Jag tycker att detta är viktigt att prata om då jag märker att det är ett problem.

Ingenting på sociala medier speglar verkligheten. Det är bara en glimt av en situation, känsla eller tanke och utestänger allt det andra som inte passar in just då. Jag kan själv väldigt ofta glömma bort det och sitta bitter hemma och tänka att, fan vad kul de alltid verkar ha det! Eller, hur kära kan man vara egentligen? Eller, vad har hon för jobb som bara kan resa, shoppa och äta låååånga luncher. Men så kommer jag på, att en del kan tro det om mig också.

Jag tror att vi alla har lite lättare att dela med oss av det ytliga på nätet. Det allra innersta vet man inte vad folk gör av. Vi är så nya med att blotta våra liv såhär, så det är väl inte så konstigt att man hellre läger ut en nyköpt tröja än att berätta om ett bråk med sin mamma.

Jag vill inte vara så naken på bloggen. Kanske mindre nu än förr och det har mycket att göra med kommentarerna. Jag har hittat min form där jag vågar vara mer sann och nära och det är podcasten. Och det är nog för att jag känner att de som lyssnar gör det för att de tycker om den – och oss.

Här delar jag gärna med mig av den del av min livsstil som jag tycker om. Ni vill väl ändå inte se bajsblöjor, högar med disk och tvätt och en del andra glimtar av en vanlig och tråkig vardag.

Och jag vill inte dela med mig av de tankar som är mörkare och djupare än så här. Den här bloggen är inte värd det. Jag kommer aldrig att blotta mig så här. Inte nu och kanske aldrig. Här vill jag inspirera med det som är bra och fint, till de som vill ha det.

Jag tror att vi alla är ungefär lika lyckliga eller olyckliga av slutet på dagen. Mer eller mindre om man inte lider av psykisk ohälsa. Vi lever och kämpar alla i våran egna verklighet oavsett hur man lever och vad man gör. Men vi kan luras lite med varandra. De gör vi mycket bra på sociala medier.

Det är mina tankar om allt det här. Så nu vet ni.