Yinyoga är en slags konflikthantering. Du håller en position som kanske känns helt fruktansvärd i tre till tjugo minuter.

Ju mer kroppen gör motstånd, desto jobbigare kommer det att kännas. Ju mer du slappnar av desto mer kommer musklerna att släppa efter och gå in i positionen. Till slut kan det till och med kännas skönt.

Här tycker jag att det finns en tydlig parallell till livet. Ju mer motstånd vi gör mot olika situationer vi hamnar i desto jobbigare kommer vi att få det.

Jag gjorde jättemycket motstånd mot i princip allting förr. Ett exempel. Ibland åker reporter och fotograf ut på längre uppdrag tillsammans. Kanske åker man bil ihop i flera dagar.

Jag har varit så extremt känslig för vilken person jag hamnar med. Precis som i alla andra yrkesgrupper så finns det fotografer som inte är riktigt kloka. Säg då att jag hamnat med någon som inte är riktigt klok. Jag har inte haft något val, jag har varit tvungen att sitta där i bilen med honom eller henne.

Då har allt känts helt fruktansvärt. Jag har liksom kämpat emot situationen hela tiden. Upprepat: ”jag vill inte vara här, det är är hemskt” som något mantra.

Men tänk om jag inte hade gjort det. Tänk om jag bara hade försökt ta mig an läget utan att nödvändigtvis behöva döma det, utan mer kanske observera vad det är som händer. Studera situationen, verkligen betrakta, ta sig an den som att det vore det mest intressanta som hänt.

Jaha, den här människan säger så här. Vad får det mig att känna? Vad tänker jag nu? Jasåja, jag tänker så här. Just så. 

Den här inställningen kan göra det mycket lättare att ta sig an vissa saker i livet. Oavsett om det är en fotograf eller en yogaposition.

Alla de pengar jag tjänar som frilansjournalist nu går till utbildningar. I princip alltihop. Jag tänker att jag investerar i mig själv. 

I dag anmälde jag mig till en vidareutbildning till hundpsykolog. Det innebär att jag när jag är klar kan hjälpa hundar med olika slags problembeteenden. Aggression, rädsla, jakt, ångest, separationsångest och ge efterchocksbehandling. Det känns bra. Det är ju det jag vill. Jag vill jobba med hundar, yoga och att skriva.

Jag har inte några pengar kvar, men det känns okej. Jag tänker att det kanske är hälsosamt för någon som mig som alltid hållit i pengar att bara våga göra sig av med alltihop.

Bilderna kommer från Hundens hus. 

Jag och Stoffe har gått en tvådagarskurs i Tellington ttouch. Det är en slags hanterings- och beröringsmetod för djur och människor (i det här fallet då hundar).

På hundar blir det så oerhört tydligt vad rädsla och stress gör med kroppen. Har ni till exempel sett en hund som står med stel, liksom hopkrupen kropp och bara skäller och skäller och skäller så vet ni vad jag menar.

Människor samlar ju på sig känslomässiga spänningar och stelhet på samma sätt. Stress och ilska, negativitet, bitterhet, obearbetad sorg. Allt sånt sätter sina spår rent fysiskt i kroppen. Jag inser mer och mer vikten av att ta det varsamt. Den här tekniken som jag fått lära mig i helgen är väldigt mjuk. Man jobbar med nervsystemet och bindvävshinnan (fascian). Min första reaktion är: hur kan det här hjälpa? Hur kan en lätt beröring gör någon skillnad? Jag tänker liksom att det krävs djupmassage och mer ingående stretchövningar för att lösa upp saker.

Och i vissa fall: ja. 

I andra fall: absolut inte.

Om jag nu för över de här tankarna på människor och yoga så blir det tydligare. Vissa yogafrälsta människor får det att låta som att bara du kastar dig in på första bästa yogaklass blir allting bra, då kommer du att känna dig mindre stressad och din stelhet kommer att släppa.

Men det är inte så för alla.

Människor som är rejält sönderstressade och utbrända ska nog inte hoppa in direkt på en vanlig yogaklass. Människor som har obearbetade trauman eller människor som av någon anledning blivit svårt chockade, kanske varit med om en svår förlust eller olycka ska inte heller göra det (allt skiljer ju från individ till individ förstås).

En människa som mår så är inte mottaglig för att börja mixtra med kroppen som du gör på en vanlig klass. En hund som varit i chock eller är fylld av rädslor och stress är inte heller mottaglig för vanlig träning. Allting måste tas varmsamt. Vissa människor kanske behöver börja med att över huvud taget försöka hitta tillbaka till att klara av att få ner andetagen ordentligt i lungorna. Sedan kan man sakta men säkert börja med varsam beröring likt den jag testade på i helgen.

Annars finns det en typ av yoga som kallas restorative yoga som lite skämtsamt brukar kallas ”kuddyoga”. Jag har skrivit en del om den långsamma yinyogan eftersom jag gillar den formen, men det här är ännu lugnare.

Restorative är den mjukaste yogaformen av alla. Jag brukar förklara det som att du vill tillbaka till känslan då du kände dig allra, allra tryggast som barn. För mig var det när mamma stoppat täcket runt mig så att jag verkligen låg hårt inbäddad och hon satt bredvid mig på sängkanten på kvällen.

Med hjälp av kuddar, bolster och filtar stadgar du upp en viloposition och ligger där i upp till 20 minuter. Enkelt uttryckt hjälper det till att balansera nervsystemet och läker kroppen från stress och skador. Just därifrån behöver en del personer utgå (och det blir fler och fler i takt med att stressnivåerna ökar).

Sedan tror jag också att både yin- och restorativeyoga är bra komplement för att skapa psykisk balans till annan mer fysiskt utmanande träning. Det behöver inte vara någon annan yogaform utan löpning, crossfit, styrketräning. Vad nu folk pysslar med.

I slutet på februari åker jag hit, till Ashiyana i Goa i Indien i fem veckor för att gå min första yogalärarutbildning!

Jag är så fruktansvärt förväntansfull nu när jag väl tagit beslutet och bokat allt. Före har det varit rätt jobbigt. Jag har velat fram och tillbaka kring om jag kanske borde vänta ett år, kanske bara åkt på ett retreat och utvecklas ännu mer, samtidigt: någonstans måste jag ju börja. Jag vill verkligen göra det här!

Jag kan inte tänka mig något bättre än att mitt yrkesliv skulle bestå av de delar jag brinner för allra mest: skrivandet, hundar och yoga. Dessutom är jag övertygad om att varje del jag utvecklar mig inom kommer att spilla över och göra de andra delarna ännu bättre.

Den här utbildningen jag ska gå har jag valt för att den handlar mycket om personlig utveckling. Lärarna vägleder eleverna till att våga hitta sitt eget, unika sätt att undervisa. Det tilltalar mig. Jag är inte ute efter att apa efter någon som tycker att deras sätt är det enda rätta. Yogan har gjort så mycket för mig och jag vill så gärna dela med mig av det, men jag behöver hjälp att hitta mitt sätt att föra det vidare till andra.

Jag känner mig lite rädd. Rädd för att alla andra kommer att vara bättre än jag, att jag kanske inte trivs. Men det är ju det här utveckling handlar så mycket om: att våga ändå. Om människor där är 1000 gånger vigare än mig så får de väl vara det då. Jag är ju trots allt inte där för att jämföra mig.

Och när jag känner de här rädslorna förundras jag än en gång över min utgångspunkt: rädslan kommer först och solkar ner glädjen. Jag gör mitt bästa för att bara fokusera på allt det spännande, roliga och härliga. Det kommer bli lärorikt och alldeles underbart.

Allt sitter i huvudet, jag måste påminna mig om det med jämna mellanrum. När det känns bekvämt att vara på en plats, då vill hjärnan gärna sätta stopp där.

När du pushar dig själv under ett träningspass så orkar kroppen, det är hjärnan som ger upp först. Det är därför det är så effektivt med en personlig tränare som kan berätta för dig att du orkar så mycket mer. När jag tränade som hårdast för tre år sedan så lyfte jag vikter som jag aldrig hade kunnat drömma om något år tidigare.

När det sker stora förändringar vill sinnet så gärna att vi ska stanna kvar under täcket och äta choklad. Allt för att ducka allt omvälvande som händer i livet.

Jag har byggt upp enorma murar för mig själv när det kommer till huvudstående i yogan (utan hjälp av en vägg). Jag ser skräckscenarion framför mig om hur jag ska bryta nacken och knäcka ryggen. Det är så pass illa att jag inte ens vågar försöka. Mitt psyke har byggt en mur som känns oöverstiglig. Jag har själv bestämt att jag aldrig kommer att lyckas.

Det här är de topp fem vanligaste sakerna mitt huvud säger åt mig:

1. Alla andra är bättre än du.

2. Det där var inte tillräckligt bra.

3. Det där kommer aldrig att gå.

4. Ha dåligt samvete för att du:

– åt någonting som inte var bra.

– inte tränade.

– har det alldeles för bra.

5. Jag har alltid varit dålig på att…

Om du har en sån här dag då hjärnan sätter en massa begränsningar (jag har det i dag). Titta gärna på den fantastiska dokumentären ”Gymnasten som lärde sig gå”. Den handlar om Marcus Lilliebjörn som var 19 år och lovande gymnast när han bröt nacken. Han skulle aldrig gå eller andas själv igen sa läkarna. Men! Med en enorm viljestyrka och en syn på att ingenting är omöjligt så lärde han sig både att gå och en hel del ”omöjliga” saker därtill. Kan ses på SVT play. 

Jag fick ytterligare en fråga och jag har på känn att det kommer att bli ett rätt långt svar det här med så jag skriver ett inlägg om det också:

Hur har yogan fått dig att bli mer självsnäll? Det är där jag brister så totalt, och skulle verkligen behöva jobba med det på något sätt, men jag vet inte hur!

Första gången jag yogade var jag 19 år och gick en kurs i avslappningsyoga på Medis på Åland. Jag kan klart och tydligt se att jag inte var redo att ta emot yogans fördelar då. Jag gick dit och irriterade mig på att jag var så stel och sen somnade jag under avslappningen i slutet av klasserna.

När jag bestämde mig för att testa yoga den här gången var jag i ett helt annat stadie i livet. Jag hade med hjälp av böcker och kurser kommit fram till att det finns två versioner av mig: en del av mig som är rädd och dömande, den där rösten i huvudet som alltid kommer att vilja mala på om hur dålig och otillräcklig jag är (många kallar det egot) och en annan del av mig som är mitt sanna jag, den delen som har drömmar, som vill ha mer av livet, som vill våga, som vill öppna upp hjärtat för kärlek. Det är den delen som vill springa längs en jävla strand och hjula och hoppa och känna mig fri.

Så med den medvetenheten märkte jag snabbt hur egot började mala redan utanför första yogaklassen jag skulle gå på förra året: det här var väl dumt, ska du gå in dit bland alla som är så viga och skämma ut dig, du som knappt kan nå ner till knäna vid en framåtfällning! Gud vad fånigt, är det inte lika bra att du går tillbaka till omklädningsrummet och går hem.

Sidospår: jag hör det här bland många som är nyfikna på yoga men inte känner att de inte riktigt vågar. ”Jag är som ett kylskåp så det skulle aldrig gå”. Det är egot som talar, det vill tala om för dig att du inte duger, att du kommer göra dig till åtlöje och att det är lika bra att du inte ens försöker. Men det är fel! Vill du yoga så kan du yoga. Alla kan yoga!

Hur som helst bestämde jag mig för att inte lyssna på den rösten, jag kände så starkt att jag ville yoga och inga rädslor skulle få ta det ifrån mig.

Så jag gick in på klassen och från allra första gången så bestämde jag mig för att vara snäll mot mig själv: jag gör det som min kropp klarar av. Innebär det att jag bara når till knäna vid en framställning så gör det det. Jag ska inte pressa mig, jag har pressat mig tillräckligt här i livet. Yogan ska bli min safezone där jag bara får vara precis som jag är. Det här tankesättet ihop med djupandningen gjorde verkligen underverk. 

För första gången i mitt liv kunde jag ”träna” utan att det var ett straff. Jag gjorde för att jag ville göra min kropp gott.

Jag kunde sitta i en framfällning och fortfarande ha 20 centimeter kvar till tårna och acceptera det. Det var helt okej! Det var det här min kropp klarade den här dagen och jag tackade den för det.

Det gick upp för mig att det här var första gångerna i mitt liv jag tackat min kropp för någonting. Jag var varsamt och respektfull mot min kropp, som jag utsatt för så mycket misshandel och dömande under åren. Min kropp som fått utstå så mycket skit, som avgiftat mig från alkohol gång på gång, som stått upp för mig även om jag medvetet svultit den eller bara proppat i den en massa dåligheter, socker, lightprodukter och snabbmat. Min kropp som lyckats reparera sig från alla gånger när jag varit sjuk, från den gången när jag var sju år och låg inlagd på sjukhus för att alla möjliga olika sjukdomar som angripit mig på samma gång. Min kropp som läkte sig själv från de fruktansvärda eksemen jag hade när jag var yngre. Som repat sig från alla operationer. Och det enda jag sagt till den under åren har varit att den är otillräcklig! Att den är ful och fel.

De här insikterna om vad jag gjort mot min stackars kropp blev väldigt starka.

Jag insåg att det förhållningssätt jag haft till min kropp inte fungerade. Jag hade kämpat mot den så länge. Min hjärna hade liksom teamat ihop sig mot kroppen. Den här kampen skulle jag kunna fortsätta utkämpa hela livet, mina tankar skulle kunna fortsätta slå mot kroppen och min kropp skulle få strida för sin rätt att finnas till. Men det ville jag inte, jag ville för en gångs skull välja att sluta fred, att acceptera min kropp som den är.

Och med det här har det kommit en hel del val som fallit sig rätt naturligt: jag äter väldigt sällan kött för jag vill inte äta ett djur som kan ha proppats fullt med antibiotika och lidit under sin livstid, jag undviker socker de flesta dagar i veckan, jag dricker inte alkohol, jag röker inte. Jag har blivit bättre på att fråga min kropp vad den är sugen på snarare än att bara trycka i den något bara för att mitt huvud och mina känslor säger åt mig att göra det.

Med självsnällhet ingår också att lyssna när någonting är fel i kroppen. Många går med huvudvärk eller magont dag ut och dag in. Kanske äter de mediciner för att dämpa symptomen. Men det är ju din kropp som försöker säga dig någonting! Den pratar med dig och du vägrar lyssna! Sedan är vi förvånade den vackra dag när vi går rakt i väggen eller får magsår!?

Om du inte går på yoga eller har lust att börja så skulle jag ändå rekommendera att du börjar säga tack till kroppen. Kanske varje kväll när du ligger i sängen efter att den burit runt på dig en hel lång dag. Tänk på allt den gjort för dig och säg bara tack. Högt eller tyst för dig själv.

Annars är det ett ypperligt tillfälle att tacka kroppen när du smörjer in dig efter duschen (om du nu brukar göra det). Massera dig ordentligt så att det känns skönt, var noga med områden där du känner dig stel. Glöm inte nacken och tinningarna. Känns det jättekonstigt, tänk till en början att du masserar någon som du verkligen älskar. Rå om din kropp ordentligt! 

Gå ut i skogen eller på ett öppet fält och andas frisk luft. Fyll lungorna till max, det finns små muskler mellan revbenen som nästan aldrig får stretchas annat än när vi tar riktigt djupa andetag.

Spring en runda bara för att se att din kropp orkar ta dig lite längre än du tror. Gå på crossfit och känn hur det känns när varenda liten del i kroppen har gjort allt de förmått.

Glöm inte att säga tack efteråt.

Emma skrev en kommentar i går: Du börjar en av dina kommentarer här nedanför ” Medvetenhet är ju alltid ett av de första stegen mot förändring ”. Jag har erkänt för mig själv att mitt förhållande till mat inte är helt sunt, jag har berättat det för min familj och vänner och det känner himla bra. Men hur går jag vidare? Jag har sett att du skriver om hetsätning ibland, är du medveten om det? Har du berättat det och pratat öppet om det? Hur går du vidare?

Jag tänker att jag svarar på det i ett inlägg och inte kommentarerna så kanske någon annan som undrar över samma saker kan få något ut av det.

Jag har i princip alltid haft en märklig relation till mat, redan som barn kunde jag hetsäta utan att förstås förstå att det var det jag sysslade med. När jag väl började äta hade jag väldigt svårt att sluta, oavsett om det handlade om mackor eller kokosbollar. Efteråt mådde jag alltid dåligt och skämdes. Det är som det alltid funnits ett hål i mig som jag försökt fylla med mat.

I tonåren har jag i perioder svultit mig själv, hetsätit och sedan kräkts. Kräkningarna kom mer sällan ju äldre jag blev och när jag var 20 lovade jag mig själv att aldrig mer sätta fingrarna i halsen, ett löfte jag lyckats hålla. Det här vet de flesta som känner mig och jag tycker inte alls att det är jobbigt att prata om det.

Men hetsätningen har liksom hängt med längre, den slår till ibland när jag minst anar det, speciellt om jag känner mig stressad, splittrad eller orolig. I perioder när jag mått riktigt dåligt har otroligt mycket av min tankekraft gått åt till mat. Vad jag ska äta, att jag ätit för mycket osv. Ibland behöver det inte vara så ”extremt” utan kan vara att jag till exempel varit ute och ätit en middag och bara känt: jag är inte nöjd. Så går jag hem efteråt och äter okontrollerat. Jag har skämts oerhört över det och inte pratat så mycket om det, bara skrivit om det. För mig kändes det enklare att prata om att ha ”riktiga” ätstörningar än att då och då ställa mig och trycka i mig mat.

Det är svårt med mat på så vis att du alltid måste äta. Du kan inte sluta som med cigaretter och alkohol utan du måste lära dig att äta.

Mitt första steg var medvetenheten: jag hetsäter. Försöka tänka på saken utan att lägga alltför mycket värderingar där, strunta i att klanka ner så mycket på det, inte säga att det är äckligt och vidrigt osv. Det är vad det är.

För mig har det hjälpt otroligt mycket med ACT. Det är en KBT-metod som handlar om att betrakta sina känslor när de dyker upp. Jag rekommenderar verkligen ”Lyckofällan” av Russ Harris. På så vis har jag blivit mer medveten i stunden och kan ”resonera” med mig själv när infallet att hetsäta dyker upp.

Snällt fråga ”okej vad är det som händer nu Zandra? Känner du dig ledsen? Orolig? Otrygg? Har du ångest? I så fall: vad beror det på?”. Efter att ha ställt de här frågorna har jag gjort ett val: vill jag hetsäta eller vill jag inte det? Ibland väljer jag att göra det, ibland inte. Men då är det ett val jag gjort och på så vis känns det ändå som att jag har mer kontroll över situationen och då har jag också märkt att det inte blir lika okontrollerat heller, jag kanske stoppar i mig 4-5 knäckebröd, men kan sluta långt innan jag känner mig illamående och allt spårat ur och jag fått i mig halva kylskåpet. 

Sedan jag började med yoga och personlig utveckling kommer hetsätningsskoven ytterst, ytterst sällan. Det kom ett för några veckor men det var första på … jag minns inte hur länge. Yogan har lärt mig att vara självsnäll och jag vill inte längre trycka in mat. Från yogan har jag också fått andningen som kan vara väldigt hjälpsam för att ta dig tillbaka till nuet när det känns som att hjärnan börjar rusa iväg.

Att vara försiktig med kolhydrater hjälper mig också, för jag vet att till exempel vitt bröd och ris kan trigga i gång en attack.

Det finns också en bok som heter Mindful eating av Elin Borg som jag läst och testat göra övningar för Aftonbladet Wellness och skrivit om här!

Viktigast för mig är att försöka vara så självsnäll som möjligt. Världen går inte under om jag hetsäter någon gång.

Kram!

Jag har under många år haft svårt att lyssna på musik. Alltså verkligen lyssna och KÄNNA musiken.

Viss musik kan beröra mig väldigt mycket och det blir liksom för mycket att verkligen sitta stilla och lyssna på en låt som rör upp mycket känslor. Det här har jag löst genom att helt enkelt inte lyssna så mycket på musik och när jag gjort det så har jag inte tagit in utan hållit en distans som om det vore vilket radioskval som helst och på så vis inte låtit det påverka mig.

Jag minns en kille som jag träffade under en period som uppmanade mig att bara sitta rakt upp och ner och lyssna på hans deppiga låtar. Jag upplevde det som tortyr och blev förbannad på honom. Tyckte det var så oerhört fånigt alltihop. Jag antar att jag snuddade vid en känslomässig smärta som blev för stark. Det är precis som många stela människor som prövar yoga för första gången. De blir bara ilskna och vill lägga av direkt, smärtan och motståndet blir för starkt, så de säger att det är fånerier och inget för dem (trots att det är de som behöver det allra mest!).

Så i morse satte jag mig i soffan för att meditera 5-10 minuter. Eftersom jag haft några fina meditationer efter yogan till musik, då jag verkligen varit med den och andats även om det rört upp mycket i mig så tänkte jag pröva. Jag satte ihop en playlist med några låtar som på olika vis symboliserar olika perioder i mitt liv. Sedan satte jag mig och bara andades och tillät mig känna de känslor som dök upp.

Jisses.

En timme (!) senare hade jag gråtit så ögonen var alldeles rödsvullna.

Jag tror minsann att det finns ”lite” uppdämt i mig som behöver komma ut.

Jag har en hel del ilska i mig. 

Jag är arg för att det inte blev vi, för att jag inte till slut hade något annat val än att släppa taget. 

På dagarna går jag runt och är lättretlig och jag har inget som helst tålamod. Minsta lilla motgång gör mig galen. Jag tar ut en del på Christian. På många sätt är jag säkert orättvis. Jag försöker ösa över all skuld på honom, jag vill att han ska må precis lika dåligt som jag mår, känna alla mina känslor. Jag kan inte stoppa mig själv, jag är passivt aggressiv och placerar mig själv i offerrollen gång på gång. I går försökte jag stanna upp en liten stund före jag skickade ett sms, ta ett djupt andetag. Men det går inte, det är så starka känslor som styr. Fan ta djupa andetag, jag vill ju bara få honom att FATTA.

Det är inte vackert, men det är vad det är. 

Jag försöker mitt bästa att rannsaka mig själv och förklara för honom direkt efteråt varför jag gjort, sagt och skrivit som jag gjort. Det är samma saker som upprepas: jag är rädd, känner mig maktlös, ensam. 

Den här lättretligheten och ilskan jag går och bär på gör det svårt för mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Jag kan inte meditera hemma för jag blir så arg. Jag blir arg på mig själv, hur jävla fånig jag är som ens försöker. Hur dumt det är med meditation. Vilken idiot jag är.

I går kväll fick jag till slut lite lugn, under vilan efter yogaklassen kom tårarna. Och när det väl släppte så ville jag ligga där och skrikgråta som ett litet barn, men det skulle ju förstås ha blivit lite konstigt kanske.

Det är så lätt att hamna i en negativ spiral efter att det tagit slut, att skylla allt på alla yttre omständigheter. På honom och på allt han har gjort, att saker inte blev annorlunda. Men vad vinner jag på det i slutändan? För att gå vidare måste jag acceptera att det blev som det blev. Just nu kan jag inte det och då måste jag försöka göra det näst bästa: acceptera att jag inte kan acceptera att det blev så här.

Jag tycker att det är viktigt att skapa en lugn plats i hemmet. En plats där du kan yoga, meditera, fundera, skriva eller lyssna på musik.

Som barn var jag besatt av myshörnor, speciellt hemliga krypin där jag skulle få vara helt ostörd. Sedan blev jag vuxen och började möblera hem enligt Ikeamallen: soffa, soffbord, säng, tv-bänk och köksbord. Varför? Det är ju så tråkigt egentligen.

Oavsett hur litet du bor så finns det alltid något litet utrymme till övers. Jag bor på 40 kvadrat men får gott och väl plats med yogamattan på golvet. På bokhyllan har jag ljus, rökelser och alla böcker jag älskar och inspireras av nära till hans.