Den här månaden ska jag testa detox till en kommande artikel i Wellness. De tre första dagarna ska jag bara dricka juice. Eftersom jag:

1. Är lat storstadsbo

2. Inte har någon sån där avancerad juicepress

har jag beställt färdigpressade juicer som levererades hem till mig hastigt och lustigt i går kväll. Efter tre dagar ska jag äta soppor på broccoli och sånt i fyra dagar och sen ska väl kroppen vara någorlunda renad, hoppas jag.

Just nu läser jag Den självläkande människan av Sanna Edhin och jag känner verkligen inte för att stoppa några som helst dåligheter i kroppen. Jag tycker det är så otroligt intressant att se på kroppen som en helhet och inte bara betraktade den rakt upp och ner som en maskin som bara ska fungera. I västvärlden är vi väldigt duktiga på att äta mediciner för att dämpa olika symptom, men som jag sagt tidigare: vad beror på symtomen på? Det är ju det där man måste utröna för att kunna bli frisk på riktigt.

Jag tror verkligen att allt handlar om ett flöde mellan matens näring, känslor, tankar och livsenergi.

Jag har alltid varit en sjuk person. Ofta haft ont i halsen, förkylningar som aldrig går över, varit lättfrusen, haft olika slags utslag, haft lätt att svullna upp. Sanna skriver i boken om hur avfallsprodukter och gifter samlas i de egna vävnaderna och visar sig genom svullnad, främst runt hakan/halsen och runt magen. Jag kan bara skratta. Mitt allra största problem när jag var deprimerad och drack mycket var inte hur jag skulle börja må bra utan att det samlades vad jag då kallade ”fläbb” runt hakan/halsen. 

Det säger väl rätt mycket att jag tvekade inför frilanslivet för att jag var så rädd för vad som skulle hända om jag blev sjuk.

Nu har jag inte varit sjuk en enda gång på över ett år. Jag är övertygad om att det handlar om att jag känner mig energifylld och är på rätt väg i livet. Jag tyngs inte av negativa känslor som oro, frustration, irritation och ilska. De flesta dagar känner jag mig lätt i kroppen på ett sätt jag aldrig gjort tidigare i livet.

Jag är därför inte heller tvungen att äta mig proppmätt för att få den här ofamnande och ”härliga” känslan av trygghet som jag många gånger sökt från mat (en känsla som sedan snabbt gått över i ångest).

Allt, allt, allt hänger ihop. Kroppen, kosten, känslorna, själen, människorna du omger dig med, dina tankar, andningen.

Nu hoppas jag att den här omgången med juicerna ska råda bot på min något obalanserade hud. Jag har lagt ner 10 000-tals kronor, säkert mer!, på att få min hy att se bra ut genom diverse krämer och ansiktsbehandlingar. Av andra anledningar testade jag en period att utesluta mjöl och då försvann mycket av orenheterna direkt. Sedan Christian flyttade har jag dock slarvat en hel del med vad jag ätit och huden ser ut därefter. Men nu ska det bli ordning, hoppas jag!

Det talas ju mycket om energitjuvar hit och dit och jag har tyckt att det varit ett rätt löjligt uttryck. Men det ligger ju förstås någonting i det där. Vissa människor mår du bättre av att umgås med, vissa känner du dig trött och dränerad efter att ha träffat.

Inte förrän nu har jag börjat tänka att platser och saker jag gör också kan dra otroligt mycket av min energi. Mobilen till exempel, vissa kvällar när jag bara hamnar i läget att jag ligger och dumglor på Facebook så känner jag HELT SLUTKÖRD efteråt. Jag vet inte riktigt om det har att göra med att den inre konflikten att jag ”borde” göra någonting annat, att den kanske snor en hel del kraft av mig. Men jag vet åtminstone att hade jag legat och läst en bok hade jag inte känt mig slutkörd.

Sedan finns det vissa platser som ger mer energi än andra.

De yogastudios jag går till ger mig mycket energi, medan lokalen där jag går hundutbildningen drar mer ork. Den är utan fönster, med lysrör i taket.

Tänk själv: var brukar du vara på dagarna och hur får de platserna dig att må?

Jag ska försöka idag att göra checkups lite nu och då: vad ger energi, vad tar energi?

Ibland kan saker ta oändligt mycket energi av oss, vi är bara så vana vid det att det kan vara svårt att lägga märke till det. Men jag tror att bara medvetenheten om att platserna/handlingarna/personerna tar mycket energi kan hjälpa till att spara på den.

Testa du också!

Före jag började frilansa målade jag upp en bild av hur bra luncher jag skulle kunna äta. Och ja. Jag äter väl betydligt hälsosammare än stabbiga pastarätter på lunchhak, men det är oftast inte särskilt väl tillagade måltider utan bara ett hopkok av det jag har hemma: sallader, smoothies, soppor och min favorit: pannkakor. Det måste allt som oftast gå snabbt och då är pannkakorna bästa alternativet för det är nämligen världens enklaste pannkakor. De passar dessutom bra att äta till frukost, lunch, mellanmål, middag eller kvällsmat.

Det här är basreceptet för en person:

* Två ägg

* En banan

Mixa och tillsätt kryddor efter behag. Jag brukar ha i mycket kardemumma, kanel och vaniljpulver. Sedan kan du förstås hotta upp receptet och ha i bär, nötter, frön, proteinpulver eller vad du nu känner för. Jag brukar ibland ha i rivna morötter.

Den där blålila såsen har jag på för att bli mer mätt. Den består av:

* Kesella

* Frysta hallon och blåbär (som jag tinat upp med pyttelite vatten i en kastrull för jag vill inte att det ska vara så kallt)

* Någon form av sötning: socker, stevia, honung eller björksocker. Jag använder både stevia och honung för jag vill verkligen få den söt. När jag styrketränade brukade jag ibland pressa i mig kesellan naturell bara för att jag behövde få i mig proteiner och där la jag grunden för ett livslångt hat för den där syrliga smaken.

Inom den tibetanska buddismen så anser man att när vi organiserar och röjer vår fysiska miljö så kan ”drala” eller magi komma in i vårt liv. Jag läser det i Din personlig coach för själen av Denise Linn (som tyvärr är slutsåld på svenska) och jag tänker att det nog ligger en hel del i det där.

Att ha ordning och reda runt omkring mig får mig alltid att må bättre. Det är lättare att andas. Förut, när jag fortfarande drack alkohol, så kunde jag storstäda hemma inför en utekväll så att jag i alla fall inte skulle behöva vakna upp och ha ångest över att det var ostädat runt omkring mig.

Det finns många olika slags fysiska röror. Det behöver ju inte bara vara röran hemma. Det kan vara röra i plånboken, bland filerna på datorn, i mejlen eller i väskan. När jag var tonåring hade jag alltid KAOS i mina väskor. Gamla ciggpaket, tobaksflagor, tuggummin som trillat ur paketen, gamla kvitton, luddiga halspastiller, pennor som som förstörde fodret. Hujedamig vad äckligt det var. Det slutade alltid med att jag kastade väskorna med allt innehåll för jag klarade inte av att rensa upp eländet.

Men det finns inre röra också. Att hela tiden tänka, analysera, älta och oroa sig utan att ta sig tid att lyssna inåt är också en jäkla röra. Herregud vad jag har haft ÖVERVIKT av den röran.

Att hela tiden prata utan att lyssna på andra är också en röra.

Att sysselsätta hjärnan konstant är också röra. Jag vet att när jag känner mig stressad eller orolig har jag svårt att låta hjärnan koppla av så jag uppehåller den hela tiden, med att lyssna på podcasts, scrolla igenom alla sociala medier 400 gånger, kolla på serier och så vidare.

Att ha en så fullspäckad vardag med så mycket aktiviteter att du känner dig överväldigad är också en typ av röra.

Förra veckan fanns det en övning i boken som var handlade om den fysiska röran: välj en av dina lådor hemma och rensa ur den. Absolut inte alla utan EN enda.

Jag valde min underklädes- och strumplåda. I förväg tyckte jag inte ens att den var särskilt rörig. Men jag slängde omaka och håliga strumpor och underkläder som jag alltid undviker att använda och vek ihop resten. Det tog kanske … sju minuter? Efteråt mådde jag så otroligt bra. Nästan löjligt hur en sån liten grej kan göra så mycket. Testa!

Jag har ju inte egna barn och heller ingen längtan efter några. Däremot tycker jag att föräldra-barn-relationen är intressant, precis som jag tycker att hund-ägare-relationen är väldigt spännande.

I alla fulla fall. Jag tycker mycket om bloggen En annan du av Petra Krantz Lindgren. Den får mig att tänka till mycket kring funderingar jag har om barnuppfostran och jag märker att jag gått omkring med ett tänk som jag inte ens riktigt analyserat kring varför jag haft. Det har bara funnits där. Och ju mer jag läser Petras blogg så inser jag att jag bara tänkt utan att göra någon vidare analys. Jag har mest tänkt att det nog bara är att dra tydliga gränser så ska man nog få ett lugnt barn. Men vadå lugnt barn? Samhällets syn på ett ”bra” barn är en individ som är tyst och beskedlig. Men tänk om det är tvärt om? Att barn faktiskt mår bra av att få utlopp för sina känslor samtidigt som de får förståelse för dem av sina föräldrar? Hennes senaste inlägg om barns beslutsångest tycker jag är jätteintressant.

Allt sitter i huvudet, jag måste påminna mig om det med jämna mellanrum. När det känns bekvämt att vara på en plats, då vill hjärnan gärna sätta stopp där.

När du pushar dig själv under ett träningspass så orkar kroppen, det är hjärnan som ger upp först. Det är därför det är så effektivt med en personlig tränare som kan berätta för dig att du orkar så mycket mer. När jag tränade som hårdast för tre år sedan så lyfte jag vikter som jag aldrig hade kunnat drömma om något år tidigare.

När det sker stora förändringar vill sinnet så gärna att vi ska stanna kvar under täcket och äta choklad. Allt för att ducka allt omvälvande som händer i livet.

Jag har byggt upp enorma murar för mig själv när det kommer till huvudstående i yogan (utan hjälp av en vägg). Jag ser skräckscenarion framför mig om hur jag ska bryta nacken och knäcka ryggen. Det är så pass illa att jag inte ens vågar försöka. Mitt psyke har byggt en mur som känns oöverstiglig. Jag har själv bestämt att jag aldrig kommer att lyckas.

Det här är de topp fem vanligaste sakerna mitt huvud säger åt mig:

1. Alla andra är bättre än du.

2. Det där var inte tillräckligt bra.

3. Det där kommer aldrig att gå.

4. Ha dåligt samvete för att du:

– åt någonting som inte var bra.

– inte tränade.

– har det alldeles för bra.

5. Jag har alltid varit dålig på att…

Om du har en sån här dag då hjärnan sätter en massa begränsningar (jag har det i dag). Titta gärna på den fantastiska dokumentären ”Gymnasten som lärde sig gå”. Den handlar om Marcus Lilliebjörn som var 19 år och lovande gymnast när han bröt nacken. Han skulle aldrig gå eller andas själv igen sa läkarna. Men! Med en enorm viljestyrka och en syn på att ingenting är omöjligt så lärde han sig både att gå och en hel del ”omöjliga” saker därtill. Kan ses på SVT play. 

Jag har tidigare inbillat mig att ingen av de krönikorna/testa-på-reportagen jag gör för Wellness inte finns på nätet. Men så googlade jag förra veckan och hitta flera stycken!

Det går alltså ut på att jag testar på någonting under tre veckor och sedan skriver om min upplevelse.

Här kan ni läsa:

När jag testade på meditation. 

När jag var vegan (och mådde så otroligt bra!).

När jag testade positivt tänkande så gott det gick! 

När jag tränade hemma med min egen kroppsvikt (och ställde upp på före-efterbilder!).

När jag testade mindful eating, som helt enkelt handlar om att vara så närvarande du kan när det är dags att stoppa något i munnen.

Har ni något tips på något som jag absolut borde testa på så är det så klart fritt fram att kommentera!

Emma skrev en kommentar i går: Du börjar en av dina kommentarer här nedanför ” Medvetenhet är ju alltid ett av de första stegen mot förändring ”. Jag har erkänt för mig själv att mitt förhållande till mat inte är helt sunt, jag har berättat det för min familj och vänner och det känner himla bra. Men hur går jag vidare? Jag har sett att du skriver om hetsätning ibland, är du medveten om det? Har du berättat det och pratat öppet om det? Hur går du vidare?

Jag tänker att jag svarar på det i ett inlägg och inte kommentarerna så kanske någon annan som undrar över samma saker kan få något ut av det.

Jag har i princip alltid haft en märklig relation till mat, redan som barn kunde jag hetsäta utan att förstås förstå att det var det jag sysslade med. När jag väl började äta hade jag väldigt svårt att sluta, oavsett om det handlade om mackor eller kokosbollar. Efteråt mådde jag alltid dåligt och skämdes. Det är som det alltid funnits ett hål i mig som jag försökt fylla med mat.

I tonåren har jag i perioder svultit mig själv, hetsätit och sedan kräkts. Kräkningarna kom mer sällan ju äldre jag blev och när jag var 20 lovade jag mig själv att aldrig mer sätta fingrarna i halsen, ett löfte jag lyckats hålla. Det här vet de flesta som känner mig och jag tycker inte alls att det är jobbigt att prata om det.

Men hetsätningen har liksom hängt med längre, den slår till ibland när jag minst anar det, speciellt om jag känner mig stressad, splittrad eller orolig. I perioder när jag mått riktigt dåligt har otroligt mycket av min tankekraft gått åt till mat. Vad jag ska äta, att jag ätit för mycket osv. Ibland behöver det inte vara så ”extremt” utan kan vara att jag till exempel varit ute och ätit en middag och bara känt: jag är inte nöjd. Så går jag hem efteråt och äter okontrollerat. Jag har skämts oerhört över det och inte pratat så mycket om det, bara skrivit om det. För mig kändes det enklare att prata om att ha ”riktiga” ätstörningar än att då och då ställa mig och trycka i mig mat.

Det är svårt med mat på så vis att du alltid måste äta. Du kan inte sluta som med cigaretter och alkohol utan du måste lära dig att äta.

Mitt första steg var medvetenheten: jag hetsäter. Försöka tänka på saken utan att lägga alltför mycket värderingar där, strunta i att klanka ner så mycket på det, inte säga att det är äckligt och vidrigt osv. Det är vad det är.

För mig har det hjälpt otroligt mycket med ACT. Det är en KBT-metod som handlar om att betrakta sina känslor när de dyker upp. Jag rekommenderar verkligen ”Lyckofällan” av Russ Harris. På så vis har jag blivit mer medveten i stunden och kan ”resonera” med mig själv när infallet att hetsäta dyker upp.

Snällt fråga ”okej vad är det som händer nu Zandra? Känner du dig ledsen? Orolig? Otrygg? Har du ångest? I så fall: vad beror det på?”. Efter att ha ställt de här frågorna har jag gjort ett val: vill jag hetsäta eller vill jag inte det? Ibland väljer jag att göra det, ibland inte. Men då är det ett val jag gjort och på så vis känns det ändå som att jag har mer kontroll över situationen och då har jag också märkt att det inte blir lika okontrollerat heller, jag kanske stoppar i mig 4-5 knäckebröd, men kan sluta långt innan jag känner mig illamående och allt spårat ur och jag fått i mig halva kylskåpet. 

Sedan jag började med yoga och personlig utveckling kommer hetsätningsskoven ytterst, ytterst sällan. Det kom ett för några veckor men det var första på … jag minns inte hur länge. Yogan har lärt mig att vara självsnäll och jag vill inte längre trycka in mat. Från yogan har jag också fått andningen som kan vara väldigt hjälpsam för att ta dig tillbaka till nuet när det känns som att hjärnan börjar rusa iväg.

Att vara försiktig med kolhydrater hjälper mig också, för jag vet att till exempel vitt bröd och ris kan trigga i gång en attack.

Det finns också en bok som heter Mindful eating av Elin Borg som jag läst och testat göra övningar för Aftonbladet Wellness och skrivit om här!

Viktigast för mig är att försöka vara så självsnäll som möjligt. Världen går inte under om jag hetsäter någon gång.

Kram!

Jag har läst kanske 40-50 böcker om hundar och har bara behållit de jag verkligen, verkligen älskar.

Valpen – om kärleksfull uppfostran av Mickie Gustafson fick jag av mamma när Stoffe kom. Det går inte nog att understryka hur viktigt det är att valpen får massor, massor av kärlek och trygghet. Var lugn tillsammans med valpen, den behöver harmoni och närhet. Den behöver inte lära sig sitt, ligg och allt vad det nu är de första veckorna. Fokusera på att bygga en fin relation tillsammans och beröm den när den är glad och entusiastisk!

Kontaktkontraktet är min bibel när det kommer till hundböcker. Eva Bodfäldt är verkligen en fantastiskt klok människa, hundpsykolog och en av mina största förebilder inom hundvärlden. Den här boken har hjälpt mig bland annat med att få ordning på hanteringen, speciellt kloklippningen, på Stoffe. Här finns i princip alla bra praktiska övningar som behövs för att bygga upp en bra relation med hunden.

Det här omslaget har ju inte någon grafisk design-människa från Berghs satt tänderna i direkt. MEN! Det är en jättebra, lite mer filosofisk bok kring hur vi ska lära oss förstå våra hundar. Kerstin Malm är hundetolog och har jobbat mycket med problemhundar. Det är så ledsamt att det är så många hundar där ute som aldrig kommer att få utvecklas till sin fulla potential, för det behövs förståelse och kunskap! Boken ger svar på frågor som: varför skäller hunden okontrollerat? Varför den inte kan vara ensam utan att yla eller bita sönder något? Varför kan den vara aggressiv mot hundar och människor?  Visste du till exempel att det är 70 procents chans att en hund som visar aggressivitet har ryggproblem?

Kerstin är inriktad på personlig utveckling med hund, ett ämne som jag (förstås) tycker att är oerhört intressant. Hur mycket kan vi lära oss av hundarna bara vi är öppna och tar emot information i stället för att snöa in på metoder hit och metoder dit? Du kan få så otroligt mycket insikter genom din hund bara du vill och vågar ifrågasätta dig själv.

Både Kontaktkontraktet och Hunden människan relationen får vi läsa som en del av den utbildning jag går till hundinstruktör vid Hundens hus. 

Den här boken rekommenderade Malin Berghagen när jag var på hennes föreläsning. Hon skriver ett långt inlägg om sitt möte med Dain Heer då han fixade hennes rygg här. Boken handlar om att vara sin egen energi och det jag tagit med mig är att i stället för att hela tiden gå runt och älta samma saker faktiskt fråga mig själv: vad är problemet? Varför mår jag dåligt? Varför är jag ledsen? Det har gett mig en helt ny kännedom om både själ och kropp.

Den här titeln måste väl vara den mest självhjälpiga av alla självhjälpsklyschor. Jag fick låna den av mamma och tyckte att den såg löjlig ut att det tog sitt lilla tag innan jag läste den. Men när jag väl läste den: oj, oj, oj. Den gav mig precis de verktyg jag behöver i livet just nu. Ni ser ju att jag till och med har satt små lappar så att jag enklare ska kunna hitta det jag behöver. Den ger många tips på praktiska övningar som bland det här ”livsschemat” som jag skrivit om här. 

Rita Rogers är ett brittiskt medium som varit mycket omskriven. Dels för att hon är väldigt bra, men kanske främst för att hon var prinsessan Dianas medium och vän. Jag tror på själsfränder och jag är övertygad om att jag kommer att träffa min en dag, när jag är öppen för det. Jag har absolut inte varit det tidigare i livet. Däremot har jag många gånger haft känslan av att det saknas en människa i mitt liv som bara kan förstå mig utan att jag behöver förklara allt, någon som bara vet. I boken beskriver Rita ingående hur själsfränder funkar, hur du vet att du hittat din själsfrände och hur det sedan är att leva ihop.

En tunn bok som förklarar vad kärlek egentligen handlar om och hur vi människor förstör mycket med vår rädsla. Även om jag haft insikten ett tag så var det den här boken som hjälpte mig formulera inlägget jag skrev i går om att försöka förändra någon.