Jag läser om män som lägger ut sexfilmer på sina ex på nätet (så kallad ”hämndporr”) och jag blir så fruktansvärt illa berörd.

Allt som har med det intima och nakna att göra blir så otroligt förnedrande i samma sekund som man själv inte har makten.

Jag minns en historia från tonåren som jag fortfarande har svårt att tänka på utan att må dåligt.

En tjej hade bråkat med sin sambo efter krogen. De lugnade ner sig och bestämde sig för att sova, klädde av sig och kröp till sängs. Där blossade bråket upp igen och killen blev aggressiv. Så till den milda grad att han knuffade ut henne ur lägenheten och låste dörren. Där stod hon i trapphuset, naken.

Fråntagen all jävla makt. Naken.

Fatta den känslan, att bli tvungen att stå där i trapphuset. Det slutade med att hon sparkade och slog på dörren så en granne vaknade och till slut tog in henne i sin lägenhet och gav henne kläder.

Liknande är troligen den känslan av att se en sexvideo där man själv medverkar spridas på nätet. För att ett ex är svartsjuk, eller i något märkligt försök att vinna sin partner tillbaka. Jag vet knappt vad som är värst (om det nu finns grader i helvetet): att partnern spelat in videon i smyg, eller att han sprider en film som man själv har varit med på att spela in.

Jag tänker ibland på en kort videosnutt som jag vet att min ex-kille har/hade på sin dator. Det var rätt tramsigt, men det var gjort med väldigt mycket kärlek. Jag klär av mig till underkläder och säger någonting på slutet, typ ”saknar dig här hemma” eller ”kom hem nu” eller gud vet vad jag sa. Jag hade nyss fyllt 20. Det blossar om kinderna av skam bara av att skriver de här raderna och då gör jag de ändå med (förhoppningsvis) trygg förvissning om att filmen ALDRIG kommer att åka runt, runt på nätet.

För så ska aldrig någon behöva förnedras.

ALDRIG!

Det finns en bråkscen i filmen ”P.S I love you” som är så insiktsfull att jag nästan skäms varje gång jag ser den. Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket och jag tänker varje gång jag ser den att DEN HÄR GÅNGEN ska jag minsann ta till mig budskapet ordentligt.

Holly (Hillary Swank) och hennes kille Gerry (Gerard Butler) bråkar. Hon är less på att livet aldrig börjar. Hon ser människor som skaffar större lägenheter och barn medan de sitter i sin trånga lägenhet fem trappor upp utan hiss. Hon trivs aldrig på något av sina jobb och han hankar sig fram på en nystartad chaufförfirma utan någon vidare värst koll på om eller när det kommer att börja trilla in pengar. 

Den här jävla strävan efter att lyckan alltid ska komma sen, ”jag ska bara fixa det här och det här först”. Jag ska bara gå ner sju kilo, skaffa en bättre partner, köpa ett större hus. (Boken Nextopia – Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället av Micael Dahlén handlar om just det här). Och visst, den här längtan driver oss framåt. Den gör att vi vill ha mer och bättre och större. Den utvecklar oss som människor. Men den gör också att det är så oerhört svårt, på gränsen till omöjligt, att känna sig hundra procent nöjd med det man har just nu.

Och jag vet inte med er, men jag vill verkligen inte leva så. Jag vill precis som Gerry säger fatta att det här är livet. Det har redan börjat.

”Man kan inte ändra sin partner, bara sig själv”. Jag har hört det uttrycket vadå, 500 gånger, minst. Jag har säkerligen själv svängt mig med det i olika sammanhang.

Ändå har jag tänkt att visst, man kan inte ändra TOTALT på någon. Jag kan givetvis inte gå in och kräva en annan klädstil, helt nya fritidsintressen och ett plötslig fäbless för mysiga skogspromenader. Men några småjusteringar måste jag väl få lov att göra?

Svaret jag kommit fram till är nej. Egentligen inte.

”Meeen”, har jag tänkt, ”det måste ju finnas undantag”. Som exempel: min pojkvän/sambo/fästman Christian  har rökt under hela vårt förhållande. DET måste ju ändå vara ett undantag. Han förstör ju långsamt sitt liv! Jag älskar ju honom! Jag vill (såklart) att hans ska leva så att vi kan bli gamla ihop.

Under ett och ett halvt år har jag tjatat, oroat mig och pikat honom för att han när vi träffades sa att han skulle sluta röka innan han fyllt 30 (han är 29). Jag har köpt sluta-röka-böcker och erbjudit mig att betala hypnos (!). Så en dag för några månader sedan släppte jag min besatthet kring hans rökande. Jag gav upp. Jag tänkte: antingen får jag vara tillsammans med honom och acceptera honom som han är, hela paketet. Eller, om det är så svårt att jag inte klarar av hans rökande så får jag lämna honom. Det är de två valen JAG har.

Ungefär direkt kom jag fram till att jag inte kommer att lämna honom för att han röker. Det enda jag kan göra framöver är att stötta honom den dagen han själv väljer att sluta. Så jag slutade gnata och tjata.

Och jag VET jag att jag låter som någon jävla kunglig hovleverantör av solskenshistorier här, men för två och en halv vecka kom han och meddelade att han skulle sluta röka. Själv sa jag bara några försiktigt uppmuntrande ord.

Sedan låste jag snabbt in mig på toaletten och gjorde yviga segergester och mimade glädjevrål för mig själv.