Jag såg igår Det blir bättre med Sanna Bråding. Om ni inte såg det så tycker jag att ni ska göra det på TV3 play. Det var oerhört starkt av henne att berätta sin historia och det som slog mig mest av allt är hur långt det kan gå innan någon griper in. Här har vi en tjej som knappt äter någonting och det lilla hon äter kräks hon upp. Ibland tio gånger per dag. Förutom det så knarkar hon och dricker dyget runt. I åratal. När hon inte jobbar sitter hon hemma med fördragna persienner och tar amfetamin och kokain och hon sa själv att hon nästan ville åka fast för då var det över.

Jag är själv en sådan typ som drar mig undan när jag mår dåligt. Men då har jag skitjobbiga typer som Hannah som kommer och knackar på dörren och inte låter mig vara. Hon kan känna på sig från andra sidan jordklotet om jag mår dåligt och ringer tills jag svarar.

Aftonbladet har startat en nyhetsblogg för unga tjejer som mår dåligt. Ett mycket bra initiativ. För det är ju så att unga tjejer som mår dåligt är inte så ofta ute på stan och slåss och syns och hörs. Nej, de sitter hemma och skär sig själva när ingen ser. Men jag menar på att det är såklart att någon ser. Hur duktiga de än är på att dölja det så måste det finnas någon, i skolan, hemma, bland kompisar som SER dessa tjejer.

Vi ska inte låta dem va. De behöver hjälp. Och då blir jag så glad när Aftonbladet och Sanna Bråding göra sådana här saker.