Jag vet inte om det är för att jag har fått leda en så fin yogahelg. Eller för att jag själv nyss kommer från en yogaklass. Men jag är så blödig. 

Jag är ju bara människa. Alla är ju bara människor. Ute på sina slingriga resor. Det går upp och det går ner. Ingen är skyddad mot vad livet ger en.

I mångt och mycket är jag inte alls samma person nu som när jag var 15 år och en pojkvän lämnade mig och jag grät så mycket att jag till slut bara skakade, snorade och skrek rakt ut. Men det är vad jag bär med mig. Det är en liten del av vad som har format mig.

Alla människor jag möter har skapats på samma sätt, av olika händelser i deras liv. Skilsmässor, bergsklättringar på Nya Zeeland, urspårade fester, kompisar man blivit kär i, ex man velat ha tillbaka, sjukdomar, taskiga chefer. Tusen små pusselbitar som format den människa som plötsligt står framför en.

Det går inte att döma någon, egentligen. För vi vet ingenting. Allt vi ser är bara en människa som är på en viss plats under sin resa genom livet. Fan, det är så nyandligt att kalla livet en ”resa” men just nu skiter jag i det. Det ÄR JU en resa!

Att hålla yogaklasser gör mig verkligen så otroligt ödmjuk inför andras bagage. Jag har ingen aning om vilka berg de bestigit. Vad det är som gör att de kommer och landar där på mattan. Kanske vill de bara få ner händerna till golvet i en framfällning. Eller så kanske de är mitt uppe i en livsomvälvande kris och yogan är ett verktyg för att hålla huvudet ovan ytan. Jag kan inte veta. Enda jag vet är att många människor hittat till mina klasser via den här bloggen och däri inbillar jag mig att man kanske är ute efter någonting mer än ”bara” den fysiska yogan. Sen om det handlar om att hitta lugn eller att hela sig själv från ett smärtsamt uppbrott har jag ingen aning om.

Kärlek och respekt. Det är väl egentligen det enda vettiga sättet att bemöta människor på.

Tack för ordet.

Och jo, är du i Stockholm på onsdag och vill komma och yoga utomhus i Lilla blecktornsparken på Söder klockan 18.00, så bara kom. Läs mer om du vill på Facebooksidan. 

Min väg med yogan har verkligen varit magisk, från första stund.

Tänk, där var jag i en liten fiskeby i Mexiko, iklädd mitt livs första långkjol och slogs av en tanke som plötsligt kändes så självklar: jag ska börja med yoga.

Var kom den tanken ifrån? Det var inte ens en särskilt bra idé!

Jag är ju löjligt jättestel efter att ha styrketränat i många år och jag var ju faktiskt också en rätt så osmidig och klumpig människa. 

Då hade jag ingen aning. Jag hade INTE EN SUSNING om vad yogan skulle komma att göra för mig. Mina förväntningar var på sin höjd att jag skulle lyckas nå mina tår en vacker dag.

Inte visste jag att det skulle bli min medicin.

Att jag bara någon månad senare skulle ta min allra sista tablett antidepressiva, bara för att jag någonstans djupt inne i mig bara visste att jag inte behövde dem längre. Jag hade ju yogan.

Inte visste jag att det skulle bli ett sätt för mig att för första gången, på riktigt, komma överens och bli vän med min kropp.

Inte visste jag att yogan skulle få mig att våga mer än jag vågat tidigare i livet.

Jag kunde definitivt aldrig ana att en bloggläsare skulle länka till ett åländskt sommarprat av en yogastudioägare. En fascinerande historia om en sökande människa som försökt passa in, på alla möjliga olika sätt, men till slut gav sig ut i världen och livet tog henne så småningom till en yogalärarutbildning i Indien där hon fann svaren. Att hon redan har dem inom sig.

Det jag däremot visste efter att ha lyssnat på radioprogrammet var: jag ska åka dit. Till den platsen. Gå den utbildningen.

En annan röst sa: men det är väl inte en särskilt bra idé, du måste ju bli bättre, rörligare, lära dig stå på huvudet. Jag struntade i den rösten. Jag vågade ändå.

Det jag fick lära mig i Indien var att det finns miljontals sätt jag kan lära ut yoga på. Jag kan välja ett av alla de sätten – eller så kan jag välja mitt sätt. Direkt ur hjärtat,  efter de fysiska förutsättningarna jag har med min kropp.

Herregud om folk vill stå på huvudet eller slingra ihop sig i superavancerade positioner så finns det JÄTTEMÅNGA bra lärare som gladeligen lär ut det.  

En kväll i Goa låg jag i en hängmatta och tittade upp mot stjärnorna och tänkte: någon gång i livet vill jag hålla en yogaklass för en full sal i Sverige.

Obviously hade jag ingen aning om att jag bara några månader senare, den här helgen som var, skulle hålla två fulla klasser i den allra vackraste studion jag någonsin varit i. Jag är fortfarande känslomässigt omtumlad av alltihop. Jag är så glad. Så tacksam. Över alla de här människorna som kom. Som alla är ute på sina egna resor i livet. De gav mig förmånen att få vara en liten, liten del av deras.

Det finns förstås alltid en massa OM i livet.

Men om.

Om jag inte följt hjärtat. Om jag inte vågat. Om jag lyssnat på den där rösten i huvudet i stället.

Då hade inte de här händelserna staplat sig så vackert på varandra och vecklat ut sig till något alldeles magiskt.

Jag gick på en yinyogaklass i går där läraren pratade om ett ”mantra” han uppskattar. De ”fyra t:na” kallade han det: tid, tålamod, träning och tillit.

– Ger vi saker i livet de här fyra t:na så kan vi nästan räkna med att det som kommer ut på andra sidan blir bra. 

Jag tänker på mig själv och hur jag bra det här stämmer överens med mitt välmående.

Jag MÅSTE investera i de fyra t:na för att må bra.

Tid att meditera, tid att yoga. Inte mycket tid, men en liten stund varje dag.

Tålamod när det kommer till att inte pressa fram saker eller beslut. Det är jag annars en mästare på. Om jag vill något vill jag att det ska hända NU. Om jag hittar någonting jag vill köpa vill jag köpa det NU. Om jag ska ta ett beslut om framtiden vill jag ofta ta det NU, gärna utan att tänka efter, för jag vet att om jag tänker efter så kommer jag att börja vela fram och tillbaka i all evinnerlighet. Men vissa saker i livet, många beslut mår bra av att få växa fram.

Träning. Det kommer stunder då jag blir arg för att jag inte redan är fem steg före i min yogapraktik. Herregud. Då får jag backa lite ur min lilla trånga bubbla jag befinner mig i och se livet i lite perspektiv. Det finns tid. Jag kommer (förhoppningsvis) att fortsätta utvecklas under hela den tiden jag har kvar här på jorden. Vad är det roliga den dagen jag inte har några utmaningar kvar? Om den dagen nu ens någonsin kommer att komma.

Tillit. Kanske den allra svåraste. Att bara lita på att den ovissa framtiden kommer att veckla ut sig och bli alldeles perfekt precis så som den blir. Att stå stadigt i ovissheten. Det krävs mod för det också. Att lita på att jag kommer att möta de människor jag behöver möta, hamna på de platser jag behöver hamna, göra exakt det som det är meningen att jag ska göra.

De fyra t:na alltså.

Läraren avslutade klassen med att fråga om någon visste var det här mantrat kommer ifrån. Ingen visste.

– Det är något man ibland brukar säga till nyblivna mammor när de ska börja amma. 

Jag önskar att jag kunde skriva att jag vaknade i morse och kände på mig att någonting spännande skulle hända. Så var det inte. Jag vaknade i ett panikryck av att larmet på mobilen var inställt på högsta volym.  Åt ingen frukost för jag var inte hungrig. Satte mig planlöst och började fila på några hundkurser jag ska hålla i sommar.

Jag har under en period nu haft span på den vackraste yogastudion jag någonsin varit i. Ester-Adèle Interiör på Södermalm. Jag har hört av mig, men liksom inte fått något napp. Nähe har jag väl tänkt då. Då var det väl ändå inte meningen. Började kolla upp andra möjligheter.

Men nog var det väl fan ändå, tänkte jag när klockan var 10 i morse och hörde av mig en sista gång.

Bingo! Score! Fullträff! Succé!

I allt glädjerus bokade jag in två helger. Både lördag och söndag!

Vad jag har längtat efter det här. Ibland känns det som om jag längtat efter det här hela livet, vilket är konstigt med tanke på att jag yogat en ytterst liten del av mitt liv.

I alla fulla fall.

Om någon av er som läser den här bloggen vill komma skulle jag bli så otroligt glad. Det är en sak att dela med sig av texter, det är fint och betydelsefullt det också. Men det är någonting alldeles extra speciellt att få ge av sig själv på det sättet som man gör som yogalärare. Det första tillfället är nu 23-24 maj. 11.00-13.00 båda dagarna.

Sedan kommer det ytterligare en helg, 6-7 juni. Samma tider, samma plats. Klistrar in inbjudan till de första dagarna här nedan. Du kan alltid gilla Zandras yoga på Facebook om du vill få alla updates. Så. Slut på reklam. Snart. 

Yogan har gett mig så otroligt mycket. Nu vill jag dela med mig. Direkt från hjärtat. 
Det här är två dagar med fokus på att släppa taget om sånt du inte behöver i ditt liv och ta emot det du vill ha mer av. Om du aldrig har testat yoga eller har yogat i 40 år spelar mindre roll. 

När: Lördag 23 maj och söndag 24 maj.
Tid: 11.00-13.00 båda dagarna. 
Plats: den vackraste yogastudion jag någonsin varit i. Ester-Adèle Interior ligger på Sankt Paulsgatan 22. Den har guds gåva till mänskligheten: ett uppvärmt golv. 
Närmaste t-bana är Slussen eller Mariatorget. 
Pris: 350 kronor för båda dagarna. 200 kronor för en dag. 
Kläder: någonting mjukt. Jeans är till exempel jätteobekvämt att yoga i, vet jag av egen erfarenhet.
Anmälan: betala in summan till bankkonto 5226-0105726 eller swisha: 0767726502, senast 18 maj. Glöm inte märka med ditt namn och vilken dag du vill komma (om du bara kommer en).

Lördag 23 maj – Släpp taget
”Drop the idea of becoming someone, because you are already a masterpiece. You cannot be improved. You have only to come to it, to know it, to realise it.”

Ett mjukt hathaflöde med fokus på höfterna. Här samlar vi ofta mycket känslomässiga spänningar och kan vi släppa på dem så kan vi också göra oss av med mycket bagage vi inte längre behöver. Klassen avslutas med en längre meditation.

Söndag 24 maj – Ta emot
”Balance comes from slowing down, from taking deep breaths, from understanding your body and what it needs. It comes from accepting who you are and loving yourself every step of the way”. 

Slappna av och ta emot. Ibland kan det vara det allra svåraste. Klassisk hathayoga blandas med restorative, en mjuk och lugn yogaform där du tillåts lyssna inåt. Klassen avslutas med en längre meditation.

Lördagen och söndagen hänger ihop med fina teman, men du kan förstås välja att bara komma en av dagarna också. Det där gör du som du känner. Ett förslag är att du kommer och yogar, kanske med några vänner, och sen vandrar vidare på Söder och äter en lunch. Eller så sätter du dig ensam på ett kafé någonstans och skriver ner alla idéer, känslor och tankar som behöver skrivas ner. Eller så åker du hem och viker tvätt. Det där gör du ju också som du känner.

Hoppas vi ses!
Stor kram

Om det råkar sig så att du har en yogamatta så skulle jag föreslå att du gör det här ikväll. Faktum är att du inte ens behöver en yogamatta, du kan använda en vanlig matta eller golvet.

Sätt dig ner. Börja samla ihop dig själv.

Andas tre djupa andetag ner i magen och ut genom munnen.

Andas tre djupa andetag ner i magen och ut genom näsan.

Håll ögonen stängda och börja känna efter vad din kropp vill göra. Fortsätt andas djupa andetag och se vart det bär! Du behöver inte kunna en enda fancypancy yogaposition. Det räcker med att du sträcker på dig, lutar dig åt sidorna och känner efter var din kropp är stel och behöver mer utrymme. Är det i axlarna så fokusera på axlarna! Gör de rörelser du behöver göra för att öka blodgenomströmningen i områden där musklerna är tajta. För mig är det nästan alltid baksida lår. Det ska inte göra ont, du ska hela tiden kunna behålla en djup andning. Var snäll mot dig själv. Jobba upp värmen i området i långsam takt. När du känner dig lite varmare kan du börja gå lite djupare. Låt andningen leda dig.

Testa det här! Det kanske inte funkar alls för dig och då är det värsta som har hänt att du slösat 5 minuter på att rulla dina axlar, eller så blir du positivt överraskad och hittar en kontakt med kroppen och musklerna som du kanske aldrig har haft förut. 

Vi är så vana vid att träning ska vara att någon annan människa säger åt oss att göra någonting. Men faktum är att om vi börjar lyssna ordentligt in i vår egen kropp så kommer den att berätta vad den vill ha och behöver mer av. Sen är det förstås bra med variation och kul att få ny input utifrån på vad man kan göra och hur man kan utmana sin kropp. Vissa perioder i livet behöver man mer guidning än andra. 

Men bara testa en gång på egen hand! På skojs skull!

När du känner dig klar, efter två minuter eller en timme, lägger du dig raklång ner på golvet, blundar och känner efter en liten stund hur det känns att vara i din kropp.

Viska ett tack till dig själv.

Fina bilder av en fantastisk fotograf, Tiina Tahvanainen, som jag trillat över via bloggen och som jag tycker mycket om. 

När jag kom till Indien tog det en vecka för mig att varva ner. Att verkligen vara där, närvarande. Dricka en kopp te och bara dricka den där koppen te.

Konstigt att det ska vara en konst i sig. Sitta rakt upp och ner och dricka te. Hur svårt kan det egentligen vara? Rätt svårt vad det verkar. 

I samma stund som jag klev av planet på Arlanda så kände jag hur någonting skiftade. Jag hann knappt hämta min väska från bagagebandet (i sanningens namn hämtade jag aldrig väskan från bagagebandet för den dök aldrig upp, men det visste jag ju inte då).

Tankarna började direkt gå på högvarv, om saker jag måste fixa och oro kring hur min tillvaro kommer att bli nu.

Jag hade en sån bra känsla i kroppen när jag var i Indien. En varm, härlig känsla. Jag kände sådan support från lärarna och de andra deltagarna. Jag såg framför mig hur allting skulle falla på plats när jag kom hem, bara flyta på. Hur jag kommer att flytta, hitta en ny fin lägenhet i ett område där det finns mer grönområden och parker. Hur jag ska starta upp mitt yogaläreri nu under våren och sommaren. Bara jag följer mitt hjärta så kommer allt att falla på plats.

Jag kände sån tillit, sån trygghet. 

Sen kom jag hem.

Till den där tomma, ekande lägenheten i Enskede.

Inte bra.

Jag kände mig så liten. Som att verkligheten plötsligt blev påtaglig. Alla mina drömmar kändes krångliga. Det kanske inte ens går, tänkte jag. Kanske det inte ens finns någon som är intresserad av att yoga med mig. Det finns ju så många bra lärare. Jag gjorde det grava misstaget att börja googla ”yogalärare+jobb”. Det var ingen upplyftande läsning, direkt.

Var totalt sänkt hela dagen i går.

Sen vaknade jag i morse och tänkte: för i helvete, vilken typ av människa vill jag vara?

Vill jag vara den som tror på mina drömmar? Eller vill jag vara den som viker mig bara för att ”det kanske inte går”?

Jag bestämde mig för att jag helt enkelt bara får börja. Jag försöker hålla i den där härliga varma känslan av att allting faktiskt går bara man vill och hjärtat är med. Och så gick jag in och startade en Facebooksida för mitt yogande. Ni får så klart jättegärna gilla den om ni vill, den finns här. 

Det var en så stark och tydlig känsla en kväll i Mexiko. Som att jag bara visste. Jag skulle börja yoga. Jag visste inte varför. Det var inte ens en särskilt bra idé. Jag har alltid varit fruktansvärt stel. Knappt nått ner med händerna till knäna. Jag var på allvar övertygad om att det var någonting fel med min fysik. Kanske hade någon jävel stelopererat mig? 

Det var så klart inget fel på mig. Jag var bara stel. Stel för att jag samlat på mig känslomässiga spänningar i kroppen. För mig har mycket samlat sig i baksida lår. Det är där jag är som stelast. Det är också där det dyker upp de mest ilskna och smärtsamma känslor när jag pushar mig själv lite för hårt.

Bara någon månad efter att jag kommit hem från Mexiko och börjat yoga mådde jag så bra som jag aldrig någonsin gjort tidigare. Jag slutade med antidepressiva som jag ätit i sex år.

Så var det då. Och om några timmar ska jag åka till Goa. Utbilda mig till yogalärare. Lägga fem veckor på att utforska och utveckla mig själv. Lösa upp gamla knutar och öppna upp för nytt.

Tänk. 

Tänk att det blev så.

Att tanke blev till handling som blev till så mycket mer. Som kommer att bli till så mycket, mycket mer. Jag är så otroligt, obeskrivligt lycklig att jag hittade yogan.

Därför vill jag bara säga: hör du någon sån liten röst som viskar att du borde göra någonting för dig själv, för att du ska må bra, gör det. Gå ditåt! 

Jag vet inte hur mycket internet jag kommer att ha under de här kommande veckorna men jag kommer att uppdatera när jag kan, om jag kan.

Tack för att ni läser den här bloggen. Det betyder mycket för mig att skriva. All kärlek till er!

Här kommer lite till för dig som är intresserad av personlig utveckling, yoga, andlighet och allt vad det nu heter.

På Itunes finns en OTROLIGT intressant podcast som heter ”Be here now”. Det är författaren och spirituella läraren Ram Dass som berättar hela sin historia. Från första tiden då han var lärare på Harvard, till att han började proppa i sig psykedeliska droger och fann ett ”högre mänskligt medvetande” som han sedan åkte på jakt efter i Indien. Han berättar om sitt uppvaknande, hur han gick från det intellektuella till det spirituella. Om meditation, yoga och om att leva i det som är nu.

För alla som är intresserade av personlig utveckling är Oprahs spiritual channel-podcast en fest utan dess like.

Här intervjuar hon typ ALLA de stora författarna: Wayne Dyer, Elizabeth Lesser, Jon Kabat-Zinn, Larry Dossey, Byron Katie och Eckhart Tolle. Bland andra. Hittar den inte på Itunes längre (?), men den går att prenumerera på, eller lyssna på skilda avsnitt här (via en ganska konstig spelare men det är skit man får ta). 

Oprah har också Super soul sunday, tv-avsnitt med fokus på ämnen som berör det själsliga. Många av avsnitten finns att se på Youtube. Börja till exempel med att se den här intervjun med Alanis Morissette (av alla människor). 

Glömde också tipsa om i går: The Daily Goods nyhetsbrev. En tjusig sajt med bra artiklar om alltifrån hälsotrender till livet efter detta.

Yogacommunityt Yogobe har en blogg där de förstås vill kränga sina tjänster, men där det också står mycket kloka tankar om livet i allmänhet och yoga i synnerhet och annat som många vanliga dödliga människor rätt och slätt skulle avfärda som flum. Håll till godo!

När jag började med yoga så gick jag väldigt fort fram. Jag övade på huvudstående och avancerade bakåtböjningar. 

Sen hände någonting. Jag tror det var att jag skaffade Stoffe.

Under en period var jag så fruktansvärt orolig. Jag var orolig att han var sjuk och att jag skulle ha ihjäl honom. Jag drömde mardrömmar om att jag misskötte honom så pass illa att han dog. Jag var inte riktigt vid mina sinnesfulla där ett tag. Helt övertygad om att han var sjuk eller åtminstone att han skulle bli det.

Det låter ju inte riktigt rimligt, men då på nätterna när jag låg uppe och googlade så VAR det rimligt.

De där rädslorna verkade smitta av sig i yogan. Jag vågade allt mindre. Till slut klarade jag knappt av att göra en brygga för jag var rädd att förstöra ryggen.

Jag fick tvångsliknande tankar om att jag skulle pröva ett huvudstående och rasa ihop och skada nacken. Min känsla var att jag aldrig mer kommer att göra ett huvudstående.

Rädslor är ofta det som stoppar oss människor från att leva det liv vi vill leva.

Med hjälp av våra rädslor så bygger vi in oss själva i små lådor och där inne så lever vi sen våra begränsade liv trots att verkligheten är fylld av möjligheter för den som vill och vågar. Författaren Marianne Williamson har ett fint citat på ämnet:

Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us.

I alla fulla fall.

Förra veckan bestämde jag mig för att börja öva på huvudståendet igen. Utmana mig själv där jag är som allra räddast.

Jag fokuserar mycket på tekniken och vågar mig inte långt bort från väggen. Men jag är upp och ner. Och så mycket mer behöver jag inte just nu för att känna att livet kan vara helt jävla fantastiskt. 

Amanda ställde en fråga om yoga och känslor.

Jag har en fråga jag hoppas att få svar på – jo någon gång under passet så känner jag mig känslosam, som att jag vill gråta. Tankarna vandrar omkring i huvudet under timmen och jag försöker att inte fokusera på dom utan tänka på dom som moln som svävar förbi. Men jag undrar om du också känt dig känslosam under yoga? Är det vanligt?

Så här är det: livet pågår ju precis hela tiden. När du läser det här. När du sitter på bussen. När man borstar tänderna.

Samtidigt bär vi alla på ryggsäckar av minnen och erfarenheter. Vi samlar på oss mer och mer, både bra och dåligt. Bearbetar rätt sällan saker och ting. För när skulle det finnas tid för det? Livet pågår ju i ett.

Mitt i allt det här kommer yogan in i bilden. En dag stannar man plötsligt upp, djupandas och umgås med sitt inre. För vissa blir det så överväldigande att de stänger av. De klarar inte av den själsliga biten. Yogan blir enbart ett sätt att tänja och stretcha kroppen och det är väl också bra, men för mig är det inte yoga.

Yoga för mig handlar om att förena det yttre med det inre. Vara närvarande med de fysiska rörelserna för att kunna lyssna inåt. När man väl börjar lyssna inåt är det svårt, för att kanske inte säga omöjligt, att vara totalt oberörd. För mig dyker de starkaste känslorna oftast upp i vilan, savasana, efter yogan. Jag har gråtit, känt mig arg, irriterad, fastnat i tankar om framtid och dåtid och jag var varit totalt vilsen. Ibland har jag bara känt ett lugn.

Det finns så klart inget som säger att du måste känna en massa. Ibland känner man ingenting. Men lyckas man släppa taget om vardagen och alla de här rollerna vi tar på oss själva, på jobbet, med vänner och i familjen, så kommer det att kännas. Mer eller mindre.

Lusten av gråta kommer till dig för att du har uppdämd gråt i dig som behöver komma ut. Det är varken konstigt eller ovanligt. Tvärt om, du helar och utvecklar dig själv genom att släppa fram gråten. Lägg dig ner i childs pose och låt tårarna komma om de kommer. Det är inte konstigt eller märkligt eller ovanligt. Det bara är. Du kommer känna dig betydligt lättare efteråt. 

Under en period märkte jag att jag hade mycket sorg i mig. Då satte jag ihop en playlist med låtar som berör mig på olika sätt och sen avsatte jag en timme när jag bara satt i mörkret och lyssnade och kände och grät allt vad jag orkade. Det är en fin gest av självkärlek, att bara låta sig få ta tiden att känna färdigt det som känns.