Det finns så mycket härligheter att hitta på. Jag gör mitt bästa för att försöka bli lite barnsligare igen, jag har varit alldeles för allvarlig alldeles för länge. Tagit både livet i stort och mig själv på så oerhört stort allvar. Begravningsstämning dagarna i ända. Ångest, internetbank och framtidsoro. Fy fan säger jag bara.

Så. Här är några saker som jag bör ta tag i snarast:

Dricka saft i solen.

Grilla konstiga saker, typ jordgubbar och spenat, bara för att det är roligt (och trots att det är lite för kallt utomhus).

Gå till någon skolgård och hänga knäveck.

Öva på att hjula i gräset.

Bygga en familj av kottar.

Dra ut yogamattan och skratta när grannarna står och glor.

Springa en superkort springtur allt vad jag orkar. 

Skrika rakt ut i skogen.

Leka tafatt.

Mata fåglar.

Sova med ihopkrupen med hunden.

Sätta på ögonbindel och smaka på olika saker och försöka lista ut vad det är.

Fantisera om hur det skulle vara om jag fick allting jag någonsin önskat mig.

Krama ett träd.

Hitta på en egen sång.

Rita precis vad som helst.

Jag tycker det är så spännande att bara gå på känsla när man har en stor bokhylla framför sig. Plocka ur den boken som ögonen dras till. I helgen blev det en bok om Feng Shui. Jag har aldrig riktigt fattat vad det är, det verkar komplicerat och småflummigt.

Den här boken var inte det. 

Rensa i röran av Karen Kingston var rakt på sak: rensa bort överflödet ur hemmet så kommer du att må bättre. 

Just den typen av Feng Shui har jag sysslat med länge. Jag märkte för flera år sedan hur starkt kopplat oreda och min deppighet hängde ihop. Orkade jag till slut ta tag i städningen var det som att ångestnivåerna sjönk rejält och det blev lättare att andas. Till slut insåg jag att eftersom jag var så trött och slut och inte orkade hålla ordning och reda så var lösningen att göra mig av med typ … allt.

Det var så otroligt befriande. Och där och då gav jag mig själv någon slags löfte om att aldrig samla på mig en massa prylar igen.

Det har väl gått så där. 

För saker läggs ju liksom på hög. Jag tar fullt ansvar för att köpa nytt men tänker sällan på att kasta ut det gamla. Jag använder sammanlagt, med träningskläder och allt, ungefär 25 plagg. Resten är bara garderobsutfyllnad. ”Smalshortsen” som var svindyra och jag bara använt två gånger ligger där och skäms. Jag får dem förmodligen inte upp över knäna. På allvar så tror jag att jag skulle må bättre av att kasta ut dem. Jag har inte den där storleken nu. Jag har en större storlek och det är okej.

Samma sak med böcker. Jag har släpat runt på boklådor när jag flyttat, men hur ofta har jag tagit upp någon bok och läst om den? Om jag gjorde mig av med majoriteten av mina böcker och bara sparade de allra bästa så kanske jag skulle få inspiration till att köpa böcker om helt nya ämnen.

Och så till det värsta som jag är så SKRATTRETANDE dålig på: fixa sånt som är trasigt. Vår dusch har droppat i över ett år nu och jag tänker på det varje gång jag går in i badrummet, ”just det, det är måste jag fixa”. Sen. Alltid sen. Det är sån slöseri med energi och tankeverksamhet! Jag vet att det kommer att behöva fixas. Gör det NU då.

Jag blev så inspirerad av den här boken att vi i helgen ska ha en stor utrensning.

Gå igenom alla köksskåp.

Rensa i bokhyllan.

Gör en stor genomgång i garderoben.

Ta itu med alla ”ångestlådor” dit diverse föremål kastas i väntan på bättre tider (som aldrig kommer).

Tvätta täckena och kuddarna.

Gå igenom förrådet och se vad som verkligen behöver sparas där nere.

Fixa saker som droppar, hänger lite löst eller inte går att stänga ordentligt.

Jag känner redan nu hur bra jag kommer att må efteråt! Min kropp kommer att sväva viktlöst fram över golvet här hemma!

Ibland (oftast) är det ju brått. Ett 90 minuters yogapass går liksom inte att klämma in mellan middagsbestyr, jobb och socialt umgänge. Då brukar jag göra världens enklaste yogapass. Det är bara två övningar och det tar 10 minuter. Den största utmaningen för mig är oftast att kunna landa och bara sitta och andas i positionerna. Det yr ju så jäkla mycket saker i huvudet efter jobbet oftast. Men lyckas jag stilla de tankarna och bli mer närvarande så kommer livskvaliteten under kvällen att höjas markant. Jag lovar!

Fjärilen. Sänk dig nedåt mot fötterna på utandning och låt ryggen åka lite tillbaka på inandning. Det är ett bra sätt att dra ut den nedre ryggraden, speciellt för mig (och många andra) som har korta muskler i baksida lår och inte riktigt kommer åt den annars. Så här sitter jag i fem minuter.

Sedan tar jag en stor kudde från soffan (eller två stora huvudkuddar) och lägger under ryggen. Och så sträcker jag ut armarna ovanför huvudet. Efter en lång dag vid datorn brukar den här positionen kännas rätt obehaglig till en början. Musklerna vill inte alls gå med på att ryggen ska böjas bakåt i stället för framåt mot dataskärmen. Men när de väl funnit sig och lagt sig tillrätta är det väldigt skönt att sträcka ut både fram och baksida. Så här ligger jag i fem minuter.

Sedan är det klartt!

För lite över två år sedan hade jag en personlig tränare. Han heter Mikael Hollsten och det är han som ligger bakom varumärket Aldrig vila och han är också gladiator i TV4.

Han är eventuellt den människa jag träffat som pratar mest (i hård konkurrens med min lillebror Jannik).

Han är också väldigt inspirerande med sitt prat, för hans kreativitet liksom KOKAR i hjärnan. Han har också ett imponerande driv i det han gör. Han får en idé och ser till att göra den verklig.

När vi tränade ihop var mådde jag fortfarande rätt dåligt och var dessutom avtrubbad av antidepressiva tabletter.

Mikael däremot, han gick runt mellan maskinerna på Sats Medborgarplatsen och sa: Jag har så mycket idéer nu!!! Det är kaos i huvudet!!

Jag visste vad han menade, för jag hade varit exakt likadan. Jag kom ihåg känslan, men jag kunde inte fatta hur det någonsin skulle röra på sig så där i min hjärna igen. Jag längtade och ville och önskade, men det var helt tyst i huvudet. Jag hade så det räckte till att blogga och hitta på idéer till krönikor, men sedan tog det stopp. Och jag vet att många anser det vara rätt kreativt, men för mig som förut hade haft ett ständigt jävla rinnande flöde av idéer och bilder i huvudet så var det inte mycket att hosta upp.

I dag är jag äntligen tillbaka i den där känslan. Jag är mitt i den i dag. Det är kaos i huvudet, jag vill skriva böcker och starta nischade kaféer och jag vill ringa upp människor och berätta om mina idéer och fan, jag vill köpa ett jävla skjul och renovera om det från grunden bara för att få se mina idéer verkliggöras. Det finns så många olika saker jag vill hinna med att göra och skapa att jag på allvar har börjat oroa mig för att jag inte kommer att hinna med alltihop före jag dör.

ÄNTLI-JÄVLA-GEN! 

Se bara på vad Micke byggt upp på de här drygt två åren tillsammans med sin fruktansvärt kunniga, intelligenta och pålästa fru Emelie. Vad fan, de har designat kläder och släppt kosttillskott och filmar och podcastar och bloggar och utmaningar hit och dit. De har flyttat till LA och lever vad det verkar en jävla drömtillvaro. Fy fan vad glad jag är för det, att han inte bara går omkring och dräller och pratar om att det är massvis med idéer i huvudet – utan att han agerat. Att han har visat så tydligt, för mig och så många andra, att det bara är att sätta igång och satsa fullt ut på det man tror på.

Och SOM jag är glad för att min hjärna är på banan igen. Tack gode Gud, eller vem det nu är som styr och ställer där uppe. Tack tack tack!

Jag fick frågan om jag inte kunde tipsa några självhjälpsböcker jag gillar och tycker att ha hjälpt. Och givetvis kan jag göra det. Här kommer fyra favoriter:

Eckhart Tolle är någon slags konung när det kommer till självhjälpsboksförfattande. ”The power of now” är en rätt tunn men givande bok som hjälpte mig att distansera mig från mina tankar och inse att jag inte är allt det där som maler på upp i huvudet. Vilket är jävligt bra att förstå när det kommer tankar som bara repeterar hur dåligt allting är, hur värdelös jag är och annan skit till ”information”.

En nytolkning och snabbguide av filosofen Soren Kierkegaards tankar om meningen med livet. Jag gick omkring så länge och tänkte att livet verkligen var absurt i sin meningslöshet. I dag tror jag, precis som Kierkegaard resonerar, att det bara är jag själv som kan skapa mening. För att komma ut ur tomheten måste jag hitta min egen tolkning av verkligheten, min sanning.

Har du inte läst ”Hemligheten” är det verkligen på tiden! Boken handlar om anknytningsteorin, om hur du knöt an till dina föräldrar som barn påverkar hur du agerar i dina relationer i dag. Det finns flera olika anknytningstyper och boken är väldigt pedagogiskt skriven. Jag älskar böcker som ger aha-upplevelser och den här ger verkligen det. Plötsligt fattar jag varför jag gör som jag göra i relationer, och varför killar gjort som de gjort mot mig. Jag har också hört om flera singlar som läst boken och blivit medvetna och förändrat sitt beteende och därmed också träffat kärleken!

Den här boken är så utskälld och hånad att jag nästan tycker synd om den. Jag tror verkligen på kraften i positivt tänkande och har flera exempel ur mitt eget liv då attraktionslagen fungerat. Samtidigt har jag flera exempel på när den inte har fungerat, men men. När jag första gången läste ”The secret” var jag så uppfylld av hela idén att jag gjorde följande: en blomaffärstant såg boken jag hade i handen och frågade nyfiket om den, jag berättade att det var ”The secret” och att hon borde läsa den. Två dagar efteråt åkte jag till ett köpcentrum för att hämta en stringhylla jag beställt. På vägen ut när jag kånkade på hyllan fick jag syn på boken i bokhandeln och bara ”jag måste köpa den till den här tanten”. Och så gjorde jag det. Hon blev glad och väldigt konfunderad när jag stegade in med boken strax före hon skulle stänga. Jag fick en fin växt som tack, men den hade jag dessvärre ihjäl bara efter någon vecka (har inte direkt gröna fingrar va).

Den här 1000-sidor tjocka tegelstenen har min kompis rekommenderat till mig med orden ”den kommer att förändra allt”, så det blir nästa bok jag tar mig an!

Det är så fruktansvärt imponerande med människor som skapar saker.

Först finns det ingenting och sedan med hjälp av deras vilja och vision finns det en vacker dag någonting.

Jag träffade Minna på en kurs i journalistik och efter det har det varit en FRÖJD att se vad hon tagit sig an. Hon har skrivit en blogg med så behagliga texter och så vackra bilder att det inte är klokt. Dessutom har hon tagit fasta på sitt intresse för vintage och skapat företaget Oddlovin’ vars nätshop är så vacker att jag bara vill kasta mig ner och gråta (men först beställa en långkjol).  

Genom Christian har jag lärt känna Julia Olofsson som bor i Göteborg. Hon jobbar och sliter precis som alla andra, men hon är också konstnär! Sitter i en ateljé (bara en sån sak: att sitta i en ateljé!) och tecknar och har utställningar. Jag kommer ihåg när hon visade t-shirts som tryckts med hennes illustrationer på och jag höll fan på att bryta ihop för att jag tyckte att det var så jävla coolt.

Och så har vi Anna Karlsson. Anna från Åland som en gång i tiden flyttade till Stockholm och började jobba på sunkhaket Gröna Jägaren och slutade som hovmästare på finkrog på Stureplan, tröttnade och blev journalist och chefredaktör på tidningen XIT och där träffades vi. Anna som för några år sen när vi satt på en uteservering sa: jag vill ju bara göra smycken. Och i dag jobbar hon fortfarande som skribent men driver också det egna företaget Oktober där hon gör förtjusande smycken av sånt som andra skulle kalla skräp.

Träffade en kompis i går och vi pratade om det dåliga samvetet. I just det fallet pratade vi om när man var barn och fick ett djur? Minns ni? Tjatade ni också till er nån jäkla kanin eller marsvin som sedan blev ett ständigt dåligt samvete?

För mig har det liksom aldrig gått över, jag har väldigt ofta dåligt samvete. Nu handlar det dock inte längre om kaniner utan människor.

Jag har dåligt samvete för att jag inte hör av mig till mina vänner oftare. Jag har dåligt samvete för att jag inte har tillräckligt bra kontakt med min familj. Jag har dåligt samvete för äldre släktingar.

Och det löjligaste: det dåliga samvetet över det dåliga samvetet.

Jag har läst om att skuldkänslor ska accepteras och därmed försvinna. Någon jämförde skuldkänslorna med en boll, om man försöker pressa bollen under vattenytan blir det jävligt jobbigt, men om du lyfter upp bollen och går i väg med den under armen kommer det vara så mycket lättare. Och det här ska då symbolisera att man inte ska kämpa emot det dåliga samvetet utan bara låta det vara där.

Men det är inte alltid så jäkla lätt. Inte de dagar då jag verkligen känner mig som den sämsta vännen/syskonet/barnbarnet i världshistorien. (Varje gång det ringer eller knackar på dörren tror jag att det är för att de vill ge mig utmärkelsen Årets sämsta medmänniska).

Har ni sett den här videon? Personer som inte känner varandra sedan tidigare ska kyssas för första gången! Jag blev väldigt glad av att se den. Och lite ledsen och konfunderad när jag tänker på att jag, åtminstone inte vad jag kan minnas, inte en enda gång varit helt nykter när jag kysst någon för första gången. Märkligt.

Min före detta kollega Teresa Tingbrand gör en rolig och välgjord serieblogg som jag tycker ni kan kolla på om ni har några minuter till övers så här när helgen står för dörrn! Trevlig fredag!

Jag skriver en bok. Jag borde skriva oftare, men det blir i alla fall några timmar i veckan.

Jag hade en idé och jag har alltid velat testa skriva längre så det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång samtidigt som jag började frilansa. Perfekt. Bra.

Men.

Att skriva en bok är verkligen en prövning. Sällan trängs det så mycket negativa tankar i huvudet som när jag sätter mig ner och skriver. Jag har full förståelse för att människor börjar skriva, men sedan skiter i allihop efter några kapitel. För så här låter det:

Vad FAN är det du håller på med?

Det här är ju som om någon TIOÅRING skrivit skiten?

Har du liksom tänkt att någon annan ska LÄSA det här?

Äe, ska du verkligen lägga arbetstid på den här skiten?

Det bara MALER på!

Men så i går tittade jag på ett författarsamtal med min favoritförfattare (och människa) Elizabeth Gilbert. I boken Eat, pray, love åkte hon till Indien och mediterade i fyra månader. En sak hon tog med sig därifrån var ett sätt att hantera sina tankar när hon skriver böcker. För hon drabbas också av miljontals negativa tankar (vem gör inte det? Jan Gulliou möjligtvis).

Hon förklarar det som att det handlar om att se det som att hon sitter och kör en bil. I bilen sitter en hel hop med gnälliga och tjuriga ungar som tjatar och tjatar. Men hennes roll är bara att koncentrera sig på vägen och fortsätta framåt.

Och precis så är det med skrivandet. Hennes uppgift är bara att fokusera på skrivandet, sedan kan tankarna få gnälla och tjata och tigga om uppmärksamhet bäst de vill.

Har ni 20 minuter till övers tycker jag också att ni ska kolla på Elizabeth i Ted talks. Här pratar hon också om författarskap, men det hon säger går att tillämpa på det mesta när det gäller att få saker gjorda. Som träning till exempel. Hur ofta har man inte bestämt sig, men sedan börjar det dyka upp en massa andra oväsentliga funderingar i huvudet kring varför du i stället ska gå hem, lägga dig raklång på soffan och dumglo på Sveriges mästerkock. Vilket bara kommer att resultera i att du känner dig lite lite värdelösare som människa.