Det här är en liten fortsättning på det förra inlägget, apropå att oroa sig och ta in alltför mycket information så man själv blir alldeles lost i tillvaron.

Grejen är så här, och jisses vad det här är svårt, jag vill verkligen inte att det här ska låta för flummigt, men om du tänker noga efter så är det inget flum: vi har alla så sinnessjukt mycket styrka i oss. Egentligen, i den bästa av världar, skulle vi i alla vardagssituationer lyssna inåt först.

Men vi gör inte det, för vi har så mycket press utifrån. Det är lärare, kollegor, vänner, partners, släktingar och ”experter” på olika forum på nätet som tror sig veta bättre än vi själva om hur och vad vi borde göra. Plussa då på att många av oss gärna vill vara till lags och inte sticka ut. Många har dessutom en stor skopa dåligt självförtroende. Med alla de här dåliga förutsättningarna är det inte lätt att veta varken in eller ut.

Det här märks speciellt när man vill göra en förändring i livet. Då dyker många förståsigpåare upp. 

För ett och ett halvt år sedan när jag skulle köpa en lägenhet till exempel. Allt jag visste var att jag ville ha en lägenhet med vita golv och en liten gård med en gräsplätt utanför. Gärna nära tunnelbanan.

Då fanns det mäklare som hävdade att jag MÅSTE köpa en lägenhet i innerstan även om det blir lite för dyrt för mig, för en lägenhet där kommer aldrig att sjunka i värde.

Bekanta målade upp skräckscenarion om att jag ABSOLUT inte kan ta ett lån nu, för det är den sämsta tiden någonsin och ekonomibubblan kommer att spricka typ en kvart efter att jag skrivit på papperna för lägenheten.

Andra sa ”det är bäst att köpa norr om stan nu”. Andra sa ”just nu är det bäst att köpa i Årsta”.

Jaha jaha jaha.

Mitt i allt det där stod jag själv helt vilsen. Började tvivla på allt.

Som tur var hade jag självförtroende nog när jag hittade min lägenheten i Enskede. (Behöver jag ens tillägga att jag aldrig ångrat mig en sekund?). Ibland handlar det bara om att lyssna inåt. Stänga av helt utåt. För folk tycker så mycket hela, hela tiden. Låt dem tycka då. Men inne i dig finns en önskan som är  din egen. Den som fanns där från början. Lyssna på den. Låt den för Guds skull bli starkare än allt det där kacklet utifrån.

Tanken på det här kan göra mig alldeles pirrig i hela kroppen: allt jag är går att förändra. Många tänker direkt på utseende och visst, har jag 50 000 så går det att fixa till både det ena och det andra på kroppen. Men jag är mest förtjust vid tanken på att ändra tankar. 

En övning som var en sjujävla aha-upplevelse för mig var den här:

Ställ timern på mobilen på åtta minuter, blunda och observera dina tankar.

Först kommer det att vara tyst en stund, men rätt snart börjar det dyka upp både det ena och det andra. Första gången jag gjorde det här blev jag helt chockad över hur negativa och rent ut sagt vedervärdiga mina tankar är.

Så här kunde det låta: 

– Jaha, vad är det här för löjlig övning?

– Vad är det du tror att du ska hitta bland dina tankar, det är väl bara helt vanliga tankar, du vet väl vad du tänker eller har du gått och blivit dum i huvudet?”

– Seriöst, lägg av med det här flummet nu, gå och gör någonting vettigt i stället. 

– Träna, det borde du göra. Du har ett gymkort som kostar 550 spänn i månaden. Tänk om du skulle kila iväg och använda det i stället för att sitta här och leka Dalai Lama. Magrutorna lär ju inte direkt ploppa fram av sig självt. 

– Du. Vad tror du att folk skulle säga om dig om de visste att du ”försöker läsa av dina tankar”. Haha! Allvarligt, du skulle spärras in. Lägg av nu. På riktigt. Håll inte på en massa. Det här är dumt. Du är dum. Dessutom borde du verkligen träna. Det är ju inte direkt så att byxorna du har på sig sitter bra. 

Ni hör ju. Det var fruktansvärda grejer goin’ on in there. Jag tvivlade totalt på mig själv. Jag unnade mig inte ens att sitta ner och betrakta mina tankar i åtta stackars minuter utan att jag attackerade mig själv med full kraft. Om de beter sig så här för att jag ska sitta tyst i några minuter, hur måste de då inte gå bananas när jag till exempel gjort ett jobb? Om min hjärna motarbetade mig på det här viset var det väl kanske inte så konstigt att jag tyckte att tillvaron var motig, ibland snudd på outhärdlig. 

Men – att ha avslöjat tankarna innebar också en möjlighet. För det man är medveten om, det kan man som tur är förändra. Precis som man kan gå till en frisör och byta frisyr! Tänk! Det är ju hur festligt som helst! Med det sagt inte sagt att det är lätt. Jag har kämpat i ett år nu och hamnar ändå i rejäla svackor nu och då. Men så här försöker jag göra i alla fall: lägg märke till de dåliga tankarna när de kommer. Bestäm dig för att de ska bort. Byt ut dem! Tänk på din bästa kompis, din mammas kanelbullar, Morgan Freeman, att cykla i nedförsbacke på sommaren – whatever floats your boat.

(Det är kanske inte så konstigt att man är så go och gal’ när man är förälskad, då tänker man ju bara härliga glada tankar mest hela tiden).

Det här låter banalt och enkelt. Men det är väldigt svårt. I alla fall i början. De dåliga tankarna kommer att komma igen och igen och igen och igen. Men då är det bara att notera dem och byta ut dem igen och igen och igen. Är det väldigt jobbigt, känner du att du måste byta ut tankarna hela tiden, då är det för att du tänkt massvis med dåligheter hela tiden. Och då behöver du VERKLIGEN den här träningen. Vill och vågar du testa så ge det en dag i alla fall. Gör det ingenting för dig så släpper du det och går vidare i livet. Äter köttbullar, kollar på någon film med Cameron Diaz i huvudrollen och glömmer alltihop. Det är inte konstigare än så.

Jag har använt mig att väldigt mycket cynism och ironi i mina dar.

Alldeles för mycket, skulle jag vilja påstå.

Allt kulminerade för drygt 2 1/2 år sedan. Det var sommar och jag satt i min lägenhet på Södermalm i Stockholm och tänkte som vanligt att livet är värdelöst. Jag ville verkligen inte leva. Jag var så rastlös och uttråkad att det kröp i kroppen, alltmedan solen gassade utanför. Så flög tanken i mig att jag skulle cykla till stranden, men jag var helt förlamad av mina tankar. Varför ska jag åka till stranden för? Stranden, vad är det för jävla ställe, egentligen? En tummelplats för skrikande ungar och kvinnor insmorda i morotsolja? Om livet redan är överjävligt, varför ska jag då göra det ännu värre genom att paketera in min blekfeta kropp i en för liten bikini och trängas bland människor som på allvar gör patetiska saker som att spela strandpingis och tar ”sköna” instagrambilder.

Men, tänkte jag. Jag kanske kan åka till stranden, fast ironiskt? Verkligen löpa linan ut: ha med mig picknickkorg (”som att jag på allvar skulle ha en picknickkorg”) med mariekex och deppiga vindruvor, en stor strandfilt, några gamla nummer av Det bästa och bara ”myza i solen ;-)”. På så vis kan jag vara på stranden, men jag distanserar mig ändå från strandlivet för jag är ju inte där PÅ ALLVAR.

Någonstans exakt DÄR började jag inse att jag gått för långt. Men det skulle ta sin lilla tid innan jag tog tag i eländet på riktigt.

Min cynism innebar att jag föraktade andra människor. Jag kunde ofta säga rakt ut att ”jag hatar människor”. Jag avskydde folk för att de trodde att det fanns något att leva för. Att de kämpade med sina löjliga IKEA-söndagar och renoverade hus och sedan ojade sig över hur jobbigt det är att renovera hus (???).

Mitt försvar var att jag hatade mig själv lika mycket. Jag såg ner på och förminskade allt jag gjorde. Vad jag än tog mig för (om jag nu ens tog mig för något, oftast var jag helt handlingsförlamad) var jag tvungen att rättfärdiga med någon drypande ironisk och distanserande kommentar  av typen ”nu har man visst blivit någon go’ och gla’ tjej som äter glass i solen”.

När man blir förälskad är det inte helt enkelt att upprätthålla cynismen på samma sätt. Det är jävligt svårt faktiskt. Jag försökte mitt bästa på min förra blogg, men det gick väl så där. Och det fick jag också höra:

– Din blogg var så mycket bättre när du var singel och deppig.

Ja sånt gjorde ju inte saken bättre. Och jag mådde bara sämre och sämre igen. Jag visste att jag behövde bryta mig loss från cynismen för att kunna må bra. För att orka leva. Att bli lycklig var det enda jag ville. Men samtidigt, människor i min omgivning uppskattade mig för den där svartsynta människan jag var. Vem skulle tycka om mig om jag inte var hon? Faktum var att jag inte hade någon aning om vem jag var utan cynismen. Då var min personlighet bara ett ängsligt, darrigt löv.

Att till slut inse att jag MÅSTE släppa taget för att verkligen börja må bra igen var hemskt. Jag var avklädd och sårbar. Jag var ingen alls. 

Nu har det gått ett år sedan jag tvingade mig själv till förändring. Och jag har jobbat och slitit med mig själv. Jag har använt mig av det värsta jag förut kunde tänka mig: självhjälpsböcker. Högvis med självhjälpsböcker. Men nu har jag har modet att gå till stranden på ALLVAR. Jag har en picknickkorg på allvar. Jag är inte alls på det klara med vem jag är. Men jag tänker att det får ta sin tid. Och det är okej. Jag är okej.

Och viktigast av allt: jag vill inte bara dö längre.

Under helgen kände jag mig väldigt oroad av flera olika anledningar.

Ångest som jag numera oftast bara får små glimtar av slog till med full kraft. Och jag märker hur nära till hands det ligger för mig att börja äta. Då pratar vi inte om att tröstäta en macka och gå och lägga sig, utan regelrätt hetsätning. Mer något i stil med tolv mackor, ett paket kakor och en liter glass. Utan att tänka, bara trycka in maten för att döva oron. Det hemska självhatet som kommer efteråt. Skamkänslorna som väller upp. Den starka viljan att få bort allt äckligt ur kroppen, nu både ångesten och maten.

Den här gången blev ingen hetsätning. Jag stoppade mig själv.

Jag har inte hetsätit på ett halvt år och jag har inte kräkts på säkert fem år. (Jubel och applåder!)

Men jag googlar och läser bloggar om bulimi och det vidriga med den här sjukdomen är att den bara kan pågå. Det finns folk som kämpat i 20-25 ÅR. Och jag fattar det. För varje gång efter varje anfall så tänker man ”nu ska jag sluta”. Men det är lite som med folk som bestämmer sig för att gå ner i vikt, de som rebootar sitt liv varje måndag och bara ”nu, nu ska jag leva hälsosamt och gå ner fem kilo”. Det är lättare sagt än gjort att gå ner de där förbannade fem kilona. Och OM man väl lyckas gå ner så är det ett helvete att inte gå upp dem igen.

Jag önskar jag kunde säga att jag slutade kräkas för att jag ville vara snäll mot mig själv. Men så var det inte. Jag slutade för att mina tänder höll på att förstöras totalt (min tandläkare sa till och med att jag skulle bli tandlös).

Att sluta hetsäta och främst: att sluta TÄNKA på mat hela jävla tiden var det svåraste. Vad ska jag äta? När ska jag äta? Vad borde jag äta? Vad är jag sugen på? Varför åt jag det där? Om jag äter det här hälsosamma, vad kan jag då unna mig sen? Jag tror att många, inte bara ätstörningsdrabbade känner sig rätt hemmastadda i de här tankegångarna.

Jag gjorde mig av med tankarna med en typ av KBT-metod som kallas ACT samt mindfulness. Jag har inte gått i någon terapi utan jag har läst böcker om det och det har fungerat för mig.

I korta drag går det ut på att tänka på att jag tänker på mat. När en tanke om mat dyker upp så välkomnar jag den. ”Jahaja, här dök det upp en tanke om mat. Vad intressant”. Jag kämpar inte emot, utan jag låter bara tanken finnas där varje gång en tanke om mat dyker upp (vilket det ju när jag började med det här gjorde ungefär en gång i minuten). Om jag har tillräckligt med sinnesnärvaro så försöker jag också att andas djupa andetag, men oftast är man ju så mitt uppe i saker och ting så det glöms bort.

Om du är sån, att du tänker mycket på mat så kan det ju vara värt ett försök. Boken ”Lyckofällan” är inte så sexigt skriven, men den hjälpte mig en liten bit på traven. (Jag har tips på fler böcker, det är bara att höra av dig om du vill ha fler!)

För allvarligt, och det är här från djupet av mitt hjärta: Att inte tänka tvångsmässigt på mat varenda vaken minut, det är fanimej något av det allra största och finaste jag gett mig själv.

Jag försöker lära mig mer och mer om hur enkelt livet kan vara. Det senaste året har det äntligen gått upp för mig att min skit sitter i mitt huvud – och att jag när som helst kan stanna upp och notera vad det är som rörs och förs där inne. Genom att observera tankarna blir saker och ting så mycket lättare.

Ta i dag som exempel.

Christian och jag satt i köket och drack vin i går. Det var himla trevligt. Vi hade musikquiz och pratade om roliga idéer vi borde förverkliga. Jag blev till och med så full att jag vid tolvsnåret föreslog att vi skulle hångla med varandra som om det var första gången vi träffades.

Så i dag då: det är totalt kaos i mitt huvud. Jag ångrar att jag drack för mycket. Jag har säkert gått igenom 200 gånger i mitt huvud exakt hur mycket jag drack och tänkt på när jag borde ha slutat. Jag oroar mig för hur jag ska må om någon timme när vi ska i väg och spela badminton. Jag oroar mig PÅ RIKTIGT över att mina tänder blivit sämre av allt rödvin (jag är besatt av min tandhygien på ett ohälsosamt sätt). I ljuset av i dag är gårdagen det sämsta som någonsin hänt mig. Jag har svikit mig själv, jag har tappat kontrollen och druckit mer än vad jag borde, mer än vad som är bra för min kropp.

Det här är inget nytt. Det är samma saker som mal på i mitt huvud efter varje utekväll.

Men nu försöker jag tänka så här: just nu sitter jag i min soffa. I vår lägenhet som jag älskar. Christian, som jag älskar, sitter vid sin dator (på en fåtölj som jag älskar). Jag tittar ut och det är en fridfull syn av snön som vilar på grannhusets tak. Jag andas några djupa andetag. Ingenting runt omkring mig är kaos. Allt är stilla, lugnt. Andas. Mina tankar pågår i mitt huvud, men också bara just där inne. Ju mer jag andas, ju mer jag tillåter allt att vara precis som det är. Och desto lugnare känner jag mig.

Allt är okej. Andas. Allt är precis som det ska vara.

Och livet är rätt fint ändå.

(Bilderna är från en promenad i Värmland över nyårshelgen. Det är inte direkt den fulaste miljön man kan vistas i, om man säger så.)

Så här jobbar jag på dagarna. Jag sitter i soffan och skriver och jag är så fruktansvärt lycklig över att jag kan göra det. Men en sak jag kämpar med just nu är att förstå och acceptera att min dröm är min egen och inte alla människor på jordens.

Så här: jag har suttit på tidningsredaktion och jobbat i tio år. Gudarna ska veta att jag lärt mig miljontals saker och att jag har haft underbara kollegor. Samtidigt har jag alltid känt att det har skavt lite. Under åren som passerat så har jag längtat till något annat. Jag vill ha friheten. Jag vill jobba hemifrån eller från ett kafé, inte lunka till en och samma kontorsstol varje dag. Men missförstå inte nu, den här önskan har jag inte haft för att jag är otacksam på något vis över de jobb jag haft, jag förstår gott och väl att åren på redaktion har möjliggjort att jag nu fick en bra skjuts in i frilanslivet. Jag har fått visa vad jag går för på Sveriges största tidning och mina chefer har hela tiden trott på mig (hoppas jag i alla fall). Det hade inte varit helt lätt att komma direkt från Åland, utan att egentligen känna någon, och bara ”jag vill blogga och skriva krönikor och göra reportage om sånt jag tycker är kul”. Uppdragsgivare hade förmodligen trott att jag var en dåre med storhetsvansinne och blockerat min mejladress.

Samtidigt: det var för bara några månader sedan jag insåg att jag KUNDE göra det här.

Före det trodde jag att det var en omöjlighet att säga upp mig och satsa på det jag verkligen vill göra. Jag tänkte att ingen vet vem jag är och att jag med tiden nog bara blivit sämre och sämre på att skriva. Under mina svartaste stunder tänkte jag liksom att mina chefer höll krismöten om hur de skulle få bort mig från min tjänst.

Jag hade alltså min dröm formulerad för mig, men jag fattade inte hur det skulle gå till i praktiken.

Till slut insåg jag att det aldrig skulle komma något rätt tillfälle. Jag måste skapa det själv. För även om man ibland inbillar sig att man ska ”bli upptäckt” och att någon annan ska ge en precis det där man alltid har önskat (”om jag bara jobbar tillräckligt hårt”) – så händer det så VÄLDIGT, väldigt sällan. (Exempelvis kunde jag sitta och fantisera om att någon skulle knacka på dörren med ett erbjudande om att ge mig en blogg och ett bokkontrakt så jag kunde försörja mig. Haha …).

Nu, hur som helst, nu när jag har tagit det här steget och blivit frilansare så har det kommit en annan ful grej på köpet. Jag vill att ALLA andra ska göra det jag har gjort. Bara satsa allt på sina drömmar.

Christian brukar titta på bekymrat på mig när jag pratar om det. För alla är inte på den plats jag råkade vara nu. Alla är inte redo att satsa. Och dessutom – kanske viktigast av allt – ALLA VILL INTE SATSA! Det finns tusen och åter tusentals människor där ute som är JÄTTENÖJDA med precis vad de gör just nu. De går till sitt jobb, jobbar med sina härliga kollegor, har en fast inkomst – en trygghet som gudarna ska veta att jag inte kommer att ha framöver. De har ett lugn och en tillfredsställelse som jag så många gånger önskat att jag kunde ha haft, för allting hade varit så mycket enklare om jag bara hållit käft, suttit i båten och jobbat vidare. Men alla är inte som jag.

Jag måste bara få in det här informationen i min huvud. Jag ber om ursäkt om det tar sin lilla tid.

Någonstans där för ett år sedan så insåg jag också att jag måste bli snällare mot mig själv.

Det var inte heller det lättaste för jag hade en ENORMT självhat att stångas emot. Dessutom hade jag byggt upp en tillvaro som gick ut på att jag var ironisk eller sarkastisk när det gällde … allt.

Så här kunde det låta:

Snälla Zandra: Din stackare, du är ju helt vilse i tillvaron! Sätt dig ner här, drick något gott och skriv en lista på vad du egentligen vill med livet.

Självhats-Zandra: Okej? Så jag ska alltså sätta pränt på saker så jag sedan kan ha svart på vitt vilka patetiska drömmar jag misslyckats med här i livet?

Snälla Zandra: De är väl inget fel eller fult med att att formulera sina drömmar? Hur ska du annars veta vart du är på väg?

Självhats-Zandra: Vadå på väg? Det som händer det händer väl. Om jag bara gör det jag alltid har gjort så kommer väl saker och ting förändras med tiden, förhoppningsvis till det bättre. Eller så går allting åt helvete.

Ja, så där höll jag på och stred med mig själv. Fram och tillbaka. Det slutade med att jag kompromissade och skrev en liten lista med skammen hettande i ansiktet, för vem fan vad jag att sitta och drömma så stort?

Listan såg ut så här: 

Jag vill frilansa och jobba hemifrån.

Jag vill skriva om ämnen som jag verkligen brinner för: träning, hälsa, personlig utveckling (att ens formulera det, ”personlig utveckling” för mig själv var en pärs ska ni veta, för hur mycket har inte jag spottat och hånat min mamma som började utbilda sig inom ämnet för flera år sedan), relationer, kärlek, intressanta människoöden.

Jag vill skriva en bok som blir utgiven och förhoppningsvis någon läser.

Jag vill skriva krönikor och blogga.

Jag vill ha råd med mitt och Christians bröllop.

Jag vill kunna äta vad jag vill och inte hålla på och noja och oroa mig över att gå upp i vikt.

Jag vill få lugn och ro inombords.

Det lustiga är, att nu ett år senare, så sitter jag här: Jag har sagt upp mig från mitt jobb på nöjesredaktionen på Aftonbladet. Jag sitter hemma och jobbar. Jag har hunnit skaffa en blogg, jag kommer att skriva krönikor för Aftonbladet Wendela, jag har i alla fall skaffat en par frilanskontakter där jag får sälja in idéer som jag själv brinner för. Efter semestern började jag med yoga som när det är som bäst lyckas, på ett väldigt varligt och fint sätt, få mig ur ur mitt jävla ältande om dåtid och framtid.

Jag påstår inte att allt är frid och fröjd och glada jävla dagar. Men jag har äntligen tagit itu med mig själv, och det var verkligen på tiden.

För ett år sedan såg jag ut så här.

Nu kan det tyckas märkligt att publicera en bild på sig själv i badrock vid badrumsspegeln, men nu råkar den (bilden, inte badrocken) spela en väldigt stor roll i sammanhanget. Och det viktiga är att den är tagen för ett år sedan.

För i januari i fjol hände någonting (för mig) helt världsomvälvande. Jag låg hemma i badkaret hos mamma. Som vanligt ältade jag, saker jag sagt och gjort. Saker folk sagt och gjort mot mig. Min bristfälliga kropp. Mitt otillräcklighet i jobbet. Dåligheter, dåligheter, dåligheter. Jag kanske kan nämna att jag varit mer eller mindre deprimerad de senaste sex-sju åren.

Sedan var det plötsligt som om fan flög i mig. Jag fick nog. Jag orkade inte mer. Antingen fick jag skrida till verket och avsluta det här jordelivet – eller så fick jag ändra inställning.

Jag bestämde mig för det sistnämnda. Sagt och gjort, jag stegade upp ur badkaret med en helt ny syn på livet: en glad syn. Jag gick till köket, satte mig vid köksbordet bland mina syskon, log och sa ja till allt. Jag suckade inte och bad dem vara tysta, utan jag lyssnade, skrattade, frågade och deltog.

Nu kanske ni tror att det här var en glädje som höll. Som klamrat sig fast enda tills i dag – att jag numera är en sorglös glad skit.

Så var det inte.

Jag orkade upprätthålla glädjen i ungefär tre timmar. Sedan gled jag tillbaka ner i mitt välkända svarta hål.

Det var där och då jag fick insikt nummer två: Det kommer att krävas jobb. Hårt slitigt jobb. Men det är jobb som måste utföras, för som jag hade det tidigare kunde jag absolut inte ha det. Det skulle bara leda till ett bittert och jävligt deprimerande liv, eller eventuellt en för tidig död.

Det här jobbet, som på långa vägar är klart än, har inneburit säkert 30-40 olika självhjälpsböcker. En psykolog som var alldeles för snäll. Hundratals tanke- och andningsövningar. En månads resande. Ett halvårs nykterhet. En uppsägning. Och ett spirande yogaintresse.

Det här förändringsarbetet ska den här bloggen handla. Bland annat.

Bland mycket, mycket annat.

Jag är väldigt glad om ni vill följa med. Och om ni gillar det också vill dela med er och tipsa om den här bloggen till andra, så att det kan bli några stycken som läser den. Det blir mycket festligare så.