Carpe diem är ett utslitet och hånat uttryck. I takt med att det blev kylskåpsmagneter, prydnadsskyltar och tatueringar och trycktes precis över-över-över-allt så har ordet tappat sin innebörd. Carpe diem står inte längre för någonting fint, i de allra flesta fall används det i nedsättande eller ironisk ton, någon pratar om att ”fånga dagen” (hö, hö). Det är ett uttryck som är fruktansvärt svårt att ta på allvar.

Det är synd. För att fånga dagen är sannerligen inget vi borde distansera oss ifrån, tvärtom. Folk mår överlag rätt kasst i dag, många är stressade, mår psykiskt dåligt, lider av dålig självkänsla.

ALLA skulle må bra av att ta budskapet till sig. Och då menar jag INTE att man måste trava iväg och köpa en kylskåpsmagnet, utan att faktiskt börja leva mer nu. 

Jag själv och många, många människor jag träffat har en tendens att tro att livet väntar precis runt hörnet. Bara det blir lördagskväll så ska det bli roligt. Bara vi har råd att flytta till en lite större lägenhet så kommer allt att bli bra. Bara jag träffar en kille som är si och så. Bara jag kommer i de där smaljeansen. Bara jag slipper jobba på det här jävla skitjobbet.

PÅ RIKTIGT!? Livet svischar förbi medan du och jag håller på och lägger vår energi och kraft på det som ska göra våra liv perfekta och fulländande. Hur länge ska vi jaga? När ska det vara nog? När vi är 80? 90? När vi är döda? Frågorna upprepas i nästan varenda bok jag läser. Och ja, det är självhjälpsböcker. Och JA jag går i försvarsställning för att jag tyvärr känner att det behövs. För att självhjälpsböcker rackas ner på på samma sätt som uttrycket cape diem. Att vilja må bra är inte okej! Att håna människor som vill må bra – det är okej!

Men medan vi har fullt upp med att göra oss roliga över cape diem-budskap och samtidigt flåsar efter mer pengar och mer kärlek så tickar sekunder och minuterna och timmarna i det här jordelivet nedåt.

Även om jag tänker på det rätt sällan så har det levts jävligt många liv här före mitt. Och de har själva valt hur de levt mellan födseln och döden. Har de uppskattat de små sakerna precis i stunden eller har de hetsat efter någonting större och bättre? Har de sett tusentals soluppgångar och solnedgångar? Har de vågat älska fullt ut? Har de suttit närvarande och lyssnat när människorna de brytt sig om haft någonting att berätta? Har de tagit vara på livet medan det pågick?

Kanske, jag har förstås inget facit att hänvisa till, men kanske.

Kanske är det så att carpe diem:are får stå ut med bli förlöjligade under livets gång.

Men i slutändan kan det mycket väl vara så att det är vi som försökte som haft det allra härligast.

Träning är bra för kroppen. Det är bara så. Ändå ligger man där i soffan och dumstirrar på mobilen i hopp om att motivationen bara ska trilla över den. Jag har ett gäng knep som jag brukar använda som oftast funkar. Funkar de inte så brukar jag bara behöva inse att det verkligen inte var en träningsdag.

1. Gå och klä på dig träningskläderna. Det är absolut inte jobbigt. Men har du väl träningskläderna på dig känns det jättejättedumt att kasta dig tillbaka ner i soffan igen. Tänk att kläderna är din superhjältedräkt. Bara du får på dig kan du bevisa för dig själv att du kan långt mycket mer än vad du trodde att du kunde.

2. Fixa ihop en bra playlist. Ös in med alla låtar du någonsin kan minnas att du tyckt om. Har jag en sprojlansny playlist kan jag liksom inte låta bli att snöra på mig skorna och springa en sväng.

3. Gör bara så mycket du orkar. Har du en tröttdag och det känns som att ett tjockt svart täcke rasat ner över huvudet på dig så ge träningen åtminstone 10 minuter. Det är typ ingenting. Känns det fortfarande lika jävligt efter 10 minuter så är det ju bara att lägga av, känns det lite bättre kan du kanske fortsätta 10 till. Jag har träningsappen tabata (som är gratis) och brukar göra åtminstone två tabator om jag känner att jag absolut inte orkar med någonting annat den dagen.

4. Tänk på träningen kvällen innan. När jag styrketränade mycket så brukade jag spela upp mina pass i huvudet. Jag bestämde vilka övningar jag skulle göra och planerade hur mycket vikt jag skulle lägga på.

5. Hitta det du gillar. På riktigt. Tycker du inte att det är kul att gå till gymmet och slita i vikter så ska du inte göra det. Det finns ungefär en miljon andra sätt att träna på. Gå med i ett innebandylag eller börja dansa zumba istället. Hittar du det som verkligen passar sig kommer du automatiskt känna dig motiverad. På mig brukar det pirra i magen av glädje och förväntan när jag ska på ett yogapass.

6. Under en period när jag gick mycket morgonpromenader brukade jag sova i träningskläderna. Inte allt förstås, men jag brukade i alla fall ha sport-bh och linne på mig. Sedan placerade jag resten av kläderna precis vid sängkanten för att göra det så enkelt som möjligt att komma iväg.

7. Om du verkligen inte orkar träna, tänk i alla fall på att träna. När du ligger där i soffan, fantisera om hur det känns när du springer snabbt, hur fri du känner dig, hur du blir varm i hela kroppen, hur frisk luften du drar ner i dina lungor känns. Tänk på din kropp. Först och främst: den är skapad så att du kan röra på dig. Bara det är ju hela jävla fantastiskt. Kroppen orkar så jävla mycket. Oftast är det hjärnan som fått för sig det ena och det andra om vad vi inte kan eller vågar. Du kan!

Jag har svårt att säga nej. Jag har alltid haft det.

I mitt huvud krävs det alltid en berättigad ursäkt till varför jag säger nej. Det finns det ju inte alltid. Ibland vill man bara inte. Eftersom jag har mått dåligt så har det ofta handlat om att jag helt enkelt inte orkat eller haft lust. Men att hamna i den situationen, att rakt upp och nej säga ”nej jag har inte lust att göra det här med dig”, det är min värsta skräck. För då kommer personen bli ledsen och sårad.

Så för att undvika att någon blir ledsen eller sårad så har jag ljugit. Jag hittar helt enkelt på olika ursäkter till varför jag säger nej. Så jag har hittat på en ursäkt, ljugit, och hatat mig själv för att jag har ljugit, för att jag är en falsk ynkrygg som inte vågar stå upp för mig själv.

Och det här har jag mycket problem med fortfarande. Det handlar om små, små saker, struntsaker egentligen, som jag går med på för att jag inte vågar säga nej. Min psykiater sa att jag ska tänka ”vad är det absolut värsta som kan hända om jag säger nej?”.  Jag glömmer det rätt ofta, men det är faktiskt rätt användbart.

Säg att det handlar om en kompis som frågat om vi ska åka till Oslo tillsammans om två helger. Jag känner direkt att jag absolut inte vill åka till Oslo. Då ska jag alltså tänka vad det värsta som kan hända är.

Och det värsta i den situationen är att min vän ska bli så arg och ledsen att hen säger upp kontakten med mig.

När man drar det scenariot så långt blir det nästan löjligt, om min vän ska sluta umgås med mig för att jag inte vill följa med på någon mercyresa till Oslo, är det då en sund vänskap? 

Nej. Det är det inte. Alltså måste jag kunna säga nej.

Jag tycker också det hjälper att fundera över priset jag betalar för att säga ja i stället för nej. Att min självkänsla och självrespekt får en rejäl törn varje gång. Varje gång jag inte säger nej säger jag också till mig själv att jag inte existerar för min skull, utan för andras. 

Har ni några tips på hur ni brukar tänka så blir jag jätteglad om ni delar med er. Som sagt, jag jobbar fortfarande väldigt mycket med det här och är långt, långt ifrån att vara trygg nejsägare.

Jag fick frågan om jag inte kunde tipsa några självhjälpsböcker jag gillar och tycker att ha hjälpt. Och givetvis kan jag göra det. Här kommer fyra favoriter:

Eckhart Tolle är någon slags konung när det kommer till självhjälpsboksförfattande. ”The power of now” är en rätt tunn men givande bok som hjälpte mig att distansera mig från mina tankar och inse att jag inte är allt det där som maler på upp i huvudet. Vilket är jävligt bra att förstå när det kommer tankar som bara repeterar hur dåligt allting är, hur värdelös jag är och annan skit till ”information”.

En nytolkning och snabbguide av filosofen Soren Kierkegaards tankar om meningen med livet. Jag gick omkring så länge och tänkte att livet verkligen var absurt i sin meningslöshet. I dag tror jag, precis som Kierkegaard resonerar, att det bara är jag själv som kan skapa mening. För att komma ut ur tomheten måste jag hitta min egen tolkning av verkligheten, min sanning.

Har du inte läst ”Hemligheten” är det verkligen på tiden! Boken handlar om anknytningsteorin, om hur du knöt an till dina föräldrar som barn påverkar hur du agerar i dina relationer i dag. Det finns flera olika anknytningstyper och boken är väldigt pedagogiskt skriven. Jag älskar böcker som ger aha-upplevelser och den här ger verkligen det. Plötsligt fattar jag varför jag gör som jag göra i relationer, och varför killar gjort som de gjort mot mig. Jag har också hört om flera singlar som läst boken och blivit medvetna och förändrat sitt beteende och därmed också träffat kärleken!

Den här boken är så utskälld och hånad att jag nästan tycker synd om den. Jag tror verkligen på kraften i positivt tänkande och har flera exempel ur mitt eget liv då attraktionslagen fungerat. Samtidigt har jag flera exempel på när den inte har fungerat, men men. När jag första gången läste ”The secret” var jag så uppfylld av hela idén att jag gjorde följande: en blomaffärstant såg boken jag hade i handen och frågade nyfiket om den, jag berättade att det var ”The secret” och att hon borde läsa den. Två dagar efteråt åkte jag till ett köpcentrum för att hämta en stringhylla jag beställt. På vägen ut när jag kånkade på hyllan fick jag syn på boken i bokhandeln och bara ”jag måste köpa den till den här tanten”. Och så gjorde jag det. Hon blev glad och väldigt konfunderad när jag stegade in med boken strax före hon skulle stänga. Jag fick en fin växt som tack, men den hade jag dessvärre ihjäl bara efter någon vecka (har inte direkt gröna fingrar va).

Den här 1000-sidor tjocka tegelstenen har min kompis rekommenderat till mig med orden ”den kommer att förändra allt”, så det blir nästa bok jag tar mig an!

När jag började läsa självhjälpsböcker för ett år sedan så skämdes jag. 

Precis som jag skämts för så mycket annat här i livet.

För mitt utseende, för den musik jag lyssnat på, för de kläder jag haft på mig, för de filmer jag gillat.

Jag smusslade med böckerna på tunnelbanan, för GUD VAD PINSAMT om någon ser att jag sitter och läser Rhonda Byrne. Då kan ju folk tro att jag är en sån där Självkänsla Nu-flåsigt ickeifrågasättande människa. Men samtidigt vet jag ju med mig själv ATT jag ifrågasätter, jag sväljer inte allt med hull och hår. Jag tar åt mig det jag tycker är vettigt. Men hur ska någon mitt emot mig på tunnelbanan fatta det? Nej, lika bra att gömma pärmen så ingen ser. Jag skämdes över att jag gick några kurser, för att jag var så dum att jag betalade för något som i andras ögon bara är skitsnack och bortkastade pengar.

Nåväl. Allt har sin tid.

Numera skäms jag inte. Inte för självhjälpen i alla fall. Jag kan skämmas för att jag har så dålig kontakt med mina syskon och att jag är så jävla orättvis mot Christian ibland, sådana rimliga saker.

Men varför skulle jag skämmas över självhjälpsböckerna? Jag har varit deprimerad i flera år, jag har tampats med ätstörningar och min självkänsla har varit nere på den absoluta botten. Om de här böckerna och kurserna har hjälpt mig till att idag inte bara orka leva, utan också må bra, vad ska jag då skämmas över? Jag vet med mig själv att jag inte sväljer all information med hull och hår utan att jag noggrant går igenom allt jag läst och hört och sånt jag inte tror på låter jag passera. Jag väljer bara de verktyg som fungerar för mig. Jag gör det här så att jag kan ägna mig åt annat, mer betydelsefulla saker än att sitta och må skit. Det var självhjälpen och yogan som gav mig kraften att säga upp mig för att kunna fokusera mer på mig själv och jobb som känns betydelsefulla för mig. Som att skriva den här bloggen, att skriva krönikor om ämnen som är viktiga. Som att skriva den bok jag vill skriva.

Jag har människor i min närhet som gärna vill raljera över all självhjälp. Oavsett om det är mina böcker eller kurser. De hävdar att det är ”bortkastade pengar” och ”slöseri med tid”. Jag fattar inte hur det kan vara bortkastade pengar (det är inga jättesummor vi pratar om, jag lånar eller köper de allra flesta böckerna för 20 spänn på loppis. Kurserna har kostat mindre än 2000 kronor totalt). Om jag mår bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan, hur kan det då vara bortkastat? Om jag rent konkret har förändrat mitt liv med hjälp av de verktyg jag tagit till mig, hur kan det då vara slöseri med tid?

Förklara gärna så lovar jag att lyssna. Men i mitt huvud får jag det inte att gå ihop.

Jag befarar att många fortfarande lever i tron om att stress är någonting bra. Att du genom att utstråla stress också visar att du har en jävla massa saker på gång. Du visar att du tar ditt jobb på allvar.

Jag trodde det.

I nio år var jag konstant stressad i jobbet. Inom reporteryrket är det lätt att jobba upp en stress eftersom det alltid finns deadlines och du alltid kan göra någonting mer. Ringa ett samtal till, läsa om texten en gång till, ändra formuleringar, skriva om, bättra på. Och så vidare i all evighet.

Alla stressar på olika sätt. Jag har en tendens att låta stressen härja fritt inombords, medan jag utåt sett verkar jag ha saker och ting någorlunda under kontroll. Det blir därför svårt för kollegor eller chefer att urskilja några tecken på att jag håller på att kollapsa totalt. Nu har jag aldrig blivit utbränd, men jag har som många, många andra varit nära. De flesta kollegor jag har haft under åren har, eller har varit nära, att smälla in i väggen.

Vad är det för jävla liv, egentligen?

Jag vet inte mer er andra, men jag ser inte att jag blivit satt på den här jorden för att ligga utbränd i en säng och stirra upp i taket. Det KAN omöjligt vara menat att vi ska flåsa runt i panik med ont i magen och sedan en dag knappt komma upp ur sängen.

När jag nu började frilansa bestämde jag mig att det fick vara nog med stressandet. Jag har stressat tillräckligt. Nu testar jag på någonting helt annat i stället: en lugn tillvaro. Målet är att från grunden lära mig att behålla lugnet i stressade lägen. Att kunna stå mitt i ett kaos och ändå kunna behålla fokus och närvaro.

Hur det går? Ja, jag kan ju säga så här: det är en del att jobba med. Vissa dagar går bättre än andra. Jag mediterar varje vardag, 15-20 minuter, det blir lättare och lättare att tillåta mig själv att ta mig den tiden. Jag försöker också utöver lunchen ta två 5-10 minuters pauser varje dag medan jag jobbar för att göra någonting helt annat. Leka med Stoffe, gå ut på gården en sväng. Lyssna på en låt.

Innebär det här att jag kommer att tjäna mindre pengar? Kanske. Men det må så vara till en början. Jag har så det täcker hyran och räkningarna och lite till. Det räcker för mig.

Ibland tänker jag att det är lustigt, att jag kämpar så med att jobba bort ett beteende som jag jobbat så länge med att bygga upp och underhålla.

På helgerna försöker jag ha datorförbud så gott det går. Veckorna får vara lite som de är. Ett tag hade jag en regel för mig själv om att jag inte skulle surfa på mobilen alls i sängen. Men jag märkte snabbt att det inte funkade. Vissa kvällar kan jag bara inte sova och då måste jag få dumscrolla igenom Facebook i brist på annat.

Men på helgerna försöker jag koppla bort. Bara vara i livet. 

Nu lyckades jag inte hålla exakt hela helgen igenom, utan slog upp datorn för 30 minuter sedan, men det är som det är.

Christian och jag bestämde redan i fredags eftermiddag att vi skulle göra den här helgen till en riktig succéhelg. Och det lyckades vi med! Både lördag och söndag har vi hängt i hundrastgården i Blåsut i solskenet. Jag har varit ute och sprungit två korta rundor, så korta att de knappast gör mycket för konditionen, men för psyket är det så otroligt behövligt. Jag lovar, i nio fall av tio när jag fastnar i mina tankar skulle det gå att ”bota” med 20 minuter joggning. Men det är lättare att säga än att faktiskt göra många gånger.

Dessutom var jag på ett yogaevent i lördags med fokus på armbalanser som gör att jag i dag har rätt mycket träningsvärk. I går kväll kollade vi på Melodifestivalen och gjorde veganburgare som var:

1. goda.

2. inte föll isär.

Receptet på red hot chiliburgarna finns här. 

Dessutom har jag proppat i mig ett rör singoallakex i ren och skär glädje över att de är vegan-okej!

Det är förresten söndag. Tidigare min absolut värsta, mest ångestfyllda dag. Sedan jag slutade jobba som fast anställd så har jag inte känt av söndagsångest en enda gång. Jag tror att det är en väldigt stark indikator på att jag jobbar på precis det sätt jag ska jobba, med de saker jag vill jobba med.

Det finns ett ”steg” i relationer som jag tror är VÄLDIGT viktigt att jobba bort om man ska klara av att ha en lång och bra relation. Jag skriver det här för att jag hamnat där själv och jag ser ofta par som är där.

DÄR är när förälskelsen har blivit vardag. När det inte alls finns något rosaskimrande runt den där personen som sitter mitt emot en vid köksbordet på morgnarna.

Tvärt om. 

Han smaskar ljudligt på frukostmackan och prasslar överdrivet mycket med tidningen. Och han lyssnar inte när du pratar. Och han torkar inte upp smulorna efter sig. Och han bäddar inte sängen. Och den jäveln glömmer till och med och ta ut soporna när han ska gå. Och det här känner du dig tvungen att tjata och gnata om. (Han kan i det här fallet givetvis bytas ut till hon eller hen eller vad man känner för just i dag).

Är ni med på vad jag menar? Den här ilskan och irritationen brukar bubbla upp förr eller senare i relationen. Jag vet en äldre kvinna som inte klarade av att äta på samma tider som sin man för hon tyckte att han sörplade och smaskade så mycket vid matbordet. Vissa hävdar att det ju ”bara är kärlek” när två människor sitter och hackar på varandra. Jag tycker inte det. Jag tycker att det handlar om brist på respekt och en vilja att få den andra att må dåligt.

Det må liksom låta småroligt och gulligt med ett par som varit ihop i en evighet som sitter och klankar ner på varandra, men faktum är att om man slänger sig in i den här irritationsloopen så tror jag att det kommer bli problem och skapa olycka. Snart kommer du att pika din partner för allt hen gör. Det går en tid och snart ser du INTE ditt livs stora kärlek utan bara ett enda stort vandrande irritationsobjekt komma in genom dörren. Det är inte bra.

Och det här gör jag mitt bästa för att jobba bort. För annars kommer man troligtvis bli olycklig.

Jag försöker byta ut varje irritationstanke och ersätta den mot en bra tanke om personen. Tankar är alltid utbytbara. Men det är jättesvårt, för det handlar om mental träning och sånt kräver en jäkla massa jobb. Men gör man det ett tag så går det lättare och lättare efter ett tag. Precis som med all annan träning. Som alltid är det ju viktigt att prata om problemet. Förklara: Jag känner mig irriterad på dig, men jag gör mitt bästa för att jobba bort det. Kanske kan ni prata om det direkt när känslan dyker upp? Skratta åt det löjliga i att du sitter med en av de människor du älskar mest på jorden och stör dig på tidningsprassel.

Sedan finns det förstås människor som inte upplever det som något problem. Som tycker att gnabbet ÄR kärleken. Och visst. Kör på. Whatever floats your boat. Det här är bara några av mina tankar. 

För drygt tre månader sedan var jag helt inställd på att flytta till Malta. Jag var helt salig bara av tanken. Trots att jag inte visste hur det skulle lösa sig med jobb för mig där, om jag skulle kunna fortsätta jobba för svenska tidningar eller om jag skulle bli tvungen att hitta på något annat så var jag helt redo att leva i den ovissheten och bara förlita mig på att jag löser det. Precis som jag löst allt annat hittills i livet.

Jag har alltid velat bo utomlands, gärna vid medelhavet. Det här är absolut inte originellt på något sätt, men mitt psyke mår inte bra av kyla och mörker. 

Varje dag ägnade jag massor av tid åt att fantisera om hur livet skulle bli på Malta. Om och om igen spelade jag upp en film i mitt huvud om hur mina dagar skulle se ut. Jag skulle stiga upp tidigt på morgonen och yoga, kanske gå en promenad medan solen fortfarande inte stod högt på himlen. Gå ner till fruktbilen och köpa min frukost. Äta på balkongen. Gå ut på kvällarna när det är svalare i luften och titta på folk längs strandpromenaderna. Kanske åka på badutflykter till den lilla ön Gozo på helgerna. Leva livet i en helt annan takt än tidigare. Leva med mindre inkomst, men med bättre livskvalitet.

Jag googlade fram all möjlig information, jag läste bloggar och facebookgrupper. Jag ville det här så fruktansvärt jävla gärna.

Några dagar efter jul visade det sig att det av olika orsaker inte alls skulle bli någon Maltaflytt.

Tillvaron blev rätt deppig ett tag. Att hantera nederlag är inte min bästa genre.

Där handlar det så mycket om tilltro. Av någon anledning var det inte menat att vi skulle flytta nu. Kanske gör vi det i framtiden, kanske blir det inte så. Ju snabbare jag kan anpassa mig till att det inte blev som jag tänkt mig, desto bättre kommer jag att må. Nu blev livet annorlunda.

Nu har jag Stoffe i stället. Och det är fanimej inte dåligt.

Det var Oscarsgalan i natt. Och precis som med mycket annat på tv blir vissa människor väldigt upprörda. Det är kritiker och hobbytyckare som från sina olika plattformar skriker om att det inte håller måttet. Att det inte är så roligt som det borde vara. Det borde göras annorlunda.

Jag har själv inte sett galan, men jag har läst mig till att en av de komiska höjdpunkterna var att Ellen Degeneres delade ut pizza. Och ja. På pappret låter det ju inte som något man garvar läppen av sig åt MEN som sagt, jag har inte sett det med egna ögon.

I Sverige är det samma sak med Melodifestivalen. Folk tycker visst att den är usel i år. Programledarna håller inte, manus håller inte och bidragen håller inte heller. Och jag kan hålla med, det är inte mindblowing-tv som visas på lördagskvällarna.

Men. Oftast när jag ser halvdan tv som kostar massvis med miljoner så blir jag ändå glad.

Jag blir glad för det visar att det inte är så jävla lätt. Och det speglar tillvaron i stort. Den är ganska så jävla medelmåttig. Och för mig ger det hopp. För det betyder att det finns en chans. Om till exempel jag skulle få för mig att skriva ett manus till Melodifestivalen så skulle jag kunna göra det! Jag VET att jag skulle kunna samla ihop ett gäng av mina kollegor och vänner och göra ett manus som skulle vara snäppet bättre, förhoppningsvis rätt jävla mycket bättre, än det som visas på tv nu. SVT kanske inte hade gått med på att använda det, men nu är inte riktigt det poängen här, det är känslan som är viktigast. Och det är fanimej ingen dålig känsla.

För mig som yrkesperson så tror jag att det här är ett mer hälsosamt sätt att tänka än att jag bara sitter och klagar över hur dåligt det är (obs! Jag har länge varit och är ibland fortfarande en person som klagar ut i tomma intet!).

Det här gäller förstås gäller förstås andra yrkesgrupper också.

Om du är stylist eller modeorakel går det att lägga massvis med energi på att tänka och klaga högt över ”hur fult alla klär sig”. Det går också att bara notera det och i stället tänka på hur jävla mycket enklare det blir för dig att sticka ut från den grå massan. Om du är träningsinstruktör kan du irritera dig på hur trista och omotiverade pass alla andra instruktörer har. ELLER, så kan du tänka att det ju faktiskt är någonting positivt för dig och dina pass. Samma sak om du är busschaffis, barndagvårdare eller keramiker.

Det handlar bara om att byta fokus. Bort från meningslöst klagande.

För meningslöst klagande är så … meningslöst.