Lider vi alla av baby-blues?

Skrivet den 19 augusti 2012 , klockan 19:30 | av Amanda Schulman

Innan jag fick barn fick jag höra om det där fruktansvärda som kunde hända – förlossningsdepression. Det hände väldigt få, men fy så hemskt det var.

När jag födde Charlie var det mycket som hände med mig. Först och främst var det omvälvande att bli mamma. Men det var också en massa andra saker som jag tyckte var jobbigt. Såhär i efterhand kan jag säga att det var som en känslomässig berg-och-dalbana och det tog tid för mig att finna mig i rollen och bli stark igen. Med detta menar jag inte att jag fick en förlossningsdepression, men alla känslorna, tröttheten och omställningen påverkade mig.

När jag ser mammor med nyfödda kan jag lätt känna igen blicken. Den tomma, trötta blicken som inte bara är lycka – men ack så förbjuden. Och med denna blick ska mammorna också sitta och säga att dom aldrig varit lyckligare. Det kanske de är, men blicken säger att det också finns en massa andra känslor där. Och jag förstår att de säger att de aldrig varit lyckligare, något annat är ju fult, skamfyllt och förbjudet. Stoltheten hos en nybliven förstagångsmamma är stark – och grym.

Men ibland när jag träffar mammor som har flera barn eller har fått barn för längesedan kan vi istället skratta åt denna mini-depression som drabbar en. Jag har en vän som på något sätt bestämt sig för att de ska äta tårta och dricka champagne när de kommer hem från bb. Men hon kan samtidigt erkänna att det aldrig varit trevligt. Hon sitter där och äter tårta och storgråter – varje gång.

Men det är inte förrän långt efter man kan erkänna dessa känslor. När man vet att kärleken till ens barn är starkare än allt.

Jag vet att ni som är gravida och läser denna text tycker att den är fruktansvärd och avfärdar den så fort ni förstått vad den handlar om. Men jag vill bara säga det, att det är ingen fara om ni känner tusen känslor när ni får barn. Det går över. Och det är inte så konstigt, amningshormonerna är dubbelt så starka som graviditetshormonerna så lite knäpp är man som ammande.

Och att få barn är det bästa som kan hända dig – oavsett alla andra känslor du känner den första tiden. Det om något lovar jag dig.

 

KATEGORIER Allmänt| Inlägget har 54 kommentarer
  • Emma

    Åh det här var fint Amanda! Känner så väl igen mig! Hu vad konstigt deprimerad och skum jag var efter första barnet. Ångest, gråt, ont, lycka, dåligt samvete, otillräcklighet, rädsla attg något ska hända barnet, förbjuden önskan om att få tillbaka det som var innan – friheten – allt i en salig blandning av gråt och smärta och onda bröst. Det fina i min kråksång v ar att allt var happy happy efter andra barnet! Kände mig rutinerad och cool och fram för allt SÅ stabil i jämförelse! Kanske du också kommer må mindre dåligt denna gång?

    • Cattis

      Känner igen mig precis. Med nr två upplever jag att jag är med och i nuet och njuter. Med nr ett sköljde allting liksom över en och man visste aldrig riktigt vad som väntade.

  • edwardochjag.wordpress.com

    Min son är bara 10 veckor och jag upplever det precis som du skriver. Enorm lycka men på en botten av förtvivlan, trötthet och ångest. Som PMS gånger 100. Försöker ha i bakhuvudet att det är hormonellt och går över och vara snäll mot mig själv, funkar för det mesta. Som tur är har jag ärliga väninnor som inte hymlade med att man kunde må skit i flera månader. Skönt!

  • Hanna

    Nej men va bra skrivet! Jag ska ha mitt första barn i januari och är tacksam över personer som skriver/berättar sånt här. Tycker inte alls det är konstigt om man nu inte skulle uppleva superlycka, verkar snarare sunt. Ibland kan jag tro att folk kanske underskattar förändringen. Jag är helt inställt på att man inget kan veta om hur det känns, och hur man nu än kommer känna så är det ok. det känns tryggare att tänka så än att ha prestationsångest över lyckan (som säkert också kommer, i viss form).

  • Vera

    Tack!

  • Maria

    Tack! Väntar mitt första barn om två veckor och jag uppskattar att få höra/läsa sådant här!

  • Henny Nordin

    Så sant! Toppen för alla gravida/blivande mammor att veta, ingen pratade om detta innan jag fick barn, man känner sig ensammast i världen när de här känslorna bubblar upp. Men som du sa, det går över fort!

  • Hannalinnea

    Hejsan!
    Väldigt bra att du skriver om det här. Jag fick en ganska svår födseldepresjon, men som tur är har jag några vänninor som pratade om depresjoner när jag var gravid, så när jag blev dålig, såg jag till att få hjälp.
    Min depresjon var svår, och jag trodde inte, när det var som värst, att jag skulle klara av det. Men tack vare ett väldigt bra stöd från många håll har jag det nu mycket bättre!
    Det var en sak alla sa, som jag kom i kontakt med, och det var: Du blir bra, stå ut, du kommer få det jättebra med ditt barn. Och en annan sak alla sa var att jag skulle acceptera att det var jobbigt just nu, inte ha dåligt samvete, utan låta min man ta allt jag själv inte orkade.
    Jag var ärlig, pratade om det, och det märkliga är att det visar sig att väldigt många kvinnor har haft det jobbigt, inte alls denna lycka man ska ha.
    Det var så skönt att innse detta. Det är jobbigt att få barn, känslomässigt utfodrande, men vad man växer som människa! Vad härligt det är att se denna lilla människa växa och utveckla sig! För varje dag blir kärleken till barnet större, man lär känna sitt barn och känner sig inte längre så utlämnad.
    Man ska inte vara en perfekt mamma. Det blir bra ändå!

  • Annika Leek

    Åh Amanda, du sätter verkligen ord på hur jag tror det är för många, framförallt första gången man får barn.
    Jag grät och kände massa konstiga känslor i tre månader ung innan allt blev bättre. Men precis som du säger så går det över och sen njuter man av sitt underverk.

  • Karin

    Jättebra att du skriver om det här. När dottern var två dagar var svärmor på besök för att få träffa henne. Jag minns att jag satt med dottern i famnen och svärmor sa ”vilken känsla det är va?” och jag sa ”ja visst är det” men jag bara tittade på dottern och kände mig bara tom…

  • Josephine Jansson

    Första tiden var allt annat en en lycklig bubbla som ALLA pratade om att man skulle ta vara på.. Jag hade snarare ångest för att jag inte kände så och en gnagande oro och lite lätt dysterhet. Men som du säger kärleken växer och växer och nu finns det inget annat som är viktigare! Min son är sex månader nu och det finaste som finns :)
    Tycker att det är viktigt att MVC pratar om babyblues eller förlossningsdepp mer än vad de gör på de utbildningar man får gå på. Vår barnmorska nämnde det i förbifarten att jag knappt reagerade på det. Tack förresten för en härligt ärlig blogg!

  • Malin Andersson

    För mig tog det 1,5 år innan jag förstod att jag behövde sökte hjälp. Och då skulle jag inte bara brottas med skammen och skulden över att inte ha varit överväldigande lycklig den första tiden. Det dåliga samvetet över att jag inte funnits där och räckt till för mitt barn var också en stor sak att bearbeta. Fast det enda jag hade gjort, dygnet runt i 1,5 års tid var att bara vara mamma. Hela min identitet försvann i takt med att jag blev mer och mer olycklig. Idag mår jag bra men har lärt mig att vara vaksam vid betendeförändringar, små som stora. Kram.

    • Malin

      1.5 år för mig också med andra barnet. Och det mycket för att alla omkring mig jag pratade med sa att det var normalt att känna att det var ”jobbigt” att få två barn så tätt (15 månader emellan) och att man aldrig älskar barn nummer 2 lika mycket. Va!? BVC frågade i ett tidigt stadie om jag ville träffa en psykolog då jag förklarat att jag grät mest hela tiden. Jag tackade nej då för att jag trodde att jag bara var outsövd. Jag hade en oerhört lätt förlossning med 2an vilket nog bidrog till att jag inte kände samma lättnad och eufori när hon väl var ute som med 1an vars förlossning var svår och dramatisk. Jag har inte kommit till det dåliga samvetet ännu men anar att det kommer snart och att det blir hemskt! Förlorade också min identitet så som du beskriver och även det sa alla var ”normalt”. Men min man förlorade aldrig SIN identitet och det var nog det som fick mig att förstå att allt inte stod rätt till. Och det är svårt att förstå att man mår dåligt när man mår psykiskt dåligt. Åtminstone för mig.

  • Linda

    Jag håller med dig, det här är viktigt att prata om, och det är så mycket hormoner efter att man fött barn och när man ammar. En bebis som kräver hela ens uppmärksamhet och skriker osv, och detta när det inte är något som helst fel på barnet (stackars de mammor som upplever detta + att det är något fel på bebisen).

    Jag har dock läst alla kommentarer nu och jag måste bara inflika (då ingen annan verkar ha upplevt samma sak som mig): Med mitt första barn var det, precis som du skriver, upp och ner, mycket känslor osv osv. Dock så blev det inte bättre med andra barnet, utan värre. Trots att amningen gick bra andra gången (fick ge tillägg med första) så var amningen en plåga! Blev på jättedåligt humör varje gång jag ammade och mådde riktigt dåligt. Konstiga känslor och panik över att ge för lite uppmärksamhet till de båda individerna. Ja, puh, det var jobbigt. Tror mycket att det är hormoner som spökar, och andra gången blev det liksom inte samma sak (ungefär på samma sätt som att jag mådde mer illa andra graviditeten).

  • fyrabarnsmorsa

    Fast jag blir lite förvånad när jag läser att många skriver att man inte brukar prata om sådant här. När jag fick mitt första barn, nu för nästan 20 år sedan, var det så himla mycket prat om hur olycklig kan kommer att känna sig, vilka fruktansvärda påfrestningar ens förhållande skulle utsättas för och hur hälften av alla äktenskap skulle gå i kras inom det första året, att det inte alls var säkert att man skulle känna kärlek till sitt barn från början etc. etc, så att jag belv glatt överraskad över att märka att jag faktiskt var lycklig och glad (utom dag tre när mjölken rann till, då bölade jag som gris, men före och efter det var jag euforiskt lycklig) och älskade mitt barn från första stund . Jag skriver inte detta för att på något sätt göra ner dem som inte känner det så, och jag tycker självklart att det är viktigt att prata om att det KAN kännas jobbigt, men jag tycker att det är viktigt att påpeka att det inte nödvändigtvis blir så för alla.

    • Ellos

      Hear hear! Jag har verkligen känt mig i minoritet som inte alls hade någon svacka efter förlossningen. Mina vänner som fick sina barn samtidigt pratade om att vilja hoppa ut genom fönstret och dylikt, men jag var verkligen i min lyckobubbla, rakt av. Så alla varianter förekommer nog.

      • Malin

        Jag känner igen mig i det du skriver. Jag var också rakt igenom lycklig när jag fick mitt första barn, verkligen verkligen lycklig. Andra barnet kände jag den där hemska tomheten den första tiden. Tredje barnet var samma som första, ren lycka. Har tänkt mycket på vad det beror på men inte kommit fram till nått.. Älskar såklart alla tre lika mycket idag, men blir lite gråtig när jag tänker på tvåans första tid.

        • fyrabarnsmorsa

          Så har det varit för mig också. Den där totala lyckokänslan var med mitt första barn, men de andra tre har det varit lite mer upp och ner (mer som det ”brukar” vara, kanske?). Framförallt tvåans första tid, där har jag bitvis faktiskt rena minnesluckor, och det har jag hemskt dåligt samvete för. Jag tror att det kan ha att göra med att mitt första barn var så otroligt lättskött, skrek nästan aldrig, åt, sov och var glad och nöjd från första stund. Det är ju lättare att vara lycklig när man själv är någorlunda utvilad och kan förutse hur dagen kommer att bli. De andra barnen har inte varit lika ”lättskötta” i början.

  • Ullan

    Bra inlägg! Vill bara tillägga att OM depressionen inte går över, tveka inte att be om hjälp! Jag fick en djupare depression som sänkte mig helt. Till slut bad jag om hjälp på bvc och fick komma till psykolog som förstod direkt. Efter 2 veckor med medicin (åt i några månader efter) släppte det. Vilken skön känsla att ”se ljuset igen” och tycka saker och ting vara ok. Så skäms inte utan be om hjälp!

  • Inga Johanna

    Tack Amanda! Jag är där nu. Vissa dagar undrar jag om jag på riktigt blivit dum i huvudet och tappat alla koncept. Arg, ledsen, kär, hatisk… det pendlar hit och dit och jag riktigt anstränger mig för att försöka hålla någon slags kurs. Min son är det absolut finaste som hänt mig, men alla dessa känslor som också kommer skulle jag gärna vara utan. Men tack för att du skriver att det är normalt och går över. Det ska jag försöka minnas när jag håller på och känner som värst.

    Kram Johanna

  • Lee

    Bra att prata öppet om detta!

    Vill dock tillägga att det är väl mer situationen som nybliven förälder som ställer till det i huvudet, inte själva amningen. För mig ammat alla barnen i ca två år, så är det en komisk och lite oroande tanke att man skulle kunna fortsätta vara ”dag 2 och 3-knäpp” hela amningsperioden. Tack för en bra blogg!

  • Tanja

    Åh önskar att jag hade fått läsa detta för ca ett år sedan, då jag fått min dotter. Visserligen hade jag hört och läst att hormonerna gör att man blir extra känslig när man ammar men just när man är i den bubblan behöver man om och om igen få veta hur vanligt det är. Förlossningsdepression låter så himla allvarligt bara för att man inte är på topp. Och så det dåliga samvetet på det.. Nåja, med tiden blir det bättre. Snart fyller min flicka ett år och jag vet att jag är den bästa mamman för henne! Tack för en kul och vettig blogg och lycka till med barnafödandet!

  • Linda

    Det är fint att du delar med dig av detta! Väntar mitt 1a barn inom 8 v och detkan vara bra att ha i bakhuvudet att blandade känslor är vanligt. Är ju redan lite kaos känslomässigt! :)

  • BLIVANDE MAMMAN

    Jag håller med! Mycket bra att ta upp detta om att få barn och depression. Själv är höggravid och har haft en GRAVIDITETSdepression sedan andra trimestern och fram till nyligen. Har varit som en levande mardröm jag inte kunnat vakna ifrån. Barnet är älskat och jättevälkommet (om än oplanerat) och jag lever med en underbar man och vi har det sååå bra på alla sätt. Ändå har känslor av meningslöshet och ångest tagit greppet om mig under graviditeten. Har oroat mig för precis allt – saker jag gjort, ätit, inte ätit, ja allt… Har varit livrädd för att jag ska ha skadat det lilla livet inne i mig genom att göra ngt ”fel”. Sen har jag varit orolig och deprimerad över att jag varit just så orolig och ledsen – tänk om DET kan ha skadat barnet? Ja ett riktigt moment 22 mao.

    Nu har jag fått hjälp med både samtalsstöd, medicin och jag har en underbar barnmorska. Såhär när jag ser tillbaka på hur jag mått och hur jag resonerat, ser jag hur nere på botten jag var. Men där och då var det helt självklart för mig att t.ex. tandblekningen jag gjorde, innan jag visste att jag var gravid, hade skadat mitt barn. Eller tex att jag inte åt folsyra innan jag blev gravid gjorde att mitt barn skulle ha fått ryggmärgsbråck…

    Idag förstår jag att jag i min oro tolkat råd, rön, teorier, enstaka (ej erkända) forskningsstudier som FAKTA. Även de saker som har vetenskaplig substans (tex att folsyra är bra) bygger på – för INDIVIDEN – mkt små risker. Dvs, att även om du missat något råd så är riskerna sjukt små att detta påverkat ditt barn. Men så kunde jag inte tänka, utan varje misstag innebar för mig att mitt barn blivit skadat. Jag hade inget filter i mitt resonemang. Bara katastroftankar existerade.

    Anledningarna till varför jag hamnade i denna situation är flera. Att jag är av en orolig natur har definitivt spelat in. Men de tre jag ser som viktiga att lyfta fram är:

    1) Vi lever i ett samhälle som domineras av trygghetsnarkomani. Är vi oroliga för ngt försöker vi kontrollera och styra det. Tex jobba hårdare på jobbet, dubbelkolla att strykjärnet är av en extra ggn, välja den säkra vägen istället för den osäkra… Men en graviditet KAN MAN INTE KONTROLLERA. Ingen vet exakt hur din bebis mår förrän den är född (om ens då). Detta faktum är för en kontrollmänniska sjukt svårt att greppa och acceptera.

    2) Google är fullt av skräckhistorier. Googla ALDRIG på måfå. Använd bara etablerade sidor som vårdguiden etc. Annars är man fast bland skräckhistorier, felvisande löpsedelrubriker och tvivelaktiga ”forskningsresultat”.

    3) Man kan som gravid känna att det är ”fult” att känna sig olycklig och ha mörka tankar som gravid – det ska ju vara ett välsignat tillstånd! När man säger att man har en tuff graviditet får man oftast höra ”Jaha mår du illa?” eller ”Åh, har du foglossning?”. Det dåliga samvetet över att man kanske inte alls mår särskilt dåligt fysiskt, men att man psykiskt har ett helvete, gör inte saken bättre.

    Räddningen för mig var att vara helt öppen mot min BM kring detta och genom MVC få tillgång till experthjälp. Har nu hjälp av tre starka kvinnor: en psykiater, en psykolog och en BM, som alla gör ALLT för att jag ska må bra. Är extremt tacksam för det stöd och den hjälp jag fått och förundras över hur bra vård jag faktiskt får som gravid. Nu ser jag verkligen fram emot att den lille ska komma och längtar verkligen. Oron finns där, men är inte panikartad eller dominerande. Det positiva överväger de negativa tankarna.

    Jag vill med detta inlägg verkligen poångtera att när man mår dåligt, våga vara öppen med det och be om hjälp! För det finns verkligen professionell hjälp att få!

    //En lycklig blivande förstagångs-mamma

    • Muskeltrim

      Vad bra skrivet, och skönt att läsa! Jag väntar mitt andra barn som kommer om bara 3 veckor nu. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! Psykiskt alltså! Jag har aldrig varit deprimerad eller ens haft några som helst liknande känslor förut, men nu så här efter så långa månader kan jag helt klart säga att deprimerad är precis vad jag har varit! Ledsen så jag bölar när jag vaknar, utan att kunna hitta en anledning, arg som faan och har skrikit åt min familj att dra åt helvete 3652 ggr minst… Hunden och katterna kollar mina minsta rörelser och kryper längs med golvet när jag kommer. Suck. Längtar tills graviditeten är över men är lite rädd för att jag ska få förlossningsdepression då.. Min första graviditet var så fin och harmonisk och kärleken till det lilla inuti mig var enorm, nu har jag dåligt samvete varje dag för att ”nr 2″ inte får samma uppmärksamhet. Jag älskar min lilla bebis och allt var planerat och så bra.. Man kan helt enkelt inte rå för sina känslor. Jag har varit heeeeeelt öppen om detta för alla som frågar hur jag mår och då får jag höra att jag absolut inte är ensam. Med vänlig hälsning, Carro

  • Lena_jansson_1983

    Tack för detta inlägg Amanda! Jag känner igen mig precis i det du skriver. Min dotter är 2,5 vecka gammal och att bli mamma var inte som jag tänkt mig… Naturligtvis känner jag en stor lycka över min fantastiska, friska dotter men… jag är så trött och slut av alla vaknätter och att aldrig få en minut över för mig själv och mina behov att jag vill gråta… Alla säger att man ska passa på att njuta för tiden är så kort med de små. Men jag tycker att tillvaron just nu är svår att njuta av med överhängande sömnbrist och ständig oro för att man inte alltid förstår den lillas behov eller vad hon vill. Men det känns skamligt att säga för nu ska man ju bara vara lycklig. Så tack Amanda, ditt inlägg gav mig ny kraft!

    • Nona

      Så kände jag också när jag fick mitt första barn. Alla sa njuuuut, och jag tänkte huuuuur?? I sinom tid kommer du få tid till dig själv också, oroa dig inte. De växer så fort och man får mer och mer samspel med varandra. Lycka till :-)

    • Emma

      Jag kände precis som du när jag fick min dotter, alla sa njuuut, men hur kan man göra det som nyopererad (fick snittas akut), mjölkstockning från helvetet och sårskorpor istället för bröstvårtor? Jag började njuta efter några månader när tillvaron var något sånär normal igen. Fast en sak hade alla rätt i, och det är att tiden går så fort.. Min flicka är ett och ett halvt år nu, skolas in hos dagmamma och jag börjar jobba på måndag. Var tog min bebis vägen?? Det du känner är vanligare än du tror, det är ok att gråta för inget och allt, det blir bättre! Kram

  • Alva Johansson

    Håller med dig fullständigt Amanda att den första tiden med en nybliven liten bebis inte enbart är lycka. Mycket tack vare alla forum/vänninor mm som talar om hur man ska vara och känna sig som nybliven mamma.

    På sätt o vis tycker jag att du många gånger bidrar till att få andra kvinnor att känna sig misslyckade i sina relationer när du gång på gång lyfter fram ditt eget perfekta förhållande.
    Nu senast la du tex ut bilder på hur din man Alex ger dig frukost på sängen varje morgon eftersom du är gravid.

    Din blogg är lité som att läsa på facebook om alla lyckade förhållanden, där folk vill tala om för resten av världen hur älskvärda och älskade de är.
    Att ständigt skylta med sitt eget perfekta liv blir i längden tomt och innehållslöst. Facebook och bloggar som denna blir i längden meningslösa. Som små sagor där ”det verkliga livet” hamnar i skymundan bakom alla fina fasader.
    Det är så lätt att visa upp fina lägenheter och middagar men svårare att skriva om alla tårar och osäkerheten kring kärleken, grälen mm som är ingår i alla förhållanden. Som är en del av livet.

    Folk vill se den oretuscherade sanningen och läsa om verkliga tårar och livet upp och nedgångar. Tills dess blir bloggandet många gånger en falsk liten saga. Det blir för mig lika djupt att läsa om kärleken på bloggen som det blir att läsa om ”dagens outfit”…
    Eller vad skriver man den dagen relationen kraschar? den dagen man inte är älskad längre? Den dagen man ligger i fosterställning på toaletten? Vilka bilder publiceras på bloggen då? Då får man kanske lägga ner bloggen? eller börja leva i verkligheten igen.

    • Maja

      Oj vad jag inte håller med dig. Jag håller med dig i sak, att ständigt visa upp en fasad ex. på facebook blir väldigt platt och tråkigt. Men Amanda visar väldigt ofta upp sina svaga, ”mindre bra”, sidor. Exempelvis har hon väldigt öppet skrivit och pratat om sin ångest. Det är sjukt starkt och ingenting jag ens som anonym kommenterare skulle skriva. Både i podden och på bloggen skriver hon ju om sådant som är jobbigt, också. Nog sjutton måste man även få visa upp att man är lycklig, om man är det. Att få frukost på sängen är väl helt fantastiskt och har man en blogg där man delar med sig av olika sidor av sitt liv är det självklart att man även delar med sig av de lyckliga och underbara sidorna. Allt kan inte hela tiden handla om ångest.

      Jag känner snarare tvärt om, om min man inte har vett att laga frukost till mig då och då (eller på annat sätt visar hur värdefull jag är för honom), då vill jag inte ha honom. Varför ägna tid på ett förhållande om det inte är perfekt. Med det menar jag inte perfekt som i att Amandas förhållande är standard utan snarare att alla kvinnor och män ska veta sitt eget värde och det man själv uppskattar i ett, för sig, perfekt förhållande (naturligtvis har alla förhållanden svackor, men faktiskt även det har Amanda delvis delat med sig av).

      Fortfarande, jag håller med dig i sak, men jag tycker att kritiken är riktad åt helt fel håll.

    • http://www.dromliv-arboga.blogspot.com/ Therese

      Fast det där är ju inte sant…du kan inte ha hängt med i den här bloggen så värst mycket. För då skulle du läst om bl a hypokondri, oro och ångest.

    • http://njutvarjeminut.se/ Maria

      Jag rekommenderar dig att läsa boken ”Att välja glädje” av Kaj Pollack!

  • Sonja

    Som oftast bra och konstruktiva kommentarer och en trevlig stämning även om åsikterna går isär, här hos Amanda.

    Jag tycker att det är bra att du skiljer på deppighet i samband med graviditet, förlossning och tiden som nybliven mamma och på en medicinsk depression. För det är två väldigt olika saker.

    För den som ”bara” drabbats av ”vanlig” nedstämdhet har i alla fall jag sett en röd tråd; en gemensam faktor. Det är att mamman känner sig osäker. Det är kanske också därför förstagångsmamman känner sig mer ”nere” än kvinnan som föder sitt andra, tredje, femte (eller vad det nu är) barn. Nu menar inte jag att man måste vara en allmänt osäker person för att drabbas av det här, det kan hända den som annars har en god självkänsla och är trygg i sig själv. Men som jag såg att någon så klokt skrev: det finns gott om människor som gärna vill tala om vad man ska och inte ska, som nybliven förälder.

    Så mitt allra bästa råd blir:

    Lita på dig själv och vad som känns rätt för dig. Det som känns rätt för dig är nämligen rätt för ditt barn, det är faktiskt inte ett smack svårare. Förstås i rent medicinska spörsmål både kan och bör man fråga vårdpersonal, om man är orolig. Men de gångerna är ju dessbättre ganska få. Annars, igen: gör som du vill. Ingen annan kan vara en bättre förälder för ditt barn. Det är ditt barn!

    Och vad ska man svara alla de där som tycker så mycket? Tja, man kan ju kanske göra som jag en kvinna jag läste om. Hon svarade en försåsigpåare: ”Nej, så kommer det inte att bli. För det här är mitt barn och inte ditt.”.

    Det blev tyst, kan jag berätta…. ;-)

    • fyrabarnsmorsa

      Bra svarstip! Eller så kan man göra som min mormor gjorde, när hon fick ”goda råd” om olika saker. Jaha, sa hon lite lagom likgiltigt, det ska jag tänka på. Och så gjorde hon precis som hon tyckte ändå. Ett effektivt sätt att slippa diskussioner och ifrågasättande.

  • Greta

    Tack Amanda!
    Sitter här hemma med min 3 månaders son i famnen, mitt första barn. Du har satt ord på det jag kände i början men vägrade erkänna.
    Efter en tid med måsten och att utåt verka perfekt bröt jag ihop lite grann och bestämde att inga människor (förutom mina föräldrar) får komma på middag. Fika går bra men att laga en tre rättersmiddag till vänner som ville se bebisen fanns det ingen ork till.
    Idag är allt så mycket bättre, vi har lärt känna varandra min lilla son och jag. Och viktigast av allt är att jag erkände för mig själv att det var jobbigt att få barn.

  • Carina

    Tack Amanda för ditt inlägg!! Jag är förstagångsförälder och hade en väldigt tuff förlossning, fick genomgå en ganska dramatisk operation. Alla mina förväntningar och förhoppningar på den första tiden slogs sönder med en gång. Allt var jobbigt, inget funkade (amning, pojken var mjölkproteinallergisk etc). Alla tjatade om att NJUTA av den här första tiden och jag bara grät, kunde inte förstå vad det var att njuta av. Det var ju ett rent helvete. Men efter 3 månader vände det. Nu har jag istället dåligt samvete för hur jag kände då. Men jag var alltid ärlig när någon frågade, sa som det var. Att jag tyckte det var skitjobbigt och jättetufft. Man måste få säga som det är utan att samhället ska klassa en som dålig mamma eller förlossningsdeprimerad. Det tar tid att hitta sig själv i den nya rollen, så är det bara. Kram på dig! Och tack för en bra blogg! :)

  • Emma

    Tack för det här inlägget. Jag har inga barn men är gravid och inget hade kunnat förbereda mig på vad graviditetshormoner gör med en.
    Den upplevelsen har gjort mig ödmjuk för att VAD som helst kan hända när bebis är född. Tack för att du belyser det!

  • Carro

    Åh, vad jag minns det! När man fick det där första besöket från mostrar o fastrar o alla tittade på knytet i famnen och sa: ”visst är det fantastiskt?” Ehrm, jodå visst är det det… Fast man hade lätt panik, hade sömnbrist och var allmänt lite deppig. TROTS att man var lycklig också. Men det känslan kom succesivt, sedan, och det blev bättre o bättre ju mer självförtroende man fick. När man slutatde tro att alla beslut skulle ”fucka upp” barnet för resten av livet.

    Nu väntar vi nummer två om 10 veckor, tjohoo… Längtar och känner viss trygghet i att veta vad som väntar. Även om jag vet att det kommer bli tufft!

  • cecilia

    Kunde inte sagt det bättre! Tack för att du skriver det här. Det är läskigt igenkännande! Det här inlägget borde publiceras i alla ”gravid/mamma tidningar”, så att man inte sitter där med första barnet och känner sig usel, olycklig och full av skam.

    /Nybliven 2-barnsmamma som fick en mini-depression med första, men nu med andra har det tack & lov känts sååå mycket bättre :-)

  • Mariawmn

    Åh så bra skrivet! FINALLY någon som tar bladet från munnen. Precis exakt så kände jag när jag fick min första flicka. Alla tjatade om hur lycklig jag skulle vara hela tiden och någonstans var jag ju det men också väldigt rädd, förvirrad, osäker och hormonell. Det pratas det alltför sälla om. Nu är jag mammledig med min andra dotter och nu är allt väldigt annorlunda. Omställningen och osäkerheten är inte lika stor och jagvet av erfarenhet att det är helt okej att inte vandra på moln varje dag.
    Jag blir så GLAD när offentliga personer pratar om detta. Tack Amanda!

  • Malinhamlin

    Fint!

  • Faantasia

    Det här var ett bra inlägg. Det är så tabu att prata om förlossningsdepression, precis som det är att berätta att man fått missfall. Jag fick förlossningsdepression pga att jag hade en extremt jobbig förlossning så kroppen och psyket utsattes för så mycket stress att jag till slut var helt inställd på flykt eller dö. Jag såg framför mig hur min man fick hem mig i en svart sopsäck om jag inte kunde få ett slut på förlossningen så efter fyra långa dygn blev det snitt. Det tog någon vecka eller två innan jag insåg att det inte bara var baby blues som spökade. Jag ville inte ha mitt barn utan planerade hur jag skulle kunna försvinna utan att någon skulle hitta mig. När min mamma kom för att hjälpa till vägrade jag lämna hennes sida, jag var till och med med henne inne på toaletten. Mina närmaste förstod fort att någon var fel så med stöttning från dem och den egna insikten fick jag komma till en psykolog. Hon har i efterhand berättat att hon var rädd för att jag skulle gå in i en psykos de första gångerna vi träffades så det var inget man bara kan avfärda med ”det blir snart bättre”. Jag är otroligt bitter att det blev så här men jag jobbar med mig själv och vet att det kommer vara bättre perioder och sämre perioder men att det är okej. Jag valde direkt att inte medicinera utan har gått i samtalsterapi där vi övat andning, avslappning, trygga tankar o.s.v. Provade EMDR men mådde så dåligt efter så min psykolog ville inte fortsätta med det. Jag önskar så att någon hade berättat öppenhjärtigt om detta under föräldrakursen för det hade sparat mig mycket skamkänslor. Jag har bestämt mig för att säga som det är, det är inte mitt fel att det blev som det blev och det ska banne mig inte beläggas med skam.

  • Therese

    Redan under graviditeten med min son, började depressionen slå sina klor i mig. Efter att han fötts i mars 2007 tog den över mig totalt. Jag kände mig likgiltig, allt var meningslöst och jag kunde inte känna några känslor för min son (inte heller för nån annan). Jag tittade i spegeln, men spegelbilden jag såg var mig helt främmande… Jag stängde in mig i badrummet och grät när jag var hemma med sambon. Annars var jag i stort sett varje kväll hemma hos mina föräldrar (min sambo var borta några timmar varje kväll), där jag fullständigt bröt ihop. Jag grät och sa att jag ville dö. Vilket det verkligen kändes som just då…jag blev själv både rädd och ledsen över att jag kände i hela kroppen att jag bara ville försvinna. I efterhand vet jag ju att jag inte ville dö, jag ville bara slippa smärtan, sorgen och den alltid närvarande ångesten.

    Ångesten var en av de jobbigaste sakerna. Den var ständigt där, tryckande i bröstet. Det var vidrigt att gå hela dagarna med denna ständiga rädsla i kroppen (som jag inte hade nån förklaring på) och jag ville bara att dagen skulle gå fort…så att jag kunde få ta min medicin och somna ifrån helvetet.

    Det som fick mig att söka hjälp var att jag till slut inte sov mer än två timmar per natt, på sin höjd tre. Jag åkte in till psykakuten och sa att jag måste få hjälp. Jag sover inte längre… Efter det blev i alla fall sömnen något bättre. Och gradvis också det andra.

    Men inom mig finns fortfarande sorgen över att jag under mitt barns första månader i livet, inte kunde känna en gnutta kärlek för honom. Men gudarna ska veta att jag ville. Jag försökte, desperat, att få mig själv att känna något. Jag satt och tittade på honom och tänkte att han ju var min son, mitt barn…. Men icke…
    I alla fall så gjorde jag allt jag kunde för att inte lillen skulle ta nån skada. Trots att jag egentligen inget kände, sa jag ständigt till honom att jag älskade honom (för jag visste ju innerst inne att jag gjorde det), jag tog hand om honom precis som vanligt:badade honom, bytte på honom, vyssjade honom och sjöng för honom.

    Idag är min goa pojke fem år och jag älskar honom över allt annat. Jag skulle inte stå ut att leva en sekund om han inte fanns. Men sorgen i hjärtat över att jag aldrig fick känna kärleken till mitt nyfödda barn, den får mig än idag att gråta.

    Förlåt för den mindre romanen, men det var skönt att dela med sig…

    Kram

    /Therese

    • Faantasia

      Precis så kände jag också men fick inte fram det lika bra, jag kände mig konstant jagad. En dag så hörde jag Flickan och kråkan på radion och det var som om han sjöng om mig. Och visst är det skönt att få dela med sig och framför allt att få läsa at tandra känner lika dant!

  • I_wmark

    Kan bara instämma. Det är så viktigt att prata om detta. När mitt första barn föddes upplevde jag precis de känslorna som du beskriver. Nu med andra barnet är det lite lugnare. (fick en flicka för drygt en vecka sedan). Men det är fortfarande mycket känslor i omlopp, framförallt gällande hur jag skall räcka till för båda barnen.

  • Gast

    Nästan hela min föräldraledighet som nybliven mamma vantrivdes jag, var deppig och grät. Inget man får tala högt om.

  • Ny Maria77

    Det jobbigaste tycker jag är att man känner sig så förbaskat ensam i de där känslorna eftersom alla bara pratar om hur fantastiskt de mår. Man får nästan dåligt samvete för att man är ärlig.

  • Linda Andersson

    Forstar inte varfor man ska behova skammas over sina kanslor….. Det ar val ratt givet att det ar overvaldigande pa bade gott och ont! Att tro att allt ar rosa och fluffigt kanns ratt naivt.
    Asbra att du skriver om det!
    x

  • Lo

    Ärligt talat precis så här är det för i princip alla jag känner efter de fått sitt första barn, inklusive mig själv. Otroligt träffsäkert. Bra att du skiljer på förlossningsdepression och det som vi upplever som inte blir kliniskt deprimerade utan bara liksom – mammor? Jag satt bredvid en nybliven mamma på ett fik idag och hörde henne berätta för sin väninna, med monoton röst, hur härligt det är att vara mamma samtidigt som bebisen grät oavbrutet. Jag ville vända mig om och krama henne. Det gjorde jag inte men jag hoppas att hon hittar ditt inlägg.

  • Linda Griffin

    Tack Amanda! Det är så viktigt att detta lyfts fram och pratas om. Det är så vanligt att må så här, och ändå är det inget som tas upp på t.ex MVC, så det kommer som en total överraskning att man kan må så dåligt när det förväntas att man skall kvittra som en fågel och vara världens lyckligaste.

    Jag har skrivit lite reflektioner om detta i min blogg, om någon är intresserad
    http://www.lindagriffin.se/?p=4869

  • Pingback: Tiden efter då? « Linda Griffin

  • Dodidelido

    Bra skrivet Amanda! Känner verkligen igen mig, mest dessa förbjudna men ack så starka känslor. Lycka till med allt och du har en jättefin blogg!

  • Mamma Mu

    Klockrent Amanda! Kan ni inte göra en podcast om detta? De förbjudna efter-graviditeten-känslorna. Vi är många som känner igen oss. Själv fick jag en förlossningsdepp och var sjukskriven i 2 år.. Tyvärr är det något man inte pratar om och det finns knappt någon information där ute. Snälla ha en podcast om detta och öppna upp denna fråga- det ska gudarna veta att vi är många som behöver/behövde det…

  • Lansaflickan

    Åh va de ligger mycket sanning i det du skriver!!
    Har en liten pojke här hemma på 2 månader och jag känner lycka, visst gör jag det, men som du beskriver så känner jag allt det andra dystra. Inte alltid lycka och dans på rosor, inga rosa moln. Jag kan känna deppighet, trötthet, isolering, ensamhet och övergivenhet flera gånger om dagen. Jag kan gråta för minsta lilla. Det är normalt efter den stora förändringen att bli mamma, men man känner sig misslyckad.