Tänkte bara tipsa om att Yogobe erbjuder alla två gratis veckor om du registrerar dig före 25 december. Sen är det bara att avregistrera dig om du inte vill börja betala för tjänsten. Du uppger bara Yogojul när du signar upp dig på deras sajt. Här kan du läsa mer om erbjudandet. 

Jag betalar 180 kronor eller vad det nu är varje månad för Yogobe och tycker definitivt att det är värt det. Det är ungefär vad EN yogaklass kostar i Stockholm numera.

Yogobe är massor av yogavideos samlade på ett ställe. Du kan välja video efter lärare, hur många minuter du vill yoga eller vilken typ av yoga du känner för.

Jag gör allra oftast någon av yinyogapassen med Johanna Andersson. Det behövs mycket yin nu under julhelgerna. Allting går i sånt tempo. Även om det så klart är fint att träffa familj och vänner så är det samtidigt påfrestande. Kan vara påfrestande. För mig är det definitivt påfrestande då jag trivs som bäst när det är lugnt. Då behövs det pauser och andning och träning som stillar sinnet.

Här är en Newsnervideo som jag spelade in för några veckor sedan med 19 anledningar till varför jag är feminist. Är väldigt bra att jag fick göra den på mitt sätt och (nästan) ingen som var och la näsan i blöt om vad jag skulle säga eller hur någonting skulle behöva vara. Då hade jag väl å andra sidan inte gjort det.

”As I look back on my life, I realize that every time I thought I was being rejected from something good, I was actually being redirected to something better.”
-Steve Maraboli

Jag hittade det här citatet i går. För mig har det där tankesättet hjälpt mig otroligt mycket det här året. Både när det gäller jobb och privat.

I början av augusti, ungefär kring samma datum när vi planerat att gifta oss, fick jag låna en kompis lägenhet i Fredhäll i en vecka.

Det var värst på morgonen. Jag vaknade med en stor ihålig känsla i kroppen.

Promenerade och promenerade. Satte mig på bänkar med Stoffe och bara stirrade framför mig. Gick upp till lägenheten och satte mig på balkongen. Det är alltid konstigt när det är strålande solsken samtidigt som det känns som att hjärtat håller på att gå sönder. Jag trodde att det skulle göra det, gå sönder. På kvällarna när det blev mörkt satt jag fortfarande ute på balkongen med den färgglada utebelysningen som bara känns som att den är till för lyckliga människor. Den ihåliga känslan var inte lika stark, men det kändes fortfarande som att något skulle sluta fungera inombords.

Men det gjorde aldrig det. Jag satt helt närvarande med alla känslor av sorg och ilska och ensamhet hela den där veckan och det var förjävligt, men hjärtat gick inte sönder. De gör ju inte det.

Mitt i det här så fanns det en stor tröst: det kommer att komma någonting annat. Det kommer inte alltid att vara så här. Det gör ont nu, men det kommer inte alltid att göra ont. Det här är bara en bit i ett stort pussel. Det är inte ens sagt att den här biten i efterhand kommer att vara dålig, det bara känns så just nu. Jag kan ju inte blicka in i framtiden. Jag vet inte varför det blev så här, men det finns en mening med det. Det finns en orsak till allt. Det blir bra. Faktum är att det blir ännu bättre. Jag kan bara inte se det just nu.

I det här så kunde jag känna någonting som människor ibland pratat om men jag aldrig tidigare känt: att det också fint någonting vackert i sorgen.

Så småningom blev sommaren till höst och jag blev hel igen. Helare än vad jag någonsin varit. Och hösten blev till vinter även om det aldrig kommer någon snö och jag kan så tydligt se, jag kan se precis varför det var tvunget att bli precis som det blev.

Jag ser andra människor som håller fast vid saker som gör deras liv sämre. Det kan handla om ilska mot en alkoholiserad eller frånvarande förälder. Om mobbning, våld eller övergrepp. Den här historien om sveket upprepas gång på gång i den här människans liv och förstör nuet. 

Där kan jag så lätt bara kasta ur mig: lösningen är att förlåta. Gör det så har den här människan inte makt över dig längre.

Så lätt, när det kommer till alla andra. För när det gäller JUST min egen smärta och ilska så tänker jag minsann inte släppa taget. För det en människa en gång i tiden har gjort mot mig det är HELT oförlåtligt. Märklig logik: alla andra i världen kan förlåta men inte just jag.

Elizaberth Gilbert skrev ett intressant inlägg om förlåtelse i går. Hon gick på en kurs där en man sa:

– Min fru ljög för mig och var otrogen mot mig, lämnade mig och förstörde vår familj – men jag måste fortfarande betala underhåll till henne varje månad och det gör mig rasande. Måste jag ändå förlåta henne?

Då hade läraren svarat:

– Nej. Absolut inte. Du behöver inte förlåta henne. Du kan hålla fast vid ilskan förevigt. Det är upp till dig.

Förlåtelse är ett val. Inte ett krav. Man kan förlåta någon och men man kan också hålla fast vid den där ilskan för alltid. Alla människor väljer själva.

Jag har hållit fast vid min ilska krampaktigt. Jag har ätits upp av min ilska. Jag har tilllåtit den äta mig. För att jag har ju haft RÄTT att vara arg. Mitt liv har fuckats upp så otroligt av en enda liten jävla människa: ska jag då inte ens få hata den personen?!?

Så har jag tänkt.

Och sen har jag börjat med yoga och plöjt självhjälpsböcker så ögonen gått i kors och någonstans har jag väl förstått att jag för min egen skull måste göra det. Förlåta. Men tanken har gjort mig så jävla förbannad. HUR FAN SKULLE JAG KUNNA FÖRLÅTA!??! Hur vågar nån jävel ens komma och påstå det.

Samtidigt har jag vetat innerst inne att det är det enda kloka att göra. För den här smärtan och ilskan skadar ingen annan. Bara mig.

Så trillade jag över en text som påminner om en Elizabeth skriver: när du förlåter någon så säger du inte att du godkänner deras beteende. Du säger inte att du tillåter dem att göra dig illa på nytt. Du säger inte att du välkomnar den här personen tillbaka till ditt liv. Det man säger är att man inte längre kommer att tillåta ilskan och smärtan att kontrollera ens liv.

För även om ilskan är rättfärdigad så förgör den mig samtidigt som jag låter den här människan fortsättningsvis ha kontroll över mitt liv år ut och år in. Till och med trots att de har dött eller trots att man inte pratat på flera år.

Det handlar inte om vad den här personen förtjänar eller inte förtjänar. Det handlar om vad JAG förtjänar. 

Jag förtjänar att leva ett liv där jag är fri. 

Så. Hur förlåter man då?

Jag har gjort så här: till en början så sa jag bara till mig själv att jag skulle förlåta. Jag blev ilsken bara av den sjuka tanken, men jag fortsatte att upprepa det för mig själv. Jag ska förlåta, jag ska förlåta, jag ska förlåta.

Till slut, efter flera månader (!) var jag liksom överens med själva intentionen: att jag ska förlåta.

Nu har jag tagit det till nästa steg där jag varje gång jag kommer att tänka på den här personen tänker: du är förlåten. Även om jag inte känner det i hjärtat så tänker jag det som om det vore en sanning.

Ibland sätter jag mig ner och aktivt visualiserar ett möte där jag känner att jag kan vara totalt neutral. Samma känslor som om det vore granntanten eller vem som helst.

Det här är en helt hemmasnickrad förlåtelseprocess. Jag är inte på långa vägar klar, men det får ta sin tid. Jag blir mer och mer övertygad att det här är en av de viktigaste, största och finaste sakerna jag gjort för mig själv.

Det finns också en del böcker i ämnet också som ger praktiska övningar: till exempel ”Att förlåta det oförlåtliga”, ”Forgiveness” (bara praktiska övningar för 21 dagar) och Desmond Tutu har skrivit mycket på ämnet, bland annat ”Den fyrfaldiga vägen”.

Ett av de allra vanligaste problemen folk har med sin hundar är hundmöten. 

Det här problemet skapar ägarna ofta själva. Jag har gjort det.

När Stoffe var valp älskade han andra hundar. Jag lät honom gå fram i koppel till många för att hälsa och lukta på dem. Sen blev han lite äldre och könsmogen och då bestämde jag mig plötsligt för att han inte alls skulle hälsa på alla andra hundar ute på promenaden. Det tyckte ju förstås inte Stoffe.

Frustrerat började han dra i kopplet mot andra hundar. Andra hundar reagerar i sin tur inte alltid särskilt positivt på en hund som drar mot dem på det viset, vilket gjorde att de ofta skällde eller stirrade ut honom. Det tog inte länge innan han börjat förknippa hundmöten med någonting negativt. Han blev stel i kroppen och stannade och stirrade på flera hundra meters avstånd när han såg en annan hund.

Idiotiskt av mig. Men också ett av de vanligaste misstagen, som sagt. Det handlade bara om brist på kunskap. Kunskap som jag numera har och kan använda mig av för att träna bort det här som jag kallar ett problembeteende.

Egentligen är det inte ett så stort problem för mig som ägare. Stoffe väger fem kilo och jag kan i teorin lätt dra med honom på promenaden när han stannar och vill fram och hälsa på en annan hund (som tur är skäller han inte). Problemet ligger ju i att hans promenader blir jobbiga av det här. Han får dåliga känslor av att han inte kan känna sig säker när vi möter en annan hund. I och med att jag har släppt fram honom hur som helst har jag också signalerat till honom att ansvaret ligger på honom att sköta kommunikationen med mötande hundar.

Då kommer vi till en annan grej: Det är inte på något sätt naturligt för två hundar att mötas i koppel. Hundar pratar inte, de kommunicerar med kroppsspråk. Vissa hundar nöjer sig med att bara nosa lite på en annan hund och så går de vidare i livet och bryr sig inte mer. Men andra hundar blir osäkra, vilket många gånger ägarna tolkar som att de försöker leka och tycker att det är kul. Men vad de egentligen gör är att de studsar förtvivlat runt i kopplet för att försöka kommunicera med den andra hunden så gott det går. Vilket inte är så lätt när du är fastkopplad. Ena hunden kanske vill skapa avstånd mellan sig och den andra hunden, medan den i sin tur är alltför på. Då kan det sluta illa.

Så. Min träning med Stoffe går nu ut på att han ska känna att han inte har något som helst ansvar när det kommer till förbipasserande hundar. Vi har en överenskommelse om att han får hälsa när jag säger att det är okej och utöver det har jag lovat honom att han inte ska behöva bry sig nämnvärt om mötet med andra hundar (vilket han kommer ihåg vissa dagar, andra dagar inte alls).

MEN.

Så finns det ju då de här människorna, i mina kvarter företrädelsevis män som går med sina hundar hängande längst ut i flexikopplet. De här männen ropar ofta några sekunder innan deras hund är framme vid min:

– Är det en hane eller tik?

Då undrar jag: vad spelar det för roll för honom? Jag står med ryggen mot honom och visar med allt tydligt kroppsspråk att jag inte är intresserad av att hans hund ska komma fram. I går kväll sa jag till och med det:

– Jag vill inte att de ska hälsa när de är kopplade. 

ÄNDÅ tar det ett par sekunder och hans hund är ändå framme vid Stoffe. I den här situationen är jag väldigt trängd. Jag kan inte göra så mycket alls, den andra hunden är redan så nära att Stoffe känner att han måste fram till henne och då skäller hon och morrar ifrån för att hon tycker att han kommer så snabbt rakt mot henne och därmed är en del av vår träning förstörd. Stoffe har återigen behövt känna att han det är han som ska ta hand om det här mötet.

Jag blir så otroligt less. 

Är det verkligen så svårt att respektera att ett nej är ett nej? 

Jag vill ju inte! Jag vill inte ha hans hund flämtande framme vid Stoffe medan ägaren står fem meter bort i andra änden av kopplet.

Stoffe är som sagt en liten hund, men det innebär inte att han ska behöva stå ut med jobbiga möten bara för det. Hans känslor bör fortfarande respekteras av mig. Och då innebär det att jag måste kunna lita på att gubbar i reflexjackor lyssnar när jag säger nej.

En annan sak när jag ändå är igång: det är en myt att hundar behöver hälsa på andra hundar för att må bra. När de är valpar (upp till 12-14 veckor) och ska socialiseras: ja (då ska man se till att de får träffa snälla språksäkra hundar). När de är vuxna: nej. Då räcker gott och väl att en hund har ett par, tre, fyra, fem bra hundvänner som den kan hänga med. Gatuhundar som lever fritt och därmed skapar sina egna formationer håller sig i små grupper med andra hundar. Resten skiter de i. Du som människa skulle ju tycka det vore förbannat jobbigt känna att du behövde ”göra upp” med varenda en mötande människa på dina promenader eller hur?

Sen kan det förstås vara kul för en hund att träffa andra hundar av sin egen ras, för de kommunicerar ofta väldigt lika. Men att planlöst släppa in till exempel en liten pudel i en rastgård med en schäfer, en labrador och en pinscher är inte alls särskilt naturligt eller för den delen smart.

Nåväl.

Det var allt om hundar för i dag.

Stoffe är med i en reklam! I slutet på hösten var de här och spelade in och nu fick jag se filmen för nån vecka sen. Han är med bara några sekunder men ja. Det är skoj ändå. Det behövdes bara någon minuts klickerträning för att han skulle sitta och vara helt okej med att få halsbandet på sig. Kanske kan jag snart säga upp mig och bli hans manager på heltid precis som Grumpycats matte. Får se hur det blir med den saken.

Här är klippet!

Den här bilden.

Jag trillar över den ibland när jag söker efter andra i iphoto. Fick den av en kompis när jag tog studenten. Är väl från när jag är 13, tror jag.

Jag kan bli så ledsen när jag ser den. Jag mådde så dåligt. Struntade i att äta. Kräktes upp maten om jag nu väl åt. Hade någon frågat mig då om jag mådde dåligt hade jag sagt nej. Jag visste ingenting annat. Jag trodde att livet var så där. Att det behövdes massor av smink och ett sönderblekt hår och ett jävligt fult läppstift för att duga.

För mitt värde sattes av andra människor. Om någon tyckte om mig eller uppskattade mig så måste jag ju vara värd någonting, svårare än så var det väl inte.

Det är farligt att låta andra människor avgöra ens värde. Jag vet det nu. För i samma stund som den där killen har gjort slut eller dina vänner lämnar dig utanför så faller allt. Och då måste du jaga värdet hos andra. Någon som kan säga eller visa att du är okej.

Jag ser ju nu i efterhand tydligt hur rädd jag var. Livrädd. 

Jag tror att man alltid kommer att bära på rädsla och ängslighet innerst inne så länge du baserar din självkänsla på vad andra tycker om dig.

Det är klart att det är viktigt och härligt med vänner och kärlek och roliga jobb och en fin bostad och en glad hund men det är en stor villfarelse att det skulle vara det viktigaste.

Det viktigaste är jag. Alltid.

Jag måste bygga mitt värde grunden. Inifrån och ut. Inte utifrån och in.

Även om vi inte vill det så är livet föränderligt. Din pojkvän kan dumpa dig i morgon och jobbet kan ryckas ifrån dig när du minst anar det. Tyvärr. Livet är överjävligt ibland.

Men finns det då inte ett grundvärde så faller allt. 

Finns det ett grundvärde så är det fortfarande fruktansvärt, men det går att hantera. Det går att bearbeta sorgen eller hämta kraften att söka något nytt.

Bygg från grunden. Det är det allra bästa råd jag kan ge. Bygg alltid från grunden.

Gå sen ut och lev livet baserat på kärlek och inte av rädsla.

Det finns inte några relationer jag ångrar, men några romanser jag kanske undrar lite över.

Ibland är det som att längtan efter kärleken är så stark att den slätar över större delen av de tveksamheter som uppstår i mötet med någon potentiell partner.

Jag har funderat och pratat runt med vänner och kommit fram till några fall då det hade varit lika bra att lägga ner försöket direkt.

* Med människor som inte hör av sig. Ni har säkert stött på någon sån, kanske är du en sån själv. Människor som försvinner under jord med jämna och ojämna mellanrum och inte svarar på samtal/sms. Hör av sig två dagar senare med någon luddig ursäkt. Med den här typen så väcks det alltid lite hopp när man väl får till en träff, för då verkar ju allting funka så bra. Sen försvinner människan på nytt. Om du är lagd på ett visst sätt och vill tro på kärleken så är det lätt att du ser det här mer som en utmaning: för kanske, om du bara är tillräckligt härlig så kommer du att kunna omvända den här personen och verkligen låta hen känna riktigt himlastormande kärlek.

I stället för att bara se det för vad det är: en människa som uppenbarligen har känslomässiga issues och inte klarar av rak kommunikation utan försöker undvika dig av gud vet vilka anledningar.

* Människor där det fysiska liksom inte stämmer. Jag har träffat killar där våra kroppar inte alls stämt överens. Alltså de har inte synkat. Bara att lägga en arm runt honom har blivit fumligt, för att inte tala om att kyssas. Det har inte känts bra. Varit lite för hårt eller lite för lätt. Kramarna har känts lite stela och lätta beröringar här och var på kroppen, som annars är så underbara, har liksom bara känts fel.

Jämför det här då med när det verkligen funkar. Då kropparna nästan smälter ihop. När allt bara stämmer och är varmt och ömt. När det är som att kropparna talar ett tyst språk och vet precis hur och vad den andra vill ha och behöver, om det så bara är en liten sak som en trygg hand på sin hand när det känns när det är jobbigt. 

* När du inte känner att du kan vara dig själv. Det här låter som en självklarhet, men likväl har jag suttit där och känt mig lite obekväm och anpassat mig både mer och mindre efter hur jag tror att killen ifråga har tyckt att jag ska vara. Problemet här blir ju att relationen aldrig kan byggas på vettiga grunder, för du har ju inte ens varit du. Allt har bara varit ett rollspel. Jag fattar inte riktigt hur jag tänkt i de här situationerna. Skulle jag först få en person att bli kär i en lite förfinad skådespelarversion av mig själv och SEN hoppa upp som nån himla gubben ur lådan efter ett halvår och bara: nej, så där var jag inte alls. Glöm det. Jag är ju så här! Surprise!!

* Fortsätta kämpa trots att du inte känner något. Åh… det här är så sorgligt. Jag har varit där också. Och det är väl här min konflikträdsla kickar in. Jag märker att han håller på att bli kär, samtidigt vet jag att jag inte känner likadant. Men det kan jag ju inte säga! Då kan han ju bli ledsen! Så då har jag hittat på idiotlösningen: att låtsas bli kär! Intala mig själv så till den milda grad att vi faktiskt passar ihop. Försökt se alla fina egenskaper och tvingat fram ett litet pirr någonstans i magen.

Så här gjorde jag med en av de allra första romanserna jag hade. Jag kände ingenting. Tvärt om: jag kände hur kroppen nästan skrek att det inte var rätt när han höll om mig.

Nu avslutades just den där flingen hastigt och lustigt när det visade sig att han både hade mig och en annan flickvän samtidigt..

Men hur som helst är mitt beteende i det där fallet: 1. Inte klokt. 2. Absolut inte rättvist mot en annan människa.

Så. När ska man fortsätta då? Mitt förslag är, när det känns ungefär så här:

Filip & Fredriks program ”Ska vi göra slut?” är fantastiskt. Titta på det om ni får lite tid till övers.

Det är fint hur lika vi alla är.

Vi vill ju så gärna tro att vi är speciella och att just våra problem, vår kärlek eller vår hjärtesorg skiljer oss så mycket från ALLA andras. Men så är det inte.

Jag har levt så där. Trott att jag nog ändå är lite speciell, jag med min livshistoria och just mina problem. Faktum är att jag kommer på mig själv med att tro det rätt ofta nu för tiden också. Haha alltså … nej.

Jag har samtidigt trott att jag nog varit en empatisk människa. Det är jag inte. Det går inte ihop. Jag kan inte gå runt och inbilla mig att mina problem eller min glädje på något vis är bättre eller mer betydelsefull än någon annans och samtidigt vara ödmjuk. Jag tror i alla fall inte det.

Vi människor är byggda på samma sätt eller hur? Vi känner känslor och upplever världen genom våra sinnen. Rent genetiskt är det väldigt lite som skiljer oss åt.

Den smärtan som finns i dig skulle också finnas i mig om vi bytte livserfarenheter. Den glädje som finns i dig finns också i mig. 

Saker som jag stör och irriterar mig på hos andra är ofta sånt som jag kan spegla i mig själv, även om jag gör mitt allra bästa för att förneka det.

Författaren Debbie Ford har skrivit intressant om när hon till slut insåg att hon hade främlingsfientlighet i sig. Hon hade jobbat och engagerat sig HÅRT för att vara MOT rasism under många år. Så en dag när hon stod och höll en föreläsning var det en mörkhyad kvinna som ställde lite för kritiska frågor och Debbie märkte att hennes irritation tog oanade proportioner. Hon gick hem och funderade på vad som hänt och kom till slut fram till att hon fortfarande hade främlingsfientlighet i sig från sin uppväxt, det var också därför det hade varit så viktigt för henne att hela tiden, gång på gång, hävda hur mycket hon hatade rasismen. Att till slut erkänna för sig själv att hon hade lite rasism kvar i sig, skriver hon, var något av det svåraste hon gjort. Men det var först när hon kunde erkänna att det fanns där som hon kunde bli av med främlingsfientligheten hon faktiskt kände.

Ett eget exempel som jag har är Facebookstatusar: för några år sedan kunde jag störa mig otroligt mycket på människor som skriver statusar långa som uppsatser. Sen kom jag fram till att det här egentligen bara speglar mig och min ängslighet kring att skriva någonting över huvud taget. Att jag är så rädd hur saker och ting ska uppfattas av människor att jag väljer att inte skriva någonting alls.

Det är intressant det där. Jag märker att ju mer medveten jag är om det här, desto mer jag vågar erkänna för mig själv. I sin tur leder det till att jag mer sällan upprörs över saker. Jag behöver inte lägga kraft och energi på att störa mig på andra människor och deras förehavanden, vilket är rätt befriande.

I går somnade Stoffes lille kompis Hektor in. Alldeles, alldeles för tidigt. Han blev ett år och åtta månader.

Jag blev Hektors dagmatte i samma veva som Christian flyttade härifrån. Den glädje som han skänkt både mig och Stoffe har hjälpt mig oerhört de dagar det känts tungt.

Det gör ont i hjärtat av saknad. Jag känner så mycket med Hektors matte och husse som jag lärt känna och tycker så mycket om.

Hektor hade medfödda skador som börjat visa sig den senaste tiden.

Han fick så kort tid men hann ge så mycket. Lille Hektor. Älskade varelse. Så liten men så stor.

Jag gråter mycket, mer än vad jag trodde att var möjligt.

Anna-Sara, Hektors matte, sa det så fint när vi pratade i går:

Till en hund ger man allt, hela sitt hjärta, för man vet att man kommer att få precis lika mycket tillbaka.

Det finns en hel del människor som menar att de får en kontakt med djur som de aldrig kan få med människor. Jag kan absolut skriva under på det. Hundar och barn ger för mig den där rena och oförställda kärleken som ofta försvinner ju äldre vi blir, desto mer skyddslager vi bygger runt oss och ju räddare vi blir för att älska helt och fullt.

En tröst är att Hektor fått så mycket kärlek och fått uppleva roligheter varenda dag. Han var en speciell kille och kommer alltid att finnas kvar i mångas hjärtan.

Fy fan. Livet är så här. Födelse och död. Glädje och sorg.

När Hektor kom till oss i veckorna brukade Stoffe alltid sitta parkerad på fårskinnsfällen i hallen och titta mot dörren och vänta på att han skulle komma. Han brukade sitta så på helgmorgnarna också och vänta förgäves.

Nu var det ett par veckor sedan Hektor var här sist och Stoffe har insett att nej, han kommer inte komma. Gett upp det här med att sitta och glo mot dörren.

Därför var det så märkligt när han i morse satte sig och väntande igen. Nästan som om han på nytt kände hans närvaro.