydelse. Sedan försöka visualisera hur du önskar att dina andra delar var. Till exempel är min mest bristfälliga del vänner.

Jag har försökt komma fram till varför det blivit som det blivit och landat i det faktum att jag aldrig haft lätt att skaffa vänner. Och när jag väl fått vänner som barn har en del av dem (inte alla) kört med mig rätt hårt. Eftersom jag är en person som har svårt att sätta gränser och säga nej så blir jag ett lätt offer för människor som är lagda åt det mer dominanta hållet, vilket har gjort att jag ofta tagits för given och därmed aldrig upplevt det här med vänskap särskilt enkelt – tvärtom. Det här speglar nog mycket hur jag varit som vän i vuxen ålder. Jag har dragit mig undan, aldrig känt mig bekväm och inte gärna litat helt och fullt på någon för det finns alltid en oro och rädsla att bli hunsad med. Jag har spelat roller, sagt ja fast jag menat nej och nästlat in mig i lögner för att jag inte klarat av att tala för min sak.

Så ja, det har varit rätt jäkla krångligt och jobbigt med vänner MEN det betyder ju inte att jag inte kan ändra på saken. Jag försöker vara öppen för nya vänner och gör verkligen mitt allra bästa för att föra mig egen talan så gott jag kan.

Det är den biten jag fortsättningsvis kommer att jobba mest på för lite bättre balans här i livet.

Ikväll sänds ”Djävulsdansen” i SVT, 21.00. Det är en programserie i tre delar om medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Som journalist får jag se program i förväg och jag tittade på det i går.

Det första avsnittet fokuserar på barn som levt med beroende föräldrar. Författaren Hillevi Wahl berättar sin historia om att växa upp med en alkoholiserad mamma.

Att vara medberoende som vuxen är fruktansvärt. Det är en så otroligt stor del av din energi som går åt till relationen. Det är så mycket som handlar om att ta hand om, känna ilska och frustration och att försöka förändra det som är. Mycket ork över till annat blir det inte.

Det här gäller inte bara medberoende, det gäller även andra relationer där en av personerna försöker förändra den andra personen, ”bara hen skulle förstå mina behov skulle allt bli bra”, ”bara hen skulle bete sig på det här viset skulle allt bli bra”. Till slut blir det ett halvtidsjobb att förändra den andra personen.

Och det är synd, för när all energi och kraft går åt till förhållandet så sätts ens egna behov och drömmar åt sidan. Det finns inte så mycket styrka kvar till att starta en webbshop eller skriva en bok eller utbilda sig till djurvårdare på distans, eller vad man nu drömmer om.

Jag tänker på det nu när jag lämnar en relation bakom mig, vad mycket fokus och ork jag kommer att ha till mina drömmar. Egentligen för första gången i mitt liv, med tanke på att det är första gången jag är singel och mår bra.